Foto ovan: Utanför Utøya i NRK:s berörande drama 22 juli. FOTO: NRK

22 JULI

ses på YLE ARENAN

NRK:s miniserie "22 juli" är en av de mest berörande dramaserier jag sett på länge. En berättelse där utgångspungten är händelserna kring terrdådena i Oslo och på Utøya 2011. Men det är ingen dramathriller om timmarna på ön istället får vi i ett mycket realistiskt berättande följa med sjukhuspersonalens, journalisternas och den lokala polisens arbete och hur de kämpar med sina känslor. Vi möter också läraren som skall försöka hantera en av sina elevers sorg och bloggaren som påstods ha inspirerat Breivik till terrorattentatena den 22:a juli.

Vi får se hur de som jobbade i skymundan, bland andra en städare på sjukhuset, påverkades på sina egna sätt och försökte bearbeta det skedda. Det är vackert berättat med detaljer som får en att rysa. Exempelvis får vi aldrig se själva massakern på ön. Medan den pågår befinner vi oss istället i en bilkö där en journalist och ett flertal anhöriga sitter fast och hör skotten utan att veta exakt vad som pågår.

Polisen Eivind (Øyvind Brandtzæg) är en av de hjältar i skymundan som påverkades av händelserna den 22:a juli 2011. FOTO: NRK

Serien tilldelades Nordiska film och tv-fondens pris för bästa manus på Göteborgs filmfestival ett pris som manusförfattaren Sara Johnsen fick välförtjänt. Även om personerna i berättelsen är fiktiva så utgår den från verkliga händelser kring de som hjälpte de skadade och tröstade de efterlevande 

Med deltagande och också kritiska ögon bjuds vi på en mycket stark och välgjord serie som definitivt i framtiden kommer att höra till en av milstolparna i nordiskt berättande.

FEEL GOOD

NETTFLIX

"Feel Good" är en sympatisk dramakomedi i sex mycket charmiga delar. Seriens medskapare Mae Martin spelar ståuppkomikern Mae som förälskar sej i George (Charlotte Ritchie). George har tidigare bara dejtat killar och nu får vi ta del av här två tjejernas struliga förhållande där Mae kämpar för att hålla sej nykter.

Välspelat, roligt och med Lisa Kurdow som Maes mamma.

TJOCKARE ÄN VATTEN- säsong 3

Viaplay

Krönikan om de tre syskonen som återförenas i den Åländska skärgården gjordes först i två säsonger av SVT. Den andra säsongen bjöd även på ett tillfredsställande slut. 

När nu syskonen Waldemar åter träffas på Åland, tre år efter familjens pensionat brunnit ned har serien flyttat till Viaplay där man även kan streama de två första säsongerna. Något jag rekommenderar om man inte sett dem.

Tredje säsongen då? Jo visst finns här samma krypande känsla av att slutet är nära och ingenting kan rädda huvudpersonerna som var så kittlande i de två första.

Aliette Opheim, Joel Spira och Björn Bengtsson spelar syskonen Jonna, Oscar och Lasse Waldemar i "Tjockare än vatten. FOTO: NENT Group

Samtidigt känns berättelsen klarare än i de två första säsongerna Det förflutna finns där men det är här och nu det gäller. De tre syskonen känner varandra på ett nytt sätt nu och pendlas snyggt mellan deras stunder av glädje och uppgivenhet.

Karaktärerna har förändrats under de tre år som gått och gör det på ett spännande sätt under dessa sju avsnitt.

Om andra säsongen slutade tillfredsställande kan jag bara säja att det var ett lyckat drag att göra en tredje. Här bjuds vi på ett slut som verkligen känns.

När jag promenerade hem efter Unga Teaterns premiär av ”Impro. Lev Improviserande” hade vinter kommit i Esbo och det var halt på trottoarerna. Jag var tvungen gå försiktigt och tänkte att göra denna text är lite liknande eftersom jag älskar improvisationsteater. Borde jag ha dubbskor i min kritik? Kanske kanske inte. Jag var med om en mysig kväll som jag inte gillade helt men vill verkligen påpeka hur svårt det är att recensera improvisationsteater eftersom varje föreställning är unik.

Unga Teaterns Improensamblé: Foto Ingemar Raukola

Publikens förslag avgör vad som kommer att hända. Det finns inget manus, endast en strukturidé i vilken ordning skådespelarna gör sina improvisationsstunder. Det är modigt och utmanande. Unga Teatern riktar sin föreställning till folk från 11 år och uppåt och jag skulle gärna sett föreställningen med fler ungdomar i publiken än den premiär jag var på. Delvis bestod publiken av vänner, bekanta och skådespelarkolleger som kanske inte gav sej hän lika mycket som en tonårig publik hade gjort. Jag måste medge att jag gjorde det inte. Satt ju där som såkallad kritiker och eventuellt med en för analyserande blick eftersom jag älskar improvisationsteater.

Tyvärr kom för mej personligen ett litet problem redan i början av föreställningen då skådespelarna skulle lära oss som publik hur man applåderar; med ett finger, två fingrar och så vidare till hela handen. Det kändes inövat och som en publikuppvärmningsgrej som kan fungera. Men om den inte gör det; improvisera mera.

Jag skall återkomma till det positiva men tycker tyvärr det falerade ett antal gånger i just publikkontakten som är så viktig i improvisation. Hörde en dam på bänkraden bakom mej säja till sin vän ”Men hörde de inte vad jag sa?”, då hon gett ett förslag till en scen.

Det är enkelt som kritiker framhäva misstag men jag gör det med kärlek. Går på hal is med dubbskor precis som skådespelarna i en improviserad föreställning.

Jag är glad hur bra de två så kallade huvudnumren fungerade. Ett där man drar repliker ur en låda där publiken skrivit replikerna före föreställningen. Och det andra en femaktsmusikal. Frank Skog och Johanna af Schultén lyckades verkligen i den musikalen föra en historia framåt med hjälp av resten av ensembeln och Salla Markanen som improviserande musiker.

Mitt betyg för kvällen betyder godkännt och det var en klart mysig kväll jag hade. Och mer än godkännt är Åsa Nybos initiativ att våga improvisation på Unga Teatern.

Improvisation är alltid improvisation och jag önskar att många vågar och vill uppleva detta. En annan kväll kanske min text hade varigt en total sågning eller fem plus. Men det är ju det som är det härliga; våga lev improviserande.

På scen ser vi Unga Teaterns ensemble och medlemmar från improvisationsteatern Stjärnfall: Stella Laine, Paul Olin, Frank Skog, Kristian Thulesius, Åsa Nybo och Johanna af Schultén samt musiker Salla Markkanen.

När nu Åbo Svenska Teater fyller 180 så känns det ganska rätt att fira det i en modern tolkning med lillebror nationaleposet Kalevala som firar sina 170.

Och det som bjuds på är ett visuellt vackert allkonstverk i fem akter som skapats i samarbete mellan ÅST, Yrkeshögskolan Novia och Turun ammattikorkeakoulu.

Energin och samspelet i Kalevala imponerar. Foto ÅST/Pette Rissanen

Redan i prologen når samspelet och den kollektiva energin i uppsättningen ut ända till salongens sista rad (där jag har min plats). Sedan får vi vara med om allt från världen skapelse till Marjattas lingonätande. Med Lemminkäinen, Svanen, smidandet av Sampo och Kullervo däremellan. Det vill säja Kalevala snyggt komprimerat.

Kalevala har sagts vara ett feministiskt verk och visst är det de starka kvinnorna man fastnar för såsom Aino, Louhi och Lemminkäinens mor. Dessutom är det 25 kvinnor på scenen som kollektivt skiner lika starkt som solen och månen tillsammans.

Detta märks bäst i dansnumren. Höglunds koreografi är både vacker och fantasieggande även om det i något massnummer kan kännas lite rörigt.

En annan sak som imponerar är musiken. Robert Kock har valt att ge varje akt sin egen prägel. En utmaning som han lyckats med. Här finns maffiga körinslag, folkviseliknande toner, dansband och musikal. Dessutom har Tobias Zilliacus lyckats med konststycket att skriva nya sångtexter som smälter ihop med originalet på ett sådant genialt sätt att man nästan tror det Lönnrots egna, även om de inte är på runometer.

Det som däremot inte fungerar helt för mej är dockorna. Det är en enda docka som imponerar och det är Kullervo-dockan samt samspelet med Reeta Moilanen som Kullervo. Den dockan har själ och liv. Den dockan berör. Jag förstår idén med att använda dockor för att skapa en sagostämning och ibland är man nästan där. Men bara nästan. Dockorna blir mer rekvisita än karraktärer tyvärr till skillnad från exempelvis dockorna som nu syns på Wasa Teater i "Spelman på taket".

Det får man naturligtvis bilda sej en egen uppfattning om. Precis som jag tolkar Marjattas lingonätande och jungfrufödande som kanske ett sätt att se på att lesbiska kvinnor borde få skaffa barn med hjälp av inseminering.

I vilket fall får ni se spelglädje, ögonglädje och Kalevala på ett sätt ni aldrig upplevt om ni bokar biljett till ÅST.

KALEVALA

TEXT: Elias Lönnrot

ÖVERSÄTTNING: Lars och Mats Huldén

REGI, KOREOGRAFI OCH DRAMATISERING Jakob Höglund
KOMPOSITÖR Robert Kock
SÅNGTEXTER Tobias Zilliacus

SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN Heidi Wikar
DOCKORNAS DESIGN OCH TILLVERKNING Heini Maaranen
DOCKINSTRUKTÖR Ari Ahlholm
DRAMATURG Annina Enckell
REGI- OCH KOREOGRAFIASSISTENT, DANSKAPTEN Soile Ojala

PÅ SCENEN Josephine Betschart, Heini Haapaniemi, Sonia Haga, Juuli Hyttinen, Julia Högnabba-Lewis, Unna Kitti, Jahorina Kolppanen, Lee Lahikainen, Elina Lajunen, Saara Lehtonen, Tuulia Lindholm, Heli Lyytikäinen, Reetta Moilanen, Nanna Mäkinen, Anna Nekrassova, Amanda Nyman, Monica Nyman, Elena Rekola, Riina Tikkanen, Sofia Törnqvist och Lisa Wermelin.
KAPELLMÄSTARE Sara Puljula
I ORKESTERN  Aili Järvelä, Mirva Tarvainen och Senni Valtonen

Handlingen i denna klassiker utspelar sej 1905 i den fiktiva byn Anatevka någonstanns i Tsarryssland. Här kämpar huvudpersionen Tevje, gestaltad av Mats Holmqvist med att bevara de judiska traditionerna eftersom utan dem skulle man vara lika osäker som en spelman på taket. Detta står dock i konflikt med hans egna döttrars vilja. De har ingen lust att gifta sej på traditionellt sätt utan vill hellre göra det av kärlek. Samtidigt pågår det oroligheter i samhället med pogromer mot judar och förrevolutionära motsättningar i landet.

Även idag finns kvinnor som kan känna igen sej i de frågor som Tevjes döttrar kämpade med och folk som tvingas fly av politiska eller religiösa skäl.

Men berättelsen är långt mer än en historielektion eller en samhällsanalys.

I Wasa  Teaters version är det en rörande berättelse med fantastisk musik som orkestern framför både ståtligt och lyhört.

Det är fina sånginsatser både i kör och soloinsatserna samt medryckande dansnummer.

Allt i en enkel men väldigt stark scenbild skapad av Jani Uljas som förstärks av Tobias Lönnquists vackra ljussättning.

Johan Aspelin, Mats Holmqvist, Tove Qvickströ, Jonas Bergqvist, Thomas Lundin, Carola Sarén, Foto Frank A. Unger

Tevje är pjäsens huvudpersom och Mats Holmqvist blir verkligen denna mjölkbonde i en imponerande rolltolkning. Lyckligtvis, till skillnad från vissa skildringar av Tevye blir det varken för överdrivet skämtsamt i hans monologer med Gud eller överdrivet tillrättalagt i hans övertygelse om att hålla fast i traditioner. Mats lyckas balansera mellan en man som med humorns hjälp anpassar sej men som också allvarligt börjar tvivla på sina åsikter. Han gör Tevye till en man att tycka om och i duetten "Är det kärlek", tillsammans med Maria Udd som spelar Tevyes fru Golde blir det verkligt rörande.

Så har vi då det fullkomligt geniala i att använda dockor. I Markus Virtas regi och med Merja Pyöhönen och Pia Kalenius som dockinstruktörer lyckas de skådespelare som också är dockförare göra dessa levande.

Men samtidigt finns det en fördel i att de är just dockor. De blir just därför som olika stadsbor extra komiska i sina komiska stunder men också extra tragiska i tragiska stunder. Lite som karikatyrer av de mänskliga gestalter de föreställer. Men samtidigt karikatyrer man bara kan gilla. Man känner för Carola Saréns docka äktenskapsmäklaren Yente, för Thomas Lundins dockor bland annat rabbin och tonårspojkarna samt för slaktaren Lazar med Jonas Bergqvist som dockförare.

Överlag gör hela ensembeln här ett fantastiskt arbete både skådespelare och dockor och just det avskalade i uppsättningen gör det hela extra gripande. Och roande. Och unikt.

SPELMAN PÅ TAKET

AV: Joseph Stein
TEXT: Sheldon Harnick
MUSIK: Jerry Bock

REGI: Markus Virta
SCENOGRAFI: Jani Uljas
KOSTYM: Linn Wara
KOREOGRAFI: Miguel-Angel Fernandez
KAPELLMÄSTARE: Ralf Nyqvist
LJUSDESIGN: Tobias Lönnquist
LJUDDESIGN: Dennis Lindén
MASK- OCH PERUKDESIGN: Anna Vesterback
DOCKOR- OCH DOCKINSTRUKTÖR: Pia Kalanius
DOCKINSTRUKTÖR: Merja Pöyhönen

I ROLLERNA: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Mats Holmqvist, Thomas Lundin, Sannah Nedergård, Filip Ohls, Tove Qvickström, Tom Salminen, Carola Sarén, Astrid Stenberg, Ksenia Timoshenko, Maria Udd

ORKESTER: Alexei Meidzof violin, John Ale’n/Petri Judin klarinett, Tobias Udd trumpet, Eero Paalanen bas, Patrik Lax slagverk, Ralf Nyqvist piano, Johan Aspelin gitarr/mandolin

I pjäsen ser vi en kvinna klonad i olika tidspersktiv av sej själv. Hon är ung. Hon är meddelålders. Hon är gammal. Själv är jag man,  nyss fyllda 50 och jag älskar Jonas Hassen Khemiris språk och ordlekar. Det var andra gången jag såg denna föreställning. Första gången var på Stockholms Stadsteater och kan hända min upplevelse av premiären och en småbesvikelse har att göra med hur mycket jag gillar texten och att jag inte blev så överraskad.

Manusets idé är briljant. En person gör upp med sej själv i olika åldrar. Lite medveten politiskt, lite vilsen och mycket funderande.

Det är härligt se tre kvinnor på scenen och deras samarbete. Men tyvärr för mej blir det emellanåt lite för teatraliskt och man kanske kunnat fånga Jonas text på ett annat sätt-

Andra premiärbesökare hörde jag dock älskade den och detta min personliga åsikt. Gör gärna din egen och tre i betyg är klart godkännt.

Johan Finne

Av: Jonas Hassen Khemiri

Regi: Natalie Ringler

Scenografi och kostym: Karoliina Koiso-Kanttila

Mask: Tiitta Stoor

Ljusdesign: Tom Laurmaa

Ljuddesign: Hanna Mikander

På scenen: Annna Hultin, Cecilia Paul, Hellen Willberg.

Ett amatörsällskap skall sätta upp en pjäs som är ett deckarmysterium a la Agatha Christie. På ett gods där snöstorm råder utanför har vi släktingarna, butlern och en polis som skall klura ut hur mordet begåtts. Men sällskapets uppsättning börjar gå fel redan innan ridån gått upp och sedan rullar det på. Det här är idén bakom The Play That Goes Wrong.

Patrick Henriksen, Emma Klingenberg, Dennis Nylund. Foto:Cata Portin

Det här är inte frågan om en pjäs där man mediterar över livets problem. Tvärtom så är det en oändlig räcka av gamla slaptricks och komediklicheer som serveras. Och det fungerar. Här blandas hög fars med låg fars i ett rasande tempo och i dagens förvirrade värld så borde vi alla skratta mera. Eller som regissören Adde Malmberg uttryckt det: ”Det skrattas för lite i vår värld idag. Folk som är glada hatar inte.”

Det måste vara otroligt svårt att få det att se ut som att det går fel på rätt sätt och jag är imponerad av tajmingen som lyckas till hundra procent mycket tack vare skickliga scentekniker i samarbete med skådespelarna. Sant ensemblearbete där vi på scenenen ser; Jon Henriksen, Max Forsman, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Jag måste dock medge att jag blev lite extra förtjust i Dennis Nylunds tolkning av Hans, amatörskådespelaren som emellanåt försöker stjäla föreställningen och flirta med publiken. Samt hur Nina Hukkinen gestaltade amatörteatersällskapets incpisient Anna som bara vill hjälpa till innan allt går över styr även för henne.

Nina Hukkinen och Mitja Sirén försöker som Incpisienten Anna och teknikern Torsten ställa iordning scenen. Foto: Cata Portin

Vad man tycker om för humor kan ju vara olika och själv brukar jag ibland ha svårt för "falla på ändan"-skämt som det förekommer en hel del av i pjäsen. Men när det görs så här charmigt och framförallt proffsigt ja då skrattar jag.

Och egentligen är det ju oss själva vi skrattar åt.. Vem har inte någon gång försökt hålla masken när något går snett bara för att sedan märka att allt just därför blir ännu mera fel?

Det är inte fel att gå och se The Play That Goes Wrong. Tvärtom förlänger ju ett gott skratt livet även om du dör av skratt.

The Play That Goes Wrong

Av Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields 

Översättning: Sven Melander
Regi Adde Malmberg

Medverkande: Riko Eklundh/Jon Henriksen, Max Forsman, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund, Mitja Sirén
Scenograf Erik Salvesen
Kostymdesign Hanne Horte-Garner
Mask & hårdesign Pirjo Ristola
Ljusdesign Tom Kumlin
Ljuddesign Hanna Mikander

Rollen som Jonas spelades på premiären av Jon Henriksen. Senare kommer även Riko Eklundh spela rollen

Man har verkligen lyckats samla en toppenensemblé i denna energiska uppsättning där regissören Arn-Henrik Blomqvist  fått ihop två täta och livliga akter där varje karaktär också har ett djup, även om rollfigurerna  lätt hade kunnat bli endast stereotyper för skrattets skull.

Föreställningen spelas såväl på turné som på ÅST:s stora scen och jag ser den på hemmapremiären i Åbo. Då har man redan spelat den en månad på turné och gänget på scenen är säkert varma i kläderna. Ändå blir inledningen på första akten något trög där vissa skämt faller platt. Men jag förlåter det för när det väl brakar igång så brakar det igång.

Jerry Wahlforss porträtterar här Charlie Baker, en ödmjuk, men också väldigt blyg britt som anländer till ett sydstatspensionat tillsammans med sin vän sprängmedelsexperten "Froggy" LeSueur, spelad av Bror Österlund.

Charlie är även lätt deprimerad då hans fru hemma i England ligger på sjukhus och dessutom är han osäker på deras förhållande. För att Charlie skall få vara i fred på pensionatet kommer därför "Froggy" på en idé; Charlie skall låtsas vara en utlänning som inte förstår språket. Tanken är att då kommer ingen att störa honom.

Naturligtvis leder detta till att Charlie får höra om andra karaktärers hemligheter och om skumma saker som planeras. Detta eftersom alla tror att han inte förstår vad de säjer och därför vågar tala rätt ut, utan risk att avslöjas. Informationen gör att Charlie under pjäsens gång utvecklas från den blyge, osäkre mannen han var till en hjälte. Eller åtminstonne till en självsäkrare person, detta även via kärlek han får.

Jerry Wahlforss, med sin blandning av subtil mimik, gester och fysiska upptåg är fullkomligt briljant som Charlie. Han lyckas ge liv åt karaktären på ett charmigt sätt man bara kan älska. Vare sej det sker via fåniga danssteg eller hans helt fantastiska monolog på nonsensspråk. Där har han inte bara de andra på pensionatet trollbundna utan hela ÅST:s publik. I vissa stunder är Jerrys sätt att gestalta som legendaren Buster Keatons. Bravo.

Monica Nyman år också en pärla i sin roll som Betty, änkan som håller igång pensionatet. Betty är en varm person som bryr sej och i Monica Nymans tolkning kan man verkligen känna den värmen.. 

Fängslande är även Amanda Nyman i rollen som Chatarine Simms. Med tanke på vad jag skrev om att karaktärerna i den här uppsättningen verkligen inte är stereotyper lyckas hon gestalta en roll som man lätt i början kan tro bara är en bimbo till en kvinna som har styrka.

Och på tal om bimbo. Chatarines bror Ellard Simms, här tolkad av Samuel Karlsson är en karaktär som när han introduceras benämns som efterbliven. Jag är väldigt glad att man i den här uppsättningen inte fallit i fällan att bara göra Ellard till något att skratta åt genom att överdriva de mentala handikapp han eventuellt har. Här balanserar man exakt rätt och Ellard är nog infantil, eller har någon sorts bokstavskombination. En sak som är viktig för historien kan jag säja utan att avslöja för mycket. Men framför allt är han sympatisk och medkännande något som Samuel verkligen lyckats få in i sin tolkning.

I den första aktens klassiska frukostscen där Ellard skall börja lära Charlie språket känns samspelet som Samuel och Jerry bjuder på så äkta. Så fint. Och samtidigt så roligt. Deras lek påminner om den typen av humor man såg redan i bröderna Marx.

Så har vi då Owen Muster, gestaltad av Anders Slotte (och vars namn "utlänningen" Charlie briljant nog uttalar som o-vän, ett extra språkskämt). Owen är den högerpopulistiske, rasistiske och sexistiske figuren. Det är intressant att Anders lyckas göra denne obehaglige typ till någon man ändå kan förstå. Åter handlar det om den balans som hela föreställningen lyckas med. Jo, Owen är ett svin, men även skör.

Denna mångsidighet ser man även i pastor David Marshall Lee, Ingemar Raukola. En karaktär med lite olika sidor beroende på vem han talar med och vem han måste ljuga för. Med finstämda medel lyckas Ingemar lyfta fram de olika nyanserna i pastorns person.

Främlingens fantastiska ensemble. Foto: Pette Rissanen/ÅST

Ett budskap i denna komedi/fars är att sättet du ser på andra har mycket att göra med hur du ser dej själv. Och vi kan alla utvecklas och lära oss. Även via skratt när vi ser teater.

Stockmann! Stockmann!

av Barbro Smeds

Bearbetad av Anna Simberg

Regi: Aleksis Meaney

Koreografi: Markku Nenonen

Musik: Leif Jordansson

Kostym: Anna Sinkkonen

Kapellmästare: Maija Ruuskanen

Medverkande: Mikael Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristoffer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman, Niklas Åkerfelt

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 17 februari 2018

Svenska Teaterns uppsättning av Stockmann! Stockmann! kan man närma sig på många olika sätt. Ett är naturligtvis frågan vad denna ”nästan musikal” vill berätta. Vad är storyn? Vad är detta? Reklam för den berömda grannen (beställningsarbete?)? Dokumentär om hur det går till i ett varuhus? Musikalunderhållning med sång och dans? Vad gäller det sistnämnda finns här definitivt uppsättningens pluskonto, ty den andra akten är klart svängig och underhållande. Eller gäller det hela ”en dag på varuhuset”? Å andra sidan har bröderna Marx en betydligt roligare variant.

Låt oss klart konstatera att svagheten hos Stockmann! Stockmann! ligger hos manus. Så enkelt är det. Någon borde ha talat om för Barbro Smeds att det här inte håller. Det räcker inte med enskilda korta scener mer eller mindre lustiga - det måste finnas en klar linje, en röd tråd. Vad vill man säga? Budskapet?

Det hela utspelar sig under den sista av några galna dagar (ett fenomen som jag med viss framgång försöker undvika). Den nye okände chefen, Dennis Nylund, ger sig ut i varuhuset och arbetar inkognito under en dag för att lära sig hur allt fungerar. Det är ett kul om än inte alldeles originellt grepp. Intressantast blir det när han stöter på sin fd skolkamrat Kira, Stella Laine, och ljuv musik så småningom uppstår. Mellan dem finns också en ansats till ett gott dramatiskt tema, som tyvärr inte blir något. Hon är arbetslös skådespelerska (sic!) och han alltså chef. Hon är kritisk mot kapitalism och kommersialism. Det är naturligtvis inte han. Här kunde det alltså ha blivit något. Det blir det inte.

I den första akten undrar man vart föreställningen är på väg. Och det är en berättigad fråga, för meningen kan ju inte enbart ha varit en igenkänningsfaktor hos publiken - alltifrån klockan till guldfisk? Och alla dessa mer eller mindre lustiga typer som flimrar förbi i korta scener? Här skrockas det lite här och var i salongen men det räcker faktiskt inte. Frågan är - vad vill man säga? Och vad är tollor? Gubbarna på bänken begrep jag mig faktiskt inte på.

Man nuddar vid verkligheten - programbladet ger ju hela Stockmanns historia -  fast denna ”nästan musikal” inte är någon dokumentär. Det är ju så till exempel - både i verkligheten och på scenen - att 95 medarbetare riskerar att sägas upp, och det är inget att skoja om. Här är man än en gång nära ett brännande tema - utan att det blir något.

Så föreställningens svaghet är manus - dess styrka, spel, musik, sång. Det blir faktiskt så småningom - inte minst i den andra akten - just en nästan musikal och som sådan god underhållning. Inte minst musiken med orkester på scenen under ledning av Maija Ruuskanen står för ett ordentligt sväng och tryck. Det tackar man för. Den gamla ”16 tons” är till exempel en av föreställningens absoluta höjdare. 

Typerna i föreställningen är alla gott spelade. Finns ingen anledning till uppräkning men dock kan jag inte låta bli att lyfta på min imaginära hatt för Max Forsmans Conchita Wurst-porträtt. Här tar man ut svängarna ordentligt och plötsligt lyfter hela föreställningen. Och på tal om minnesvärda scener -  poesiscenen! Mycket rolig.

Så slutordet blir - styckevis och helt. Bitvis god underhållning men  - vad vill man säga?

Att på scenen se helt nakna män i denna musikalrevy får troligtvis varje tjej eller kille att i öppningen lite se och fundera på killarnas snoppar och kroppar. Men det är inte det viktigaste det här handlar om hur nakenheten kan blotta den vackraste själen som det sjungs om i öppningsnumret.

Jermo Grundströms regi och Jyri Numminens koreografi har i denna version av Robert Scrocks “Naked Boys Singing” blivigt en fantastisk upplevelse. Och att den nu spelas på en gay-klubb betyder inte alls att man behöver ha de sexuella preferenserna för att bli förförd av Kristoffer Ignatius, Aleksi Parvinen, Valtteri Turunen, Ville Mustonen och Kim Jonas Gustafsson.

Både i de gemensamma och solonumren briljerar grabbarna och jag vill inte framhäva någon mer än en annan. Det är fem plus till alla.

https://www.youtube.com/watch?v=nVTBh_qPAiI

En man som heter Ove

Manus: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg och Emma Bucht efter Fredrik Backmans roman

Regi: Bjarni Haukur Thorsson

Scenografi: Finnur Arnar, Bjarni Haukur Thorsson

På scen: Marcus Groth

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 28 oktober 2017

Det är något visst med enmansteater. Personligen har jag varit fascinerad av denna gedigna och ursprungliga teaterform allt sedan jag för många år sedan såg Dylan Thomas Under Milk Wood som enmansteater. Det var sanslöst briljant. Ett annat minne är Hamlet som enmansteater, en närmast svindlande tanke, där den svenske skådespelaren Mikael Strandberg spelade alla roller  - till och med hela den norska armén. Det var skickligt och underbart roligt. 

Enmansteater måste vara oerhört krävande. Skådespelaren är ensam och därmed hela tiden utlämnad och måste också hela tiden fängsla publiken, gå in i nya roller, växla mellan rollerna, få nytt sätt att tala och röra sig. Och textläxan är enorm. Tala om yrkesskicklighet! Allt det här tänker jag på när jag ser Marcus Groth i En man som heter Ove på Svenska Teaterns stora scen. Groth gör nämligen allt det här, är allt det här, är alla personer. Det är ytterst skickligt, gripande och roligt, och man gråter och skrattar nästan på samma gång. 

Berättelsen om Ove är en kort (speltiden är en och en halv timme) och synnerligen enkel historia. Det är historien om mannen som älskar ordning, som ju den finska titeln lyder, och som gömmer sina känslor under skalet av bufflighet, misstänksamhet och ovänlighet. Nya grannar, speciellt utlänningar, betraktar han med stor misstänksamhet, och här kan naturligtvis berättelsen om Ove ses i ett vidare perspektiv.

Förståelsen för Ove får man genom tillbakablickar på det långa livet tillsammans med hustrun Sonja. Saknaden efter henne är enorm, och Ove sluter sig i sitt skal, så till den grad att han gör tafatta försök att ta sitt eget liv. 

Berättelsen om Ove är en rörande skildring, där man naturligtvis anar hur det ska gå. Mer och mer öppnar sig Ove och släpper in omvärlden. Slutet är naturligtvis en överraskning. Som bra slut ska vara.

Sen sitter jag och funderar på hur Ove var medan hustrun levde. Det framgår att hon knäppte upp honom, fick honom att leva upp, möta kärleken. Och så levde lyckliga i över fyrtio år. Sen dör hon och han blir en vresig paragrafryttare. Hur gick det till?

Jag blev lite förvånad över att En man som heter Ove går på stora scenen. Det här är ju en typiskt intim föreställning som egentligen bättre passar det lilla formatet.

Sen satt jag och beundrade Groths kroppsspråk, hans olika gester och mimik, hans språk. På presspremiären var publiken mycket entusiastisk och Groth fick komma in många gånger. Och varje gång som en av karaktärerna. Skickligt!

Och scenografin är enkel och funktionell. En husfasad i ett typiskt svenskt radhusområde. Här bor Ove och här får man inte köra bil!

Mästaren och Margarita

av Michail Bulgakov

Regi och dramatisering: Egill Pålsson

Scenografi och kostymer: Milja Salovaara

Kompositör och musiker: Ville Kabrell

Ljus: Lauri Lundahl

Medverkande: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pyösti, Tobias Zilliacus, Ville Kabrell

Viirus

Premiär 29 september 2017

Det är alltid intressant med en förändring, en flytt. En sådan kan som bekant skapa kreativitet och nytänkande. Men kan naturligtvis också bli motsatsen. En radikal kan plötsligt bli en del av etablissemanget. Uppkäftigheten kan bli mindre när kostymen är ny och glänsande fin. Så vad innebär förändringen - att man formar eller att man formas?

Flytten från Sjötullsgatan till nya fina lokaler på Busholmen måste för teater Viirus vara ett stort kliv i teatervärlden. Sen är alltså frågan vad flytten kommer att innebära rent konstnärligt. Vi lär få se.

Med den här uppsättningen av Bulgakovs Mästaren och Margarita i regi av Egill Pålsson är det så att man direkt kan andas ut. Kort uttryckt är det så att inledningsprogrammet på Busholmen är en konstnärlig fullträff. Viirus är fortfarande Viirus! Även på Busholmen. Skönt!

Ett trick i teatervärlden är som bekant att låta föreställningen börja redan innan åskådarna är på plats. När man går in i salongen undrar man i sitt stilla sinne om bygget inte är klart. Tryckborren dånar. Byggnadsarbetare är febrilt sysselsatta. En stor grävskopa står mitt på scenen. Byggdamm. Så går ljuset. Arbetarna tar paus, tar av sig overallerna och visar sig naturligtvis vara skådespelare. Snygg inledning!

Bulgakovs berättelse om djävulen som kommer till Moskva är en snårig historia i flera lager, där det inte är lönt att gå in på detaljer. Man kan i stället lugnt nöja sig med att konstatera att det vi bjuds på Busholmen är intensiv, begåvad och synnerligen fysisk teater. Man tar med andra ord ut svängarna ordentligt. Inte minst musikaliskt, där Ville Kabrells musik dånar ut över scen och salong. Öron känsliga för högt ljud varnas härmed. Skådespelarna visar sig också vara goda musiker. Maria Ahlroth som djävulen Woland spelar till exempel trummor på ett sådant sätt att hon hade kunnat sitta in i vilket hårdrocksband som helst. 

Det är full fart alltså och inte tråkigt en sekund. Nja, det var kanske inte riktigt sant. Den första akten känns stundtals för lång, vilket ju inte är konstigt med dess längd på drygt en och en halv timme. En speltid på sammanlagt över tre timmar är också aningen i överkant. 

Detta sagt är detta en uppsättning jag kommer att bära med mig länge. Och minnas denna intensitet, detta begåvade spel på alla händer. Dessa intensiva rollporträtt, där kanske det mest överraskande var Iida Kuningas som Pontius Pilatus. Begåvat! Och varför inte? I Stockholm såg jag en gång en kvinnlig Hamlet (Helena Bergström) så varför inte en kvinnlig Pontius Pilatus?

Ett gott råd. Missa inte Mästaren och Margarita!

Stormskärs Maja

Text: Anni Blomqvist

Dramatisering: Seppo Parkkinen

Musik: Lasse Mårtenson

Regi: Kari Rentola

Kapellmästare: Eeva Kontu

Koreografi: Jyrki Karttunen

Scenografi: Katariina Kirjavainen

Medverkande: Laura Alajääski, Aaro Wichmann, Eero Saarinen, Leenamari Unho m fl

Helsingfors stadsteater 

Stora scenen

Premiär 24 augusti 2017

Man tar i ordentligt på den nyrenoverade stora scenen på Helsingfors stadsteater. Alla teaterns resurser tycks ha använts när det nu gäller att blåsa musikalliv i den älskade och dramatiskt tacksamma berättelsen om Stormskärs Maja. Och satsningen går i mycket hem. Antalet biljettbokningar talar också sitt tydliga språk. Ordet är succé.

Kari Rentolas regi ser också till att väl ta vara på den dramatik som bjuds. Slutscenen är till exempel magnifik. En imponerande båt dras in på scen och Maja står vid rodret och runt henne står hennes älskade Janne och sonen August. Båda borta sedan länge men här står de. Det är som slutscenen av Les Misérables när Jean Valjean ska lämna oss och man samlas och sjunger Do you hear the people sing. En tår kan komma. Sak samma här. Lasse Mårtenssons Majatema får klinga ut över salongen. Det är en flott och dramatisk avslutning.

Uppsättningen är inte helt okomplicerad. Den första akten känns lång och man tycks ta för lång tid på sig att etablera dramatiken och föra handlingen framåt. En publik van vid ren realism i berättelsen om Maja kan möjligen också känna sig bitvis förvirrad. Realismen blandas med symbolism, där koreografiska inslag leder tankarna mot det övernaturliga. Fungerar delvis. Sen har ju dansarna fått uppgiften att även tjäna som scenarbetare och hjälpa till vid scenbyten, och det fungerar naturligtvis alldeles utmärkt..

Scenen - den stora och väldiga - med all sin teknik utnyttjas i stort mycket väl. Scenografin design Katariina Kirjavainen är egentligen tämligen enkel men funktionell. Skärgårdsdramatik är naturligtvis tacksamt från Strindbergs Hemsöborna, till Ulla-Lena Lundbergs Is och så Stormskärs Maja som varit en favorit länge men som nu blivit musikal, där Lasse Mårtenssons musik från TV-serien fått bilda det musikaliska underlaget. Naturen formar människorna och här är det Maja som anpassar sig, kämpar och vinner. 

Det är alltid intressant att avläsa publikreaktionerna i salongen. De var synnerligen avvaktande i den första akten. I den andra - kortare och tätare - kom de spontana applåderna. Gott så.

En anmärkning. I jakten på dramatik tar man stundtals i för mycket med överdrivet högljudda kvinnoskrin. Kan lätt bli för mycket.

Som Maja och Janne fungerar Laura Ajajääski och Aaro Wichmann väl, vokalt och aktionsmässigt, och binds samman genom den gemensamma kampen mot naturen. De är ett gott musikalpar som publiken tar till sitt hjärta. 

Återstår att säga att Stormskärs Maja har blivit en hygglig musikal som har vissa möjligheter att bli folkkär. Möjligen kommer publiken att sakna den rena realismen och den åländska dialekten. Men man kan inte få allt.

Paradisdoktrinen

Manus: Fabian Silén

Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt

Scenografi: Paola Guzmán Figueroa

I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas

Teater Mestola

Gästspel på Viirus

29.4 - 12.5

På Viirus är man van vid att råka ut för det oväntade. Så även denna gång, när teatern gästas av Teater Mestola. Paradisdoktrinen tillhör definitivt avdelningen glada överraskningar. Det är nämligen en rolig, uppfriskande och intelligent moralitet som presenteras. Uppsättningen innebär väl väl sista gången med gänget på Sjötullsgatan innan Viirus själva drar till Busholmen och nya lokaler samt nya djärva mål. 

Paradisdoktrinen är en rapp och rolig undergångskomedi med massor av begåvade infall och idéer. Världen ska alltså gå under, och frågan är vad vi gör åt det. Det här för ju onekligen tankarna till Lars von Triers film Melancholia, där det ju går åt helvete och detta till vacker musik av Mahler. Upplägget här hos Teater Mestola är något liknande dvs en asteroid närmar sig jorden och kommer att krossa allt och alla om femton år. Låter lagom muntert. Till skillnad från von Trier får vi ingen vacker musik av Mahler, däremot kan man glädja sig åt ett musikaliskt toppnummer med Only You, där man förstår att ensemblen studerat The Platters. För detta talangfulla sångnummer står för övrigt ensemblens synnerligen begåvade Lidia Bäck. 

Uppsättningen är mycket effektfull med sin avskalade scenografi designad Paola Guzmán Figueroa. Plastskynken som täcker väggarna och så ett berg av pappkartonger på golvet. Det är det hela, och det fungerar alldeles utmärkt.

Gud fader själv (Lidia Bäck igen) är bekymrad. Det blev ju inte riktigt som han tänkt, och det kan man ju förstå. Och Adam (Martin Bahne) och Eva (Iida Kuningas) har problem. Här formligen sprudlar det av infall och vi får i form av papphuvuden möta så disparata storheter som Charles Darwin, Milton Friedman och Knausgård (storhet?). Det är också mycket fysisk teater, inte minst när Eva ska till att föda. Hon föder en son, David (Lidia Bäck), och han blir inte riktigt som det är tänkt. Om man nu uttrycker sig milt. Kul är det.

Så här kan man hålla på. Kort sagt är Paradisdoktrinen synnerligen underhållande, och ett besök rekommenderas å det varmaste. Sen är väl budskapet i sanningens namn inte kristallklart. Å andra sidan var det kanske inte så hos Lars von Trier heller. 

En anmärkning. Volymen är stundtals av det slaget att öron känsliga för (o-)ljud mår illa. Sänk volymen, tack.