Ett amatörsällskap skall sätta upp en pjäs som är ett deckarmysterium a la Agatha Christie. På ett gods där snöstorm råder utanför har vi släktingarna, butlern och en polis som skall klura ut hur mordet begåtts. Men sällskapets uppsättning börjar gå fel redan innan ridån gått upp och sedan rullar det på. Det här är idén bakom The Play That Goes Wrong.

Patrick Henriksen, Emma Klingenberg, Dennis Nylund. Foto:Cata Portin

Det här är inte frågan om en pjäs där man mediterar över livets problem. Tvärtom så är det en oändlig räcka av gamla slaptricks och komediklicheer som serveras. Och det fungerar. Här blandas hög fars med låg fars i ett rasande tempo och i dagens förvirrade värld så borde vi alla skratta mera. Eller som regissören Adde Malmberg uttryckt det: ”Det skrattas för lite i vår värld idag. Folk som är glada hatar inte.”

Det måste vara otroligt svårt att få det att se ut som att det går fel på rätt sätt och jag är imponerad av tajmingen som lyckas till hundra procent mycket tack vare skickliga scentekniker i samarbete med skådespelarna. Sant ensemblearbete där vi på scenenen ser; Jon Henriksen, Max Forsman, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Jag måste dock medge att jag blev lite extra förtjust i Dennis Nylunds tolkning av Hans, amatörskådespelaren som emellanåt försöker stjäla föreställningen och flirta med publiken. Samt hur Nina Hukkinen gestaltade amatörteatersällskapets incpisient Anna som bara vill hjälpa till innan allt går över styr även för henne.

Nina Hukkinen och Mitja Sirén försöker som Incpisienten Anna och teknikern Torsten ställa iordning scenen. Foto: Cata Portin

Vad man tycker om för humor kan ju vara olika och själv brukar jag ibland ha svårt för "falla på ändan"-skämt som det förekommer en hel del av i pjäsen. Men när det görs så här charmigt och framförallt proffsigt ja då skrattar jag.

Och egentligen är det ju oss själva vi skrattar åt.. Vem har inte någon gång försökt hålla masken när något går snett bara för att sedan märka att allt just därför blir ännu mera fel?

Det är inte fel att gå och se The Play That Goes Wrong. Tvärtom förlänger ju ett gott skratt livet även om du dör av skratt.

The Play That Goes Wrong

Av Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields 

Översättning: Sven Melander
Regi Adde Malmberg

Medverkande: Riko Eklundh/Jon Henriksen, Max Forsman, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund, Mitja Sirén
Scenograf Erik Salvesen
Kostymdesign Hanne Horte-Garner
Mask & hårdesign Pirjo Ristola
Ljusdesign Tom Kumlin
Ljuddesign Hanna Mikander

Rollen som Jonas spelades på premiären av Jon Henriksen. Senare kommer även Riko Eklundh spela rollen

Man har verkligen lyckats samla en toppenensemblé i denna energiska uppsättning där regissören Arn-Henrik Blomqvist  fått ihop två täta och livliga akter där varje karaktär också har ett djup, även om rollfigurerna  lätt hade kunnat bli endast stereotyper för skrattets skull.

Föreställningen spelas såväl på turné som på ÅST:s stora scen och jag ser den på hemmapremiären i Åbo. Då har man redan spelat den en månad på turné och gänget på scenen är säkert varma i kläderna. Ändå blir inledningen på första akten något trög där vissa skämt faller platt. Men jag förlåter det för när det väl brakar igång så brakar det igång.

Jerry Wahlforss porträtterar här Charlie Baker, en ödmjuk, men också väldigt blyg britt som anländer till ett sydstatspensionat tillsammans med sin vän sprängmedelsexperten "Froggy" LeSueur, spelad av Bror Österlund.

Charlie är även lätt deprimerad då hans fru hemma i England ligger på sjukhus och dessutom är han osäker på deras förhållande. För att Charlie skall få vara i fred på pensionatet kommer därför "Froggy" på en idé; Charlie skall låtsas vara en utlänning som inte förstår språket. Tanken är att då kommer ingen att störa honom.

Naturligtvis leder detta till att Charlie får höra om andra karaktärers hemligheter och om skumma saker som planeras. Detta eftersom alla tror att han inte förstår vad de säjer och därför vågar tala rätt ut, utan risk att avslöjas. Informationen gör att Charlie under pjäsens gång utvecklas från den blyge, osäkre mannen han var till en hjälte. Eller åtminstonne till en självsäkrare person, detta även via kärlek han får.

Jerry Wahlforss, med sin blandning av subtil mimik, gester och fysiska upptåg är fullkomligt briljant som Charlie. Han lyckas ge liv åt karaktären på ett charmigt sätt man bara kan älska. Vare sej det sker via fåniga danssteg eller hans helt fantastiska monolog på nonsensspråk. Där har han inte bara de andra på pensionatet trollbundna utan hela ÅST:s publik. I vissa stunder är Jerrys sätt att gestalta som legendaren Buster Keatons. Bravo.

Monica Nyman år också en pärla i sin roll som Betty, änkan som håller igång pensionatet. Betty är en varm person som bryr sej och i Monica Nymans tolkning kan man verkligen känna den värmen.. 

Fängslande är även Amanda Nyman i rollen som Chatarine Simms. Med tanke på vad jag skrev om att karaktärerna i den här uppsättningen verkligen inte är stereotyper lyckas hon gestalta en roll som man lätt i början kan tro bara är en bimbo till en kvinna som har styrka.

Och på tal om bimbo. Chatarines bror Ellard Simms, här tolkad av Samuel Karlsson är en karaktär som när han introduceras benämns som efterbliven. Jag är väldigt glad att man i den här uppsättningen inte fallit i fällan att bara göra Ellard till något att skratta åt genom att överdriva de mentala handikapp han eventuellt har. Här balanserar man exakt rätt och Ellard är nog infantil, eller har någon sorts bokstavskombination. En sak som är viktig för historien kan jag säja utan att avslöja för mycket. Men framför allt är han sympatisk och medkännande något som Samuel verkligen lyckats få in i sin tolkning.

I den första aktens klassiska frukostscen där Ellard skall börja lära Charlie språket känns samspelet som Samuel och Jerry bjuder på så äkta. Så fint. Och samtidigt så roligt. Deras lek påminner om den typen av humor man såg redan i bröderna Marx.

Så har vi då Owen Muster, gestaltad av Anders Slotte (och vars namn "utlänningen" Charlie briljant nog uttalar som o-vän, ett extra språkskämt). Owen är den högerpopulistiske, rasistiske och sexistiske figuren. Det är intressant att Anders lyckas göra denne obehaglige typ till någon man ändå kan förstå. Åter handlar det om den balans som hela föreställningen lyckas med. Jo, Owen är ett svin, men även skör.

Denna mångsidighet ser man även i pastor David Marshall Lee, Ingemar Raukola. En karaktär med lite olika sidor beroende på vem han talar med och vem han måste ljuga för. Med finstämda medel lyckas Ingemar lyfta fram de olika nyanserna i pastorns person.

Främlingens fantastiska ensemble. Foto: Pette Rissanen/ÅST

Ett budskap i denna komedi/fars är att sättet du ser på andra har mycket att göra med hur du ser dej själv. Och vi kan alla utvecklas och lära oss. Även via skratt när vi ser teater.

Stockmann! Stockmann!

av Barbro Smeds

Bearbetad av Anna Simberg

Regi: Aleksis Meaney

Koreografi: Markku Nenonen

Musik: Leif Jordansson

Kostym: Anna Sinkkonen

Kapellmästare: Maija Ruuskanen

Medverkande: Mikael Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristoffer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman, Niklas Åkerfelt

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 17 februari 2018

Svenska Teaterns uppsättning av Stockmann! Stockmann! kan man närma sig på många olika sätt. Ett är naturligtvis frågan vad denna ”nästan musikal” vill berätta. Vad är storyn? Vad är detta? Reklam för den berömda grannen (beställningsarbete?)? Dokumentär om hur det går till i ett varuhus? Musikalunderhållning med sång och dans? Vad gäller det sistnämnda finns här definitivt uppsättningens pluskonto, ty den andra akten är klart svängig och underhållande. Eller gäller det hela ”en dag på varuhuset”? Å andra sidan har bröderna Marx en betydligt roligare variant.

Låt oss klart konstatera att svagheten hos Stockmann! Stockmann! ligger hos manus. Så enkelt är det. Någon borde ha talat om för Barbro Smeds att det här inte håller. Det räcker inte med enskilda korta scener mer eller mindre lustiga - det måste finnas en klar linje, en röd tråd. Vad vill man säga? Budskapet?

Det hela utspelar sig under den sista av några galna dagar (ett fenomen som jag med viss framgång försöker undvika). Den nye okände chefen, Dennis Nylund, ger sig ut i varuhuset och arbetar inkognito under en dag för att lära sig hur allt fungerar. Det är ett kul om än inte alldeles originellt grepp. Intressantast blir det när han stöter på sin fd skolkamrat Kira, Stella Laine, och ljuv musik så småningom uppstår. Mellan dem finns också en ansats till ett gott dramatiskt tema, som tyvärr inte blir något. Hon är arbetslös skådespelerska (sic!) och han alltså chef. Hon är kritisk mot kapitalism och kommersialism. Det är naturligtvis inte han. Här kunde det alltså ha blivit något. Det blir det inte.

I den första akten undrar man vart föreställningen är på väg. Och det är en berättigad fråga, för meningen kan ju inte enbart ha varit en igenkänningsfaktor hos publiken - alltifrån klockan till guldfisk? Och alla dessa mer eller mindre lustiga typer som flimrar förbi i korta scener? Här skrockas det lite här och var i salongen men det räcker faktiskt inte. Frågan är - vad vill man säga? Och vad är tollor? Gubbarna på bänken begrep jag mig faktiskt inte på.

Man nuddar vid verkligheten - programbladet ger ju hela Stockmanns historia -  fast denna ”nästan musikal” inte är någon dokumentär. Det är ju så till exempel - både i verkligheten och på scenen - att 95 medarbetare riskerar att sägas upp, och det är inget att skoja om. Här är man än en gång nära ett brännande tema - utan att det blir något.

Så föreställningens svaghet är manus - dess styrka, spel, musik, sång. Det blir faktiskt så småningom - inte minst i den andra akten - just en nästan musikal och som sådan god underhållning. Inte minst musiken med orkester på scenen under ledning av Maija Ruuskanen står för ett ordentligt sväng och tryck. Det tackar man för. Den gamla ”16 tons” är till exempel en av föreställningens absoluta höjdare. 

Typerna i föreställningen är alla gott spelade. Finns ingen anledning till uppräkning men dock kan jag inte låta bli att lyfta på min imaginära hatt för Max Forsmans Conchita Wurst-porträtt. Här tar man ut svängarna ordentligt och plötsligt lyfter hela föreställningen. Och på tal om minnesvärda scener -  poesiscenen! Mycket rolig.

Så slutordet blir - styckevis och helt. Bitvis god underhållning men  - vad vill man säga?

En man som heter Ove

Manus: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg och Emma Bucht efter Fredrik Backmans roman

Regi: Bjarni Haukur Thorsson

Scenografi: Finnur Arnar, Bjarni Haukur Thorsson

På scen: Marcus Groth

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 28 oktober 2017

Det är något visst med enmansteater. Personligen har jag varit fascinerad av denna gedigna och ursprungliga teaterform allt sedan jag för många år sedan såg Dylan Thomas Under Milk Wood som enmansteater. Det var sanslöst briljant. Ett annat minne är Hamlet som enmansteater, en närmast svindlande tanke, där den svenske skådespelaren Mikael Strandberg spelade alla roller  - till och med hela den norska armén. Det var skickligt och underbart roligt. 

Enmansteater måste vara oerhört krävande. Skådespelaren är ensam och därmed hela tiden utlämnad och måste också hela tiden fängsla publiken, gå in i nya roller, växla mellan rollerna, få nytt sätt att tala och röra sig. Och textläxan är enorm. Tala om yrkesskicklighet! Allt det här tänker jag på när jag ser Marcus Groth i En man som heter Ove på Svenska Teaterns stora scen. Groth gör nämligen allt det här, är allt det här, är alla personer. Det är ytterst skickligt, gripande och roligt, och man gråter och skrattar nästan på samma gång. 

Berättelsen om Ove är en kort (speltiden är en och en halv timme) och synnerligen enkel historia. Det är historien om mannen som älskar ordning, som ju den finska titeln lyder, och som gömmer sina känslor under skalet av bufflighet, misstänksamhet och ovänlighet. Nya grannar, speciellt utlänningar, betraktar han med stor misstänksamhet, och här kan naturligtvis berättelsen om Ove ses i ett vidare perspektiv.

Förståelsen för Ove får man genom tillbakablickar på det långa livet tillsammans med hustrun Sonja. Saknaden efter henne är enorm, och Ove sluter sig i sitt skal, så till den grad att han gör tafatta försök att ta sitt eget liv. 

Berättelsen om Ove är en rörande skildring, där man naturligtvis anar hur det ska gå. Mer och mer öppnar sig Ove och släpper in omvärlden. Slutet är naturligtvis en överraskning. Som bra slut ska vara.

Sen sitter jag och funderar på hur Ove var medan hustrun levde. Det framgår att hon knäppte upp honom, fick honom att leva upp, möta kärleken. Och så levde lyckliga i över fyrtio år. Sen dör hon och han blir en vresig paragrafryttare. Hur gick det till?

Jag blev lite förvånad över att En man som heter Ove går på stora scenen. Det här är ju en typiskt intim föreställning som egentligen bättre passar det lilla formatet.

Sen satt jag och beundrade Groths kroppsspråk, hans olika gester och mimik, hans språk. På presspremiären var publiken mycket entusiastisk och Groth fick komma in många gånger. Och varje gång som en av karaktärerna. Skickligt!

Och scenografin är enkel och funktionell. En husfasad i ett typiskt svenskt radhusområde. Här bor Ove och här får man inte köra bil!

Mästaren och Margarita

av Michail Bulgakov

Regi och dramatisering: Egill Pålsson

Scenografi och kostymer: Milja Salovaara

Kompositör och musiker: Ville Kabrell

Ljus: Lauri Lundahl

Medverkande: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pyösti, Tobias Zilliacus, Ville Kabrell

Viirus

Premiär 29 september 2017

Det är alltid intressant med en förändring, en flytt. En sådan kan som bekant skapa kreativitet och nytänkande. Men kan naturligtvis också bli motsatsen. En radikal kan plötsligt bli en del av etablissemanget. Uppkäftigheten kan bli mindre när kostymen är ny och glänsande fin. Så vad innebär förändringen - att man formar eller att man formas?

Flytten från Sjötullsgatan till nya fina lokaler på Busholmen måste för teater Viirus vara ett stort kliv i teatervärlden. Sen är alltså frågan vad flytten kommer att innebära rent konstnärligt. Vi lär få se.

Med den här uppsättningen av Bulgakovs Mästaren och Margarita i regi av Egill Pålsson är det så att man direkt kan andas ut. Kort uttryckt är det så att inledningsprogrammet på Busholmen är en konstnärlig fullträff. Viirus är fortfarande Viirus! Även på Busholmen. Skönt!

Ett trick i teatervärlden är som bekant att låta föreställningen börja redan innan åskådarna är på plats. När man går in i salongen undrar man i sitt stilla sinne om bygget inte är klart. Tryckborren dånar. Byggnadsarbetare är febrilt sysselsatta. En stor grävskopa står mitt på scenen. Byggdamm. Så går ljuset. Arbetarna tar paus, tar av sig overallerna och visar sig naturligtvis vara skådespelare. Snygg inledning!

Bulgakovs berättelse om djävulen som kommer till Moskva är en snårig historia i flera lager, där det inte är lönt att gå in på detaljer. Man kan i stället lugnt nöja sig med att konstatera att det vi bjuds på Busholmen är intensiv, begåvad och synnerligen fysisk teater. Man tar med andra ord ut svängarna ordentligt. Inte minst musikaliskt, där Ville Kabrells musik dånar ut över scen och salong. Öron känsliga för högt ljud varnas härmed. Skådespelarna visar sig också vara goda musiker. Maria Ahlroth som djävulen Woland spelar till exempel trummor på ett sådant sätt att hon hade kunnat sitta in i vilket hårdrocksband som helst. 

Det är full fart alltså och inte tråkigt en sekund. Nja, det var kanske inte riktigt sant. Den första akten känns stundtals för lång, vilket ju inte är konstigt med dess längd på drygt en och en halv timme. En speltid på sammanlagt över tre timmar är också aningen i överkant. 

Detta sagt är detta en uppsättning jag kommer att bära med mig länge. Och minnas denna intensitet, detta begåvade spel på alla händer. Dessa intensiva rollporträtt, där kanske det mest överraskande var Iida Kuningas som Pontius Pilatus. Begåvat! Och varför inte? I Stockholm såg jag en gång en kvinnlig Hamlet (Helena Bergström) så varför inte en kvinnlig Pontius Pilatus?

Ett gott råd. Missa inte Mästaren och Margarita!

Stormskärs Maja

Text: Anni Blomqvist

Dramatisering: Seppo Parkkinen

Musik: Lasse Mårtenson

Regi: Kari Rentola

Kapellmästare: Eeva Kontu

Koreografi: Jyrki Karttunen

Scenografi: Katariina Kirjavainen

Medverkande: Laura Alajääski, Aaro Wichmann, Eero Saarinen, Leenamari Unho m fl

Helsingfors stadsteater 

Stora scenen

Premiär 24 augusti 2017

Man tar i ordentligt på den nyrenoverade stora scenen på Helsingfors stadsteater. Alla teaterns resurser tycks ha använts när det nu gäller att blåsa musikalliv i den älskade och dramatiskt tacksamma berättelsen om Stormskärs Maja. Och satsningen går i mycket hem. Antalet biljettbokningar talar också sitt tydliga språk. Ordet är succé.

Kari Rentolas regi ser också till att väl ta vara på den dramatik som bjuds. Slutscenen är till exempel magnifik. En imponerande båt dras in på scen och Maja står vid rodret och runt henne står hennes älskade Janne och sonen August. Båda borta sedan länge men här står de. Det är som slutscenen av Les Misérables när Jean Valjean ska lämna oss och man samlas och sjunger Do you hear the people sing. En tår kan komma. Sak samma här. Lasse Mårtenssons Majatema får klinga ut över salongen. Det är en flott och dramatisk avslutning.

Uppsättningen är inte helt okomplicerad. Den första akten känns lång och man tycks ta för lång tid på sig att etablera dramatiken och föra handlingen framåt. En publik van vid ren realism i berättelsen om Maja kan möjligen också känna sig bitvis förvirrad. Realismen blandas med symbolism, där koreografiska inslag leder tankarna mot det övernaturliga. Fungerar delvis. Sen har ju dansarna fått uppgiften att även tjäna som scenarbetare och hjälpa till vid scenbyten, och det fungerar naturligtvis alldeles utmärkt..

Scenen - den stora och väldiga - med all sin teknik utnyttjas i stort mycket väl. Scenografin design Katariina Kirjavainen är egentligen tämligen enkel men funktionell. Skärgårdsdramatik är naturligtvis tacksamt från Strindbergs Hemsöborna, till Ulla-Lena Lundbergs Is och så Stormskärs Maja som varit en favorit länge men som nu blivit musikal, där Lasse Mårtenssons musik från TV-serien fått bilda det musikaliska underlaget. Naturen formar människorna och här är det Maja som anpassar sig, kämpar och vinner. 

Det är alltid intressant att avläsa publikreaktionerna i salongen. De var synnerligen avvaktande i den första akten. I den andra - kortare och tätare - kom de spontana applåderna. Gott så.

En anmärkning. I jakten på dramatik tar man stundtals i för mycket med överdrivet högljudda kvinnoskrin. Kan lätt bli för mycket.

Som Maja och Janne fungerar Laura Ajajääski och Aaro Wichmann väl, vokalt och aktionsmässigt, och binds samman genom den gemensamma kampen mot naturen. De är ett gott musikalpar som publiken tar till sitt hjärta. 

Återstår att säga att Stormskärs Maja har blivit en hygglig musikal som har vissa möjligheter att bli folkkär. Möjligen kommer publiken att sakna den rena realismen och den åländska dialekten. Men man kan inte få allt.

+

Först en personlig sak till er läsare; Jag såg premiären 7/4 och i mitt bakhuvud fanns tankar om mina vänner i Stockholm pga det misstänkta terrordådet. Absolut inte gruppens fel att jag kort  i delar av föreställningen hade mina tankar på annat håll. Så kan det vara när man fått information. Men TACK jag gick hem med bra fiiling och kommer att se uppsättningen igen.

Och ibland kan det vara svårt att ge betyg som vi gör på den här bloggen men får bli en stark trea..

Studentteatern tar nämligen an sej  denna pjäs om Kärlek och information på ett charmant sätt i Oskar Siléns regi.

Det är frågan om korta scener, humor och allvar.

Rabbe Tiainens scenografi är så vacker och genialisk tillsammans med ljusdesignen av Oskar och Valo Sauri. Fungerar perfekt då det tack vare de många rollerna emellanåt krävs snabba klädbyten. Samt effektfulla ändringar i scenografin där den kärleksfulla ensemblen hjälper till att flytta den säng eller stol som behövs.

Det är också överraskande och härligt att se hur bra skådespelarna lyckas med de snabba karaktärsbytena. Visst finns det stunder där man kan tycka vissa repliker blir överdrivet teatraliska eller att en punchline inte levereras perfekt. Men det är ju amtörskådespelare på scenen och med en sådan här text är det inte alltid det enklaste. Och de små bristerna överskuggas nog av gängets energi, spelglädje och kärleksfulla grupparbete.

Vi lever i en värld där vi bombaderas med info som kan riskera atrofi av minnet och även en risk att förlora äkta känsla. Tekniken attackeras inte i denna underhållande pjäs och Caryls budskap i grunden handlar om hur vi skall bemästra den och inte bli slavar i det virtuella. Tala med någon och inte en dator.

På premiären kom i första akten en mellanaplåd där det handlade om kycklingar. Och i andra akten får vi veta hur (o)viktigt det är att veta vad bord heter på olika språk. Två av mina favoritscener och vill inte ge för mycket information om de olika scenerna. Det skall ni se själva. IRL. (Betyder I verkliga livet det vill säja på teatern.)

Vad gäller texten där arbetsgruppen från svenska författaren Sofia Stenströms översättning bearbetat för finska förhållanden; tycker jag mer referenser kunde ha funnits. Kanske man hade kunnat få in lite mer humor om det inte stannar vid Borgå. Och som jag gjort i min rubrik; använda ordet haschtag. Lite mer nutid men här vet jag inte exakt hur rättigheterna till översättningen är. Pjäsen skrevs 2012.

Men en tokhärlig resa är det att följa med på där man lyckas balansera det allvarliga och humorn.

Vänta nu. Jag kommer lägga ut denna text på den fristående teaterbloggen Recensenterna, kopiera till min facebooksida. # studentteatern.... Sen har jag inte Twitter. Men hoppas någon som läst detta går och ser föreställningen. https://www.facebook.com/events/202681296880205/

På scen: Emilia Gustafsson, Rebecca Niska, Anna Norros, Susanna Nygård, Marie Rosenberg och Valo Sauri

Regi: Oskar Silén
Scenografi: Rabbe Tiainen
Ljuddesign: Kristina Grönqvist
Ljusdesign: Oskar Silén, Valo Sauri  

Macbeth

av William Shakespeare

Regi: Janne Reinikainen

Översättning och bearbetning: Eva Buchwald och Janne Reinikainen

Scenografi: Kati Lukka

Medverkande: Antti Luusuaniemi, Katariina Kaitue, Esko Salmonen, Seppo Pääkkönen, Tero Koponen, Fanni Noroila m fl

Stora scenen

Nationalteatern

Helsingfors

Premiär 8 mars 2017

Att premiären på Janne Reinikainens version av Shakespeares drama Macbeth äger rum på den internationella kvinnodagen är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke. Eller inte. Kanske är det bara en planeringsslump. Dramat är uppkallat efter mannen men bakom mannen finns den drivande kvinnan. Cherchez la femme! Lady Macbeth som får blod på händerna, fläckar som inte kan tvättas av. 

På Nationalteatern är vi fjärran från Skottlands dimhöljda hedar. Här befinner vi oss i stället i en elegant nutid, i en tjusig men måhända lite stel och kylig nutidsmiljö som tagen från ett avsnitt av kriminalserien ”Bron”. Scenografin av Kati Lukka är fiffig. Det är snyggt och just elegant, om än icke kungligt. Projektionerna i bakgrunden visar vid ett tillfälle snabba klipp med såväl Trump som Putin, så att vi riktigt ska förstå att det handlar om modern maktkamp. Något övertydligt kan tyckas. 

De tre häxorna är här tre hårdrockande damer som frestar Macbeth. Det är läckert och fullt ös från början. Macbeth faller ivrigt påhejad av sin lady. Mördarna finns sedan mitt ibland oss. Antti Luusaniemi som Macbeth banar sig väg ut i publiken med två glas som belöning. Något besvärligt men budskapet är klart.

Texten stuvas om. Macbeth med Lady Macbeth, Katariina Kaitue, tar livet av Macduffs hustru och barn, och just här får Ladyn tillfälle att två sina blodiga händer. Inte senare i någon sömngångarscen utan just på mordplatsen. Fungerar väl. Mindre väl fungerar tilltaget att låta portvaktsscenen med sitt berusade pladder närmast försvinna. Ska den vara med överhuvudtaget, och det är ju inte nödvändigt, så ska den komma direkt efter mordet på Duncan, som just den ”comic relief” den var tänkt att vara. Ett lysande gott exempel såg jag i somras på The Globe i London. Det var en lysande komisk uppvisning. Här blir den till närmast ingenting.

Dramat om Macbeth är ett drama om maktens frestelser, att frestas och att falla. Det är därmed ett drama för alla tider, vilket Janne Reinikainens personliga version väl visar. Sen sätter jag ett frågetecken för Malcolms, Fanni Noroila, långa tal vid rampen i slutscenen. Här verkar det som om regissör Reinikainen tillsammans med Eva Buchwald vill säga något viktigt. Mitt frågetecken gäller inte så mycket detta utan mer det synnerligen trista faktum att jag inte förstår det. Mina kunskaper i finska räcker helt enkelt inte till. Vissa föreställningar ska textas på engelska men varför inte alla? Och varför inte premiären?

Macbeth på Nationalteatern är ett konstnärligt kraftprov och ett gott exempel på vad man kan åstadkomma med en institutionsteaters alla resurser. Överhuvudtaget präglas Janne Reinikainens regi av kreativitet och nytänkande. Gott spel på alla händer. Antti Luusuaniemi är en trovärdig Macbeth, om än inte någon machogeneral, mer av ung man från näringslivet som anar en väg till snabb befordran. Partymiljön anger också tonen från det unga och fina folket. Katariina Kaitues Lady Macbeth driver kraftfullt på sin make, även om jag sätter ett stort frågetecken för hennes sätt att överreagera när hon får besked om (via SMS - naturligtvis) om makens befordran och inser vad det kan leda till. Det största återstår!

Macbeth på Nationalteatern är en mycket sevärd föreställning som varmt kan rekommenderas. har väl bara en fråga. De där hundarna? Vad var tanken?

Dagarnas skum

av Boris Vian

Regi: Tanya Weinstein
Scenografi, ljus- och kostym: Kaisa Salmi
Musik: Jimi Tenor
Koreografi: Alexander Chelidze

Medverkande: Sophia Heikkilä, Meri Anna Hulkkonen, Dennis Nylund, Oskar Pöysti, Terhi Suorlahti, Jimi Tenor

Svenska Teatern - Amos-scenen
Premiär 12.11.2016

Föreställningen på Svenska Teatern bygger på Boris Vians roman från 1940-talet. Den har jag inte läst men enligt vad som framgår i programbladet är den en hyllning till en livsstil, där fest och sökandet efter kärlek inte är granne med arbete och slit. Möjligen kan man även här tala om en förlorad generation. Yta, tomhet, längtan. Efter vad? En bättre värld?

Som pjäs har onekligen Dagarnas skum vissa problem. Det finns ingen direkt dramatisk rörelse utan i den första akten är allting en enda härlig och festlig yta skapad av scenografen och tillika kostymansvariga Kaisa Salmi. Det är slösande överdådigt. Även dräkterna är utsökt läckra. 

Som så många gånger nuförtiden börjar spelet innan publiken är på plats. Skådespelarna är på plats på scenen, när publiken kommer in och så blir de där hela tiden. Som aktörer men också som publik.

Det finns en rörelse mellan människorna. Fram och tillbaka. Till och från. Kärleken är evig. Vi ska leva för evigt! Tombuteljerna vittnar om festandet och festen fortsätter - till och med på rullskridskor. Det är naturligtvis lite extra festligt - och onekligen skickligt genomfört. Överhuvudtaget är hela uppsättningen ett exempel på synnerligen fysisk teater, skickligt koreograferad av Alexander Chelidze. Jimi Tenors (deltar aktivt i spelet) läckra musik ackompanjerar skeendet, och man sitter och funderar lite på vadan och varthän. Vart är vi egentligen på väg?

I den andra akten är allting annorlunda. Allt har gått åt skogen. Det hedonistiska livet visade sig vara tomt och innehållslöst och vi är nere i en misär som är värre än någonsin i operan La Bohème. Inget romantiskt skimmer nu längre. Glatt har blivit trist och trist varar länge, som det heter i visan, till och med ända in i döden. 

Vad vill nu allt detta säga? Vilket är budskapet? Vill föreställningen spegla vår tids egoistiska narcissism och kändishysteri? En slags varningsklocka? Klockan klämtar snart för dig? Kanske. Klart blir det tyvärr inte. Häri finns onekligen ett tydlighetsproblem.

Så festar de till döden skiljer de åt: Sophia Heikkilä som Alice, Meri Anna Hulkkonen som Nicole, Dennis Nylund som Chick, Oskar Pyösti som Colin, Terhi Suorlahti som Chloë. Och i denna existentiella danse macabre ger man en riktigt lustig blinkning åt mannen som först inte ville ta emot Nobelpriset i litteratur dvs existentialismens stora namn Jean-Paul Sartre. Här blir han Jean-Sol Partre och görs av Jimi Tenor. Det är riktigt kul.

Slösande rik föreställning och gott spel men - vad vill man säga?

Vi bjuds på själ,vi bjuds på hjärta samt lögner och sanningar under Stjärnfalls improkväll på Universumteatern. Och får även med oss en tankeställare om hur viktig ärlighet är i våra relationer i detta universum.

Shawn har i över 30 år spelat och lärt ut improvisation runt om på vår jord och hans egna koncept The Shell Game har han nu introducerat  till Stjärnfall. Det går ut på att vi som publik skall avgöra vilken historia som är sann och vilken som är lögn då livshemligheter avslöjas.

Självklart blir det en hel del skratt.men jag grät även en smula i Åsa Nybos himmelrikehistoria även fast det visade sej att hon dragigt ett kuvert där det stod att hon skulle ljuga. Hon ljög galant på showen jag såg.

En show där även Valo Sauri var ett välkommet nytillskott i gruppen. Han var bara tre år då Stjärnfall föddes men är helt klart en genial estradör och improvisatör.

Självklart när det gäller impro så är varje föreställning unik. Man kan aldrig veta vad som händer.  En av grundreglerna är att man som skådespelare skall bejaka vad som sker och där lyckades Christoffer Strandberg galant. Kan vara att jag  råkat se just "fel" föreställningar  men har med honom tidigare kännt att han stulit uppmärksamhet på scenen på bekostnad av sina medspelare.

Nu har jag skrutit positivt om nykomlingarna , kan även konstarera att gamla gardet som exempelvis Max Bremer Kristofer Möller och Johanna af Shultén are still going strong.

Ja just det; det där med chokladen i rubriken; På jubileumsföreställningen jag såg bjöds vi som publik på choklad. Men man vet aldrig vad som sker en improkväll och om Stjärnfalls succé fortsätter kanske publiken bjuds på champagne någon kväll

SKATTKAMMARÖN PÅ SVENSKA TEATERN

Jim spelas antingen av Sophia Heikkilä eller Misa Lommi och kvällen då jag såg föreställningen var det den senare som gjorde rollen. Även om jag gärna hade sett lite mer av Pippis kaxighet i tolkningen så är det till sist Jim som fixar biffen. En annan stark kvinnoroll görs av Jenni Kitti som doktor Livesy och i början av pjäsen lovar hon Jims farmor att hon skall ta hand om Jim. När de sedan i slutscenen båda kommer in i snygga kvinnodräkter och Jim säjer att det bara är för ikväll och imorgon skall hon ha långbyxor igen kan det ses som ett löfte om ett stundande bröllop väninnorna emellan.

Tyvärr så känns första halvan av akt ett lite tradig med alldeles för mycket onödig information inbakad i dialogen men när det väl är dags för skeppet Hispanola att sätta segel börjar familjeäventyret äntligen ta fart.

Vem minns inte känslan då man som barn insåg att man blivit lurad. När man ser Niklas Åkerfelt som John Long Silver gör man det åtminstonne. Han antyder saker, glider undan och visar sej ha en stor inre vrede. Men han är också den som får Jim att titta upp mot stjärnorna. Här får storyn också en liten annan klang just för det faktum att det inte är någon sorts vänskap mellan en pojke och en man men samspelet mellan Jim och Silver fungerar fint. Joan the Goat.

De övriga rollfigurerna är drastiskt karrikerade som Anders Slottes alltid förbisedde Grey, Simon Hägers schitzofrent härliga Ben Gunn eller Sue Lemströms lika galna Joan the Goat.

Men i den här typen av show fungerar de som helt som härliga streckfigurer som bringar skratt till en historia där även ovåld och mord förekommer.

Inte minst är det här en fröjd för ögat där Erik Salvesens välanvända scenografi bidrar till mycket.

Av: Robert Louis Stevenson

Dramatisering: Bryony Lavery

Översättning: Marianne Möller

Regi: Paul Garrington

Scenografi: Erik Salvesen
Kostym: Hanne Horte

Koreograf: Jakob Höglund

Skattkammarön

av Robert Louis Stevenson, dramatiserad av Bryony Lavery

Översättning: Marianne Möller
Regi: Paul Garrington
Scenografi: Erik Salvesen
Kostym: Hanne Horte

Medverkande: Misa Lommi, Sue Lemström, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt, Simon Häger m fl

Stora scenen - Svenska Teatern
Helsingfors, Premiär 7 september 2016
 

Detta är äventyr! Möjligen kan man tala om pojkboksäventyr, om det inte var för den intressanta detaljen att huvudrollen som Jim Hawkins spelas av en flicka. Jag såg en alldeles strålande Misa Lommi, som gjorde en pojkflicksaktig Jim på ett ytterst charmerande sätt. En alldeles utmärkt idé förresten att byta kön på Jim som alltså spelas av unga och begåvade Misa Lommi, som förresten hade stor succé som Ronja Rövardotter i Stockholm i fjol. Vid vissa föreställningar spelas rollen av Sophia Heikkilä.

Den här produktionen på Svenska Teatern visar med kraftfull tydlighet vad en institutionsteater och en spelglad ensemble förmår. Scenen snurrar och vi förflyttar oss med fart och fläkt från inledningens scen på ett värdshus till seglats på havet och så den dramatiska vistelsen på ön, där det fajtas ordentligt. Det går undan och den unga (ta inte med för unga barn!) publiken till vilken föreställningen riktar sig håller stundtals andan av spänning. Hatten av för en riktig (nästan) storm och en explosion på slutet som fick åtminstone mig att hoppa till i stolen. Snyggt! 

Historien om Jim och hans äventyr med sjörövarna är med rätta en klassiker och innehåller också spänning så det förslår. Här finns också en hel del otäckheter dvs folk dödas inför ögonen på oss, vilket kan leda till en och annan fråga från de unga i publiken. Moralen i Stevensons berättelse kan man naturligtvis också fundera lite på. De onda förgår och de goda lägger vantarna på skatten. Kanske OK.

Regissören heter Paul Garrington och han kommer från England, och dessutom är det samme man som låg bakom den stora succén med Mamma Mia i fjol. Garrington ser till att det går ordentligt undan med liv och lust och med femton gastar på död mans kista. Det är väl bara i inledningsscenen som det i sanningens namn är lite  trögt, innan det blir full fart och inte en död sekund. En eloge till scenografen Erik Salvesen som skapat såväl värdshus som sjörövarskepp, och sen eloge till Hanne Horte som gjort alla dessa härliga kostymer. Skattkammarön är inte minst ögonfröjd.

Det vimlar av lustiga och olustiga typer. Härligast av dem alla är den träbensförsedde skurken Long John Silver, som Niklas Åkerfelt gör på ett sätt fjärran från den timida figuren i A-gruppen. En härlig sjörövare! Och Sue Lemström kastar sig mellan att vara farmor och sjörövare med kastrull på huvudet. Så har vi Ben Gunn som Simon Häger gör till något alldeles enastående. Lustig typ. Mikael Andersson kastar sig med liv och lust mellan att vara kapen Smollett och fru Crossley. Ett kast som heter duga. 

Sammanfattning: Skattkammarön är ett härligt underhållande teateräventyr!