Humorn och det bitska budskapet i Larry Shue´s komedi ”Främlingen” sitter som en smäck i dagens värld med tanke på det socialt utmanande politiska spelet som vi dagligen kan ta del av via nyheterna. Ett spel där vissa tyvärr ser murar och inte broar som en lösning. Och i Åbo Svenska Teaters version av denna komediklassiker bjuds vi både på värme och dråpliga kvickheter.


Jerry Wahlforss och Samuel Karlsson som Charlie och Ellard. Foto: Pette Rissanen/ÅST
Man har verkligen lyckats samla en toppenensemblé i denna energiska uppsättning där regissören Arn-Henrik Blomqvist fått ihop två täta och livliga akter där varje karaktär också har ett djup, även om rollfigurerna lätt hade kunnat bli endast stereotyper för skrattets skull.
Föreställningen spelas såväl på turné som på ÅST:s stora scen och jag ser den på hemmapremiären i Åbo. Då har man redan spelat den en månad på turné och gänget på scenen är säkert varma i kläderna. Ändå blir inledningen på första akten något trög där vissa skämt faller platt. Men jag förlåter det för när det väl brakar igång så brakar det igång.
Jerry Wahlforss porträtterar här Charlie Baker, en ödmjuk, men också väldigt blyg britt som anländer till ett sydstatspensionat tillsammans med sin vän sprängmedelsexperten "Froggy" LeSueur, spelad av Bror Österlund.
Charlie är även lätt deprimerad då hans fru hemma i England ligger på sjukhus och dessutom är han osäker på deras förhållande. För att Charlie skall få vara i fred på pensionatet kommer därför "Froggy" på en idé; Charlie skall låtsas vara en utlänning som inte förstår språket. Tanken är att då kommer ingen att störa honom.
Naturligtvis leder detta till att Charlie får höra om andra karaktärers hemligheter och om skumma saker som planeras. Detta eftersom alla tror att han inte förstår vad de säjer och därför vågar tala rätt ut, utan risk att avslöjas. Informationen gör att Charlie under pjäsens gång utvecklas från den blyge, osäkre mannen han var till en hjälte. Eller åtminstonne till en självsäkrare person, detta även via kärlek han får.
Jerry Wahlforss, med sin blandning av subtil mimik, gester och fysiska upptåg är fullkomligt briljant som Charlie. Han lyckas ge liv åt karaktären på ett charmigt sätt man bara kan älska. Vare sej det sker via fåniga danssteg eller hans helt fantastiska monolog på nonsensspråk. Där har han inte bara de andra på pensionatet trollbundna utan hela ÅST:s publik. I vissa stunder är Jerrys sätt att gestalta som legendaren Buster Keatons. Bravo.
Monica Nyman år också en pärla i sin roll som Betty, änkan som håller igång pensionatet. Betty är en varm person som bryr sej och i Monica Nymans tolkning kan man verkligen känna den värmen..
Fängslande är även Amanda Nyman i rollen som Chatarine Simms. Med tanke på vad jag skrev om att karaktärerna i den här uppsättningen verkligen inte är stereotyper lyckas hon gestalta en roll som man lätt i början kan tro bara är en bimbo till en kvinna som har styrka.
Och på tal om bimbo. Chatarines bror Ellard Simms, här tolkad av Samuel Karlsson är en karaktär som när han introduceras benämns som efterbliven. Jag är väldigt glad att man i den här uppsättningen inte fallit i fällan att bara göra Ellard till något att skratta åt genom att överdriva de mentala handikapp han eventuellt har. Här balanserar man exakt rätt och Ellard är nog infantil, eller har någon sorts bokstavskombination. En sak som är viktig för historien kan jag säja utan att avslöja för mycket. Men framför allt är han sympatisk och medkännande något som Samuel verkligen lyckats få in i sin tolkning.
I den första aktens klassiska frukostscen där Ellard skall börja lära Charlie språket känns samspelet som Samuel och Jerry bjuder på så äkta. Så fint. Och samtidigt så roligt. Deras lek påminner om den typen av humor man såg redan i bröderna Marx.
Så har vi då Owen Muster, gestaltad av Anders Slotte (och vars namn "utlänningen" Charlie briljant nog uttalar som o-vän, ett extra språkskämt). Owen är den högerpopulistiske, rasistiske och sexistiske figuren. Det är intressant att Anders lyckas göra denne obehaglige typ till någon man ändå kan förstå. Åter handlar det om den balans som hela föreställningen lyckas med. Jo, Owen är ett svin, men även skör.
Denna mångsidighet ser man även i pastor David Marshall Lee, Ingemar Raukola. En karaktär med lite olika sidor beroende på vem han talar med och vem han måste ljuga för. Med finstämda medel lyckas Ingemar lyfta fram de olika nyanserna i pastorns person.

Främlingens fantastiska ensemble. Foto: Pette Rissanen/ÅST
Ett budskap i denna komedi/fars är att sättet du ser på andra har mycket att göra med hur du ser dej själv. Och vi kan alla utvecklas och lära oss. Även via skratt när vi ser teater.
TEXT: Larry Shue/ÖVERSÄTTNING: Göran O. Eriksson
REGI: Arn-Henrik Blomqvist
SCENOGRAFI OCH DRÄKTER: Mimmi Resman
I ROLLERNA: Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Monica Nyman, Ingemar Raukola. Anders Slotte, Jerry Wahlforss, Bror Österlund samt som medverkande: Niklas Grönholm och Keijo Järvinen