Bloggposter

Nyskapande dansteater

Masters of Movement

Alexander Ekman Episode 31
Demis Volpi
Little Monsters
Carolyn Carlsson
If to Leave is to Remember
Jorma Uotinen
Jord
Finlands nationalbalett
Premiär 19.2.2016

Den finska nationalbalettens nya dansprogram är inget mindre än ett veritabelt kraftprov, och den korta föreställningen (två timmar inklusive två pauser) är en fröjd och bör ej missas av någon vän av modern dansteater. För det är exakt det som vi bjuds på här, ingen utan dansteater balett men med Nationalbaletten.

Kasten är många - från intensiv och välkoreograferad ensembledans till en sensuell och uttrycksfull  dans för två i Little Monsters, där Kailey Kaba och Sergei Popov sensuellt och intimt skildrar en kärlekssaga från början till slut. Koreografen, argentinaren Demis Volpi, skildrar denna på sätt vemodiga saga till tonerna av Elvis Presley. Vid Are You Lonesome Tonight går paret långsamt åt olika håll. Det är bittert, vemodigt, vackert.

Den unge svenska koreografen Alexander Ekman arbetar med överraskningar. Han vill till exempel föra ut dansen till miljöer, där den normalt sett inte vistas i. Hans verk Episode 31, som för övrigt skapades för The Juilliard School i New York, föregås av en projektion, där vi ser dans framföras i välkända miljöer i Helsingfors. Till åskådarnas tydliga förvåning. För hur ska man reagera, när någon plötsligt börjar dansa på gatan eller i metron? Det vittnas om blyghet och att folk vänder bort blicken. Många vill inte dras med. Kanske är det så. Episode 31, som för övrigt inleder kvällen, är ett kraftfullt ensembleverk med varierande rytmer och i högt tempo. Full fart och kreativitet. Och humor.

I den internationellt kända koreografen Carolyn Carlsons If to Leave is to Remember, som hade sitt uruppförande i München år 2006, handlar det också om smärta vid avsked. Det handlar om uppbrott och om den ensamhet som följer. En innerlig dansskildring om separation. Varje dag lämnar vi något bakom. 

Jorma Uotinens kraftfulla dans Jord för enbart manliga dansare har sitt ursprung i en resa till Australien, då Uotinen såg och fascinerades av den röda jorden. Verket skapades ursprungligen för de manliga dansarna vid Den kungliga baletten i Köpenhamn.

Dansarna är klädda i kiltar och den röda jorden sprutar under fötterna på dem. personligen kommer jag att tänka på Stravinskijs Våroffer, vilket är ett beröm så gott som något. En synnerligen kraftfull avslutning.

Ulf Persson
22.02.2016 kl. 19:08

Romantiskt och hjärteknipande.

 

En midsommarnattsdröm

Balett efter Shakespeares komedi

Koreografi: Jorma Elo

Musik: Felix Mendelssohn Bartholdy

Scenografi och kostym: Sandra Woodall

Ljus: Linus Fellbom

Medverkande: Tiina Myllymäki, Sergei Popov, Samuli Poutanen, Daria Makhateli, Nicholas Ziegler, Wilfried Jacobs med flera.

Nationaloperans balett, kör och orkester.

Premiär 24.4.2015

Naturligtvis är detta succé. Baletten En midsommarnattsdröm blir i denna uppsättning på Nationaloperan till en trolsk kväll full av överraskningar och publikdragande för att inte säga hjärtknipande ingredienser. Vem kan motstå små balettelever som trippar omkring iklädda vita balettdräkter och med ljus i håret? Gulligt är ordet. Det blev också applåder inför öppen ridå flera gånger, vilket naturligtvis var högst rättvist.

Shakespeares komedi utspelar sig som bekant på flera plan. Vi har hovet i Aten med sina stränga regler, vilket utgör förutsättningen för de två kärleksparens trassliga förhållanden. De flyr ju till skogs, och där har vi älvkungen och älvdrottningen med en fnurra på tråden. Älvdrottningen Titania har ju fått en ny favorit, här sedesamt och något obegripligt förvandlad till en liten orientalisk flicka, och så har vi alven Puck som naturligtvis lyckas ställa till stor oreda. Dessutom dyker de lustiga hantverkarna som ska spela upp det tragiska skådespelet om Pyramus och Thisbe upp. Alla ingredienserna finns också med i Jorma Elos balettversion men något förkortat och omstuvat. De fyra hantverkarna till exempel hamnar mer eller mindre i bakgrunden och deras roll förblev något dunkel. Dem kunde man kanske ha gjort mer av. Här finns ju onekligen en komisk och lustig potential av publikfriande art.

Den här uppsättningen vinner på sin slösande skönhet, där man målar med breda penseldrag i detta romantiska stycke som här försetts med antika drag genom scenografi och kostym. Ljussättningen av Linus Fellbom understryker det romantiska, när den likaså romantiska musiken av Mendelssohn får svepa fram. Det är vackert. Med tillägg av delar av violinkonserten i slutet (utsökt violinsolo av Jukka Merjanen!) får man en föreställning på drygt två timmar. Helafton alltså. Dock märks det på slutet att Elo velat fortsätta att suga på den romantiska karamellen. Slutet blir aningen utdraget och man tycks tveksam om hur det hela ska sluta. Allting hade ju kunnat sluta med den berömda bröllopsmarschen men det gör det alltså inte.

Uppsättningen är också ett veritabelt kraftprov, där Operans alla balettkrafter tycks medverka. Solisterna är lysande. Tiina Myllymäki som älvdrottningen Titania och Sergei Popov som älvkungen Oberon är ett synnerligen stiligt par. Samuli Poutanen som Puck gör en gedigen och kraftfull insats och dessutom står han som sig bör för de komiska krumelurerna. Inte minst i samspelet med de små alverna drar han ner applåder.

De fyra ungdomarna rymmer till skogs, Titania blir kär i en åsna dvs Botten vävare, som Wilfried Jacobs gör härligt med åsneskrin och allt. Sen löser sig förtrollningarna och allt slutar som det ska i denna den bästa av balettvärldar.

Härlig uppsättning!

Ulf Persson
26.04.2015 kl. 13:06

Dramatisk Peer Gynt.

 

Peer Gynt

 

Balett av Heinz Spoerli

Musik: Edvard Grieg, Brett Dean, Marc-Anthony Turnage

 

Scenografi: Florian Etti

Ljus: Martin Gebhardt

 

Medverkande: Sergei Popov, Jussi Merikanto, Antti Luusuaniemi, Tiina Myllymäki, Anna-Kristiina Kaappola, Özen Erdinc, Desislava Stoeva, Wilfried Jacobs, Frans Valkama m fl

 

Finska nationalbaletten

Finska nationaloperans kör och orkester

 

Finska nationaloperan

Helsingfors

Premiär 11.4.2014

 

Det är – visar det sig - helt rätt att se Nationaloperans uppsättning av Peer Gynt just tisdagen den 29 april. Den dagen är det nämligen Den internationella dansdagen, ett faktum som balettchefen Kenneth Greve påminner oss om före föreställningen. Sen uppmanar han oss att läsa dansaren och koreografen Mourad Merzoukia kloka ord om dansens betydelse i programmet. Jag gör så. Det handlar om att våga, misslyckas och lyckas men framför allt - att aldrig sluta dansa. Att aldrig ge upp! Så sant.

Merzouki talar också om det som kan kallas närmast livsavgörande konstnärliga ögonblick. Det som förändrar ens liv. Mitt eget sådant heter – Peer Gynt. Det var för nästan sextio år sedan och regissör var Ingmar Bergman, och på scenen stod den tidens absoluta svenska skådespelarelit med Max von Sydow i spetsen i titelrollen. Upplevelsen av den föreställningen bär jag alltid med mig, så jag vet precis vad Merzouki talar om. Intressant att notera i det sammanhanget är ju onekligen också filmnyheten att samme von Sydow, nu 85, ska vara med i Star Wars.

Tankarna fladdrar alltså inför Nationaloperans balettversion av Ibsens Peer Gynt. Hur ska det bli? Man behöver inte oroa sig. Berättelsen om Peers vandring genom livet, hans väg till mognad och insikt är en pärla i världsdramatiken, och det är onekligen intressant att skåda hur denna balettversion med koreografi av Heinz Spoerli ger nytt och annorlunda perspektiv på denna välkända historia.

Den här uppsättningen av Peer Gynt är något av ett allkonstverk. Balett, drama, opera, musik. Det fungerar riktigt bra. Musiken av Grieg är ju välkänd och berättar svepande och lyriskt med toner, där man riktigt hör bakgrunden i Norge. Denna nationalmusik kompletteras nu av häftigare och möjligen internationellare och definitivt modernare tongångar av Brett Dean och Marc-Anthony Turnage. Det låter sig göras, även om man kan undra om inte Grieg egentligen klarat sig bäst på egen hand?

Ett frågetecken kan man också sätta för greppet att använda en skådespelare, Antti Luusuaniemi, i rollen som en talande/berättande Peer. Behövs han egentligen? Samma invändning kan man ha mot operainslagen. All heder åt Jussi Merikantos och Ann-Kristiina Kaappolas insatser men dessa blir lite av showstoppers. Jag hade personligen hellre sett enbart balett.

För det är ju det som är den stora behållningen med Nationaloperans Peer Gynt. Dansen! Sergei Popov i titelrollen är magnifik och förenar teknik och stark dramatisk utstrålning. Han sekonderas av Tiina Myllymäki som en innerlig och trogen Solveig, av Desislava som en erotiskt eggande Anitra (här används Griegs berömda tema). Andra goda solistinsatser gör Wilfried Jacobs som Döden och Frans Valkama som Dovregubben.

Plus också för masscenerna till exempel vid bröllopet i den första akten. Samma sak vad gäller scenen i Bergakungens sal (Grieg igen). I båda dessa scener finns en stark dramatisk känsla. Överhuvudtaget återger uppsättningen väl Ibsens dramatik, från Norges fjäll till Afrikas öken. Vad gäller det senare dansar man så att sanden bokstavligen sprutar. Det är häftigt.

Scenografin är sparsmakad och man förlitar sig i stort på stämningsskapande belysning. Fungerar alldeles utmärkt.

Slutligen innebär denna uppsättning av Peer Gynt en balettafton för den mogna publiken. Vi är befriande fjärran från det sockersöta, vilket också anas i publiken. Inga uppklädda småflickor med andra ord.

 

 

Ulf Persson
30.04.2014 kl. 11:20

En balettsaga

Skönheten och odjuret

Koreografi: Javier Torres
Musik: Ottorino Respighi m fl
Dirigent: Pietro Rizzo
Scenografi: Annukka Pykäläinen, Javier Torres
Kostym: Erika Turunen
Ljus: Olli-Pekka Koivunen

Solister: Edita Rauserová, Michal Krcmár, Silvia Kononen, Stanislav Beljajevski, Anna Sariola, Lucie Rákosniková m fl

Finlands nationalbalett
Finlands nationaloperas orkester

Finska nationaloperan
Premiär 21.2.2014


I den stad där jag växte upp, Malmö, fanns en teater, där man med framgång månade om de tre konstformerna dramatik, lyrik och balett. För ungefär tjugo år sedan bröts verksamheten vid teatern sönder i olika delar, och vid det tillfället gjorde man sig av med baletten. Detta var inget mindre än en kulturkatastrof, och vi var många som sörjde. När jag nu bosatt mig i Helsingfors har jag åter fått tillgång till internationellt förstklassig balett, vilket jag är mycket tacksam för.
Nationaloperans balett har som bekant på senare år firat triumfer, inte minst med årets och fjolårets stora och populära succé ”Snödrottningen”. Då fanns det inte en biljett att uppbringa. Likadant ser det ut nu med ”Skönheten och odjuret”, en historia väl känd som film och musikal. Nu har den här söta historien alltså blivit balett i koreografi av Javier Torres till musik av i huvudsak Ottorino Respighi och med världspremiär här i Helsingfors den 21 februari.
”Skönheten och odjuret”  är naturligtvis ett utmärkt stycke att använda för att sprida balettens  budskap till nya generationer. Att man kommer att lyckas med denna viktiga kulturella mission står utom allt tvivel när man ser alla dessa förväntansfulla och fint uppklädda småflickor (och en och annan gosse) i publiken.
Det de får se är ju en välkänd saga med sagans alla attribut. Uppsättningen är också så till vida traditionell att den använder sig av sagans tidlösa dåtid, en blandning av medeltid och 1800-talets romantik, där scenografen Annukka Pykäläinen tillsammans med koreografen Javier Torres byggt upp något som direkt leder tankarna till våra mest kända sagoböcker med slott, riddare och lustiga figurer. Det är traditionellt, måhända lite för traditionellt, gjort och bjuder inga direkta överraskningar. Man kan till och med säga att det är för snällt. Inte ens Odjuret är ju farligt, även om man i en scen står och darrar i hans närhet.
Berättelsen om Skönheten och odjuret hör hemma i avdelningen skräckromantik. Här ska alltså finnas både skräck och romantik. Budskapet är att kärleken övervinner allt. Prinsessan kysser en groda och en prins träder fram. Här ser Skönheten dvs Belle förbi Odjurets hemska (kunde varit hemskare) yttre och bryter genom sin kärlek hans förbannelse. Det är vackert och naturligtvis snyggt moraliskt.
Musiken av Ottorino Respighi (mest känd för orkesterstyckena ”Roms pinjer” och ”Roms fontäner”) är brett och berättande upplagd som gjord för spel av stor orkester. Här får Nationaloperans orkester under ledning av Pietro Rizzo ta i ordentligt. När det gäller balettmusik, så sitter jag och orättvist tänker på Tjajkovskijs lyriska lätthet.
Men detta sagt kan man sitta och njuta av denna moraliska berättelse. Av tre systrar är det yngsta, Belle, som tar hem spelet. Sagans tretal när det gäller systrar som i Askungen eller varför inte Kung Lear. Och aftonens solister Edita Rauserová och Michal Krcmár var ståtliga och romantiska och förenade teknisk skicklighet med den rätta sagoaktiga utstrålningen. Det blev med rätta jubel i salongen efter deras insatser. Ska man vara riktigt ärlig, så blev det mest jubel vid applådtacket för baletteleven Silvia Kononen som gjorde det lilla odjuret till en synnerligen sympatisk och lustig figur som alla tog till sig.
Skönheten och odjuret är naturligtvis ett gott tillfälle för baletten att visa upp sig och en härlig möjlighet för balettelever att få vara med i ett stort sammanhang. Och – naturligtvis - en fin chans för alla balettvänner att njuta en kväll.
Det är slutsålt här också men – satsa på återbud!

Ulf Persson
08.03.2014 kl. 13:41

Härligt balettäventyr!

Snödrottningen


Koreografi: Kenneth Greve
Musik: Tuomas Kantelinen
Scenografi: Erika Turunen, Mikki Kunttu
Kostymer: Erika Turunen
Ljussättning: Mikki Kunttu

Finlands nationalbalett
Finska nationaloperan

30 november 2013 


I foajén möter man finklädda och förväntansfulla småflickor (och en och annan pojke) med balettäventyr i blick. På scenen vimlar det lite senare av balettskoleelever, och i salongen är det fullsatt (mest kvinnor). Fjolårets stora satsning och succé på Nationaloperan, baletten Snödrottningen, har kommit tillbaka, och det är alla vi som tyvärr missade den i fjol väldigt tacksamma för.
Balettchefen Kenneth Greves balett version av HC Andersens saga om den kalla och okänsliga Snödrottningen är en riktig storsatsning, ett kraftprov som blivit till en veritabel fest för ögat. Operans alla möjligheter tycks utnyttjas för att ge liv, färg och dramatik åt denna färgstarka saga, där vi pedagogiskt får lära oss att tolerans, kärlek och medkänsla är bättre än misstänksamhet och hat. Ett budskap som är nog så aktuellt även i våra dagar.
Det handlar om vännerna Kai och Kerttu. Kai blir bortrövad av den elaka Snödrottningen och Kerttu ger sig ut för att rädda honom. På sin vandring stöter hon på olika människor och lär sig att även om vi alla ser olika ut, så är vi alla lika. Det handlar också om att våga, att övervinna svårigheter.
Musiken är komponerad av Tuomas Kantelinen och förekommer i inspelat skick av Nationaloperans orkester under ledning av kompositören själv. Musikaliskt är Snödrottningen örongodis. Kantelinen lånar friskt av nordisk och rysk romantik, och resultatet är såväl dramatiskt som stundtals närmast intensivt romantiskt vackert. Sen tycks man i sanningens namn känna igen vissa slingor.
Kerttus vandring genom världen ger i sann balettanda plats för solistinsatser. Så har vi en svensk dans (med dalastuk), en spansk dans, en persisk dans, en japansk dans och en rysk dans, där den senare tveklöst är den kraftfullaste. Lustigt inslag som hämtat från Wagners Ringen (fast betydligt roligare) är det kraftfulla och på samma gång lustiga avsnittet med bastubadarna och vättearmén.
Det som framför allt gör Snödrottningen till ett äventyr att verkligen rekommendera är att föreställningen är en stor skönhetsupplevelse tack vare alla dessa läckra kostymer (Erika Turunen) och en dramatiskt fin ljussättning (Mikki Kunttu). Det är en föreställning som inte sällan är svindlande vacker. Som till exempel slutscenen med sina stora och olikfärgade istappar. Man riktigt känner kylan!
Fina solistinsatser från Edita Rauserová som Kerttu, Maria Baranova som Snödrottningen och Michal Krcmár som Kai. Samt även en god insats av gästande skådespelerskan Krista Kosonen, som fått åtskilliga extra år på nacken och nu fördömligt leder handlingen framåt i rollen som Mormor.
Nu återstår inget annat än att säga - se Snödrottningen! Finns tyvärr ett problem i detta. Alla föreställningar lär vara utsålda. Säger då bara en sak – satsa på återbud!

Foto: Salla Eerola

Ulf Persson
01.12.2013 kl. 12:16

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.