Bloggposter

Mitt i allt - spännande och underhållande läsning

Mitt i allt

Herman Lindqvist

Albert Bonniers Förlag

 


Den svenske journalisten och författaren Herman Lindqvist har skrivit 55 böcker. 54 handlar om andra personer. Nu har han skrivit om sig själv. Boken heter ”Mitt i allt” och det är en synnerligen lämplig titel. Boken är nämligen en dramatisk resa som nästan tar andan av läsaren. Och mitt i all dramatik finns den ivrige och nyfikne journalisten Lindqvist. Han vill se och han vill bli sedd!

För ett par månader sedan lyssnade jag en torsdagskväll på Lindqvist på Arbis i Helsingfors. Det var en intressant upplevelse, och det var vi många som tyckte. Att säga att salen var full är ett understatement. Lindqvist är tydligt mycket populär även på denna sida om Östersjön, och han kunde lätt ha fyllt en dubbelt så stor sal.

Att säga att hans självbiografiska bok ”Mitt i allt” är en händelserik resa genom krig, olyckor, dramatik och kärlek är också ett understatement. Man dras från den ena dramatiken till nästa med andan i halsen och får samtidigt en historielektion på köpet. Boken är i ordets bästa betydelse mycket underhållande.

Lindqvist är kanske numera mest känd för att ha väckt historieintresset i Sverige. Han har till exempel skrivit om den svenska (och därmed till stor del finska) historien på ett lättillgängligt och populärt sätt samt har också delat med sig av sitt kunnande i form av alla dessa historiska TV-program. Sådant gör man emellertid inte ostraffat i Jantelagens Sverige. Etablissemanget i form av den fina akademiska och kulturella världen har behandlat Lindqvist nedlåtande, vilket han inte kommit över. Detta framgår tydligt och klart i slutet i boken. Herman Lindqvist har haft väldiga framgångar, inte minst som folkbildare och ändå sitter just denna brist på uppskattning som en tagg. Synd.

Till slut. Lindqvist har även undervisat prinsessorna Victoria och Madeleine i historia. Av boken framgår klart att den förra var intresserad. Den senare mindre så.
”Mitt i allt” är ingen märklig bok, rent litterärt. Det är också en bok som använder ordet ”jag” flitigt. Dock ger boken en spännande och underhållande läsupplevelse. Från uppväxten i Helsingfors till författarlivet i Frankrike.
Rekommenderas!

Ulf Persson

Ulf Persson
22.02.2013 kl. 11:30

Vårt behov av tegelstenar

Var inne i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors igår. Kände på Jörn Donners självbiografiska Mammuten. Såg priset, vilket onekligen var aningen avskräckande. Såg framför allt omfånget och insåg att den boken kommer jag inte att läsa. Dessutom skulle den ju vara direkt livsfarlig att ligga och läsa i sängen, där jag konsumerar min mesta litteratur. Somnar man och får boken i huvudet torde det vara evig natt som gäller.

Har funderat på vårt behov av tegelstenar. Var kom det ifrån egentligen?

LÄS MER

Ulf Persson

Ulf Persson
13.02.2013 kl. 11:27

Göran Tunström och längtan efter den förlorade helheten

Krönika om Göran Tunströms författarskap

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström satt i publiken (men närmast utgången) och skruvade sig uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev han allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata.

I den djupt personliga ”Under tiden” (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka de gånger han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det, skriver han, känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebros universitetsaula, 1999. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse - och uppenbart njutningsfullt - läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer - snudd på en dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Jag hade dessförinnan hört Göran Tunström på en rad uppläsningar. Efteråt brukade jag dröja mig kvar för att se om det skulle uppstå något bra tillfälle att få prata med honom. Jag vågade mig dock aldrig fram. Inför hans framträdande i Örebro stötte jag ihop med honom inne på herrtoaletten; jag nickade uppskattande och jag tyckte nog att han log vänligt tillbaka – men jag tyckte inte omgivningen var den rätta för att inleda ett samtal. Någon mer chans fick jag aldrig.

Göran Tunströms diktsamlingar innehåller bland den finaste lyrik jag vet. Med samlingar som ”Svartsjukans sånger” gjorde han sig ett namn som poet. Några ampra recensioner i slutet av 70-talet sägs ha tagit knäcken på hans lust att skriva dikter; en recensent hade klargjort att han inte var tillräckligt politiskt medveten och allt för inåtvänd.

Betydelsen av Sunne var för Tunströms författarskap kan inte nog betonas. Där ”tänds språket”, som han sade - och i ”Juloratoriet” beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ”Begynnelsernas Mysterium”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I ”Under tiden” står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre.”

I romanen ”Berömda män som varit i Sunne” (1998) låter han en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i ”Tjuven”!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes ”Divina commedia”) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda stort och smått ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa”.

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom - men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

”Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten i den postumt utgivna romantorson ”Försök med ett århundrade”. Faktiskt en viktig dimension av denna fascinerande romanbyggarbetsplats: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.

Skönlitteraturens uppgift à la Tunström: att ljuda och ge hopp – alldeles som det heter om Bachs musik i ”Juloratoriet” (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bl.a. sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom ”Under tiden”. Han berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”. I diktsamlingen ”De andra, de till hälften synliga” (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

Den diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” gick bort i förtid, en grå vinterdag år 2000. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Poeten Eva Ström skrev i ett eftermäle: ”Han var något så sällsynt som en verkligt djupt älskad författare.” Och DN:s Ingela Lind skrev inkännande: ”För honom var varje människa ett under. Han skrev utifrån en ´barnslighet´ och en obotlig förlust. Utifrån Guds och Faderns död. Längtan efter den förlorade helheten bränner genom hela hans konstnärskap, där orden som hos Emanuel Swedenborg bär på en drastisk konkretion och ett vardags-extatiskt allvar.”
BJÖRN GUSTAVSSON
Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:58

Elias Lönnrot som guldgruva

En myllrande fresk över det tidiga 1800-talets Finland

Elias Lönnrot
Vandraren
Svenska litteratursällskapet i Finland/bokförlaget Atlantis

Elias Lönnrots betydelse för den finska litteraturen och för den finländska nationalkänslan är svår att överskatta. I tidstypisk anda vandrade han under 1830-talet omkring i sitt hemland och skrev ned tusentals folkdikter, hågkomna av minneskonstnärer som ibland kunde sitta flera dygn i sträck och sjunga runor för professorn från Helsingfors (runorna sjöngs alltså, ett visst mått av improvisation ingick). Främst var det alltså runor Lönnrot samlade: episka ballader som sedan fick ligga till grund för Kalevala.

När Lönnrot efter sin fjärde Finlandsresa kom på idén att sammanställa ett nationellt epos utifrån alla episka dikter han samlat var han samtidigt i färd med att översätta Homeros till finska. Såväl Homeros som islänningarnas Edda fick bli något av förebilder för den visionära helhet Kalevala bildar (där folkäldsten Kalevala är ett slags Moses-gestalt som bryter upp från de finsk-ugriska folkens urhem i centrala Ryssland).

Kalevala väckte genast entusiasm. Verket belyste det finska folkets historia och forntida kultur. Den finska nationen skapades, kan man säga, i mångt och mycket av just detta litterära verk.
   Trots att Elias Lönnrot hade finska som modersmål skrev han sina resebrev från vandringarna på svenska. Svenska litteratursällskapet i Finland utgav 1908 de omfångsrika texterna i bokform. Detta faktiskt än i dag vitala litteratursällskap har här åstadkommit en volym med ett generöst urval av dessa utomordentligt intressanta reseskildringar - alltsammans redigerat av den initierade Rainer Knapas.

För den kulturhistoriskt och litterärt intresserade är Vandraren, med underrubriken ”Reseberättelser från Karelen 1828-1842, en veritabel guldgruva. Elias Lönnrots förmåga att ogenerat umgås med allmogen är slående, och hans iakttagelser skarpsynta. Resebreven formar sig till ett en myllrande fresk över dåtidens Finland.

Lönnrot vandrar land och rike runt, hundratals mil, likt en sentida Carl von Linné - men till skillnad från föregångaren är han intresserad av samtid och nyttoaspekter; Elias Lönnrots håg står till myter och sägner och hans huvudsakliga mission är att samla ihop så mycket som möjligt av de gamla runorna och rädda dem till eftervärlden. Han vet, redan på 1830-talet, att han är sent ute.

Lönnrots förmåga att levandegöra sina upplevelser ger en sentida läsare möjligheten att få en god inblick i dåtida föreställningar och livsformer. Det är etnografi skriven av ett ögonblicksvittne.

Vandringarna går genom Savolax, Karelen och Österbotten - men också över på ryska sidan, in i Archangelska guvernementet och upp mot Vitahavskusten, där resenären finner många spår av karelsk kultur. Han tilltalas av karelarnas öppenhet och livlighet och jämför den med den finska stelhet han är van vid (Karelen blev för Finland vad Dalarna något senare blev för Sverige).

Förutom långa episka runor upptecknade Lönnrot även besvärjelser, ordstäv, sagor, rimmade folkvisor m.m. Slutligen några citat ur de aktuella resebreven:

”Den 27 kom jag natten till en gästivargård. Jag började utskriva några visor som åtskilliga av hållkarlarne jämte byns flickor sjöngo för mig. Utan att se uppå klockan skrev jag så länge jag kunde se”.

”Dock önskade han att till upphjälpandet av sitt minne allra först få några supar brännvin. Efter något försök av uppläsande sade han rakt av att det var omöjligt att utan denna förberedelse komma ihåg något huvudsakligt. Jag köpte åt honom brännvin utav den unga värdinnan, men förfelade därigenom helt och hållet ändamålet.”

”Det är underligt att se vad för en trollkraft de gamla sångerna ännu ofta utöva uppå finska sinnen. Flerstädes har jag anmärkt att de som sjungit dem eller hört andras sång på ett besynnerligt sätt blivit rörda därav.”
BJÖRN GUSTAVSSON

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:50

800 sidor Sonnevi

Göran Sonnevis senaste: prosalyriskt och experimentellt

Göran Sonnevi
Bok utan namn
Albert Bonniers förlag

Göran Sonnevis 60-talslyrik, som präglades av saklighet, enkelhet, och en celansk enkelhet, har med tiden blivit allt mer komplex, med långa, böljande diktsviter och en prosalyrisk grundton som inneslutit det mest skiftande innehåll. Den förra diktsamlingen, Oceanen, var drygt 400 sidor lång; Sonnevis nya verk, med antititeln ”Bok utan namn”, är dubbelt så tjock.

Detta är en av de mest fascinerande diktsamlingar jag läst; en bok som söker famna livet i sin helhet och där inget är för litet eller för stort för att reflektera över. Här finns också inslag av skarp samhällskritik (man bör inte glömma att Sonnevi (född 1939) med sin vietnamdikt 1965 gick i bräschen för den unga generationens politiska radikalisering), men också ett ödmjukt ifrågasättande av egna tidigare ståndpunkter.

Volymen består av 154 dikter, varav många äldre eller reviderade. Den avslutande sviten – 400 sidor lång! – är det verkliga mästerstycket: en oefterhärmerlig, dagboksaktig svit där tankar om privatliv och politik blandas, men här ryms också mystik och ett närmast magiskt tänkande.

Sammantaget en svindlande nedstigning i liv och livserfarenheter. Effektfullt väver Sonnevi samman ämnen som kärlek, global orättvisa, naturvetenskap, krig, astronomi, antika myter, matematik, roddbåtsturer – allt ryms. Han kan ibland påminna om vännen och kollegan Göran Tunström – vars lust till poesiskrivande dock sägs ha upphört efter en DN-recension där Tunström mer eller mindre stämplades som borgare eftersom hans nya diktsamling ansågs visa på allt för lite engagemang i världspolitiken.

Hos Göran Sonnevi möter ett självreflekterande författarskap besläktat med Ekelöfs, Saarikoskis och Noréns: fyllt av fascinerande skärpa och skönhet, därtill med musikalitet i formen. Kanske den mest djuplodande och djärva poesi som skrivits i Sverige de senaste femtio åren.
BJÖRN GUSTAVSSON

 

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:47

Bachfestival i Berwaldhallen, Stockholm

Bach-festivalen levde inte riktigt upp till sin devis, "Let's barock!"
Johann Sebastian Bach betydde nog nästan lika mycket för protestantismen som Luther. Bachs kompositioner omskapade kyrkorna till konsertlokaler. Sedan kom romantiken – och Bach glömdes. I dag betraktas han allmänt som musikhistoriens störste. År 2005 gav Nikolaikyrkan i Örebro en konsertserie där Bachs samtliga orgelverk spelades. Och folk vallfärdade till kyrkan! Det blev trafikstockning i centrala Örebro på söndagsförmiddagarna. Nyligen var det i dagarna tre Bachfestival på Berwaldhallen – också nu mycket publik! Men inte bara Bach drar publik – här också Vassilis Bolonassos; varmt personlig programledare för P 2-succén ”Alltid på en söndag”. Uppenbart trivdes han i rollen som konferencier – avspänd, på gränsen till tankspridd, underfundig humor, men också skärpa. Vid lördags- och söndagskonserterna medverkade ”Concerto Köln” – en av Europas bästa barockorkestrar, men i mitt tycke bäst när det gäller cd-inspelningar – kanske för att de då fått spela under exempelvis René Jacobs. Bara att se och höra celilistprimarien är en stor upplevelse. Hur som helst: högklassigt musikaliskt maskineri – men vilken miss att inte låta denna glänsande ensemble få framträda med rena orkesterverk av Bach. Störst intryck gjorde framförandet av Bachs ”Magnificat”, låt vara att barytonen Karl-Magnus Fredriksson inte hade en av sina bästa dagar och att mezzon Ann Hallenberg med sina blixtrande leenden i aningen för hög grad framstod som partydrottning. Det blev helt enkelt en lite för lättsinnigt-svepande Bach i detta Magnificat – vilket därtill kan bero på att i och för sig fantastiske dirigenten Peter Dijkstra mer uppmärksammade kören än orkestern; den luftiga dirigeringen fördrev också själva tyngden, allvaret i delar av Bachs Magnificat. En Vivaldi-sinfonia med enbart långsamma rörelser medförde nästintill musikaliskt hjärtstillestånd – därtill på programmet alldeles efter Radiokörens framförande av Arvo Pärts smått fundamentalistortodoxa ”Sju magnificat-antifoner” (Och: Varför denna musik i detta sammanhang?) Trots sloganen ”Let’s barock!”: en paradoxalt ljum tillställning. Bachs barocksprudlande sida kom helt enkelt inte riktigt till sin rätt. BJÖRN GUSTAVSSON
Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:40

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.