Bloggposter

Ett spel om trafficking.

La Strada

Manus och regi: Martin Bahne

Medverkande: Mikko Kaukolampi, Amanda Löfman, Fabian Silén, Titus Poutanen, Thomas Weissman, Ragni Grönblom-Jolly

Teaterförening Mestola
Dianascenen
Premiär 7.3.2013


Ett par toner från Les Misérables, och så går tankarna direkt till samhällets olycksbarn. En snutt av Gelsomina på slutet, och så går tankarna i stället till Fellinis film La Strada som ju inspirerat upphovsmannen Martin Bahne. Själv tänker jag på Lukas Moodyssons synnerligen gripande film Lilja 4-ever. Ämnet för pjäsen är trafficking, ett av vår tids absolut vidrigaste brott.

Man kan direkt konstatera att Martin Bahnes korta, en timme och tjugo minuter, föreställning på Dianascenen är viktig men problemet är att den inte når de riktiga djupen. Till det är helt enkelt personteckningen och den dramatiska berättelsen för tunn. Dock känns Amanda Löfmans porträtt av huvudpersonen, rumänska Mina, helt rätt. Löfman är utmärkt och förmedlar med små medel Minas utsatthet och desperation. Man lider verkligen med henne, och i detta ligger naturligtvis en viktig poäng.

Det börjar med systern Rosas död och slutar med Minas egen. I denna klara linje finns ett spel om förtvivlan, utnyttjande, förnedring och undergång. Mina är i inledningen en ensamstående mor utan försörjningsmöjlighet. Så plockas hon upp av hallicken Pano, Fabian Silén, lovas arbete och uppehållstillstånd och så börjar det som tämligen omedelbart ska bli en resa mot helvete och undergång. Det hemskaste är naturligtvis att detta är scener som på riktigt utspelas i vår värld. Varje dag! Fast förmodligen värre, och man kan fråga sig varför man inte kan komma åt denna form av brottslighet och kvinnoförnedring. Det är den fråga jag bär med sig från den här föreställningen! Varför görs ingenting? Varför vidtas inga kraftfulla åtgärder mot trafficking? Eller bryr vi oss inte?

Spelet som försiggår i Dianascenens tämligen kala black box pendlar mellan djupaste allvar och rena groteskerier. Riktigt rolig är karaokescenen från färjan Cinderella. Den var helt enkelt på pricken! Dessutom fungerade den som ett slags ”comic relief” till hemskheterna. Det här är ju ett grepp som inte minst William Shakespeare använde sig av, så Bahne är onekligen i gott sällskap.
Avslutningsvis. Pjäsen väcker viktiga frågor men når inte riktigt ända fram.

Ulf Persson

Ulf Persson
09.03.2013 kl. 11:53

Kraftfullt familjedrama!

En familj

Av Tracy Letts

Översättning: Louise Amble
Regi och bearbetning: Joakim Groth
Scenografi: Erik Salvesen

Medverkande: Sue Lemström, Mikael Andersson, Max Forsman, Marcus Groth, Beata Harju, Anna Hultin, Veronika Mattsson, Cecilia Paul. Mitja Sirén, Kent Sjöman, Åsa Wallenius, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt

Svenska Teatern, Stora scenen, Premiär 2.2.2013

På Svenska Teatern djupdyker man just nu i den traditionella och på alla sätt dramatiskt givande psykologiska realismen. På Amos går fortfarande den moderna klassikern Vem är rädd för Virginia Woolf? av Albee, och på stora scenen har vi sedan ett par veckor tillbaka något som väl kan betraktas som en samtida efterföljare - amerikanen Tracy Letts drama En familj i följsam översättning av Louise Amble. Dramatikern Letts går alltså i goda fotspår. Man anar hos honom även influenser av såväl O’Neill som Miller. En familj är ett rejält kraftfullt drama alltså, och föreställningen blir också något av en lång dags färd mot natt. Letts tar nämligen gott om tid på sig. Föreställningen är på tre timmar och en kvart.

Uppsättningen på Svenska Teatern i regi av Joakim Groth är gedigen i alla sina delar. Scenbilden, signerad Erik Salvesen, är ytterst realistisk för att inte säga naturalistisk och visar ett hus i flera våningar i genomskärning. Ett imponerande scenbygge, där det sedan spelas på alla plan.

Pjäsen En familj är inte originell i sitt ämnesval – en dysfunktionell familj. Det har vi sett förr, vilket inte på något sätt förringar den dramatiska kraften. Här handlar det om familjen Weston. Plats ett hett Oklahoma. Första scenen visar familjens överhuvud: poeten och läraren för att inte säga alkoholisten Beverly Weston, Kent Sjöman. Medan han konsumerar avsevärda mängder whisky (jämför Virginia Woolf!) håller han en monolog för den nya tjänsteflickan Johnna, Cecilia Paul. Johnna är indian, men det får man inte säga, ty det är inte politiskt korrekt. Letts låter förresten Johnna i pjäsen bli något av en symbol. Det är hon som är styrkan. Ursprungskraften. Hon indianen, ursprungsamerikanen. När allting krackelerar finns hon kvar. Det är snyggt.

Så försvinner Beverly Weston, antas efter kort tid död, och den stora familjen samlas enligt klassiskt snitt. Det är med andra ord dags för sanningar. De kommer! Det är nu dags för ett riktigt imponerande persongalleri, alla med sina problem. Från den unga tonårstjejen, Jane, Beata Harju, till familjens nya överhuvud Violet Weston, Sue Lemström. Medan Beverly ägnade sig åt whisky, är piller Violets tröst. Hon tycks också ständigt mer eller mindre omtöcknad. Sen har vi tre systrar (Tjechov!) dvs Beverlys och Violets barn: Barbara, Anna Hultin, Ivy, Hellen Willberg, och Karen, Åsa Wallenius. Lägg därtill Violets syster Mattie Fae Aiken, Veronika Mattsson, med man Charlie, Marcus Groth, och son, Lill-Charlie, Niklas Åkerfelt, så är persongalleriet nästan klart.

Och långsamt byggs dramat upp enligt känt mönster för att sedan explodera i framför allt en uppgörelse mellan Violet och Barbara. Den uppgörelsen slår det verkligen gnistor om. Hårtestarna ryker på stora scenen, och det är mitt i bedrövelsens mörker mycket njutbart. Denna veritabla känsloexplosion för onekligen tankarna till uppgörelsen i Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?. Lysande spel från både Sue Lemström och Anna Hultin! En alldeles speciell applåd för den senare, som verkligen har det mycket tufft på Svenska Teaterns scener just nu!

Överhuvudtaget är En familj ytterst välspelad på alla händer. Ensemblespel när det är som bäst! En föreställning som är ett måste för alla vänner av gedigen teaterdramatik i den psykologiska realismens tradition!

Ulf Persson

Foto: Cata Portin

Ulf Persson
06.03.2013 kl. 11:19

Kungen - gott spel i svag pjäs!

Kungen

Av Timo Harakka och Antti Karumo

Översättning: Mårten Westö
Regi: Milko Lehto
Scenografi: Alisha Davidow

Medverkande:Carl-Kristian Rundman, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Taisto Oksanen, Elin Petersdottir, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Jan-Christian Söderholm, Joachim Wigelius

Lilla Teatern, Helsingfors
Premiär 1.3.2013


Det finns uppenbarligen en fascination med att avbilda äkta människor på scenen. Inte minst gäller denna tendens stadsteatern i Helsingfors, där vi den senaste säsongen kunnat möta flera stycken alltifrån den stammande engelske kungen George VI till Kekkonens kvinnor Sylvi och Anita, Marimekkos grundare Armi Ratia och nu alltså finansmannen Björn Wahlroos. Till skillnad från de föregående är dock Wahlroos i hög grad levande, och tanken att sätta honom på scenen får onekligen ett drag av nyfiken veckotidningskittling över sig.
Pjäsen ”Kungen” av Timo Harakka och Antti Karumo ställer en intressant fråga. Vad hjälper det människan om han har aldrig så mycket pengar om han inte gör ett avtryck för eftervärlden? Wahlroos vill inte bara bli accepterad av de stora ute i världen. Han vill sen lämna ett konkret spår efter sig. Detta kallas fåfänga eller ambition och här är pjäsens utgångspunkt.

Man talar ofta om den finlandssvenska ankdammen. I den utspelar sig pjäsen, och den är också pjäsens begränsning och svaghet. Enligt min mening hade de problem och frågeställningar pjäsen ställer upp vunnit på den allmängiltighet som ligger i att det inte handlar om kända människor. Nu begränsas man så till den grad att pjäsen utanför Finlands gränser torde bli tämligen ointressant. Själv var jag t ex tvungen att fråga en bänkgranne vem Leif Salmén är. Det hade, tycker jag, varit på sin plats att i programbladet skriva lite om huvudpersonerna Salmén och Wahlroos. Det hade onekligen gjort denna skrift intressantare än alla dessa skådespelarbiografier.
Handlingen i ”Kungen” utspelar sig på Åminne herrgård, som en gång tillhörde Gustaf Mauritz Armfelt, kung Gustav III:s gunstling, men som sedan år 2000 tillhör finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos. I gustaviansk anda ska här bli en storstilad maskeradfest med Wahlroos som kung i Gustav III:s anda och kostym, trots att den svenske kungen, i Pia Runnakkos gestalt, faktiskt dyker upp.  Allt verkar upplagt för förhärligandet av kung Wahlroos men något fattas. Gustav III hade sin Bellman, någon som hyllade honom. Det har inte kung Wahlroos som nu vill bjuda sin gamle vän men nuvarande antagonist (det är här man är förlorad om man inte bott i Finland!) journalisten och författaren Leif Salmén men denne vill hellre delta i en frågesport. Konflikt alltså! Slutet bjuder på en god överraskning men går sedan över styr.

”Kungen” innebär gott spel i svag pjäs. Carl-Kristian Rundman, som vi tidigare kunnat se i ”Kungens tal” är porträttlik till den grad att det går ett sus i salongen, när han visar sig. Rundman är en god Wahlroos med föredömlig diktion. Antagonisten Leif Salmén, som hållit fast vid ungdomens ideal, görs med kraft av Niklas Häggblom. Joachim Wigelius som historieprofessor Matti Klinge är ytterst sevärd.
Förnöjsamt och smålustigt men inte mer. Dock hade man kunnat nå djup i ”Kungen”. Det gör man dock inte. Tyvärr.

Text: Ulf Persson

Foto: Tapio Vanhatalo

Ulf Persson
03.03.2013 kl. 13:07

Eurydike - härlig teaterupplevelse!

Eurydike

Text: Sarah Ruhl
Finsk översättning: Michael Baran
Regi: Yana Ross
Scenografi och dräkter: Zane Pihlström, Ljudplanering: Antanas Jasenka, Ljusplanering: Aslak Sandströmm, Videon: Petri Tarkiainen, Masker: Laura Sgureva, Petra Kuntsi och Eija Hakkarainen.

Medverkande: Antti Pääkkönen Harri Nousiainen Juha Muje Petri Manninen Pirjo Luoma-aho Terhi Panula Emmi Parviainen (TeaK), Saska Pulkkinen (TeaK), Jesse Vinnari (TeaK)

Lilla scenen
Nationalteatern, Helsingfors. Premiär 20.2.2013

Ibland har man tur. Som nu när jag råkade välja en föreställning med textning på engelska och ryska, där åtminstone det förra hjälpte. Tack Nationalteatern! Vilken utmärkt idé tycker säkert alla vi som – än så länge – har begränsade kunskaper i finska. Får man stillsamt föreslå att detta kan finnas även på andra föreställningar?

Ibland har man lyckan att uppleva teaterupplevelser som skakar om och gör en glad och upplyft i anden och som man tar med sig ut. Eurydike, skriven an den prisbelönta amerikanska författaren Sarah Ruhl och i regi av Yana Ross, är just en sådan föreställning. Innovativ, tragisk och komisk på samma gång, annorlunda.

Historien är den antika dvs den passionerade kärlekshistorien (här inte minst fångad av en rejäl sexscen i duschen) mellan musikern och sångaren Orfeus och nymfen Eurydike. Hos Ruhl är dock handlingen förflyttad till en obestämd nutid. Orfeus är musiker och Eurydike en passionerad bokälskare och absolut ingen mesig nymf utan en modern kvinna som vet vad hon vill. Här är det faktiskt hon som bestämmer sig för att stanna kvar i underjorden. Den misslyckade vandringen upp avslutas förresten med ett härligt uppfriskande gräl. Så gick det med den kärleken och den återföreningen!

Sceniskt är detta en föreställning med många goda infall och idéer. Tacka regissören Ross för det! Man utnyttjar framför allt institutionsteaterns möjligheter i form av projektioner, spel utanför salongen och fyndiga scenlösningar. Lustiga är underjordens talande stenar, som lägger sig i handlingen på ett komiskt sätt. En fiffig idé av Ruhl som förvaltas väl av regissören Ross.

Man njuter av gott spel på alla händer. Speciellt plus för de finstämda scenerna mellan Eurydike och hennes pappa. Av någon anledning kom jag att tänka på Wotan och Brünhilde i Wagners Valkyrian. En gränslös faderskärlek mitt i all tragik, alltså. Det var fint.

Föreställningen frågar: vad kommer människan ihåg att glömma? Jag skulle vilja vända på det och fråga vad jag kommer ihåg att inte glömma? Svaret på den frågan är lätt. Den här föreställningen av Eurydike!

Text: Ulf Persson

I bilden: Emmi Parviainen. Foto: Tuomo Manninen.

Ulf Persson
24.02.2013 kl. 12:53

Mitt i allt - spännande och underhållande läsning

Mitt i allt

Herman Lindqvist

Albert Bonniers Förlag

 


Den svenske journalisten och författaren Herman Lindqvist har skrivit 55 böcker. 54 handlar om andra personer. Nu har han skrivit om sig själv. Boken heter ”Mitt i allt” och det är en synnerligen lämplig titel. Boken är nämligen en dramatisk resa som nästan tar andan av läsaren. Och mitt i all dramatik finns den ivrige och nyfikne journalisten Lindqvist. Han vill se och han vill bli sedd!

För ett par månader sedan lyssnade jag en torsdagskväll på Lindqvist på Arbis i Helsingfors. Det var en intressant upplevelse, och det var vi många som tyckte. Att säga att salen var full är ett understatement. Lindqvist är tydligt mycket populär även på denna sida om Östersjön, och han kunde lätt ha fyllt en dubbelt så stor sal.

Att säga att hans självbiografiska bok ”Mitt i allt” är en händelserik resa genom krig, olyckor, dramatik och kärlek är också ett understatement. Man dras från den ena dramatiken till nästa med andan i halsen och får samtidigt en historielektion på köpet. Boken är i ordets bästa betydelse mycket underhållande.

Lindqvist är kanske numera mest känd för att ha väckt historieintresset i Sverige. Han har till exempel skrivit om den svenska (och därmed till stor del finska) historien på ett lättillgängligt och populärt sätt samt har också delat med sig av sitt kunnande i form av alla dessa historiska TV-program. Sådant gör man emellertid inte ostraffat i Jantelagens Sverige. Etablissemanget i form av den fina akademiska och kulturella världen har behandlat Lindqvist nedlåtande, vilket han inte kommit över. Detta framgår tydligt och klart i slutet i boken. Herman Lindqvist har haft väldiga framgångar, inte minst som folkbildare och ändå sitter just denna brist på uppskattning som en tagg. Synd.

Till slut. Lindqvist har även undervisat prinsessorna Victoria och Madeleine i historia. Av boken framgår klart att den förra var intresserad. Den senare mindre så.
”Mitt i allt” är ingen märklig bok, rent litterärt. Det är också en bok som använder ordet ”jag” flitigt. Dock ger boken en spännande och underhållande läsupplevelse. Från uppväxten i Helsingfors till författarlivet i Frankrike.
Rekommenderas!

Ulf Persson

Ulf Persson
22.02.2013 kl. 11:30

Lång teatervandring

Oskuld

Av Dea Loher
Regi: Erik Söderblom
Översättning: Maria Tellander

Rum, ljus: Kaisa Rasila
Rum, ljus: Anna Pöllänen
Kostym: Monika Hartl
Ljuddesign: Kristian Ekholm

Medverkande: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Grundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita

Viirus
Klockriketeatern
Premiär 15 februari 2013

Foto:Cata Portin
Är sedan snart två år tillbaka ständigt på upptäcktsfärd i Helsingfors teaterliv. Vad gäller de svenskspråkiga scenerna så är naturligtvis Svenska Teatern störst. Därmed inte utan kvalitativ konkurrens. Uppstickande och god sådan ger definitivt Viirus och Klockriketeatern. När dessa två nu går samman i uppsättningen av Dea Lohers pjäs Oskuld väntar man sig att det ska bli en enastående teaterupplevelse. Riktigt så blir det dock inte.
Det är alltid givande att diskutera utifrån termerna form och innehåll. Innehållsmässigt är den tyska dramatikern Dea Lohers Oskuld en fragmentarisk pjäs med short cuts-estetik, som styckevis och delt speglar människans vilsenhet och utsatthet i vår moderna värld. So far so good.
Formellt väljer regissören Erik Söderblom att bokstavligen följa det fragmentariska hos Loher och bryter upp teaterupplevelsen. Konkret betyder det att man som åskådare under nästan tre timmar får vandra genom hela teaterhuset vid Sjötullsgatan. Från scen till scen. Från spelplats till spelplats.
Kan förstå att regissör och ensemble vill bryta tittskåpsteatern och inkludera åskådarna i det fragmentariska skeendet. Problemet är att resultatet blir det motsatta. Man exkluderar. Först genom att själva upplägget begränsar antalet åskådare. Nu kan man endast ta ett trettiotal åt gången. Det är det ena. Det andra är att husvandringen i trånga utrymmen exkluderar dem med begränsad rörlighet. Halta och lytta göre sig med andra ord inte besvär. Hur har man tänkt här?
Enskilda öden etsar sig fast i föreställningen. Mötet mellan den blinda Absolut, Maria Ahlroth, och den illegala invandraren Fadoul, Viktor Idman. Här slår det verkligen gnistor! Likaså i spelet mellan Rosa, Jessica Raita, och Pelle Heikkiläs Franz och Niklas Grundstroems festliga fru Zucker. Plus genomgående för spelet!
Till sist två frågor. Varför dessa poplinrockar? Varför dessa masker? Man lämnar huset vid Sjötullsgatan aningen förvirrad. Det kanske var det som var meningen?

Ulf Persson

 

Ulf Persson
16.02.2013 kl. 10:04

Vårt behov av tegelstenar

Var inne i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors igår. Kände på Jörn Donners självbiografiska Mammuten. Såg priset, vilket onekligen var aningen avskräckande. Såg framför allt omfånget och insåg att den boken kommer jag inte att läsa. Dessutom skulle den ju vara direkt livsfarlig att ligga och läsa i sängen, där jag konsumerar min mesta litteratur. Somnar man och får boken i huvudet torde det vara evig natt som gäller.

Har funderat på vårt behov av tegelstenar. Var kom det ifrån egentligen?

LÄS MER

Ulf Persson

Ulf Persson
13.02.2013 kl. 11:27

Mysigt om skräck!

FILM

Hitchcock

Regi: Sacha Gervasi
Medverkande: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson m fl

Skådespelaren Anthony Hopkins tillfrågades en gång om brittisk skådespelarkonst. Vad var hemligheten? Och var det inte svårt? Hopkins svar är fullt av brittisk understatement och humor: Nej, det är inte svårt. Det är bara att stå stilla och tala långsamt!

Tänker på detta, när jag ser filmen Hitchcock i regi av Sacha Gervasi. Hopkins i huvudrollen som regissören Alfred Hitchcock får här rika tillfällen att göra just som han sade – att stå stilla och tala långsamt. Hopkins är till det yttre väl uppbyggd och maskerad för att få den riktiga rondören, och han rör sig också långsamt och värdigt men ändå vill det sig enligt min mening inte riktigt. Rösten är dock där.

Filmen Hitchcock berättar om den period i slutet av 50-talet när regissören just haft en stor succé med filmen I sista minuten (North by Northwest) med Cary Grant i huvudrollen. Filmbolaget vill att han ska fortsätta på den inslagna succévägen men det vill inte Hitchcock. Han vill göra något nytt, han vill göra skräckfilmen Psycho, byggd på berättelsen om massmördaren Ed Gein. Det slutar med att Hitchcock driver igenom sin vilja och tar en konstnärlig risk med hjälp av egna pengar. Resten är filmhistoria.

Filmen Hitchcock är relativt kort (en av få nuförtiden under två timmar) och sympatisk samt ger en – tror jag – god bild av hur det hela gick till. Femtiotalskänslan är definitivt där, och på pluskontot står en kvick dialog in i sista repliken. Det är mysigt och småputtrigt.
Filmen är också berättelsen om kärlekshistorien mellan regissören och hans hustru Alma Reville, mästerligt porträtterad av Helen Mirren. Alma är inte bara hustrun, hon delar hans passion för filmmediet. Hon skriver manus och hon ligger bakom slutklippningen av Psycho. Filmens succé blir i hög grad även hennes.

Det påstås att Hitchcock hade ett gott öga, för att nu uttrycka sig milt, för sina blonda hjältinnor. Vi vet att han, utan större framgång, jagade vår egen Ingrid Bergman. Här är det Janet Leigh dvs Scarlett Johansson som blir föremål för hans uppvaktning. Det är ju hon som i filmen tas av daga i filmhistoriens mest kända duschscen. Såg en gång en uppgift om att Hitchcock fick fram de fasansfulla skriken hos Leigh genom att duscha henne med iskallt vatten. Låter mycket troligt. Scarlett Johansson är riktigt bra som Janet Leigh. Har personligen tidigare inte varit så imponerad av Johansson men det ber jag härmed att få ta tillbaka.

Slutligen. Regissören låter vid ett par tillfällen massmördaren Ed Gein (Michael Wincott) uppsöka - för att inte säga hemsöka - Hitchcock. Det är ett filmgrepp till vilket jag ställer mig aningen frågande.

Ulf Persson
Ulf Persson
12.02.2013 kl. 10:50

Ekenäs filmfest bland ekorrar och skateboards

Vad? Ekenäs Filmfest 2013
Filmer:Liitäjät (2005) och Brett Kontroll (2006)
När? 8-10.2
Var? Ekenäs, Kronomagasinet


Ekenäs filmfest ordnades i helgen för åttonde gången och har funnits sedan 2006. Arrangör är föreningen Ekenäs Filmfest (i samarbete med Ungdomsbyrån och Kronomagasinet)
Traditionellt var temat i år nordisk dokumentär- och spelfilm samt lokalt filmskapande och film från närmiljön.
Nytt för i år var att film även visades på Kronomagasinet i Ekenäs. Kronomagasinet är ett centralt hus för unga med tillhörande replokal, skejtramper, konstutställningsmöjlighet samt plats för umgänge.
Två filmer hade jag chansen att se på ovannämnda plats.


Liitäjät (Anssi Kasitonni, Finland, 2005)


är en absurd kortfilm på lite på 13 minuter. Merparten av filmen handlar om två ekorrar, den ena lär den andra – ja, eller försöker i alla fall – att ”glida” så att säga, från trädet där de bor. Det går inget vidare och snart bildar glidnovisen ett band med skogens djur och åker skateboard i stället.
Dramatik uppstår mot slutet där både en bil, en människa och en fågel är inblandad.
Filmen är delvis gjord med animationsteknik, närmare bestämt med stop-motion.
Filmen i sig är trevlig och ekorrarnas mysiga hem i trädet väcker sympatier och jag skulle gärna göra ett besök hos dem.
Till en början upplever jag en röd tråd och en tydlig handling men mot slutet bryts historien och att det plötsligt finns en människa med i bilden utan tydligt sammanhang förvirrar en aning. Man kan också fundera på vad budskapet i filmen är. Kanske är det livets förgänglighet, eller vikten av samarbete och tro på sig själv?
Personligen väcker filmen innehållsmässigt ingenting större i mig än att det är humoristiskt, surrealistisk och söta ekorrar.


Klicka på bilden för att se källa.


Brett kontroll (Emil Trier, Norge, 2006)


Filmen är en dokumentär på en halv timme som berättar om förbudet mot skateboarding i Norge under åren 78-89.
Under dessa år fick man varken åka, köpa eller inneha skateboards i grannlandet. Förbudet kom p.g.a. skrämmande statistiksiffror från USA om skador i och med åkandet. Förbudet ledde till att unga byggde ramper djupt inne i skogen eller åkte på skateläger till Sverige bland annat.
Filmen beskriver något negativt på ett positivt sätt och det känns mest som en skön nostalgitripp med historieberättande av de då unga ”skejtarna” som nu är i medelåldern.
Musiken i filmen är mångsidig och de enkla bastonerna tillsammans med de mera poppiga låtarna passar väl in under berättandet om hur de unga tvingades springa undan polisen när de hade fått nys om de hemliga skateramperna.
Filmen är samtidigt fylld med känslor och minnen som den även historiskt informerar om en sak som många kanske inte känner till.
Kreativiteten hos de unga på 80-talet inspirerar och jag får lust att med ens hoppa på en bräda, jag också.
Den positiva känslan infinner sig hos tittaren också bland annat när de som minns tiden nu närmast verkar se tillbaka på den med ett skratt. I dokumentären sägs att uppgifterna från USA inte ens på något sätt bekräftades eller undersöktes innan förbudet blev ett faktum i Norge.
En fråga väcks onekligen hos mig; Vad tänkte ni egentligen Norge?

Malena Backman

 


Johan Finne
11.02.2013 kl. 15:45

Missa inte Chaplin!

Chaplin

Dramatiker: Christoffer Mellgren, Johan Storgård
Regi: Sven Sid
Scenografi och dräkter: Hanne Horte
Ljus- och videodesign: Mia Erlin
Ljuddesign: Andreas ”Stanley” Lönnquist
Musiker: Peter Achrén

I rollerna:
Kristofer Möller (Chaplin den äldre)
Patrick Henriksen (Chaplin den yngre)
Thomas Backlund, Nina Hukkinen, Simon Häger, Josefin Reinhard

Svenska Teatern, Helsingfors, Amos. Premiär 23.1.2013

Svenska Teaterns föreställning ger oss under två timmar både människan och underhållaren Charlie Chaplin.

Någonstans i mitt inre hör jag låten ”Smile” i Nat King Coles sammetslena version. Det är en fin melodi. Romantisk, sentimental, mjukt insmickrande. Låten dök förresten upp i frågeprogrammet På spåret härom sistens, och då frågade man efter upphovsmannen. Rätt svar var Charlie Chaplin men det var det visst ingen som kunde.
Tänker på det här, när jag sitter på Svenska Teaterns scen Amos och ser deras nya pjäs Chaplin skriven av Christoffer Mellgren och teaterns chef Johan Storgård. Det här är en alldeles utmärkt föreställning. Sympatisk och välspelad och ett gott alternativ för besökare i Helsingfors med svenskspråkig teater i blick. Pjäsens upplägg med den gamle Chaplin som ser tillbaka på sitt liv och sin karriär är måhända inte världens originellaste men fungerar utmärkt. Lägg därtill filmklipp från t ex Moderna Tider och Chaplins pojke (vilken hjärtskärande blick!), musikackompanjemang och en begåvad ensemble, som allt tillsammans gör att jag sitter och undrar om inte detta är något av det bästa jag sett på Svenska Teatern under mina snart två år i Helsingfors.
Föreställningen leder då och då tankarna till Richard Attenboroughs film från 1992. Inte minst gäller det scenen när den mycket unge gossen Chaplin spontant hoppar in för sin mamma på varietéscenen i London. Hon blir utbuad men han gör succé. Och på den vägen är det. Resten är historia. På Amos får man med det mesta under de två timmar föreställningen varar. Hollywood, den lille luffaren, ljudfilmen, kvinnorna, den monumentala succén, beskyllningen för antiamerikansk verksamhet, upprättelsen. Och så Oona. Oona O’Neill!
Oona var 30 år yngre och med henne fick Chaplin åtta barn, varav det mest kända heter Geraldine Chaplin. En kul detalj är att i filmen Chaplin spelar Geraldine Charlies mamma alltså sin egen farmor! Det är hon som blir utbuad. Genom Oona har vi sedan en koppling mellan Chaplin och Dramaten i Stockholm. Hon var nämligen dotter till dramatikern Eugene O’Neill, som testamenterade sin mest kända pjäs Lång dags färd mot natt till Dramaten som tack för att de spelat hans tidigare pjäser. Och så gillade han svensk dramatik. Tack Strindberg!
Och på Amosscenen på Svenska Teatern i Helsingfors ger Kristofer Möller och Patrick Henriksen oss en väl sammansatt och personlig bild av människan Charlie Chaplin bakom luffarmasken. Det är styvt gjort. Man bär föreställningen med sig ut från teatern. Den värmer i den finska vinterkylan.
Charlie Chaplin dog på juldagen 1977 i sitt hem i Schweiz 88 år gammal.

Ulf Persson

Ulf Persson
10.02.2013 kl. 11:52

Kristina gör succé i Helsingfors!

Kristina från Duvemåla

En musikal byggd på Vilhelm Mobergs utvandrarepos

Text: Björn Ulvaeus
Musik: Benny Andersson
Regi: Lars Rudolfsson

Musikalisk ledare: Hans Ek
Manus: Lars Rudolfsson och Jan Mark

Medverkande: Maria Ylipää, Robert Noack, Oskar Nilsson, Birthe Wingren, Kent Sjöman, Glenn Daniel Nilsson m fl

Svenska Teaterns kör och orkester
Ansvarig producent: Johan Storgård

Svenska Teatern, Helsingfors. Premiär 29 februari 2012

Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla går snart in på andra året på Svenska Teatern i Helsingfors. Och det är fullt ut nästan varje kväll! Succé här också, alltså. Kristina spelas nu våren ut men i slutet av maj är det definitivt tack och adjö.

En sak är klar direkt! Maria Ylipää som Kristina är fantastisk! När hon i slutet av den andra akten sjunger Du måste finnas med all den förtvivlan och kraft hon är mäktig är det knäpptyst på Svenska Teatern i Helsingfors. Sen kommer explosionen i form av jubel och stormande applåder. Vilken röst, vilken utstrålning och vilket utspel! Detta är utan tvivel föreställningens absoluta höjdpunkt, och här, om inte förr, inser man att den här uppsättningen av Kristina från Duvemåla är i ”gott bevar”. För att nu citera Kristinas egna sista ord.
   Det kan möjligen till en början tyckas som ett vågspel att exportera Björn och Bennys helsvenska musikal österut till Finland. Tveksamheten hos upphovsmännen lär också ha varit stor men Svenska Teaterns chef Johan Storgård är enligt uppgift en man utrustad med en stor portion envishet så det blev Kristina till slut.
   Musikalen Kristina från Duvemåla är ett gott exempel på traditionellt berättande i tämligen realistisk anda. Det är också en berättelse som tar god tid på sig. Speltiden ligger uppåt en fyra timmar inklusive paus. Och bara den första akten tar ungefär två timmar, vilket i ärlighetens namn känns aningen långt.
   Man känner väl igen sig från Malmö, även om antalet medverkande i ensemblen på scen liksom i orkesterdiket lär ha halverats. Svenska Teatern är ju också en betydligt mindre - men mysigare - spelplats än Malmö Opera. Detta sagt är igenkänningsfaktorn hög. Den nya scentekniken låter även här säden mogna upp i skyn till publikens stora jubel, och Smålands stenar far till väders och blir ulliga moln. Det är mycket snyggt.
   Den här uppsättningen av berättelsen om utvandrarna har som sig bör tyngd och allvar, och lustigheterna får vänta ända till slutet av den första akten, då pastor Jackson i Glenn Daniel Nilssons charmiga person uppför sig på ett sätt som gör att kvinnorna förvånat sjunger Tänk att män som han kan finnas. Detta komiska avbrott tar publiken tacksamt emot och klappar till och med takten. 
   Styrkan i den här uppsättningen ligger först och främst hos de handplockade och synnerligen begåvade solisterna. Maria Ylipää gör en fantastisk prestation i huvudrollen, inte minst för att hon egentligen är finskspråkig och har fått lära sig svenska för rollen. Maria Ylipää har en kraft i sången och en utstrålning som gör henne till uppsättningens klart lysande stjärna!
   Det finlandssvenska sjungande målet ersätter på Svenska Teatern det småländska, och det är en förändring som känns helt rätt. Även Finland hade sina utvandrare som vågade lämna hembygden för att söka lyckan på andra sidan Oceanen, och den här versionen av Kristina från Duvemåla blir på så sätt även deras historia. Från Finland kommer också Birthe Wingren som gör Ulrika i Västergöhl med fräckhet och gott humör.
   Direkt från Teaterhögskolan i Malmö kommer Robert Noack som är en alldeles utmärkt Karl Oskar. Han är rätt typ och förenar dessutom vokalt krut – som i sången Vildgräs - med ledigt och kraftfullt agerande. Och brodern Robert, drömmaren, görs charmigt och vokalt begåvat av Oskar Nilsson som sjunger Guldet blev till sand så förtvivlat och innerligt att man glömmer Peter Jöback. En eloge!
   Regissören Lars Rudolfsson har med sedvanligt flyhänt, begåvad och vänlig hand fått ordning på barn och ensemble. I orkesterdiket spelar den bantade orkestern under ledning av Hans Ek på ett sätt som gör att det hörs som om de är många fler.
   Halv elva på kvällen går man ut på den snöiga Mannerheimvägen, blickar upp mot varuhuset Forum, vars vägg täcks av en jättebild på Maria Ylipää som Kristina. I ena hörnet sitter Helen Sjöholm. Rollen har gått vidare. Berättelsen om Kristina är i gott bevar!

Ulf Persson
Ulf Persson
09.02.2013 kl. 13:26

Systrarna Ekblad drabbar på Dramaten

TEATER  Dramaten, Lilla scenen
Som löven i Vallombrosa



av Lars Norén
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi: Steffen Aarfing

I rollerna: Ylva Ekblad, Björn Granath, Stina Ekblad, Reine Brynolfsson, Iwar Wiklander, Johan Holmberg, Hannes Meidal, Hans Klinga och Marianne Vassbotn Klasson.

Som löven i Vallombrosa är en av Lars Noréns sista stora ”familjepjäser”. Såväl här som i den föregående ”Tiden är vårt hem” har dramatikern börjat distansera sig från naturalismen och från den borgerliga miljön. Tids- och rumsramarna har börjat falla.

LÄS HELA RECENSIONEN

Johan Finne
08.02.2013 kl. 10:59

Göran Tunström och längtan efter den förlorade helheten

Krönika om Göran Tunströms författarskap

Göran Tunström hyste en ovanlig tilltro till litteraturens betydelse och möjligheter. Jag minns den mångomtalade BLM-debatten i Moderna museet 1984. Göran Tunström satt i publiken (men närmast utgången) och skruvade sig uttråkad medan textkritiska litteraturvetare ifrågasatte romanens framtid. Mitt i debatten reste han sig och försvann ut i vårsolen.

Som uppläsare blev han allt skickligare. Högläsning ägnade han sig gärna åt. ”Göran Tunström var sin röst”, som någon så träffande skrev efter hans bortgång. Med tiden blev han något av en estradör och det var uppenbart att han trivdes på scenen. Samtidigt fanns där spänningen mellan den uppsluppne historieberättaren och den inåtvände lyrikern; mellan det publika och det privata.

I den djupt personliga ”Under tiden” (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka de gånger han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det, skriver han, känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.

Den mångsidige Tunström svingade sig mellan genrer och uttryckssätt, mellan myllrande epos och flortunn lyrik, mellan burleska fantasterier och nedstigningar i djupaste existentiella vånda.

Sista gången jag hörde honom var i Örebros universitetsaula, 1999. Publiken satt andäktig medan han med fenomenal inlevelse - och uppenbart njutningsfullt - läste ”Liten salongsmusik, 1943”. Det var en högläsning som förstärkte novellens konturer - snudd på en dramatisering. Vad allt förmår väl inte en röst!

Jag hade dessförinnan hört Göran Tunström på en rad uppläsningar. Efteråt brukade jag dröja mig kvar för att se om det skulle uppstå något bra tillfälle att få prata med honom. Jag vågade mig dock aldrig fram. Inför hans framträdande i Örebro stötte jag ihop med honom inne på herrtoaletten; jag nickade uppskattande och jag tyckte nog att han log vänligt tillbaka – men jag tyckte inte omgivningen var den rätta för att inleda ett samtal. Någon mer chans fick jag aldrig.

Göran Tunströms diktsamlingar innehåller bland den finaste lyrik jag vet. Med samlingar som ”Svartsjukans sånger” gjorde han sig ett namn som poet. Några ampra recensioner i slutet av 70-talet sägs ha tagit knäcken på hans lust att skriva dikter; en recensent hade klargjort att han inte var tillräckligt politiskt medveten och allt för inåtvänd.

Betydelsen av Sunne var för Tunströms författarskap kan inte nog betonas. Där ”tänds språket”, som han sade - och i ”Juloratoriet” beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. Sunne blev för Tunström ”Begynnelsernas Mysterium”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet blev för Tunström en upptäcksresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.

Men Sunne blir också metafor för den vanlighet som döljer underbara öden och äventyr. Varje människa, varje liten ort, speglar världen och universum.

I ”Under tiden” står att läsa: ”Det är ju med oss folk som med turisternas Sunne: man ser en Storgata, en Långgata och en genomfartsled och det är inte så roligt. Men bakom fönstren, på bakgårdarna och inuti oss finns något för alla gemensamt och det är inte isolerat från det yttre.”

I romanen ”Berömda män som varit i Sunne” (1998) låter han en försynt butiksinnehavare bli författare. Den utåt sett så förbindlige och förnöjsamme Stellan Jonsson (som skymtar redan i ”Tjuven”!) döljer ett ensamhetens helvete. Med hjälp av psykologen Lena Vergilius (faktiskt en kollega till Vergilius i Dantes ”Divina commedia”) vågar han nedstigningen i alla förträngda sanningar; resultatet av expeditionerna blir det manuskript vi läser. Stellan Jonsson, som dessförinnan enbart skrivit notiser för lokaltidningen, blir en av de bygdeskalder som genom att blanda stort och smått ”bygger samtal” och inte minst därför är betydelsefull. Eller som romanens skönlitterärt intresserade präst uttalar i en central passus: ”De verkligt stora diktarna når längre in i det mänskliga mysteriet än vi präster. Det gör nog också de små, ja alla de som inte har ett protokoll att följa”.

Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom - men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång beskriver han som ”en låda av ljus”. I det perspektivet kan hans böcker betraktas som framkallningsbad. Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.

”Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten i den postumt utgivna romantorson ”Försök med ett århundrade”. Faktiskt en viktig dimension av denna fascinerande romanbyggarbetsplats: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.

Skönlitteraturens uppgift à la Tunström: att ljuda och ge hopp – alldeles som det heter om Bachs musik i ”Juloratoriet” (för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bl.a. sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”).

Livets mysterium söker Tunström här och nu. ”Närmare Gud än hud/ kommer vi aldrig”, står att läsa i en av hans dikter. Världen utforskas via Sunne, kosmos via mikrokosmos.

I en av romanerna liknar han trädgårdslandens rabarberknoppar vid periskop som nyfiket skjuter upp ur underjorden: de ser sig runt i världen ”så som jag ser mig omkring”. För Göran Tunström var Undret allestädes närvarande.

Uppmärksamhet, närvaro och ett slags inlevelsefull förvåning kännetecknar hans diktning (”det viktiga är inte hur det går, utan hur det försiggår”).

”Och plötsligt är det afton” lyder (med Quasimodo) omkvädet genom ”Under tiden”. Han berättar där om en nära-döden-upplevelse efter en bilolycka: det var som om själen med ens höjde sig över smärtan. Själen, skriver han, ”svävade över tillvaron och log”. I diktsamlingen ”De andra, de till hälften synliga” (1966) beskrivs i en av dikterna ett dödsfall. Slutstroferna lyder: ”Och luckorna stängs på alla köpingens tak/ Ensam drar han bort med sitt ljus”.

Den diktare som sökte hålla ”jublets kategorier” gick bort i förtid, en grå vinterdag år 2000. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Poeten Eva Ström skrev i ett eftermäle: ”Han var något så sällsynt som en verkligt djupt älskad författare.” Och DN:s Ingela Lind skrev inkännande: ”För honom var varje människa ett under. Han skrev utifrån en ´barnslighet´ och en obotlig förlust. Utifrån Guds och Faderns död. Längtan efter den förlorade helheten bränner genom hela hans konstnärskap, där orden som hos Emanuel Swedenborg bär på en drastisk konkretion och ett vardags-extatiskt allvar.”
BJÖRN GUSTAVSSON
Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:58

The story of Ekseption

MUSIK

Krönika om 70-talsgruppen som väckte nytt liv i den klassiska musiken

 

År 1970 fick jag som 13-åring en LP-skiva som snabbt blev min käraste. Det var musik av den holländska gruppen Ekseption: en samling långhåriga hippies som spelade klassisk musik som ingen annan. Kända verk av Mozart, Beethoven och Bach hade här poppats upp i riktning mot symfonirock och jazz och framstod nyspolat skinande.

För mig, som till vardags spelade med i ett musiksällskap med en medelålder på sextio år och där allt gick i ingrodda spår, var detta underbart. Särskilt förälskad blev jag i Ekseptions sätt att spela Bachs ”Air”. Gång på gång satte jag ner pickupen på just det spåret – och vred upp volymen så högt så att alla i familjen skulle höra hur underbart det var. En dag kom en släkting, han var musikkritiker i grannstaden, och när mina föräldrar förklarade att det var jag som fått den där skivan hörde jag honom föraktfullt deklarera att så där fick man minsann inte förstöra klassikerarvet.

Nästan fyrtio år senare får jag en dvd som berättar historien om Ekseption – och när jag nu åter spelar deras musik på hög volym kan jag bara konstatera att jag fortfarande upplever den som lika stark och omtumlande. Det är starkt, självständigt och kärleksfullt.

”The story of Ekseption” (som kan beställas via www.musicaction.nl) är en påkostad dvd som innehåller en rad konsertfilmer från de gyllene åren kring 1970 men också en cd med några av de populäraste låtarna, som ”Peace Planet”, ”Rhapsody in blue”, ”The fifth” och ”Italian concerto”.

Vari består Ekseptions storhet? Vad gjorde dem så ekseptionellt bra att de ännu fyller mig med beundran? Förvisso var medlemmarna begåvade musiker, men den verkliga talangen och karisman fanns hos keyboardspelaren och pianisten Rick van der Linden, vars musikaliska geni genomflödar allt. Han arrangerade åtskilligt, men framför allt framträdde han med ett så fenomenalt klaviaturspel att man sällan ser dess make. Han spel präglas av hängivenhet och flödande intensitet och emellanåt av en rytmisk interpunktion som påminner om den samtida engelska gruppen Supertramps lite struttiga komp.

Till en början var Ekseption en liten holländsk jazzgrupp som inte utmärkte sig annat än lokalt – men från 1967, när Rick van der Linden anslöt sig, började marschen mot stjärnorna. Den nye pianisten var den enda av medlemmarna som hade en bakgrund i den klassiska musiken. Egentligen var det inte meningen att gruppen skulle spela annat än pop och jazz – men när en skivproducent i en inspelningspaus hörde van der Linden briljera vid pianot framkastades idén att de i stället skulle poppa upp kända klassiker.

Detta blev gruppens signum och lycka. Åren mellan 1968 och 1975 var Ekseption världskändisar och turnerade jorden runt. I Frankfurt mötte de en gång en publik på 160 000 personer.

Inte bara min släkting musikkritikern förfasade sig över Ekseptions misshandel av ärevördiga verk ur musikhistorien. Gång på gång framträdde personer som ansåg att gruppen våldförde sig på originalen. Men i takt med framgångarna hördes allt mindre av sådan kritik. Och i Nederländerna ökade försäljningen av klassisk musik med flera hundra procent. Numera används ibland Ekseption i skolundervisningen som ett led i att popularisera den klassiska musiken.

När gruppen framåt mitten av 70-talet tog sig an annan musik än den klassiska började populariteten dala. I dag är Rick van der Linden död och minnet av gruppen på väg in i glömska.

Men när jag ser denna film och märker den lycka dessa vänliga hippies sprider sinsemellan likaväl som på konserter i Marocko och Stockholm minns jag åter det tidiga sjuttiotalet och hur märkvärdigt det var när den klassiska musiken förvandlades till något av det hippaste man då kunde uppleva.

 BJÖRN GUSTAVSSON

 

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:54

Elias Lönnrot som guldgruva

En myllrande fresk över det tidiga 1800-talets Finland

Elias Lönnrot
Vandraren
Svenska litteratursällskapet i Finland/bokförlaget Atlantis

Elias Lönnrots betydelse för den finska litteraturen och för den finländska nationalkänslan är svår att överskatta. I tidstypisk anda vandrade han under 1830-talet omkring i sitt hemland och skrev ned tusentals folkdikter, hågkomna av minneskonstnärer som ibland kunde sitta flera dygn i sträck och sjunga runor för professorn från Helsingfors (runorna sjöngs alltså, ett visst mått av improvisation ingick). Främst var det alltså runor Lönnrot samlade: episka ballader som sedan fick ligga till grund för Kalevala.

När Lönnrot efter sin fjärde Finlandsresa kom på idén att sammanställa ett nationellt epos utifrån alla episka dikter han samlat var han samtidigt i färd med att översätta Homeros till finska. Såväl Homeros som islänningarnas Edda fick bli något av förebilder för den visionära helhet Kalevala bildar (där folkäldsten Kalevala är ett slags Moses-gestalt som bryter upp från de finsk-ugriska folkens urhem i centrala Ryssland).

Kalevala väckte genast entusiasm. Verket belyste det finska folkets historia och forntida kultur. Den finska nationen skapades, kan man säga, i mångt och mycket av just detta litterära verk.
   Trots att Elias Lönnrot hade finska som modersmål skrev han sina resebrev från vandringarna på svenska. Svenska litteratursällskapet i Finland utgav 1908 de omfångsrika texterna i bokform. Detta faktiskt än i dag vitala litteratursällskap har här åstadkommit en volym med ett generöst urval av dessa utomordentligt intressanta reseskildringar - alltsammans redigerat av den initierade Rainer Knapas.

För den kulturhistoriskt och litterärt intresserade är Vandraren, med underrubriken ”Reseberättelser från Karelen 1828-1842, en veritabel guldgruva. Elias Lönnrots förmåga att ogenerat umgås med allmogen är slående, och hans iakttagelser skarpsynta. Resebreven formar sig till ett en myllrande fresk över dåtidens Finland.

Lönnrot vandrar land och rike runt, hundratals mil, likt en sentida Carl von Linné - men till skillnad från föregångaren är han intresserad av samtid och nyttoaspekter; Elias Lönnrots håg står till myter och sägner och hans huvudsakliga mission är att samla ihop så mycket som möjligt av de gamla runorna och rädda dem till eftervärlden. Han vet, redan på 1830-talet, att han är sent ute.

Lönnrots förmåga att levandegöra sina upplevelser ger en sentida läsare möjligheten att få en god inblick i dåtida föreställningar och livsformer. Det är etnografi skriven av ett ögonblicksvittne.

Vandringarna går genom Savolax, Karelen och Österbotten - men också över på ryska sidan, in i Archangelska guvernementet och upp mot Vitahavskusten, där resenären finner många spår av karelsk kultur. Han tilltalas av karelarnas öppenhet och livlighet och jämför den med den finska stelhet han är van vid (Karelen blev för Finland vad Dalarna något senare blev för Sverige).

Förutom långa episka runor upptecknade Lönnrot även besvärjelser, ordstäv, sagor, rimmade folkvisor m.m. Slutligen några citat ur de aktuella resebreven:

”Den 27 kom jag natten till en gästivargård. Jag började utskriva några visor som åtskilliga av hållkarlarne jämte byns flickor sjöngo för mig. Utan att se uppå klockan skrev jag så länge jag kunde se”.

”Dock önskade han att till upphjälpandet av sitt minne allra först få några supar brännvin. Efter något försök av uppläsande sade han rakt av att det var omöjligt att utan denna förberedelse komma ihåg något huvudsakligt. Jag köpte åt honom brännvin utav den unga värdinnan, men förfelade därigenom helt och hållet ändamålet.”

”Det är underligt att se vad för en trollkraft de gamla sångerna ännu ofta utöva uppå finska sinnen. Flerstädes har jag anmärkt att de som sjungit dem eller hört andras sång på ett besynnerligt sätt blivit rörda därav.”
BJÖRN GUSTAVSSON

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:50

800 sidor Sonnevi

Göran Sonnevis senaste: prosalyriskt och experimentellt

Göran Sonnevi
Bok utan namn
Albert Bonniers förlag

Göran Sonnevis 60-talslyrik, som präglades av saklighet, enkelhet, och en celansk enkelhet, har med tiden blivit allt mer komplex, med långa, böljande diktsviter och en prosalyrisk grundton som inneslutit det mest skiftande innehåll. Den förra diktsamlingen, Oceanen, var drygt 400 sidor lång; Sonnevis nya verk, med antititeln ”Bok utan namn”, är dubbelt så tjock.

Detta är en av de mest fascinerande diktsamlingar jag läst; en bok som söker famna livet i sin helhet och där inget är för litet eller för stort för att reflektera över. Här finns också inslag av skarp samhällskritik (man bör inte glömma att Sonnevi (född 1939) med sin vietnamdikt 1965 gick i bräschen för den unga generationens politiska radikalisering), men också ett ödmjukt ifrågasättande av egna tidigare ståndpunkter.

Volymen består av 154 dikter, varav många äldre eller reviderade. Den avslutande sviten – 400 sidor lång! – är det verkliga mästerstycket: en oefterhärmerlig, dagboksaktig svit där tankar om privatliv och politik blandas, men här ryms också mystik och ett närmast magiskt tänkande.

Sammantaget en svindlande nedstigning i liv och livserfarenheter. Effektfullt väver Sonnevi samman ämnen som kärlek, global orättvisa, naturvetenskap, krig, astronomi, antika myter, matematik, roddbåtsturer – allt ryms. Han kan ibland påminna om vännen och kollegan Göran Tunström – vars lust till poesiskrivande dock sägs ha upphört efter en DN-recension där Tunström mer eller mindre stämplades som borgare eftersom hans nya diktsamling ansågs visa på allt för lite engagemang i världspolitiken.

Hos Göran Sonnevi möter ett självreflekterande författarskap besläktat med Ekelöfs, Saarikoskis och Noréns: fyllt av fascinerande skärpa och skönhet, därtill med musikalitet i formen. Kanske den mest djuplodande och djärva poesi som skrivits i Sverige de senaste femtio åren.
BJÖRN GUSTAVSSON

 

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:47

Ny spännande konsthall - Artipelag - Sveriges Louisiana?

Egentligen är det otroligt att konsthallen Artipelag, det nya konstmuseet vid Baggfjärden i Värmdö, 20 km från Stockholms centrum (det finns även båtförbindelse och direktbussar), faktiskt hittills väckt så lite uppmärksamhet.

 

Alltsammans är ju sensationellt: ett nybyggt konstmuseum, påkostat in i minsta detalj, bekostat av en visionär som skapat alltsammans för egna pengar: företagaren Björn Jakobsson har helt enkelt velat ge allmänheten ”en vacker byggnad för konst- och kulturupplevelser i skärgårdsmiljö”.

Som besökare inleder man förslagsvis med att gå en av promenadvägarna genom den 22 hektar stora tomt som omger den hypermoderna, alltigenom sofistikerade anläggningen – med all rätt har Artipelag kallats ”Sveriges Louisiana”.

Man följer en orörd strandlinje med åldriga martallar och klipphällar – tills man slutligen ser den otroligt snygga, djärvt formade byggnaden ett stycke upp på berget (signerad Johan Nyrén).  Man kan associera såväl till antroposoferna i Järna som hypermoderna museet Maxxi i Rom.

Framför allt kan man här verkligen tala om att inkarnera ”platsens själ” – vilket också var namnet på invigningsutställningen i somras. Den finns för övrigt dokumenterad i volym nr 1 i museets skriftserie: en utomordentlig bok, en volym att njuta av, att försjunka i, med skarpa texter av Bo Nilsson, museets intendent – sedan länge en ledande person inom det skandinaviska konstlivet, tidigare varit chef på bl.a. Moderna museet, Liljevalchs och konsthallen Charlottenborg i Köpenhamn.

Minsann: en handplockad toppkraft! Men Artipelags ägare, Björn Jakobsson, är en person som i allt – stort och smått – övervakar sitt skötebarn. Kvalitetskraven har varit höga.

-Just nu kostar mig detta fem miljoner i månaden, berättar han när jag möter honom i en av utställningssalarna till den aktuella utställningen ”Upplyst”; om det elektriska ljuset och några konstnärers syn på ljusets roll i vårt nuvarande samhälle.

Redan vid ingången till caféet får man en estetisk chock – så fabulöst vackert är det med den enorma granitklippan inomhus, omgivet av råa betongväggar, eld i öppen spis och annat som ska illustrera möten mellan de fyra elementen.

Artipelag – tänkt att bli en internationell mötesplats för konst, kultur, musik, design, arkitektur och god mat – är förmodligen Sveriges just nu mest spännande konsthall. Verkligen sensationellt: en ensam mans vision – och vips finns här en flera tusen kvadratmeter kvadratmeter stor konsthall – ett privatägt kulturhus, lika stort som Moderna museet, som med ens placerar sig i topp inom det skandinaviska konstlivet och där de gränsöverskridande ambitionerna genast känns som oerhört livgivande impulser.

Bo Nilsson vill att samtidskonsten ska samsas med den klassiska och att gränssnittet mellan konst, design och arkitektur provas och utforskas.

Men hur ska nu detta mångfacetterade kulturcentrum (som samtidigt bjuder på stora naturupplevelser) kunna bli ett verkligt populärt utflyktsmål och attrahera den breda publikkrets som det är värt men också behöver för långsiktig överlevnad? Mitt tips: regelbundna evenemang i den enorma konserthallen, uruppföranden, körfestivaler, opera… Inled samarbeten med opera- och musikhögskola, etc. Och upplåt ett eller flera rum åt vernissager med nytt svenskt måleri, etc.
BJÖRN GUSTAVSSON

 

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:44

Bachfestival i Berwaldhallen, Stockholm

Bach-festivalen levde inte riktigt upp till sin devis, "Let's barock!"
Johann Sebastian Bach betydde nog nästan lika mycket för protestantismen som Luther. Bachs kompositioner omskapade kyrkorna till konsertlokaler. Sedan kom romantiken – och Bach glömdes. I dag betraktas han allmänt som musikhistoriens störste. År 2005 gav Nikolaikyrkan i Örebro en konsertserie där Bachs samtliga orgelverk spelades. Och folk vallfärdade till kyrkan! Det blev trafikstockning i centrala Örebro på söndagsförmiddagarna. Nyligen var det i dagarna tre Bachfestival på Berwaldhallen – också nu mycket publik! Men inte bara Bach drar publik – här också Vassilis Bolonassos; varmt personlig programledare för P 2-succén ”Alltid på en söndag”. Uppenbart trivdes han i rollen som konferencier – avspänd, på gränsen till tankspridd, underfundig humor, men också skärpa. Vid lördags- och söndagskonserterna medverkade ”Concerto Köln” – en av Europas bästa barockorkestrar, men i mitt tycke bäst när det gäller cd-inspelningar – kanske för att de då fått spela under exempelvis René Jacobs. Bara att se och höra celilistprimarien är en stor upplevelse. Hur som helst: högklassigt musikaliskt maskineri – men vilken miss att inte låta denna glänsande ensemble få framträda med rena orkesterverk av Bach. Störst intryck gjorde framförandet av Bachs ”Magnificat”, låt vara att barytonen Karl-Magnus Fredriksson inte hade en av sina bästa dagar och att mezzon Ann Hallenberg med sina blixtrande leenden i aningen för hög grad framstod som partydrottning. Det blev helt enkelt en lite för lättsinnigt-svepande Bach i detta Magnificat – vilket därtill kan bero på att i och för sig fantastiske dirigenten Peter Dijkstra mer uppmärksammade kören än orkestern; den luftiga dirigeringen fördrev också själva tyngden, allvaret i delar av Bachs Magnificat. En Vivaldi-sinfonia med enbart långsamma rörelser medförde nästintill musikaliskt hjärtstillestånd – därtill på programmet alldeles efter Radiokörens framförande av Arvo Pärts smått fundamentalistortodoxa ”Sju magnificat-antifoner” (Och: Varför denna musik i detta sammanhang?) Trots sloganen ”Let’s barock!”: en paradoxalt ljum tillställning. Bachs barocksprudlande sida kom helt enkelt inte riktigt till sin rätt. BJÖRN GUSTAVSSON
Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:40

Drabbande pjäs med Ylva och Stina på Dramaten

TEATER  Dramaten, Lilla scenen
Som löven i Vallombrosa



av Lars Norén
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi: Steffen Aarfing

I rollerna: Ylva Ekblad, Björn Granath, Stina Ekblad, Reine Brynolfsson, Iwar Wiklander, Johan Holmberg, Hannes Meidal, Hans Klinga och Marianne Vassbotn Klasson.


LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN

Som löven i Vallombrosa är en av Lars Noréns sista stora ”familjepjäser”. Såväl här som i den föregående ”Tiden är vårt hem” har dramatikern börjat distansera sig från naturalismen och från den borgerliga miljön. Tids- och rumsramarna har börjat falla.

Lars Noréns dramatik var länge framhävt samtida: pjäserna tog tempen på samtiden. Häri finns ett problem: trots att den inledande musiken i Dramatenuppsättningen så tydligt signalerar 2000-tal, trots att pjäsen fått en remake, känns replikerna ofta daterade.

Från slutet av första akten sker en omkoppling: föreställningen tätnar och pjäsens kvalitéer blir allt tydligare. Den loja atmosfären, avsaknaden av egentlig intrig, får en djupare resonans: kroppsspråk, mimik och förflugna repliker samverkar i en klanglåda som ekar av undertext.

Det brett anlagda, för att inte säga mångstämmiga verket, ekar av tjechovska stämningar. Stort och smått, om vartannat. Detaljen är granne med livsfrågorna.

Som löven i Vallombrosa, som i Sverige bara visats i en tv-uppsättning, har här iscensatts av Vibeke Bjelke. Frånsett ett tillskrivet, tveksamt metaperspektiv i slutet har hon gjort en väl balanserad uppsättning där skådespelarna fått rejält utrymme för egna manövrer.

Sammantaget en drabbande föreställning om levandet som både förställning och föreställning... Människorna spelar roller de egentligen vill lämna. Som om livet var en förbannelse och döden mer lockande.

Reine Brynolfsson, i trettio år en hängiven norénuttolkare, är här extremt bra: en dramatiker som under ett slags behaglig förströddhet kämpar med sin rädsla för närhet. Han vill både känna starkt och slippa känna starkt… Han lever i ett trasigt blixtlåsförhållande med en skådespelerska – Stina Ekblad gör här en av sina bästa roller någonsin. Hon spelar en typisk norénkvinna: snabb, fordrande, intensivt sökande en kompassriktning.

Ylva Ekblad är underbar som Sonja: efter ett livs (miss)anpassning blir hon Suzanne Reuterskt bitchig och vill börja leva på riktigt. Norénkännaren Björn Granath gör nervigt hennes make, som till slut betraktar spelet genom ett filter av psyskiskt sammanbrott. Johan Holmberg är helt underbar som naturvetartypen: en forskare i vacuum som personlighetsmässigt själv framstår som ett tomrum. Hannes Meidal som den unge geniale dramatikern nr 2 är thåströmskt uppkäftig, unga skådespelerskan Clara framstår som pjäsens skadeskjutna vildand: härligt gestaltad av unga Marianne Vassbotn Klasson.

Dessutom Hans Klinga som närboende kusinen: en tjechovsk kuf som görs med perfekt känsla för en sargad personlighets särdrag. Lägg därtill Iwar Wiklanders som syskonens åldrade fader: en trollaktig Markurell-typ, en krumelur à la Edvin Adolphson och Ernst Günther.

Bilden: Stina Ekblad och Ylva Ekblad
Foto: Roger Stenberg

recensent
BJÖRN GUSTAVSSON

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 17:19

Vad är recensenterna

recensenterna.ratata.fi ...är en fristående grupp av kritiker som skriver recensioner på svenska. Detta i samarbete med bloggtjänsten RATATA. Det kan vara recensioner på FILM TEATER MUSIK DANS KONST MUSIK SKIVOR BÖCKER SPEL …ja i princip allt som kan anses vara kultur.

Vill du att RECENSENTERNA skriver om er...

...föreställnig, film, bok, konstutställning, skiva, tv-program, koncert?

mejla till recensenterna. Alla på sajten är enskilda skribenter som recenserar på denna blogg. Därför kan det hända att fler recensenter än en skribent vill skriva om samma sak. Det finns inget hinder för det på denna blogg. Men om ni vill ha bara en röst så får ni sätta den gränsen.

SKICKA INBJUDAN

Den skickas sedan vidare  till samtliga registrerade recensenter.


Detta är recensenterna - Vill du recensera på bloggen?

recensenterna.ratata.fi

Recensenterna är en fristående grupp av kritiker som skriver recensioner på svenska. Detta i samarbete med bloggtjänsten RATATA.
Det kan vara recensioner på

• FILM
TEATER
MUSIK
DANS
KONST
MUSIK
SKIVOR
BÖCKER
SPEL
TV

 

 

 

• Recensenterna delar ut bedömningar med
fem, fyra, tre, två, ett "R" till en rejäl sågning.

…ja i princip allt som kan anses vara kultur.

En föreställning eller bok kan recenseras av flere skribenter, ingen recensent har ensamrätt att skriva om ett ämne eller ett specifikt projekt.

Tanken är att få fler röster hörda. Att det inte enbart är de stora etablerade  tidningarna som har ordet. Att få fler åsikter och skapa ett större intresse och kanske debatt kring olika konstformer. Idén till detta är rakt av hämtad från England, där sajter typ denna är både etablerade och populära.

Sidan skall också höja statusen på nätet som utrycksmedel. Skribenterna skall vara och kunniga på området. Gärna ha erfarenhet av att skriva recensioner eller fått utbildning för det.


Om du redan skriver recensioner på egen hemsida, blogg eller nyhetssida kan du bara lägga in rubrik och ingress samt länka till ditt publiceringsställe och på det sättet locka läsare.
Skribenterna ansvarar själva för sitt inehåll och är personligen ansvarig utgivare i en gemensam blogg med yrkeskunniga skribenter.

Är du intresserad av att skriva recensioner?

Skicka en kort text om dig själv, vilka ämnen du vill skriva om samt en liten bild till

recensenterna@mail.com

Därefter skickar vi information med inloggning och hur man använder sidan. Du bör ha vana och kunskaper i att skriva recensioner. 

Recensenterna
07.02.2013 kl. 11:57

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

I denna spalt kommer namnen på recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, MUSIK

Johan Finne 


Frilansjournalisten, författaren och trädgårdsmästaren Johan Finne skrev sin första recenssion för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som radioprofil, amatörteatersregissör och skådespelare. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 

TEATER, FILM, LITTERATUR

Ulf Persson

 

 

 

 

 

har skrivit kultur-journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London. Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson

 

 

 

 

 

verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.