Man kan fråga sej varför man skall kopiera en historia som "alla" Nordens ungdomar sett och överföra den till scenen så här snart inpå att NRK:s serie gjort succé inte bara bland unga utan över generationer. Varför inte?

Teater kan ju i bästa fall ge en mer levande känsla en än tv-serie tänkt att ses via mobilen. Samt en upplevelse man delar med andra.

Det är Evas historia vi främst följer i teaterversionen av SKAM.På bilden Rosanna Liuski som Eva och Elias Hjelm som hennes pojkvän Jonas Foto: Cata Portin

Visst delar vi i publiken historien med andra men den äkta känslan saknar jag i Tiina Brännares regi. De unga aktörerna är som bäst i sina monologer och ensammma på scenen. Då ser man vilken potential de har. Men speciellt i scener med mer än två skådespelare har man inte vågat lägga in pauser. Reaktioner.

Det är inget fel i sej på ett snabbt tempo och även originalserien bestod ju av korta klipp. Men det intressanta i en situation är ju ofta inte vad som säjs utan hur någon reagerar på det vilket här speciellt i första akten tappas bort. Detta gör karraktärerna väldigt endimensionella och allt blir bara ett långt berättande.

Inte riktigt allt. Elias Hjelm lyckas föreställningen igenom ha en närvaro på scenen och reagera på även små detaljer som ger hans rollfigur Jonas ett djup. Även Kreetta Kiviniemis tolkning av Evas kompis Vilde blir en person som man känner för och en människa som utvecklas.

Ingen av de andra på scenen gör dåliga prestationer och det tar sej i andra akten. Här är exempelvis Joonas Saturi fantastisk som berättarröst och Rosanna Liuski får i huvudrollen som Eva visa mer av en känslosam sida som hon lyckas med. Alla i gänget har talang och vi kommer säkert att få se några av dem i framtiden. Jere Hartikainen gör ett snyggt jobb som Jonas vän Isak även om jag här också tycker det brister i regin. Speciellt om man känner till fortsättningen att Isak är ickeheterosexuell. Det säjs aldrig rent ut och det gjordes det heller inte i första säsongen av tv-serien, den som teterversionen bygger på, men där anade man det betydligt tydligare. Yasmmin Ahsanulla är som Yana bäst ensam på scenen, Kreeta Sihvola fungerar som en stark ung kvinna och Jenna Schleiffer även som Evas vän Chris.

Att jag skrev fungerar har mest att göra med att de rollfigurerna inte har så mycket eget material samt den regibrist jag påpekat. Jag tror både Kreeta och Jenna kan ha något stort inom sej.

En snygg föreställning som helhet dock. Till stor del tack vare ljus, ljud och teknik där vi exempelvis får se skådespelarna i närbild då de talar via faceapp. Då blir det intimt.

Och jag kan väl bortse från det löjligaste och osnyggaste när en dildo firas ned från taket och man kastar ut kondomer till publiken. Tror inte det har med min ålder att göra att jag tyckte det var fånigt. Det tyckte även några ungdomar som satt raden framför mej. Orsaken kanske var att RFSU är samarbetspartner och tanken god. men nej.

SKAM
Regi: Tiina Brännare.

Text: Julie Andem. Dramatisering: Line Mørkeby. Finsk översättning: Aino Piirola.

Ljus: Riku Malinen. Ljud: Esa Lindroos.

Videoplanering: Jyri Suominen. Mask: Elisa Koivuniemi.

I rollerna: Rosanna Liuski, Elias Hjelm, Kreetta Kiviniemi, Kreeta Sihvola, Yasmin Ahsanullah, Jenna Schleifer, Joona Saturi, Jere Hartikainen.

The Play That Goes Wrong

av Henry Lewis, Jonathan Sayers och Henry Shields

Översättning: Sven Melander, Scenografi: Erik Salvesen

Regi: Adde Malmberg

Medverkande: Max Forsman, Riko Eklundh / Jon Henriksen, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund, Mitja Sirén

Svenska Teatern - Stora scenen - Premiär 18 september 2019

I programbladet ställs frågan vad vi skrattar åt. Det är en bra fråga. För många människor skulle det enkla svaret kunna vara - det här. Andra skulle möjligen kunna säga att de skrattar åt mer subtilt finlir. En tredje grupp kan kanske inte komma på något, ty de har ingen humor. Men dem behöver vi inte bry oss om, ty dem är det synd om. Det är intressant att se att Svenska Teatern lutar sig mer och mer åt Sverige, samtidigt som man vill attrahera en finskspråkig publik. Det är en kulturell balansgång som heter duga. De senaste åren har vi sett Kristina, Mama Mia och Chess - allt av Abbapojkarna och nu har vi The Play That Goes Wrong översatt av Sven Melander och i regi av Adde Malmberg. Båda med ytterst gedigna teatererfarenheter i den lätta genren. Och snart är det dags för Jonas Hassen Khemiri. Som sagt. The Play That Goes Wrong hade i fjol premiär i Sverige, närmare bestämt i Malmö, i regi av översättaren Sven Melander. Det var en fartfylld och lustig uppsättning. Nu är det alltså dags här på Svenska Teatern, där komikerkollegan Adde Malmberg står för regin, och det blir precis lika fartfyllt och lustigt. När det gäller rolig teater finns det väl tre former: komedi, fars och buskis. Komedi kan vara mer subtilt - de andra inte. The Play That Goes Wrong tillhör definitivt avdelning två. Det är en fars. Utmärkande för farsen - Michael Frayn, Ray Cooney osv - är att det ska gå undan. Det ska vara exakt tajming och det får gärna vara spring i dörrar samt missförstånd, inte minst av erotisk natur. Allt detta finns här plus att här finns en engelsk blinkning åt deckargenren modell Agatha Christie. Det snöar (nåja?) och här finns en kommissarie och man kan tro att man är på The Mousetrap. Det är man inte. Sen finns här ett nytt inslag - allting går åt helvete och brakar bokstavligen samman. Det är synnerligen roligt och måste för övrigt ha varit väldigt kul att repetera. Att tala om handling är en överloppsgärning. Det finns egentligen ingen. Jo - en teatergrupp ska sätta upp en föreställning och allt går åt skogen. Det är högt tempo, sanslösa turer som når rent hysteriska höjder. Djup? Budskap? Glöm det. Detta är två timmars god och härlig underhållning. Så hatten för alla medverkande - ingen nämnd och ingen glömd - och regissör och inte minst det gäng av tekniker och scenarbetare som ser till att det går åt skogen i precis rätt ögonblick. Bravo!

ULF PERSSON

Kan kanske verka lite schitzofrent att jag ger denna musikalversion av Lewis Carrolls klassiska berättelse två helt olika betyg. En tvåa som betyder godkännt och en fyra som betyder fantastiskt. Men egentligen är det inte underligare än det som Alice är med om och en kompromisstrea hade gett helt fel bild av min upplevelse.

Alex Holmlund som Katten och Stella Laine som Alice. Foto: Tani Simberg

Om vi börjar med några av de briljanta sakerna. Med hjälp av scenografin skapad av Janne Siltavuori och Jukka Hannikainens ljusdesign befinner vi oss med enkla men geniala lösningar i det Underland där Alice ömsom krymper till cirka 7 centimeters höjd ömsom växer till en jätte. Allt beroende på vad hon äter av.

Alice som tolkas så fint av Stella Laine kämpar med att förhålla sej till de här förändringarna och det lyckas Stella gestalta utan några överdrivna maner. Som publik blir även jag frustrerad att hon exempelvis inte kan komma in i den vackra trädgården eller ut ur kaninens hus.

Vad är det då som felas?

En verklig besvikelse för mej var uppsättningens sångtexter.

Charles Lutwidge Dodgson  som var Carrols riktiga namn, var känd för sina ordlekar och logiska kullerbyttor i sina poem. Av det märker man i princip ingenting i Anna Simbergs texter,  Det närmaste man kommer en underfundig ordlek är i dubbelbetydelsen av meningen "Lägg ägg" (lägg av) som sjungs när en fågelmamma är rädd att Alice, ormlik med sin långa hals skall stjäla hennes ägg. Texterna för heller inte handlingen framåt utan blir mest platta konstateranden och upprepningar av saker som redan har berättats.

Vad gäller underbara nonsenspoem för barn hade det inte varit helt fel att snegla på exempelvis Lennart Hellsing. Eller varför kunde man inte gjort som Lewis Carroll själv? När han skrev "Hummerkadriljen" var det en parodi på Mary Bothman Howitts "The Spider and the fly".

Simberg tolkar hela pjäsens text som att figurerna i Underlandet representerar Alice släkt. Vore då inte en parodi på "Bä, bä vita lamm" exempelvis en strålande idé. Skapad i sann Carrolls-anda?

Men musiknumren är inte helt förgäves, texterna till trots. Sam Hubers musik svänger i olika stilar och här smyger viss musikalisk ironi in här och var men framförallt en härlig lekfullhet. Alla på scenen sjunger och trakterar ett otal instrument; allt från kastruller och fågelflöjt till elbas och dragspel. Det gungar skönt.

Sam står även för två av de härligaste rolltolkningarna; den vattenpipsrökande kålmasken som lojt sitter på sin svamp och som är raka motsatsen till en av Sams andra figurer: den krocketfuskande Drottningen som vill hugga huvudet av alla.

Drottningen (Sam Huber) och Herr Kanin (Kristian Thulesius)

Det finns många andra fina små rolltolkningar som exempelvis Frank Skogs Marshare, men framför allt är det en skön ensemble-lek vi bjuds på. En lek som, med sina egna ord; "den lite underlige regissören" Paul Olin har fått ihop till en njutbar afton.

Att jag sedan tycker den galne Hattmakerens galenskap inte stämmer överens med min bild av Hattmakarens galenskap är en annan sak. Vi är ju alla lite underliga. Och självklart är det så att i en dramatisering slås vissa saker ihop. En lyckad sammanslagning här som inte överensstämmer med boken är att i slutet ställs Hertiginnan och inte Hjärter Knekt inför rätta.

Men snälla bry er inte om denna text: Upplev Unga Teaterns saga själv. Eller som Lewis Carrol sa: "No! No! The adventures first, explanations takes such a dreadful time"

Dramatisering och sångtexter: Anna Simberg
Musik: Sam Huber
Regi: Paul Olin
Scenografi och dräkter: Janne Siltavuori
Ljus och ljud: Jukka Hannukainen
Koreografi: Teemu Korjuslommi
Mask: Tuija Luukkainen
På scen: Stella Laine, Alex Holmlund, Sam Huber, Ville Hukkinen, Åsa Nybo, Frank Skog och Kristian Thulesius
Publikarbete: Harriet Abrahamsson

Åldersrekommendation: lämpar sig för alla från 6 år uppåt

Egentligen handlar Yasmina Rezas pjäs inte om en tavla utan om vänskap.

Och sedan en ovanlig inledning av en recension;man brukar prata om skådespelarna eller så men nu börjar jag såhär. Erik Salvesen har lyckats perfekt som scenograf och ansvarig för kostymer. Det är vad gäller kostymer så fina detaljer som att de tre vännerna bär liknande jeans efter 15 års vänskap men detaljer i deras kläder skiljer sej ändå för de är olika personer.

Andreas Lönnquists ljusdesign är även fenomenal.

Jag vill inte sätta denna enaktare i ett fack och kan tycka pjäsen marknadsförs fel med ordet komedi. Författaren var själv överraskad då pjäsen hyllats som komedi. - För mej är det en tragedi, har hon sagt i en intervju.

Och tolka inte heller det ordet fel. På Amos scenen bjuder Mikael Andersson, Max Forsman och Simon Häger på en härlig upplevelse.

Ibland kan det på teater ha att göra med vilken publik som är på plats. Då jag såg föreställningen förekom fniss, en mellanapplåd till Max efter en lång monolog och tyvärr min mobilsignal. FÖRLÅT HADE GLÖMT STÄNGA AV.

En annan publik kanske skrattar mer. På teater är en upplevelse delvis gemensam och man kan inte frånta någon sin.

Det finns vita lögner, det finns kanske en vit tavla och det finns vänskap. Detta blogginlägg är svart på vitt min upplevelse. Och jag rekommenderar du har din av ART.

Teater Mars och Siriusteatern har fått ihop en underbar skröna i Joakim Groths regi, där han tillsammans med Anders Slotte och arbetsgruppen står för texten i denna underbart absurda livsrevy.

Foto: Stefan Bremer

Sättet att blanda det allvarsamma, med det roliga och rentavt absurda får mej att tänka på humorgruppen Grotesco. Det handlar om pusselbitar i en humoristisk skröna där vi får ta del av Ingas liv och en alternativ syn på Finlands 100 år.

Att det inte blir helt fulla poäng från min sida har att göra med att speciellt i första akten kunde man vridigt till lite mer och kanske ökat på just absurditeten samt stramat åt lite i vissa delar. 

Exempelvis inleds hela föreställningen med ett nummer som skall vara någon sorts parodi på alla dessa tradiga talare man inte orkar höra på. Jag förstod snabbt vad man var ute efter och för mej blev öppningen inte en parodi utan tradig. Men sen klampade clownerna in och vi blev inbjudna till en resa där Inga Finne överraskad även blev inbjuden; Tv-programmet "Här är ditt liv".

Vi kastas från det ena till det andra och man driver med sterotyper såsom alkoholiserade ryssar och genustänkande feminister på ett sätt som gör att man delvis driver med hur dessa stereotyper brukar gestaltas. Begåvat!

Det är frågan om ett ensemblearbete där både Amanda Löfman, Nina Hukkinen och Åsa Nybo gestaltar Inga. Plus andra karaktärer som även grabbarna i gänget gör.

Skulle jag framhäva någon speciellt (och utan att glömma musikern Salla Markkanen) skulle det vara Amanda och Niklas Häggblom för deras sånginsatser.

Samt Paul Holländer; hans pundare som Ingas son gestaltar han fantastiskt och jag skulle inte vilja ha honom som bror. Däremot som pappa kanske; en av Ingas män som han gör i en fantastisk bastuscen med änglavingar.

Tillsammans med Svenska litteratursällskapet ordnade teatern en insamling som resulterade i ett fyrtiotal bidrag av vilka manusförfattaren Christoffer Mellgren försökt bygga ett drömspel.

Det är frågan om en livsberättelse i olika fragmatiska scener där man vill ge en kärleksförklaring till teatern som konstform.

För mej lyckas det inte som helhet. Att referera till August Strindbergs “Ett Drömspel” utan att koppla det vidare. Att ha ett nummer i första akten på olika språk som verkar vara stulet från Johan Glans och ha sångtexter som försöker vara konstnärliga, men ändå bara består av plattityder. Nej, tyvärr.

Emellertid gör ensemblen med materialet allt vad de kan. Patrick Henriksen klättrar och dansar lika fint som han gjorde i Svenska Teaterns “Förvandlingen”. Max Forsman lyckas förföra publiken, Stella Laine uttrycker sin osäkerhet. Föreställningen jag såg var Stella förkyld och Simon Häger sjöng hennes låt som avslutar första akten. Det gjorde Simon till hundra procent med sin vackra stämma.

Och jo; Hellen Willberg som cermonimästare, Niklas Åkerfeldt som den gamle mannen Arvid kring vilket drömspelet byggs upp fungerar. Det gör även musikerna.

Historien är byggd på publikens egna minnen och jag vill inte dissa någon som bidragit med historier. Däremot för mej personligen kommer denna jubileumsföreställning inte bli ett av mina bästa minnen på Svenskis. Ett halvfärdigt hus.

Det är ärlig musikalisk styrka vi får uppleva där orkestern under ledning av Marko Autio tidvis medverkar på scenen på ett övertygande sätt.

Peter Snickars har i sin text valt att lyfta fram den sköra men ändå viljestarka kvinnan och det är inte så att han när han skrev den menade att dramat skildrar Piafs liv helt autentiskt. Snickars har själv sagt att texten är mer fiktiv än biografisk och exempelvis är sångerskans sprit och drogproblem rätt nedtonade. De finns med mest som en drömsk, subtil känsla i bakgrunden där den dansande döden och andra koreografiska inslag kan ses som den åldrande Ediths hallucinationer.

Om man känner till den lilla sparvens liv kan jag känna att vissa brister finns dramaturgiskt i de brottsstycken som visas upp. Exempelvis hade Brel-låten “Du får inte gå” säkert väckt mer rysningar om det hade varigt tydligare att Piaf var både mentor och älskarinna till Yves Montand, tolkad av Peter Ahlqvist. Absolut inget fel på hans sånginsats, det är starkt men när Yves tidigare bara presenterats som en lätt komisk figur förstår man inte riktigt att sången skall uttrycka Yves sorg för att Edith lämnade honom delvis av orsaken att han som sångare började bli lika populär som hon.

Jag såg uppsättningen med Emma i huvudrollen, den alterneras med Sarah Nedergård och jag kan inte uttala mej om hur hon lyckas tolka Edith men som en skönsjungande förförisk Marlene Dietrich var hon fantastisk. Jag blev kär i henne (eller hennes rollfigur om vi skall vara ärliga och då skall man veta att jag inte är hetero). En annan karaktär som är lätt att bli kär i är Momone, den franska författarinnan som enlig egen utsago var halvsyster till Piaf i Daniela Franzells tolkning. Kontrasten mellan den delvis sköra men viljestarka Edith och den varma men ändå ibland lite naiva Momone kommer mycket bra fram i samspelet mellan Emma och Daniela.

Det är mycket frågan om ett ensemblespel med snygga rollbyten och Jerry Wahlforss klarar utmärkt att gestalta Piafs stora kärlek boxaren Marcel Cerdan, Louis Dupont som Piaf förälskade sej i som 16-åring och som var far till hennes enda barn; avliden vid två-års-ålder,Sedan vidare; den grekiska frisören Theo Sarapo som Piaf gifte sej med 1962 och i kontrast till dessa Ediths män; en nazisoldat som är lätt humoristisk. Jerry fixar fint sina olika figurer; tuffa, känslomässiga och fåniga.

En stor eloge skall även ges till scenografen Markus Tsokkinen samt Eeva Soini och Lassi Sairela för koreografin. Både sceno- och koreografi lyfter fram den nerviga men även varma människa som gjorde Edith till den lilla sparven som fortfarande kan ses som en av Frankrikes största artister.

Piaf - jag ångrar ingenting, musikdrama. Text: Peter Snickars. Regi: Jukka Aaltonen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Dräktdesign: Heidi Tsokkinen. Ljusdesign: Antti Niitemaa. På scenen: Emma Klingenberg, Sarah Nedergård, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Peter Ahlqvist, Joona Rytkönen. Orkester: Marko Autio, Mikko Luoma, Jusu Heinonen, Mikko Maunula, Marko Mäki, Juha Viljanen, Juho Vähäkuopus.

Björken och stjärnan

Koivu ja tähti

av Pirkko Saisio

Regi: Laura Jäntti

Scenografi: Kati Lukka

Kostym: Tarja Simone

Musik: Markus Fagerudd

Ljus: Morten Reinan

Medverkande: Tiina Weckström, Jukka Puotila, Karin Pacius, Riku Nieminen, Heikki Pitkänen m fl

Stora scenen

Nationalteatern

Premiär 13.9. 2017

Med den här uppsättningen av Björken och stjärnan gör jag ett experiment. För vad gör man om man som rikssvensk dels inte är bekant med Topelius saga och dels har ytterst begränsade kunskaper i finska? Jo - man koncentrerar sig på teaterupplevelsen. Det sceniska uttrycket med andra ord.

Och här blir det högsta betyg. Pirkko Saisios version av sagan om Hagar och Kristoffer blir i Laura Jänttis fantasifulla och dramatiskt verkningsfulla regi en teaterupplevelse av högsta klass. Man skulle naturligtvis kunna använda ordet lysande, för det är ju precis det som Nationalteatern bjuder på. En i alla avseenden lysande teater.

Det är naturligtvis härligt att se när landets ledande teater slösar med resurserna. För det är just vad man gör här. Föreställningen är nämligen slösande generös och som åskådare är det bara att tacka och ta emot. 

Vridscenen används flitigt. Inte minst i den suggestiva slutscenen, där en Karonlik färjekarl för en flotte framåt, där människorna och en isbjörn (!) förs framåt på floden Styx- mot vad? Den sista selfien? Det är en mycket stämningsfull avslutning, stämningsfull och vacker. Och budskapet?

Den här uppsättningen av Topelius saga ska naturligtvis ses som ett led i firandet av Finlands jubileumsår. Man kan notera att teaterfirandet är i full fart i huvudstaden. Stadsteatern firar med den älskade berättelsen om Stormskärs Maja, och Nationalteatern tar alltså hjälp av Topelius. Med synnerligen gott resultat.

På ett intressant sätt blandas olika tidsepoker ur Finlands historia.. En utskrivning under den svenska tiden har sina språkliga krumsprång och blir lätt komisk, även om verkligheten var långt ifrån det komiska. I uppsättningen blandas för övrigt flitigt det absurda med det realistiska. Ska man anmärka på något i realismen är det väl det alltför flitigt använda könsord som tycks vara Finlands nummer ett kraftuttryck. Känns - även för en mindre finskkunnig åskådare - som något tjatigt. Finns det inga alternativ?

Scenen när man bär in en jättestaty av Lenin som sedan får fungera som bord vid en kräftskiva är ett komiskt mästerstycke. Mindre komiskt är naturligtvis den scen där folket på vandring plötsligt hindras av en mur och av soldater. Där tränger sig verkligheten på med full kraft. Vart är Finland på väg? Inkludera eller exkludera? Generositet och gästvänlighet eller inte?

En fantasiskog målas upp med hjälp av fantasifull scenografi (Kati Lukka) och suggestiv ljussättning (Morten Reinan) och spelet tar sin början. Det varar i nästan tre timmar.

Man kan naturligtvis gå in på enskilda skådespelarinsatser men det finns ingen anledning. Det är en proffsig uppsättning och då ska det vara bra. Sen är det ju kul att de flesta av aktörerna spelar en massa roller. 

Björken och stjärnan rekommenderas verkligen - även om man inte är så bra på finska!

När kultserien Twin Peaks slutade för 25 år sedan så sa Laura Palmer till Agent Dale Cooper  (Kyle MacLachlan) att hon skulle se honom igen om 25 år. Det skedde i The Black Lodge och det röd-draperade rummet där Cooper plötsligt befinner sej igen. Vad han gör där och varför tänker jag dock inte avslöja.

Agent Cooper. Foto:Suzanne Tenner/Showtime

När serien startade 1990 började den med att Laura  Palmer hittades mördad och frågan på allas läppar var  "Vem gjorde det?" Jag hade själv sett ett antal avsnitt innan de sändes i Finland och var i samtal med mina vänner i bland irriterad på att jag var tvungen att hålla tyst då jag ju sett mer än dem då de spekulerade.

Idag är Tv annorlunda och de två första avsnitten finns redan tillgängliga. Fortfarande är det hemligheter man inte kan avslöja för någon som inte sett serien men frågan den här gången är mera: "vad är detta?" än "vem gjorde det?".

Bara som ett exempel så har vi en ung man i New York som blivigt betald av en multimiljonär för att bevaka en glaslåda och se om något kommer att hända.

Lynch är mästaren av det bisarra och för de som verkligen är "Twin Peaks-fans" är de nya avsnitten som julafton. Jag har bara sett de två första; Part 1: My log has a message for you.  och  Part 2: The stars turn and a time presents itself men det verkar lovande både för oss som sett Twin Peaks tidigare och för tittare som inte är bekanta med denna kult-tv-serie som gjorde verkligheten tvistad i tv långt före Fargo, Mr Robot eller Walking Dead.

En gammal bekant: Michael Horse som Hawk Hill Foto:Suzanne Tenner/Showtime

För fansen är det naturligtvis underbart att se de gamla karaktärerna dyka upp igen; däribland "Hawk" Hill och "The Log Lady" (Catherine E Coulson, som gick bort strax efter inspelningarna) Är man bekant med serien finns en hel del humor som kan gå förbi de som inte känner till "Twin Peaks". Samtidigt tror jag att de trådar som knyts ihop och de nya lösa som kastas fram kan irritera en del fans medan oskuldstittare, vana idag med TV där allt inte nödvändigtvis har en början, mitten och ett slut lättare kan dras in i det bisarra utan att behöva analysera för mycket.

Visuellt är Lynch en mästare på kuslig, märklig skönhet . Och sedan är även ljudet suveränt, designat av Lynch själv. och med ett ledmotiv som fortfarande får en att rysa. . 

I vilket fall är det smart gjort och mitt betyg är bedömt efter de två första avsnitten. De som var tveksamma till att återuppta en milstolpe i tv-historien hade enligt min mening fel. Återstår att se om Twin Peaks 2017 blir ytterligare en.

. 

+

Först en personlig sak till er läsare; Jag såg premiären 7/4 och i mitt bakhuvud fanns tankar om mina vänner i Stockholm pga det misstänkta terrordådet. Absolut inte gruppens fel att jag kort  i delar av föreställningen hade mina tankar på annat håll. Så kan det vara när man fått information. Men TACK jag gick hem med bra fiiling och kommer att se uppsättningen igen.

Och ibland kan det vara svårt att ge betyg som vi gör på den här bloggen men får bli en stark trea..

Studentteatern tar nämligen an sej  denna pjäs om Kärlek och information på ett charmant sätt i Oskar Siléns regi.

Det är frågan om korta scener, humor och allvar.

Rabbe Tiainens scenografi är så vacker och genialisk tillsammans med ljusdesignen av Oskar och Valo Sauri. Fungerar perfekt då det tack vare de många rollerna emellanåt krävs snabba klädbyten. Samt effektfulla ändringar i scenografin där den kärleksfulla ensemblen hjälper till att flytta den säng eller stol som behövs.

Det är också överraskande och härligt att se hur bra skådespelarna lyckas med de snabba karaktärsbytena. Visst finns det stunder där man kan tycka vissa repliker blir överdrivet teatraliska eller att en punchline inte levereras perfekt. Men det är ju amtörskådespelare på scenen och med en sådan här text är det inte alltid det enklaste. Och de små bristerna överskuggas nog av gängets energi, spelglädje och kärleksfulla grupparbete.

Vi lever i en värld där vi bombaderas med info som kan riskera atrofi av minnet och även en risk att förlora äkta känsla. Tekniken attackeras inte i denna underhållande pjäs och Caryls budskap i grunden handlar om hur vi skall bemästra den och inte bli slavar i det virtuella. Tala med någon och inte en dator.

På premiären kom i första akten en mellanaplåd där det handlade om kycklingar. Och i andra akten får vi veta hur (o)viktigt det är att veta vad bord heter på olika språk. Två av mina favoritscener och vill inte ge för mycket information om de olika scenerna. Det skall ni se själva. IRL. (Betyder I verkliga livet det vill säja på teatern.)

Vad gäller texten där arbetsgruppen från svenska författaren Sofia Stenströms översättning bearbetat för finska förhållanden; tycker jag mer referenser kunde ha funnits. Kanske man hade kunnat få in lite mer humor om det inte stannar vid Borgå. Och som jag gjort i min rubrik; använda ordet haschtag. Lite mer nutid men här vet jag inte exakt hur rättigheterna till översättningen är. Pjäsen skrevs 2012.

Men en tokhärlig resa är det att följa med på där man lyckas balansera det allvarliga och humorn.

Vänta nu. Jag kommer lägga ut denna text på den fristående teaterbloggen Recensenterna, kopiera till min facebooksida. # studentteatern.... Sen har jag inte Twitter. Men hoppas någon som läst detta går och ser föreställningen. https://www.facebook.com/events/202681296880205/

På scen: Emilia Gustafsson, Rebecca Niska, Anna Norros, Susanna Nygård, Marie Rosenberg och Valo Sauri

Regi: Oskar Silén
Scenografi: Rabbe Tiainen
Ljuddesign: Kristina Grönqvist
Ljusdesign: Oskar Silén, Valo Sauri  

Macbeth

av William Shakespeare

Regi: Janne Reinikainen

Översättning och bearbetning: Eva Buchwald och Janne Reinikainen

Scenografi: Kati Lukka

Medverkande: Antti Luusuaniemi, Katariina Kaitue, Esko Salmonen, Seppo Pääkkönen, Tero Koponen, Fanni Noroila m fl

Stora scenen

Nationalteatern

Helsingfors

Premiär 8 mars 2017

Att premiären på Janne Reinikainens version av Shakespeares drama Macbeth äger rum på den internationella kvinnodagen är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke. Eller inte. Kanske är det bara en planeringsslump. Dramat är uppkallat efter mannen men bakom mannen finns den drivande kvinnan. Cherchez la femme! Lady Macbeth som får blod på händerna, fläckar som inte kan tvättas av. 

På Nationalteatern är vi fjärran från Skottlands dimhöljda hedar. Här befinner vi oss i stället i en elegant nutid, i en tjusig men måhända lite stel och kylig nutidsmiljö som tagen från ett avsnitt av kriminalserien ”Bron”. Scenografin av Kati Lukka är fiffig. Det är snyggt och just elegant, om än icke kungligt. Projektionerna i bakgrunden visar vid ett tillfälle snabba klipp med såväl Trump som Putin, så att vi riktigt ska förstå att det handlar om modern maktkamp. Något övertydligt kan tyckas. 

De tre häxorna är här tre hårdrockande damer som frestar Macbeth. Det är läckert och fullt ös från början. Macbeth faller ivrigt påhejad av sin lady. Mördarna finns sedan mitt ibland oss. Antti Luusaniemi som Macbeth banar sig väg ut i publiken med två glas som belöning. Något besvärligt men budskapet är klart.

Texten stuvas om. Macbeth med Lady Macbeth, Katariina Kaitue, tar livet av Macduffs hustru och barn, och just här får Ladyn tillfälle att två sina blodiga händer. Inte senare i någon sömngångarscen utan just på mordplatsen. Fungerar väl. Mindre väl fungerar tilltaget att låta portvaktsscenen med sitt berusade pladder närmast försvinna. Ska den vara med överhuvudtaget, och det är ju inte nödvändigt, så ska den komma direkt efter mordet på Duncan, som just den ”comic relief” den var tänkt att vara. Ett lysande gott exempel såg jag i somras på The Globe i London. Det var en lysande komisk uppvisning. Här blir den till närmast ingenting.

Dramat om Macbeth är ett drama om maktens frestelser, att frestas och att falla. Det är därmed ett drama för alla tider, vilket Janne Reinikainens personliga version väl visar. Sen sätter jag ett frågetecken för Malcolms, Fanni Noroila, långa tal vid rampen i slutscenen. Här verkar det som om regissör Reinikainen tillsammans med Eva Buchwald vill säga något viktigt. Mitt frågetecken gäller inte så mycket detta utan mer det synnerligen trista faktum att jag inte förstår det. Mina kunskaper i finska räcker helt enkelt inte till. Vissa föreställningar ska textas på engelska men varför inte alla? Och varför inte premiären?

Macbeth på Nationalteatern är ett konstnärligt kraftprov och ett gott exempel på vad man kan åstadkomma med en institutionsteaters alla resurser. Överhuvudtaget präglas Janne Reinikainens regi av kreativitet och nytänkande. Gott spel på alla händer. Antti Luusuaniemi är en trovärdig Macbeth, om än inte någon machogeneral, mer av ung man från näringslivet som anar en väg till snabb befordran. Partymiljön anger också tonen från det unga och fina folket. Katariina Kaitues Lady Macbeth driver kraftfullt på sin make, även om jag sätter ett stort frågetecken för hennes sätt att överreagera när hon får besked om (via SMS - naturligtvis) om makens befordran och inser vad det kan leda till. Det största återstår!

Macbeth på Nationalteatern är en mycket sevärd föreställning som varmt kan rekommenderas. har väl bara en fråga. De där hundarna? Vad var tanken?

Olli Rahkonens tolkning av konstnären Touko Laaksonen är en av de stora behållningarna i Turun Kaupunginteatteris Tom of Finland-musikal. En musikal som främst är en underbar show, lite på bekostnad av en historia som kunde varigt starkare.

Olli tolkar Touko med sisu och vacker självkänsla och Toukos stora kärlek Veli blir gripande när Jukka Nylund gestaltar honom.

Det är en historia som följer Toukos liv och det gör den även i de musikaliska referenserna. Kompositörerna Jussi Vahvaselkä och Jori Sjöroos tar oss på en tidsresa från 1920-talets ragtime till 80-talets gay-disco. Och på resan får vi även ballader, broadway och självklart när vi är i Finland; Tango. Musikens variationer är en stor beståndsdel i showen och Olli lyser med sin stämma, liksom även Mika Kujala som spelar en härlig garderobsgay.

Det är Reija Wäres regi och koreografi som lyfter berättelsen; den som väntar sej något nytt eller djup om en av Finlands mest kända konstnärer kommer inte att hitta det i föreställningen. Däremot kommer hen att få en glad-to-be-gay-show-kväll och ett språk som inte känner skam.

En av de absoluta höjdpunkterna är Kakes (Ville Erola) entre som avslutar första akten och efter pausen lyfter hela föreställningen i ett slags Touko-revy.

Det är inget fel med att fly till underhållning för en stund och i dagens värld kanske man bara vill fly ibland. Samtidigt hade jag önskat att musikalen på ett djupare plan hade belyst det utanförskap som Touko kände och som människor idag kan känna i vilken minoritet man än befinner sej.

Fast ändå; Be Glad To Be Gay or Hetero or Bi och se showen som är en underbar del av Finlands 100-årsjubileum.

Allt som sägs

Text och regi: Milja Sarkola

Scenografi: Kaisa Raisila
Kostym: Riitta Röpelinen
Ljus: Heikki Paasonen
Musik: Robert Kock

På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Sanna-Kaisa Palo, Jessica Raita

Viirus - Premiär 4.11 2016

Vi möter en modern, lite småtråkig bostadsmiljö, snyggt skapad av scenografen Kaisa Raisila. Spelplatsen består av flera olika rum: ett kök till höger, en gårdsplats i centrum, rum till vänster och så ett rum i bakgrunden. Det är lite småtrist betongstuk över det hela där den urbana instängdheten snart visar sig även ha satt sig på relationen mellan människorna. Det är lite stelt, lite tafatt, där det viktiga inte är det som sägs utan det som inte sägs. 

”Allt som sägs” heter också Milja Sarkolas pjäs, och det är ju fyndigt. Men det andra? Det som inte sägs? Hur påverkar det oss och vår syn på oss själva och på andra? Efter fem år i Finland kan jag konstatera att det är mycket som inte sägs. Vad gör det outtalade med oss?

I centrum står Flickan (hon har inget namn), begåvat, sårigt och känsligt porträtterad av Jessica Raita. Bara hennes vilsna och tafatta kroppsspråk är värt ett besök. Flickan vill vara duktig och till lags men innanför ett till synes säkert och duktigt yttre finns ett hål av ensamhet och osäkerhet. Vid ett tillfälle i den tidiga ungdomen tippar det över i grymhet och översitteri. Det blir till en av föreställningens starkaste  scener.

Det är i relationen med sina medmänniskor som Flickan utvecklas men också med sig själv. När Flickan i början av pjäsen skriver så ser vi i livets förlängning hur hon som Kvinnan (?) gör samma sak. Det är snyggt. En flash forward. Så här går det. Så här blir det. Kvinnan, spelad av Sanna-Kaisa Palo, är alltså den som Flickan blir. Osäker, trängtande efter ömhet och kärlek men framför allt ensam. Här är frågan om Sarkola velat beskriva ett personligt möjligt självporträtt eller ett porträtt av en möjlig finsk verklighet. Som Kvinnan talar Palo finska, vilket för min del synes något ologiskt. Att det för mig är svårt att förstå är naturligtvis en annan sak. En regipärla är födelsedagspresenten som binder ihop livet. Snyggt.

Som vanligt på Viirus kan vi njuta av en fullödig föreställning av yppersta kvalitet med spel på högsta nivå . Förutom Jessica Raita ser vi Maria Ahlroth, Robert Kock och Viktor Idman. Robert Kock spelar för övrigt Flickans förstående mamma på ett fullständigt naturligt sätt. Inget trams utan rakt upp och ner. Mycket bra.

Robert Kock har också skapat den musik som finns i föreställningen och som bidrar till att understryka stämningen. Man spelar och sjunger stilla och vackert och långsamt. Just i långsamheten ligger en av farorna med uppsättningen. Det här är förvisso ingen realism men man tänjer lite väl mycket på tempot. Det blir bitvis för långsamt. Kvinnans telefonsamtal mot slutet dras ut för mycket.

Pjäsen är kort och borde kunna spelas i ett svep speciellt om man gör vissa strykningar och drar upp tempot något.

Detta sagt så är jag än en gång imponerad av Viirus.

Ulf Persson