Egentligen handlar Yasmina Rezas pjäs inte om en tavla utan om vänskap.

Och sedan en ovanlig inledning av en recension;man brukar prata om skådespelarna eller så men nu börjar jag såhär. Erik Salvesen har lyckats perfekt som scenograf och ansvarig för kostymer. Det är vad gäller kostymer så fina detaljer som att de tre vännerna bär liknande jeans efter 15 års vänskap men detaljer i deras kläder skiljer sej ändå för de är olika personer.

Andreas Lönnquists ljusdesign är även fenomenal.

Jag vill inte sätta denna enaktare i ett fack och kan tycka pjäsen marknadsförs fel med ordet komedi. Författaren var själv överraskad då pjäsen hyllats som komedi. - För mej är det en tragedi, har hon sagt i en intervju.

Och tolka inte heller det ordet fel. På Amos scenen bjuder Mikael Andersson, Max Forsman och Simon Häger på en härlig upplevelse.

Ibland kan det på teater ha att göra med vilken publik som är på plats. Då jag såg föreställningen förekom fniss, en mellanapplåd till Max efter en lång monolog och tyvärr min mobilsignal. FÖRLÅT HADE GLÖMT STÄNGA AV.

En annan publik kanske skrattar mer. På teater är en upplevelse delvis gemensam och man kan inte frånta någon sin.

Det finns vita lögner, det finns kanske en vit tavla och det finns vänskap. Detta blogginlägg är svart på vitt min upplevelse. Och jag rekommenderar du har din av ART.

Tillsammans med Svenska litteratursällskapet ordnade teatern en insamling som resulterade i ett fyrtiotal bidrag av vilka manusförfattaren Christoffer Mellgren försökt bygga ett drömspel.

Det är frågan om en livsberättelse i olika fragmatiska scener där man vill ge en kärleksförklaring till teatern som konstform.

För mej lyckas det inte som helhet. Att referera till August Strindbergs “Ett Drömspel” utan att koppla det vidare. Att ha ett nummer i första akten på olika språk som verkar vara stulet från Johan Glans och ha sångtexter som försöker vara konstnärliga, men ändå bara består av plattityder. Nej, tyvärr.

Emellertid gör ensemblen med materialet allt vad de kan. Patrick Henriksen klättrar och dansar lika fint som han gjorde i Svenska Teaterns “Förvandlingen”. Max Forsman lyckas förföra publiken, Stella Laine uttrycker sin osäkerhet. Föreställningen jag såg var Stella förkyld och Simon Häger sjöng hennes låt som avslutar första akten. Det gjorde Simon till hundra procent med sin vackra stämma.

Och jo; Hellen Willberg som cermonimästare, Niklas Åkerfeldt som den gamle mannen Arvid kring vilket drömspelet byggs upp fungerar. Det gör även musikerna.

Historien är byggd på publikens egna minnen och jag vill inte dissa någon som bidragit med historier. Däremot för mej personligen kommer denna jubileumsföreställning inte bli ett av mina bästa minnen på Svenskis. Ett halvfärdigt hus.

Det är ärlig musikalisk styrka vi får uppleva där orkestern under ledning av Marko Autio tidvis medverkar på scenen på ett övertygande sätt.

Peter Snickars har i sin text valt att lyfta fram den sköra men ändå viljestarka kvinnan och det är inte så att han när han skrev den menade att dramat skildrar Piafs liv helt autentiskt. Snickars har själv sagt att texten är mer fiktiv än biografisk och exempelvis är sångerskans sprit och drogproblem rätt nedtonade. De finns med mest som en drömsk, subtil känsla i bakgrunden där den dansande döden och andra koreografiska inslag kan ses som den åldrande Ediths hallucinationer.

Om man känner till den lilla sparvens liv kan jag känna att vissa brister finns dramaturgiskt i de brottsstycken som visas upp. Exempelvis hade Brel-låten “Du får inte gå” säkert väckt mer rysningar om det hade varigt tydligare att Piaf var både mentor och älskarinna till Yves Montand, tolkad av Peter Ahlqvist. Absolut inget fel på hans sånginsats, det är starkt men när Yves tidigare bara presenterats som en lätt komisk figur förstår man inte riktigt att sången skall uttrycka Yves sorg för att Edith lämnade honom delvis av orsaken att han som sångare började bli lika populär som hon.

Jag såg uppsättningen med Emma i huvudrollen, den alterneras med Sarah Nedergård och jag kan inte uttala mej om hur hon lyckas tolka Edith men som en skönsjungande förförisk Marlene Dietrich var hon fantastisk. Jag blev kär i henne (eller hennes rollfigur om vi skall vara ärliga och då skall man veta att jag inte är hetero). En annan karaktär som är lätt att bli kär i är Momone, den franska författarinnan som enlig egen utsago var halvsyster till Piaf i Daniela Franzells tolkning. Kontrasten mellan den delvis sköra men viljestarka Edith och den varma men ändå ibland lite naiva Momone kommer mycket bra fram i samspelet mellan Emma och Daniela.

Det är mycket frågan om ett ensemblespel med snygga rollbyten och Jerry Wahlforss klarar utmärkt att gestalta Piafs stora kärlek boxaren Marcel Cerdan, Louis Dupont som Piaf förälskade sej i som 16-åring och som var far till hennes enda barn; avliden vid två-års-ålder,Sedan vidare; den grekiska frisören Theo Sarapo som Piaf gifte sej med 1962 och i kontrast till dessa Ediths män; en nazisoldat som är lätt humoristisk. Jerry fixar fint sina olika figurer; tuffa, känslomässiga och fåniga.

En stor eloge skall även ges till scenografen Markus Tsokkinen samt Eeva Soini och Lassi Sairela för koreografin. Både sceno- och koreografi lyfter fram den nerviga men även varma människa som gjorde Edith till den lilla sparven som fortfarande kan ses som en av Frankrikes största artister.

Piaf - jag ångrar ingenting, musikdrama. Text: Peter Snickars. Regi: Jukka Aaltonen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Dräktdesign: Heidi Tsokkinen. Ljusdesign: Antti Niitemaa. På scenen: Emma Klingenberg, Sarah Nedergård, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Peter Ahlqvist, Joona Rytkönen. Orkester: Marko Autio, Mikko Luoma, Jusu Heinonen, Mikko Maunula, Marko Mäki, Juha Viljanen, Juho Vähäkuopus.

Björken och stjärnan

Koivu ja tähti

av Pirkko Saisio

Regi: Laura Jäntti

Scenografi: Kati Lukka

Kostym: Tarja Simone

Musik: Markus Fagerudd

Ljus: Morten Reinan

Medverkande: Tiina Weckström, Jukka Puotila, Karin Pacius, Riku Nieminen, Heikki Pitkänen m fl

Stora scenen

Nationalteatern

Premiär 13.9. 2017

Med den här uppsättningen av Björken och stjärnan gör jag ett experiment. För vad gör man om man som rikssvensk dels inte är bekant med Topelius saga och dels har ytterst begränsade kunskaper i finska? Jo - man koncentrerar sig på teaterupplevelsen. Det sceniska uttrycket med andra ord.

Och här blir det högsta betyg. Pirkko Saisios version av sagan om Hagar och Kristoffer blir i Laura Jänttis fantasifulla och dramatiskt verkningsfulla regi en teaterupplevelse av högsta klass. Man skulle naturligtvis kunna använda ordet lysande, för det är ju precis det som Nationalteatern bjuder på. En i alla avseenden lysande teater.

Det är naturligtvis härligt att se när landets ledande teater slösar med resurserna. För det är just vad man gör här. Föreställningen är nämligen slösande generös och som åskådare är det bara att tacka och ta emot. 

Vridscenen används flitigt. Inte minst i den suggestiva slutscenen, där en Karonlik färjekarl för en flotte framåt, där människorna och en isbjörn (!) förs framåt på floden Styx- mot vad? Den sista selfien? Det är en mycket stämningsfull avslutning, stämningsfull och vacker. Och budskapet?

Den här uppsättningen av Topelius saga ska naturligtvis ses som ett led i firandet av Finlands jubileumsår. Man kan notera att teaterfirandet är i full fart i huvudstaden. Stadsteatern firar med den älskade berättelsen om Stormskärs Maja, och Nationalteatern tar alltså hjälp av Topelius. Med synnerligen gott resultat.

På ett intressant sätt blandas olika tidsepoker ur Finlands historia.. En utskrivning under den svenska tiden har sina språkliga krumsprång och blir lätt komisk, även om verkligheten var långt ifrån det komiska. I uppsättningen blandas för övrigt flitigt det absurda med det realistiska. Ska man anmärka på något i realismen är det väl det alltför flitigt använda könsord som tycks vara Finlands nummer ett kraftuttryck. Känns - även för en mindre finskkunnig åskådare - som något tjatigt. Finns det inga alternativ?

Scenen när man bär in en jättestaty av Lenin som sedan får fungera som bord vid en kräftskiva är ett komiskt mästerstycke. Mindre komiskt är naturligtvis den scen där folket på vandring plötsligt hindras av en mur och av soldater. Där tränger sig verkligheten på med full kraft. Vart är Finland på väg? Inkludera eller exkludera? Generositet och gästvänlighet eller inte?

En fantasiskog målas upp med hjälp av fantasifull scenografi (Kati Lukka) och suggestiv ljussättning (Morten Reinan) och spelet tar sin början. Det varar i nästan tre timmar.

Man kan naturligtvis gå in på enskilda skådespelarinsatser men det finns ingen anledning. Det är en proffsig uppsättning och då ska det vara bra. Sen är det ju kul att de flesta av aktörerna spelar en massa roller. 

Björken och stjärnan rekommenderas verkligen - även om man inte är så bra på finska!

Paradisdoktrinen

Manus: Fabian Silén

Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt

Scenografi: Paola Guzmán Figueroa

I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas

Teater Mestola

Gästspel på Viirus

29.4 - 12.5

På Viirus är man van vid att råka ut för det oväntade. Så även denna gång, när teatern gästas av Teater Mestola. Paradisdoktrinen tillhör definitivt avdelningen glada överraskningar. Det är nämligen en rolig, uppfriskande och intelligent moralitet som presenteras. Uppsättningen innebär väl väl sista gången med gänget på Sjötullsgatan innan Viirus själva drar till Busholmen och nya lokaler samt nya djärva mål. 

Paradisdoktrinen är en rapp och rolig undergångskomedi med massor av begåvade infall och idéer. Världen ska alltså gå under, och frågan är vad vi gör åt det. Det här för ju onekligen tankarna till Lars von Triers film Melancholia, där det ju går åt helvete och detta till vacker musik av Mahler. Upplägget här hos Teater Mestola är något liknande dvs en asteroid närmar sig jorden och kommer att krossa allt och alla om femton år. Låter lagom muntert. Till skillnad från von Trier får vi ingen vacker musik av Mahler, däremot kan man glädja sig åt ett musikaliskt toppnummer med Only You, där man förstår att ensemblen studerat The Platters. För detta talangfulla sångnummer står för övrigt ensemblens synnerligen begåvade Lidia Bäck. 

Uppsättningen är mycket effektfull med sin avskalade scenografi designad Paola Guzmán Figueroa. Plastskynken som täcker väggarna och så ett berg av pappkartonger på golvet. Det är det hela, och det fungerar alldeles utmärkt.

Gud fader själv (Lidia Bäck igen) är bekymrad. Det blev ju inte riktigt som han tänkt, och det kan man ju förstå. Och Adam (Martin Bahne) och Eva (Iida Kuningas) har problem. Här formligen sprudlar det av infall och vi får i form av papphuvuden möta så disparata storheter som Charles Darwin, Milton Friedman och Knausgård (storhet?). Det är också mycket fysisk teater, inte minst när Eva ska till att föda. Hon föder en son, David (Lidia Bäck), och han blir inte riktigt som det är tänkt. Om man nu uttrycker sig milt. Kul är det.

Så här kan man hålla på. Kort sagt är Paradisdoktrinen synnerligen underhållande, och ett besök rekommenderas å det varmaste. Sen är väl budskapet i sanningens namn inte kristallklart. Å andra sidan var det kanske inte så hos Lars von Trier heller. 

En anmärkning. Volymen är stundtals av det slaget att öron känsliga för (o-)ljud mår illa. Sänk volymen, tack. 

FESTEN

Av och med

Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund, Malou Zilliacus

Nicken Nu

Nickenscenen

Svenska Teatern

Premiär 25 mars 2017

Budskapet med föreställningen är att vi inte ska skämmas för någonting. Detta budskap trummas i oss i det Skammanifest som delas ut som ett slags programblad. På slutet av föreställningen Festen får vi i publiken på små lappar skriva vad vi skäms över. Dessa lappar läggs i en skål, plockas sedan upp och läses av aktörerna. Därefter biter de bokstavligen huvudet av skammen genom att äta upp våra lappar. Budskapet är alltså tydligt. Vi ska inte skämmas. Frågan är om detta är riktigt. Det är kanske bra att skämmas lite då och då. Är det inte detta som gör oss till hela människor?

Man förstår avsikten med Festen. Livet är symboliskt en fest, där ett och annat kan hända och händer och vi ska alltså inte skämmas. Den till synes improvisatoriska föreställningen leder tankarna till autofiktion, vilket ju alltid känns kittlande. Är detta sant? Aktörerna bygger enligt uppgift på egna erfarenheter - eller gör de inte det? Och spelar det någon roll? 

Upplägget av föreställningen samt inte minst språket är sådant att man antar att de medverkande först och främst vänder sig till en ung publik som kan tycka att det är häftigt när man använder könsord på scenen. Det är det inte, vill jag tillägga. Konsten är att låta bli. Uppsättningen borde alltså egentligen recenseras av någon i lämplig ålder, inte av en till åren kommen manlig kritiker. Å andra sidan kan det vara nyttigt med ögon mindre känsliga för ungdomligt festande.

Nickenscenen är mysigt omgjord. Trasmattor, nedsuttna soffor, myskuddar. Vi sjunker ner och känner oss hemma samt är nyfiket avvaktande. Vi bjuds alkoholfri öl och chips. Festen kan börja, och det gör den genom en lång - i sanningens namn alldeles för lång - redogörelser över vad som hände på en kryssning med Viking Lines Mariella i december. Här tappar man tämligen snart intresset, ty denna i sanning rätt ointressanta katalog är på tok för lång. Stryk ned denna inledning är mitt välmenta råd. Kill your darlings!

Problemet med Festen är dramaturgin eller rättare sagt - bristen på. Det spretiga upplägget, där skådespelarna generöst bjuder på sig själva men egentligen inte kommer någon vart, hade också mått väl av en regissör. Uppstramning, please!

Aktörerna bjuder alltså friskt på sig själva men det räcker inte. För att hålla intresset vid liv föreställningen igenom krävs en dramaturgi. Föreställningen är på måttliga en och en halv timme men känns trots detta stundtals alldeles för lång. Synd. 

Tove

av Lucas Svensson

Regi: Fiikka Forsman

Scenografi: Erik Salvesen

Medverkande: Ylva Ekblad, Alma Pöysti, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch m fl

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 2017

Den här pjäsen och uppsättningen skulle naturligtvis ha kommit för tre år sedan, då det var stort Tove Jansson-jubileum. Hon föddes som bekant 1914. Då - 2014 - skulle den ha presenterats. Nu ställer man sig lite frågande. Det känns för sent och förresten - har inte allting redan sagts om den finska nationalikonen Tove Jansson? Hela världens Muminmamma?

Dramatikern Lucas Svensson, en gång dramaturg på Dramaten i Stockholm under Staffan Valdemar Holm, har valt den uppbrutna kronologin. Det är som bekant numera en schablon i allt berättande och en kronologisk ordning skulle idag närmast framstå som något ytterst revolutionerande. Men ändå - det hade kanske varit bättre just här? Om man nu vill ge en bild av Tove Jansson och hennes konstnärskap samt personliga liv. Nu blir det styckevis och delt, som Ibsen skulle ha uttryckt saken. Man får glimtar.

Två utgångspunkter finns. Den unga Tove Janssons (Alma Pöysti) uppdrag i Kotka och den äldre Toves (Ylva Ekblad) resa till Japan. Däremellan finns ett konstnärsliv, och i föreställningen får vi glimtar av detta liv men med det närmast filmiska upplägget med snabba klipp når man tyvärr inte djupet. En del scener, speciellt i den första akten, går också på tomgång och för inte berättelsen framåt. Det blir till och med stundtals tråkigt, och det är absolut förbjudet på teatern och i synnerhet i en berättelse om Tove Jansson.

Ett par scener är utmärkta. Som till exempel scenen med Vivica Bandler (Julia Korander) och Alma Pöystis Tove förbereder sig inför premiären av Mumintrollet och kometen 1949 på Svenska Teatern. Närheten mellan dem skildras ömsint. Bandler och Jansson hade för övrigt ett kortvarigt förhållande, innan Jansson fann sin livspartner i konstnären Tuulikki ”Tooti” Pietilä. 

I pjäsen finns ett myller av människor, och skådespelarna går ut och in i roller. Fungerar alldeles utmärkt. Speciellt plus till Mitja Sirén som lyckas sätta en så speciell prägel på sina rollfigurer att jag inte först ser att det är han. Fördelningen på rollen som Tove mellan Alma Pöysti och Ylva Ekblad känns också alldeles naturlig och båda är utmärkta.

Institutionsteaterns alla resurser medverkar och bidrar till en god - men alltför lång - teaterupplevelse. Tre timmar känns i mastigaste laget och regissör Fiikka Forsman borde ha fått lite mer snurr på berättelsen. Och Lucas Svensson borde ha gallrat lite i sina scener. Kill your darlings!

Allt som sägs

Text och regi: Milja Sarkola

Scenografi: Kaisa Raisila
Kostym: Riitta Röpelinen
Ljus: Heikki Paasonen
Musik: Robert Kock

På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Sanna-Kaisa Palo, Jessica Raita

Viirus - Premiär 4.11 2016

Vi möter en modern, lite småtråkig bostadsmiljö, snyggt skapad av scenografen Kaisa Raisila. Spelplatsen består av flera olika rum: ett kök till höger, en gårdsplats i centrum, rum till vänster och så ett rum i bakgrunden. Det är lite småtrist betongstuk över det hela där den urbana instängdheten snart visar sig även ha satt sig på relationen mellan människorna. Det är lite stelt, lite tafatt, där det viktiga inte är det som sägs utan det som inte sägs. 

”Allt som sägs” heter också Milja Sarkolas pjäs, och det är ju fyndigt. Men det andra? Det som inte sägs? Hur påverkar det oss och vår syn på oss själva och på andra? Efter fem år i Finland kan jag konstatera att det är mycket som inte sägs. Vad gör det outtalade med oss?

I centrum står Flickan (hon har inget namn), begåvat, sårigt och känsligt porträtterad av Jessica Raita. Bara hennes vilsna och tafatta kroppsspråk är värt ett besök. Flickan vill vara duktig och till lags men innanför ett till synes säkert och duktigt yttre finns ett hål av ensamhet och osäkerhet. Vid ett tillfälle i den tidiga ungdomen tippar det över i grymhet och översitteri. Det blir till en av föreställningens starkaste  scener.

Det är i relationen med sina medmänniskor som Flickan utvecklas men också med sig själv. När Flickan i början av pjäsen skriver så ser vi i livets förlängning hur hon som Kvinnan (?) gör samma sak. Det är snyggt. En flash forward. Så här går det. Så här blir det. Kvinnan, spelad av Sanna-Kaisa Palo, är alltså den som Flickan blir. Osäker, trängtande efter ömhet och kärlek men framför allt ensam. Här är frågan om Sarkola velat beskriva ett personligt möjligt självporträtt eller ett porträtt av en möjlig finsk verklighet. Som Kvinnan talar Palo finska, vilket för min del synes något ologiskt. Att det för mig är svårt att förstå är naturligtvis en annan sak. En regipärla är födelsedagspresenten som binder ihop livet. Snyggt.

Som vanligt på Viirus kan vi njuta av en fullödig föreställning av yppersta kvalitet med spel på högsta nivå . Förutom Jessica Raita ser vi Maria Ahlroth, Robert Kock och Viktor Idman. Robert Kock spelar för övrigt Flickans förstående mamma på ett fullständigt naturligt sätt. Inget trams utan rakt upp och ner. Mycket bra.

Robert Kock har också skapat den musik som finns i föreställningen och som bidrar till att understryka stämningen. Man spelar och sjunger stilla och vackert och långsamt. Just i långsamheten ligger en av farorna med uppsättningen. Det här är förvisso ingen realism men man tänjer lite väl mycket på tempot. Det blir bitvis för långsamt. Kvinnans telefonsamtal mot slutet dras ut för mycket.

Pjäsen är kort och borde kunna spelas i ett svep speciellt om man gör vissa strykningar och drar upp tempot något.

Detta sagt så är jag än en gång imponerad av Viirus.

Ulf Persson

Kärnan i pjäsen är vänskapen mellan den stammande Bertie och Lionel som med sina terapeutiska metoder tar sej an att hjälpa Bertie med hans talfel. Att få se hur denna vänskap utvecklas fungerar till och med bättre på scenen än i den oscarsvinnande filmen bland annat tack vare vissa detaljer i historien, som den att vi får se Lionel övertala Berties fru att sätta sej på Berties mage för att hjälpa till med andningen. Peter Ahlqvist gör en skarp tolkning av mannen som aldrig ville bli kung, Det är gripande att se hur han skildrar Berties känslomässiga isolering och kampen inte bara med sin stamning utan även de intriger som pågår i staten och kungahuset.

Peter är en klippa på scenen men precis som i pjäsens historia så måste man få hjälp för att nå succe och som Berties röstcoach levererar Riko Eklundh en strålande karakterisering. Riko är energisk, har smarta nyanser i sitt utspel och om Peter är uppsättningens klippa är Riko hjärtat under en underhållande afton.

I kontrast till dessa herrar visar Amanda Nyman som Berties  fru Elisabeth upp exakt den påklistarde attityd man kan vänta sej i hovets kretsar. Det är strålande skådespeleri varje gång Elisabeth blir osäker men är tvungen att försöka hålla masken,

Jag såg den första föreställningen som spelades efter att Lasse Fagerström tragiskt gick bort tidigare i veckan. I Lasses ställe är det nu Ove Grundström som hoppat in i rollen som ärkebiskop Cosmo Lang Att han efter bara två dagars repetitioner snubblar på någon replik får man förlåta. Ove kommer säkert bli varm i kläderna då han tar till sej pjäsens eget råd om att slappna av och sedan höja rösten. Och Ove gör ett bra jobb precis som resten av ensembeln som även deltar i det tekniska arbetet. Och i sann vänskapsanda deltar även teknisk personal i roller.

Det här är ju i grunden en historia om vänskap att sedan sitta i ett av Finlands vackraste teaterhus och se en pjäs om hovets intriger okar bara upplevelsen. Det är som om hela salongen samspelar med scenografin lika fint som de på scenen sampspelar.

Stort tack till regissören och översättaren Pekka Sonck som nu sett till att detta drama för första gången i världen spelas på svenska.

Text: David Seidler

Regi och översättning: Pekka Sonck

Scenografi: Peter Ahlqvist

Scenografiassistent: Antti Niitemaa

Kostymdesign: Matti Seppänen

Ljusdesign och projiceringar: Ada Halonen

Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori

Smink- och frisyrdesign: Sabina Segerström

I rollerna: Peter Ahlqvist, Riko Eklundh, Amanda Nyman, Monica Nyman, Thomas Backlund, Jerry Wahlforss, Ove Grundström, Kenneth Battilana, Bror Österlund, Sabina Segerström, William Malkamäki/Alvar Svartsjö, Rami Aalto, Niklas Grönholm.

Titeln "Allt som är underbart" syftar på det som kan vara underbart i livet. Från glass och att få vara vaken sent i barndomen till att som vuxen bli förälskad.

Historien är dock mycket mer gripande än uppradade ögonblicksbilder av det underbara. Berättarens mamma har funderat på att avsluta sitt liv och berättaren, härligt framförd av Dennis Nylund, gör sina försök att övertala henne att livet är värt att leva.

Sällan uppärksammas manusförfattare av oss som kallar oss recensenter men antalet r i denna blogg är fem till Duncan Macmillian. Hans historia består av kärlek, hjärta och kraften i positivt tänkande. Och fint översatt av Nina-Maria Häggblom. Jag har ingen aning om premiärens faktafel att man kör i vänstertrafik "för att det är en brittisk pjäs". trots att vi befinner oss i Finland är inskrivet i manuset eller ren improvisation av Dennis.

I vilket fall som helst gör Dennis en fantastiskt enmansshow. På sitt sätt. Han gör mer än så då vi som publik är delaktiga i föreställningen och här är det klart att viss improvisation finns med.

Dennis fixar det med äkta värme och förbereder publiken redan i minglet före föreställningen. En skådespelare kan göra mycket men Dennis kärlek både före och under föreställningen är inte skådespeleri. Den är äkta. Det är ärligt. Och att publiken är engagerad gör just berättelsen till en fin sammklang med skratt och tårar.

I min personliga bipolära sjukdom har jag aldrig upplevt långvariga depressioner men blir jag deppad någon gång i framtiden skall jag tänka på allt det underbara. Regisören Ann-Luise Bertell skrev i programbladet att "den här föreställningen är för alla oss som balanserat på gränsen" Den är mer än så. Den är för medberoende till psykiskt sjuka (som annars tas upp underbart i SVT::s "Djävulsdansen" just nu), för psykiskt instabila, för psykiskt friska.

En föreställning för dej som människa.

"Allt som är underbart"

Medverkande:

Dennis Nylund och publiken

av Duncan Macmillan
Översättning: Nina-Maria Häggblom
Regi: Ann-Luise Bertell
Dräktdesign: Kaisa Rautakoski
Scenografi: Arbetsgruppen
Ljusdesign: Tom Laurmaa
Ljuddesign: Tommi Raitala
Hår & mask: Pirjo Ristola

MÄRK!
Vissa scener i föreställningen hänvisar till psykisk ohälsa och ett självdestruktivt beteende. Om kvällens föreställning väcker frågor hos dig, var vänlig kontakta Föreningen för Mental Hälsa i Finland, och deras riksomfattande kristelefon 010 195 202 (må-fre kl 9-06, lö kl 15-06 och sö kl 15-22). För mer information om psykisk ohälsa, kontakta Centralförbundet för mental hälsa, prata med din läkare eller någon annan du litar på.

Trollflöjten

Opera av W.A. Mozart

Libretto: Emanuel Schikaneder
Översättning till finska: Juhani Koivisto
Regi: Suzanne Andrade, Barrie Kosky
Animationer: Paul Barritt
Koncept: 1927 Barrie Kosky
Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Kristel Pärtna, Tuomas Katajala, Tuuli Takala, Jyrki Korhonen, Jussi Merikanto, Margarita Nacér m fl

Finlands nationaloperas kör och orkester
Komische Opers i Berlin produktion

Finlands nationalopera • Premiär 26.2.2016
 

Den här versionen av Mozarts opera marknadsförs som ”den nya Trollflöjten” och det är naturligtvis helt korrekt men på samma gång inte. För här sitter jag och tror att denna produktion som är ett lån från Komische Oper i Berlin är helt ny. Sen börjar jag känna influenserna från tysk expressionism på teater och film dvs från 1920 och 30-talet. Först därefter läser jag i programmet och ser att det här konceptet för Mozarts opera Trollflöjten daterar sig så långt tillbaka som 1927! Mina tankar är alltså helt fel men på något sätt ändå rätt. 

Det är egentligen märkligt att denna produktion inte nått oss tidigare för det vi har här är nyskapande av alldeles speciellt innovativt och fantasifullt slag, och det är onekligen förvånande att konceptet är nästan nittio år gammalt. Uppsättningen säger nämligen tack och adjö till sedvanliga och traditionella lösningar. Borta är till exempel vanlig scenografi. I stället sker spelet mot en fond där fantasifulla animationer projiceras i en strid ström. Aktörerna står på avsatser på denna stora fondvägg (ser aningen farligt ut) och agerar mot animationerna och varandra. Det är oerhört fiffigt och medryckande. Fungerar väldigt väl. Borta är med ett slag eventuella döda punkter, ty det visuella tar oss med på en fantasifull färd. Det är som en blandning av stumfilm, serieteckningar och sagor.

Som en blinkning mot konceptåret 1927 (ljudfilmens genombrottsår) har man ersatt vissa replikväxlingar med texter i stumfilmsstil ackompanjerade av pianospel. Det ger ett lustigt och roande intryck. Överhuvudtaget präglas hela uppsättningen av en lekfullhet som är direkt avväpnande och vilket också gör att man å det varmaste kan anbefalla den här uppsättningen till operanybörjare. 

Sen är ju föreställningen intressant så till vida att den är helfinsk med så vitt jag kan se finska artister, och så sjunger man på finska. Att sjunga på nationalspråken hör som bekant inte till vanligheterna i dagens operavärld. Kan bara komma på Folkoperan i Stockholm som fortfarande gör så men här är det finskt för hela slanten. Dessutom textas operan på finska, svenska och engelska. 

Lekfullheten i uppsättningen smittar säkert av sig på de medverkande och på publiken. Med andra ord måste det vara kul att vara med i den här uppsättningen. Här finns utmejslade figurer som tycks höra hemma i stumfilm och kabaré. Tamino, Tuomas Katajala, är en skönsjungande hjälte, Papageno, Jussi Merikanto, en smålustig fågelfångare, Patina, en mörkhårig hjältinna, görs ljuvt av Kristel Pärtna. De tre damerna är lustiga och tantliknande iklädda gammaldags kostymer.

Nattens drottning, Tuuli Takala, är en spindel helt i Louise Bourgeois’ anda. Takala sjunger sin berömda koloraturaria och hennes långa spindelben far över scenen. Det är läckert.

Den här Trollflöjten blir man på väldigt gott humör av!

Vampyrernas dans

Musikal av Michael Kunze och Jim Steinman

Finsk text: Marika Hakola

Regi och koreografi: Markku Nenonen

Kapellmästare: Eeva Kontu

Scenografi: Jani Uljas, Jari Ijäs

Kostym: Elina Kolehmainen

Ljusdesign: William Iles

Helsingfors stadsteater

Peacock

Premiär 3.2.2016

Man kan direkt konstatera två positiva saker med den här stora musikalsatsningen. Det ena gäller djärvhet och förnyelse. Det är ju så mycket mer intressant att bjuda på något nytt och spännande än att upprepa gamla succéer. Så tack för det. Uppsättningen av Vampyrernas dans bjuder sedan för det andra på ett par timmars tjusig och påkostad underhållning Det är bara att tacka och ta emot. Det här är flott, underhållande och kul. 

I bakgrunden finns Roman Polanski och filmen Vampyrernas natt från 1967, i vilken han själv för övrigt spelade rollen som Alfred. Vampyrer och Dracula leder tankarna till skräckromantik och Transsylvanien, och det är nog så riktigt. Hit kommer professor Abronsius och den unge Alfred för att forska om fladdermöss och blir snart indragna i olika konstigheter. I byn dit de kommer äter man för övrigt massor av vitlök, ty det gillar som bekant inte vampyrer.

Den skräckromantiska historien kan leda tankarna till The Phantom of the Opera. Det sker för övrigt redan i inledningen, då man med frenesi spelar på en mäktig orgel. Vampyren dvs greve von Krook och den ljuva Sarah är sedan en variant på skönheten och odjuret dvs samma tema som i The Phantom. Sen kan man ju också konstatera att den här historien saknar Lloyd Webber-musikalens konstnärliga djup och farlighet. Trots vampyrernas otrevliga vana att gå omkring och bitas, så är det här en snäll produktion, dit man till och med kan ta barn.

Det finns mycket att glädja sig åt i den här uppsättningen. Det är en slösande påkostad produktion med en institutionsteaters alla resurser. Stort plus för kostymerna av Elina Kolehmainen, som i det stora dansnumret i den andra akten var en uppvisning i den högre gotiska skolan. Här var för övrigt i all svart elegans inte filmen Sweeney Todd långt borta.

Fiffig scenografi! Trots att man måste sakna Stadsteaterns stora scen, så lyckas man här skapa god transsylvansk lokalfärg på den betydligt mindre Peacockscenen. Stort plus också för koreografi och regi av Markku Nenonen och ljus av William Iles. Det blodröda flammar som norrsken i fonden, och det är mycket tjusigt. Sen får man ju inte glömma att det är ofta fullt rocktryck från orkestern under ledning av Eeva Kontu. Musiken? Ja, jag kan ju inte komma på någon melodislinga så här dagen efter men musiken är lättlyssnad med influenser från såväl Lloyd Webber och The Phantom som  Les Misérables. 

Solisterna håller hög vokal klass. Från Mikko Vihmas kraftfulle och diaboliske greve, Petrus Kähkönens sympatiske Alfred, Antti Timonens tankspridde professor, Raili Raitalas ljuva Sarah till Samuel Harjanne som grevens något bögige son Herbert. 

Med andra ord - flott underhållning!

Textfest

19.11-19.112

på Teater Viirus

Dan före dan av Kaj Korkea-aho

Regi: Sinna Virtanen

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Regi: Anni Klein

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Regi: Linda Wallgren

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Regi: Rasmus Slätis

Det är ju egentligen ganska fantastiskt. Jag menar åtta nyskrivna kortpjäser med tillika åtta debuterande pjäsförfattare och regissörer. Allt på en månad i ett intensivt program, där varje pjäs spelas fem gånger. Inte för inte är Viirus en överraskningarnas teater och i mitt tycke kanske den mest vitala svenskspråkiga scenen. Av dessa åtta pjäser, har jag nu sett fyra. Ett par intryck.

Dan före dan av Kaj Korkea-Aho

Vi ser Maria Ahlroth från Viirus som fullständigt utslagen av julstress. Hon ligger med huvudet på köksbordet och blickar tomt ut i fjärran. En pjäs om vanlig julstress hinner man tänka, innan det blir mer än så. Jultomten i Rovaniemi har blivit mördad och frågan är hur man tar upp detta nog så obehagliga faktum med det barn som finns i familjen. En overklig tomte har utsatts för en grym och verklig händelse. Tillika har han fått halsen avskuren, vilket fick mig att tänka på ISIS. En terrorhandling möter vår världs sk julmys. Är det så det är tänkt? 

Korkea-Ahos pjäs är kort (40 minuter) och skissartad. Lite relationer och smågnabb  men man väntar sig något mer. Ett gott anslag, dock. Enkel scenografi. 

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Ett starkt stycke teater som gör avstamp i krigets sedvanliga korsuverklighet för att sen övergå till en rejäl satirisk spark på vårt nyliberala samhälle, där allt kan köpas för pengar och där kapitalismen är religion och därmed Björn Wahlroos gud. Det är mycket fiffigt gjort med action, blodig realism och ljudeffekter. Samt rök. Det är som slaget vid Lützen men det är slaget om Finland, det gäller. Allt ackompanjerat av näringslivsfloskler som tyvärr känns alltför bekanta. Hur länge ska vi stå ut med dem, tycks Enholm Hjelm med rätta undra. Vinterkriget blir också till ett varumärke, och det är ju att vissla högt i den finska kyrkan. För ett antal år sedan hade förmodligen pjäsen väckt ett ramaskri. Men nu?

Pjäsen skildrar folkhemmets (som det heter i Sverige) förfall, där det ärorika förflutna med korsu och hjältar reas ut. Den gamla verkligheten gäller inte längre och korsunostalgikerna har ingen plats i samhället.

Mycket intensivt och övertygande spel på alla händer. Underhållande och tänkvärt.

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Det är alltid bekymmersamt med berättare. Det gäller i pjäser såväl som på film. Show - don’t tell - heter det ju. Illusionen bryts med berättare, och det är nästan aldrig lyckligt. Här talar berättaren till oss direkt, och berättaren är författaren själv, alltså Mathias Rosenlund, här spelad av Viktor Idman. Pjäsen har Rosenlund för övrigt byggt på sin bok med samma namn, och det är en bok om fattigdom som fått genomslagskraft samt gett Rosenlund framgång. Den har också, enligt texten, tillåtit honom att flytta till Tölö. Varför gjorde han det, om det är så - vilket han påstår - att han alltjämt är den samme? Här är ett tema som jag skulle vilja få vidareutvecklat. Samma sak gäller förresten Susanna Alakoski, som skrivit om den svenska fattigdomen. 

Pjäsen är en skiss och berättartekniskt lite problematisk med berättare, Verfremdungseffekter och långa monologer. Smårolig och sympatisk men inte helt övertygande.

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Här gäller just show - don’t tell, i denna surrealistiska, nästan farsartade - fast ett eventuellt skratt fastnar tämligen snart i halsen - pjäs. Det är en pjäs om förnedring och otrygghet, allt ett övervakningssamhälle, där flygplatsens säkerhetskontroll får tjäna som symbol för det förnedrande samhället och den förnedrade människan. Det är snyggt gjort.

Just det alltmer skruvade i situationen blir till en grym fars, en katt- och råttalek, där Jessica Raita är en sällsynt sadistisk kontrollant. Ett rollporträtt man bär med sig länge.

Det börjar distanserat som en en teaterlek, där emellertid leken alltmer mer blir till en absurd verklighet. Lite oklart slut men kraftfullt och intressant. Och Jessica Raitas figur vill man inte träffa på nästa gång man ska ta flyget.