Bloggposter

408834_t.jpg

Olli Mäki knockar och förför

En skön blandning av humor, melankoli och kärlek är det som gör att ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” slår knockout på biopubliken.

 

 

En lågmäld historia om förberedelserna för alla tiders boxningsmatch och filmad i svartvitt; det låter på pappret inte som något som jag skulle rusa till biografen för. Men filmen om boxaren Olli Mäki (Jarkko Lahti) knockar mej rejält.

Regissören Juho Kuosmanen har lyckats skapa en berättelse, baserad på verkligheten som fångar det tidiga sextiotalet som en journalfilm, fast bättre.

Jag intervjuade Juho i somras för Vasabladets räkning och undrade då om det kanske kan avskräcka dagens biobesökare att filmen är svartvit. Han svarade att det är samma sak att säja att man inte tycker om svartvit film som att säja att man inte tycker om tårta.

Det finns olika sorters tårtor och för mej är den här filmen världens bästa blåbärspaj.

Skall jag köra lite boxningstermer är det en tungviktare men Olli hade ett annat viktproblem; inför titelmatchen på Olympiastadion mot amerikanen Davey Moore (John Bosco Jr) var han vungen att gå ner en viktklass till lätt fjädervikt.

Ollis boxningsförberedelser kompliceras även av en spirande romans mellan honom och småstadstjejen Raija (Oona Airola) och det är ett underbart samspel karaktärerna bjuder på. De är båda lite tafatta och tillbakadragna men de äger också förmågan att hävda sej när så krävs Men det är för henne hans hjärta bultar och titeln "Den lyckligaste dagen...", syftar utan minsta ironi på den kärlek som Olli hittade.

Under fyra års tid förberedde sej Jarkko Lahti för sin roll bland annat via otaliga boxningslektioner och han gör en perfekt tolkning på vita duken av en stressad idrottare vars enda frö till hopp finns i en nervös romans.

"Vi kommer se till att när det här är över så är den 17:e augusti 1962 den lyckligaste dagen i ditt liv", säjer Ollis tränare Elis Ask (Eero Milonoff) som sommaren före matchen gör allt för att Olli skall ha fokus på den vinst hela Finland väntar sej.

Och jag lovar: Det att jag själv har en mycket liten statistroll i filmen påverkar inte det minsta mitt betyg. Detta är helt klart en av de lyckligaste filmupplevelser jag haft.

 

Regi: Juho Kuosmanen

Manus: Juho Kuosmanen & Mikko Myllylahti
I rollerna: Jarkko Lahti, Oona Airola, Eero Milonoff

Johan Finne
01.09.2016 kl. 05:25
332259_t.jpg

Lärjungen är finsk film som bäst

Lärjungen

Manus:Roland Fauser och Jimmy Karlsson
Regi: Ulrika Bengts
Foto: Robert Nordström
Musik: Peter Hägerstrand

I rollerna:

Erik Lönngren, Patrik Kumpulainen, Niklas Groundstroem, Amanda Ooms, Ping Mon Wallén, Sampo Sarkola, Philip Zandén.

Vi skall vara stolta över vår Oscarskandidat; Ulrika Bengts långfilm ”Lärjungen”, en psykologisk thriller som både är visuellt enastående och en bra historia.

Året är 1939 och vi befinner oss på den Åländska skärgården dit Karl (Erik Lönngren) anländer från ett barnhem för att bli fyrvaktarens lärling. Den ruggiga fyrvaktaren Hasselblom (Niklas Groundstroem) vill till en början skicka tillbaka pojkvaskern med följande båt men Karl gör vadsomhelst för att få stanna och blir vän med fyrvaktarens son Gustaf (Patrik Kumpulainen). Så rullas ett psykologiskt kammardrama upp där familjevåld, det auktoritära och det outsagda är viktiga beståndsdelar.

Niklas gör rollen som Hasselblom på ett kusligt vackert sätt och i Eriks tolkning av Karl ser vi hur Bengts lyckats med att regissera barnskådespelare som hon redan gjorde i sin första långfilm ”Iris”.
Det är en sansad tolkning av barnhemspojken och lärjungen vi får se.
Amanda Ooms som filmdebuterade i Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” och även blivit guldbaggenominerad tre gånger spelar mamman Dorit, en plågad hustru i familjen som älskar sitt piano.

Bengts har gjort en historia i en på ytan idyllisk skärgård där unga pojkar växer upp till män. Karl tror på framtiden och Gustaf som trakasserad son till fyrvaktaren ser även sitt liv.

Manusförfattaren Jimmy Karlsson har tidigare skrivit bland annat ”Så vit som snö” som nominerades till fyra guldbaggar 2001 och där även Amanda Ooms var med.

Jag ser en framtid för finländsk film i Ulrika då alla medarbetare verkar helt rätt. Peter Hägerstrand som 1991 blev sångare och gitarrist i det Åländska rockbandet ”Good Evening Manchester” har skapat filmens musik. En musik som lyfter filmen.

Jag säger; se denna film och Ulrika vinner knappast Oscar 2014 men i framtiden har vi en Oscarsvinnare.

 

 

Johan Finne
27.09.2013 kl. 18:50

BEHIND THE CANDELABRA

**** Regi: Steven Soderbergh Manus: Richard LaGravenese efter en bok av Scott Thorson I rollerna: Michael Douglas, Matt Damon, Rob Lowe, Scott Baluka, Dan Aykroyd mfl

Steven Soderberghs ”Behind the Candelabra” (Mitt liv med Liberace) bygger på en sann historia om förhållandet mellan den flamboyante underhållaren Liberace och hans älskare Scott Thorson. Ett förhållande som varade i sex år och präglades av Liberaces längtan efter att bli älskad samtidigt som han utåt jobbade för sin image som hetero.

68-årige Michael Douglas i titelrollen gör en strålande comeback som pianisten, scenkostnären och den glittriga underhållaren och det här är en av de bästa rollprestationer han gjort. Michael är även Matt Damon som älskaren Scott gör en imponerande roll i denna svarta komedi där vi tas med bakom kulisserna i berömmelsens svårmod och ensamhet.
En intressant kuriosa kring filmen är att den är gjord för TV-bolaget HBO efter att i stort sett alla filmstudios tackat nej. Detta för att de, enligt Steven Soderbergh, tyckte filmen var "för gay" och både Michael och Matt fått gå in med egna pengar för att slutföra filmen.  Filmstudiornas nej kan tyckas märkligt då Hollywood redan gett oss ”Brokeback Mountains” och ”Milk” och det här är en historia där en väsentlig del är hur en stor artist handskades med sin sexualitet. Kanske det som provocerar är den övertygande intimiteten som framställs i Liberaces och Scotts förhållande i scener utan sex eller nakenhet. Det finns en äkthet mellan de älskande som når ut över den vita duken och framförallt syns den i Damonds rolltolkning där vi ser den unge mannen gradvis visa sina lager av sin personlighet. En personlighet som innehåller både behov av ömhet och panik men framförallt kärlek.
Det enda som kanske är ”för gay” är Rob Lowe i rollen som Liberaces plastikkirurg, och här i meningen att han blir en gayparodi vilket troligtvis inte varit tanken.
Plastikkirurgen är dock viktig i historien då Liberace inte ville att folk skulle förstå att Scott var hans älskare utan lät sin unga pojkvän plastikoperera sig - för att se mer ut som hans son. Ett av många bisarra drag av Liberace
Steven Soderbergh har sagt att han skall sluta göra film och efter succéer som ”Erin Brokovich”, ”Ocean´s eleven” och ”Traffic” lämnar han oss med ett av sina bästa verk om det ligger någon sanning i hans uttalande. För här serveras vi en underhållande berättelse där även det skeva och allvarliga får sin rättfärdiga plats. Och Hollywoodproducenterna som sade nej till projektet lär nog ångra sej idag.

Johan Finne
25.08.2013 kl. 09:51

Vad är det för liv att äta, sova och småningom dö?

Äta sova dö

Manus och regi: Gabriela Pichler
Medv: Nermina Lukač, Milan Dragišic, Jonathan Lampinen mfl.

Den svenska filmen ”Äta sova dö”, som i Sverige vann guldbaggar bland annat gör bästa film, regi och kvinligga huvudroll.

I en litet samhälle på skånska landsbygden packar Raša (Nermina Lukač) ruccola i rasande tempo på ortens basindustri och trots att arbetet är monotomt så trivs hon. Arbetet skänker henne trygghet och gemenskap men så varslas det om uppsägningar på fabriken. Något som naturligtvis skapar osäkerhet. Den långa, dialoglösa scenen när Raša anar att personalchefen är på väg mot henne samtidigt som hon undviker hans blick, är genial.

Det är en berättelse där vi får se ett samhälle som blivit alltmer omänskligt; den sönderarbetande pappan blir inte sjukskriven för att läkaren menar att man inte får bli för girig, på arbetsförmedlingens träffar bryter folk ihop och en smiley i en jobbansökan döms ut som inställsam. Samtidigt fångar Pichler en samvaro i kollektivet och en humanism i det lilla där ångesten mildras.

Mycket av det mänskliga i filmen skall Lukač ge äran för; hennes porträtt av Raša; en kaxig muslimsk tjej, görs med en intensitet som gör att jag inte bar känner för utan även med henne.

Handlingen byggs upp långsamt och påminner om en dokumentär saga. Att jag inte ger den högsta betyg har att göra med vissa dramaturgiska oklarheter. Alla frågor blir inte besvarade och i viss mån saknar karaktärerna den utveckling jag hade velat se i en fulländad berättelse.

Dock beundrar jag skildringen av det lilla samhället, precis så sörjbrunt och kallt som det kan vara.

Och vad är det för liv att äta, sova och småningom dö, som en äldre invandrarkvinna undrar i filmen.
Johan Finne
26.04.2013 kl. 13:09

Välspelat seniormys.

Kvartetten

Regi: Dustin Hoffman
Medverkande: Maggie Smith, Tom Courtenay, Billy Connolly, Pauline Collins m fl

England 2012

Det har kallats för seniormys, filmer och pjäser av feel good-karaktär som vänder sig till oss som tillhör gruppen mogen ungdom. För ett år sedan kunde vi avnjuta filmen The Best Exotic Marigold Hotel, och med Kvartetten i regi av senioren Dustin Hoffman är det så dags igen. Och resultatet är det samma. Man njuter och man mår bra. Feel good.
Handlingen i Kvartetten utspelar sig på ett hem, Beecham House, av engelskt mysigt landsbygdssnitt. Det är ett hem för pensionerade musiker och sångare, och det sjungs och spelas i alla hörn. Filmen är med andra ord full av musik, och det bidrar naturligtvis till mysfaktorn. Det som är extra intressant är att ensemblen av eftertexterna och fotona att döma består av riktiga seniorer från artistvärlden, vilket onekligen bidrar till äktheten.
Hemmet Beecham House är i desperat behov av pengar, och man bestämmer sig för att fixa detta genom att anordna en gala, där alla artister ska vara med och än en gång göra succé. Så är det alltså tänkt. In kommer ny gäst i form av en operadiva magnifikt spelad av Maggie Smith. Någon kommer nu på den snillrika idén att med henne skulle man kunna framföra den berömda Rigolettokvartetten, som alltså filmens titel syftar på. En ypperlig idé om det nu inte var för att hennes före detta och en gång synnerligen illa behandlade man finns i den tänkta kvartetten. Plats för konflikter, alltså.
Det man möjligen kan invända mot den här filmen är att den är ganska för att inte säga mycket förutsägbar. Några egentliga överraskningar bjuds man inte på. Å andra sidan förlåter man det gärna, när man får så utsökt spel av äkta brittiskt märke som här. Skådespelaren Anthony Hopkins sade en gång att hemligheten bakom god brittisk skådespelarkonst är att stå stilla och tala långsamt. Det är precis vad man gör här, och som åskådare är det bara att njuta. Av spelet och av en film som med små medel och fjärran från Hollywoods tröttande effekter tar sin mogna publik på allvar. 

Ulf Persson
Ulf Persson
22.04.2013 kl. 10:55

Jakten - en angelägen film som går på djupet

JAKTEN

Regi: Thomas Vinterhed

Medverkande: Mads Mikkelsen, Alexandra Rapaport m fl

Danskarna är duktiga på att skapa dramatisk spänning. Det är bara att följa den prisade TV-serien Borgen på måndagar för att konstatera detta. Med filmen Jakten är man nästan beredd att höja dem till skyarna. Regissören Thomas Vinterhed (Festen) tillsammans med suveräne Mads Mikkelsen (A Royal Affair) i huvudrollen har här skapat ett tätt drama som är ytterst obehagligt att bevittna.

Vi befinner oss någonstans på den danska landsbygden. I centrum står den drygt fyrtioårige Lucas (Mikkelsen). Efter en skilsmässa har han fått jobb på ett dagis. Han är synnerligen omtyckt och allt är frid och fröjd – fram till den dag då den lilla Klara, dotter till hans bästa vänner, kommer med en lögn. Hon hittar på att Lucas förgripit sig på henne. Sen är häxjakten igång.

Vinterhed visar hur hela samhället (med ett par undantag) vänder sig mot Lucas. Frågan man kan ställa sig är - hur lätt är vi beredda att tro på små barn och svälja lögner? Hur gör man sedan för att bevisa sin oskuld? Mina tankar går tämligen omedelbart till ett amerikanskt drama med lite av samma tema: lögn och masshysteri. Jag tänker på Arthur Millers Häxjakten (The Crucible) som utspelas under 1600-talets häxprocesser men där ju Miller hade femtiotalets amerikanska kommunistskräck i bakgrunden.

Ett samhälle som tror på en lögn. Människor som förvandlas från goda till onda och så en syndabock. Vinterheds film rör sig alltså i välkända dramatiska spår. Och här gäller det våra dagars absoluta skräck – pedofili.

Mikkelsen är en utsökt skådespelare som ger intensitet, själ och känsla åt Lucas. För en svensk publik är det sedan naturligtvis intressant att återknyta bekantskapen med Alexandra Rapaport, som här spelar Lucas’ utländska (en poäng i Danmark!) kollega som får ett gott öga till honom och ställer sig på hans sida. ’

Skådespelarpriset går dock till lilla Annika Wedderkop som spelar Klara på ett sådant sätt att man gärna tror på allt hon säger. Hur får man små barn att agera så äkta och naturligt, är min enkla fråga.

Slutsats. Jakten är en synnerligen viktig film. Den är angelägen och går på djupet på ett sätt som man verkligen inte är van vid i det vanliga popcornutbudet. Såg till exempel Cloud Atlas häromdagen och var uttråkad efter fem minuter. Det var jag definitivt inte här. Här satt jag på helspänn i två timmar.

Ulf Persson

Johan Finne
26.03.2013 kl. 13:03

Mysigt om skräck!

FILM

Hitchcock

Regi: Sacha Gervasi
Medverkande: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson m fl

Skådespelaren Anthony Hopkins tillfrågades en gång om brittisk skådespelarkonst. Vad var hemligheten? Och var det inte svårt? Hopkins svar är fullt av brittisk understatement och humor: Nej, det är inte svårt. Det är bara att stå stilla och tala långsamt!

Tänker på detta, när jag ser filmen Hitchcock i regi av Sacha Gervasi. Hopkins i huvudrollen som regissören Alfred Hitchcock får här rika tillfällen att göra just som han sade – att stå stilla och tala långsamt. Hopkins är till det yttre väl uppbyggd och maskerad för att få den riktiga rondören, och han rör sig också långsamt och värdigt men ändå vill det sig enligt min mening inte riktigt. Rösten är dock där.

Filmen Hitchcock berättar om den period i slutet av 50-talet när regissören just haft en stor succé med filmen I sista minuten (North by Northwest) med Cary Grant i huvudrollen. Filmbolaget vill att han ska fortsätta på den inslagna succévägen men det vill inte Hitchcock. Han vill göra något nytt, han vill göra skräckfilmen Psycho, byggd på berättelsen om massmördaren Ed Gein. Det slutar med att Hitchcock driver igenom sin vilja och tar en konstnärlig risk med hjälp av egna pengar. Resten är filmhistoria.

Filmen Hitchcock är relativt kort (en av få nuförtiden under två timmar) och sympatisk samt ger en – tror jag – god bild av hur det hela gick till. Femtiotalskänslan är definitivt där, och på pluskontot står en kvick dialog in i sista repliken. Det är mysigt och småputtrigt.
Filmen är också berättelsen om kärlekshistorien mellan regissören och hans hustru Alma Reville, mästerligt porträtterad av Helen Mirren. Alma är inte bara hustrun, hon delar hans passion för filmmediet. Hon skriver manus och hon ligger bakom slutklippningen av Psycho. Filmens succé blir i hög grad även hennes.

Det påstås att Hitchcock hade ett gott öga, för att nu uttrycka sig milt, för sina blonda hjältinnor. Vi vet att han, utan större framgång, jagade vår egen Ingrid Bergman. Här är det Janet Leigh dvs Scarlett Johansson som blir föremål för hans uppvaktning. Det är ju hon som i filmen tas av daga i filmhistoriens mest kända duschscen. Såg en gång en uppgift om att Hitchcock fick fram de fasansfulla skriken hos Leigh genom att duscha henne med iskallt vatten. Låter mycket troligt. Scarlett Johansson är riktigt bra som Janet Leigh. Har personligen tidigare inte varit så imponerad av Johansson men det ber jag härmed att få ta tillbaka.

Slutligen. Regissören låter vid ett par tillfällen massmördaren Ed Gein (Michael Wincott) uppsöka - för att inte säga hemsöka - Hitchcock. Det är ett filmgrepp till vilket jag ställer mig aningen frågande.

Ulf Persson
Ulf Persson
12.02.2013 kl. 10:50

Ekenäs filmfest bland ekorrar och skateboards

Vad? Ekenäs Filmfest 2013
Filmer:Liitäjät (2005) och Brett Kontroll (2006)
När? 8-10.2
Var? Ekenäs, Kronomagasinet


Ekenäs filmfest ordnades i helgen för åttonde gången och har funnits sedan 2006. Arrangör är föreningen Ekenäs Filmfest (i samarbete med Ungdomsbyrån och Kronomagasinet)
Traditionellt var temat i år nordisk dokumentär- och spelfilm samt lokalt filmskapande och film från närmiljön.
Nytt för i år var att film även visades på Kronomagasinet i Ekenäs. Kronomagasinet är ett centralt hus för unga med tillhörande replokal, skejtramper, konstutställningsmöjlighet samt plats för umgänge.
Två filmer hade jag chansen att se på ovannämnda plats.


Liitäjät (Anssi Kasitonni, Finland, 2005)


är en absurd kortfilm på lite på 13 minuter. Merparten av filmen handlar om två ekorrar, den ena lär den andra – ja, eller försöker i alla fall – att ”glida” så att säga, från trädet där de bor. Det går inget vidare och snart bildar glidnovisen ett band med skogens djur och åker skateboard i stället.
Dramatik uppstår mot slutet där både en bil, en människa och en fågel är inblandad.
Filmen är delvis gjord med animationsteknik, närmare bestämt med stop-motion.
Filmen i sig är trevlig och ekorrarnas mysiga hem i trädet väcker sympatier och jag skulle gärna göra ett besök hos dem.
Till en början upplever jag en röd tråd och en tydlig handling men mot slutet bryts historien och att det plötsligt finns en människa med i bilden utan tydligt sammanhang förvirrar en aning. Man kan också fundera på vad budskapet i filmen är. Kanske är det livets förgänglighet, eller vikten av samarbete och tro på sig själv?
Personligen väcker filmen innehållsmässigt ingenting större i mig än att det är humoristiskt, surrealistisk och söta ekorrar.


Klicka på bilden för att se källa.


Brett kontroll (Emil Trier, Norge, 2006)


Filmen är en dokumentär på en halv timme som berättar om förbudet mot skateboarding i Norge under åren 78-89.
Under dessa år fick man varken åka, köpa eller inneha skateboards i grannlandet. Förbudet kom p.g.a. skrämmande statistiksiffror från USA om skador i och med åkandet. Förbudet ledde till att unga byggde ramper djupt inne i skogen eller åkte på skateläger till Sverige bland annat.
Filmen beskriver något negativt på ett positivt sätt och det känns mest som en skön nostalgitripp med historieberättande av de då unga ”skejtarna” som nu är i medelåldern.
Musiken i filmen är mångsidig och de enkla bastonerna tillsammans med de mera poppiga låtarna passar väl in under berättandet om hur de unga tvingades springa undan polisen när de hade fått nys om de hemliga skateramperna.
Filmen är samtidigt fylld med känslor och minnen som den även historiskt informerar om en sak som många kanske inte känner till.
Kreativiteten hos de unga på 80-talet inspirerar och jag får lust att med ens hoppa på en bräda, jag också.
Den positiva känslan infinner sig hos tittaren också bland annat när de som minns tiden nu närmast verkar se tillbaka på den med ett skratt. I dokumentären sägs att uppgifterna från USA inte ens på något sätt bekräftades eller undersöktes innan förbudet blev ett faktum i Norge.
En fråga väcks onekligen hos mig; Vad tänkte ni egentligen Norge?

Malena Backman

 


Johan Finne
11.02.2013 kl. 15:45

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.