Bloggposter

SHAWN STJÄLPTE INTE SKÖNSJUNGANDE STJÄRNFALLS CHOKLADSJÄLS SHOW

Jag improviserade ärligt alliterationsrimmen i rubriken men den är även sann. På improgruppen Stjärnfalls 20-årsföreställning har Kanadesaren Shawn Kinley gett nytt blod till gruppens jubileum.

Vi bjuds på själ,vi bjuds på hjärta samt lögner och sanningar under Stjärnfalls improkväll på Universumteatern. Och får även med oss en tankeställare om hur viktig ärlighet är i våra relationer i detta universum.

Shawn har i över 30 år spelat och lärt ut improvisation runt om på vår jord och hans egna koncept The Shell Game har han nu introducerat  till Stjärnfall. Det går ut på att vi som publik skall avgöra vilken historia som är sann och vilken som är lögn då livshemligheter avslöjas.

Självklart blir det en hel del skratt.men jag grät även en smula i Åsa Nybos himmelrikehistoria även fast det visade sej att hon dragigt ett kuvert där det stod att hon skulle ljuga. Hon ljög galant på showen jag såg.

En show där även Valo Sauri var ett välkommet nytillskott i gruppen. Han var bara tre år då Stjärnfall föddes men är helt klart en genial estradör och improvisatör.

Självklart när det gäller impro så är varje föreställning unik. Man kan aldrig veta vad som händer.  En av grundreglerna är att man som skådespelare skall bejaka vad som sker och där lyckades Christoffer Strandberg galant. Kan vara att jag  råkat se just "fel" föreställningar  men har med honom tidigare kännt att han stulit uppmärksamhet på scenen på bekostnad av sina medspelare.

Nu har jag skrutit positivt om nykomlingarna , kan även konstarera att gamla gardet som exempelvis Max Bremer Kristofer Möller och Johanna af Shultén are still going strong.

 

Ja just det; det där med chokladen i rubriken; På jubileumsföreställningen jag såg bjöds vi som publik på choklad. Men man vet aldrig vad som sker en improkväll och om Stjärnfalls succé fortsätter kanske publiken bjuds på champagne någon kväll

 

 

 

Johan Finne
03.11.2016 kl. 03:11

FORK REVOLTERAR

En A cappallea-revolution vill FORK ge och de lyckas delvis men tyvärr inte fullt ut. Med detta sagt; i de delar av showen där de lyckas är det brilljant.

Mia Hafrén, Anna Asunta, Jonte Ramsten och Kasper Ramström bjuder åter på en proffsig show med hjälp av sin femte medlem Grégory Maisse som står för ljudet. Proffsigheten blir dock ett problem i revolutionen då gänget balanserar på linjen mellan show och politiskt budskap. En show som öppnas i en futuristisk värld med Daft Punks ”Technologic”, eventuellt en viss självironi då tekniken är viktig för gruppens a cappella. Och FORK har sin självironi där de målar upp en värld av champagnefredagar och får publiken att resa sej i bänkraderna på komandon via divaimagen där Mia is the queen. Och Mia lyckas perfekt i sina mellansnack där höjdpunkten blir då hon talar om det kommande presidentvalet i U.S,A före låten ”Crazy” som på scenens videoskärm kommenteras med citat av både Platon och Matti Nykänen. Här är det revolution.

I slutet av showen säjs att de har haft en tanke bakom varje sång och jag förstår det men att göra problemet med den globala uppvärmningen till ett shownummer med ”The heat is on” hade på den föreställningen jag såg fungerat mycket bättre om Jonte varigt ärligare i sitt försnack. Personligare.

 

Det kan mycket väl vara att nyanser i Revolutionen uppfattas olika och personligen älskade jag det intelligenta i att Kasper kommer in med en Army of lovers sång mitt i Money-numret. Skall inte avslöja mer. Det är ändå din inre revolution som är viktigast och du ser kanske något annat.

 

Sedan får du absolut dansa. Frigörande för själen. Och i sillsalladen av revolutionära budskap ta med det du känner.

 

Johan Finne
03.11.2016 kl. 10:21

Jag vill komma till byin

Humorgruppen K.A.J:s nya cd ”Kom ti byin” är ett måste för gruppens fans. Och även för de som inte tidigare varigt bekanta med Kevin, Axel och Jakob.

 

 

Svenskfinland har genom åren varigt begåvade med humorgrupper som exempelvis Viktor Hurmio från Evigtskog och Paleåwille som var så fi-fi-fi-fi-finlandssvenska i ”Duck räp”. Denna humortradition bär K.A.J vidare och att det lyckas så väl beror förutom texterna och musiken även till stor del på Janne Hyötys produktion.

 

Vad gäller oväntade fans har jag en helt finskspråkig vän som älskar låten ”Hupparipäivä” och försökt lära sej svenska med att säja ”Pa to ta no kako”. Kanske inte bästa första meningen att via dialekt börja lära sej svenska. Men jäbän har lärt sej skillnaden på ”Tack och” och ”Taco” tack vare låten ”Taco hej” som avslutar albumet. Och att de språkfinurliga begåvningarna i K.A.J fått upp svenska språket för min finskspråkiga kompis tycker jag är värt en eloge. Och i nya versionen av "Hupparipäivä" lär Kuningaspähkinä och Setä Tamu oss svenska.

Och på tal om språk gjorde jag 1989 ett fel då jag regisserade en revy i Pörtom och trodde att bokstaven k alltid skulle vara före v i dialekten. Som ordet vad i ”kva je hitche far naa”. Jag sa kvargarna när jag som regissör menade vargarna. Och blev helt missförstådd.

 

Att digga K.A.J:s platta kan man göra helt utan att fatta varenda ord i texterna även som Nylänning, Åbolänning eller varför inte Hämäläinen. Musiken är ett gemensamt språk och jag böjer antagligen ordet ”kom” fel då jag skriver att jag hoppas alla skall ”komba ti byin”.

På K.A.J:s turné i er egen by, eller bara skapa en by i ert hem genom att lyssna på cd:n som i sann anda av gruppen överraskar er med öppningsspåret.

 

När jag en gång intervjuade grabbarna talade vi om musikaliska influenser. En idé jag saknar i helheten på albumet är genren ”Hårdrock” . Det skulle ha överraskat i denna popplatta.

Men framför allt plus för grabbarnas manliga vånskap som avhandlas i en ny låt. Den måste finnas i en sådan här produktion.

Johan Finne
11.10.2016 kl. 15:38

KUNGENS FANTASTISKA TAL

Åbo Svenska Teater har med ”Kungens tal” lyckats skapa en stor och gripande teaterupplevelse.

 

 

Kärnan i pjäsen är vänskapen mellan den stammande Bertie och Lionel som med sina terapeutiska metoder tar sej an att hjälpa Bertie med hans talfel. Att få se hur denna vänskap utvecklas fungerar till och med bättre på scenen än i den oscarsvinnande filmen bland annat tack vare vissa detaljer i historien, som den att vi får se Lionel övertala Berties fru att sätta sej på Berties mage för att hjälpa till med andningen. Peter Ahlqvist gör en skarp tolkning av mannen som aldrig ville bli kung, Det är gripande att se hur han skildrar Berties känslomässiga isolering och kampen inte bara med sin stamning utan även de intriger som pågår i staten och kungahuset.

 

Peter är en klippa på scenen men precis som i pjäsens historia så måste man få hjälp för att nå succe och som Berties röstcoach levererar Riko Eklundh en strålande karakterisering. Riko är energisk, har smarta nyanser i sitt utspel och om Peter är uppsättningens klippa är Riko hjärtat under en underhållande afton.

 

I kontrast till dessa herrar visar Amanda Nyman som Berties  fru Elisabeth upp exakt den påklistarde attityd man kan vänta sej i hovets kretsar. Det är strålande skådespeleri varje gång Elisabeth blir osäker men är tvungen att försöka hålla masken,

 

Jag såg den första föreställningen som spelades efter att Lasse Fagerström tragiskt gick bort tidigare i veckan. I Lasses ställe är det nu Ove Grundström som hoppat in i rollen som ärkebiskop Cosmo Lang Att han efter bara två dagars repetitioner snubblar på någon replik får man förlåta. Ove kommer säkert bli varm i kläderna då han tar till sej pjäsens eget råd om att slappna av och sedan höja rösten. Och Ove gör ett bra jobb precis som resten av ensembeln som även deltar i det tekniska arbetet. Och i sann vänskapsanda deltar även teknisk personal i roller.

Det här är ju i grunden en historia om vänskap att sedan sitta i ett av Finlands vackraste teaterhus och se en pjäs om hovets intriger okar bara upplevelsen. Det är som om hela salongen samspelar med scenografin lika fint som de på scenen sampspelar.

 

Stort tack till regissören och översättaren Pekka Sonck som nu sett till att detta drama för första gången i världen spelas på svenska.

 

Text: David Seidler
Regi och översättning: Pekka Sonck
Scenografi: Peter Ahlqvist
Scenografiassistent: Antti Niitemaa
Kostymdesign: Matti Seppänen
Ljusdesign och projiceringar: Ada Halonen
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
Smink- och frisyrdesign: Sabina Segerström
I rollerna: Peter Ahlqvist, Riko Eklundh, Amanda Nyman, Monica Nyman, Thomas Backlund, Jerry Wahlforss, Ove Grundström, Kenneth Battilana, Bror Österlund, Sabina Segerström, William Malkamäki/Alvar Svartsjö, Rami Aalto, Niklas Grönholm.
 
Johan Finne
09.10.2016 kl. 12:22

Fantastiska flickor i Familjeäventyr

Kanske det bara jag som gjort kopplingen men det skulle inte förvåna mej om den brittiske dramatikern Bryony Lavery känner till Pippi Långstrump. I hennes version av Robert Louis Stevensons klassikska ”Skattkammarön” är det nämligen en tjej som innehar huvudrollen som Jim Hawkins och då jag som ung läste romanen tänkte jag på att Pippi älskade att sjunga ”Femton gastar på död mans kista” en sång vars första rader finns i Stevensons bok. Det är härligt att på Svenska Teatern få se denna, med rätta, återställda balans mellan könen.

 

 

SKATTKAMMARÖN PÅ SVENSKA TEATERN

Jim spelas antingen av Sophia Heikkilä eller Misa Lommi och kvällen då jag såg föreställningen var det den senare som gjorde rollen. Även om jag gärna hade sett lite mer av Pippis kaxighet i tolkningen så är det till sist Jim som fixar biffen. En annan stark kvinnoroll görs av Jenni Kitti som doktor Livesy och i början av pjäsen lovar hon Jims farmor att hon skall ta hand om Jim. När de sedan i slutscenen båda kommer in i snygga kvinnodräkter och Jim säjer att det bara är för ikväll och imorgon skall hon ha långbyxor igen kan det ses som ett löfte om ett stundande bröllop väninnorna emellan.

 

 

Tyvärr så känns första halvan av akt ett lite tradig med alldeles för mycket onödig information inbakad i dialogen men när det väl är dags för skeppet Hispanola att sätta segel börjar familjeäventyret äntligen ta fart.

Vem minns inte känslan då man som barn insåg att man blivit lurad. När man ser Niklas Åkerfelt som John Long Silver gör man det åtminstonne. Han antyder saker, glider undan och visar sej ha en stor inre vrede. Men han är också den som får Jim att titta upp mot stjärnorna. Här får storyn också en liten annan klang just för det faktum att det inte är någon sorts vänskap mellan en pojke och en man men samspelet mellan Jim och Silver fungerar fint. Joan the Goat.

De övriga rollfigurerna är drastiskt karrikerade som Anders Slottes alltid förbisedde Grey, Simon Hägers schitzofrent härliga Ben Gunn eller Sue Lemströms lika galna Joan the Goat.

Men i den här typen av show fungerar de som helt som härliga streckfigurer som bringar skratt till en historia där även ovåld och mord förekommer.

Inte minst är det här en fröjd för ögat där Erik Salvesens välanvända scenografi bidrar till mycket.

 

Av: Robert Louis Stevenson
Dramatisering: Bryony Lavery
Översättning: Marianne Möller

Regi: Paul Garrington

Scenografi: Erik Salvesen
Kostym: Hanne Horte

Koreograf: Jakob Höglund

 

 

 

 

Johan Finne
26.09.2016 kl. 22:16

Underbart roligt om depression

En sak som är underbar är Dennis Nylund i sin enastående tolkning rörande mänskliga känslor och psykisk hälsa i Duncan Macmillians monolog på Svenska Teaterns AMOS-scen.

 

Titeln "Allt som är underbart" syftar på det som kan vara underbart i livet. Från glass och att få vara vaken sent i barndomen till att som vuxen bli förälskad.

Historien är dock mycket mer gripande än uppradade ögonblicksbilder av det underbara. Berättarens mamma har funderat på att avsluta sitt liv och berättaren, härligt framförd av Dennis Nylund, gör sina försök att övertala henne att livet är värt att leva.

Sällan uppärksammas manusförfattare av oss som kallar oss recensenter men antalet r i denna blogg är fem till Duncan Macmillian. Hans historia består av kärlek, hjärta och kraften i positivt tänkande. Och fint översatt av Nina-Maria Häggblom. Jag har ingen aning om premiärens faktafel att man kör i vänstertrafik "för att det är en brittisk pjäs". trots att vi befinner oss i Finland är inskrivet i manuset eller ren improvisation av Dennis.

I vilket fall som helst gör Dennis en fantastiskt enmansshow. På sitt sätt. Han gör mer än så då vi som publik är delaktiga i föreställningen och här är det klart att viss improvisation finns med.

Dennis fixar det med äkta värme och förbereder publiken redan i minglet före föreställningen. En skådespelare kan göra mycket men Dennis kärlek både före och under föreställningen är inte skådespeleri. Den är äkta. Det är ärligt. Och att publiken är engagerad gör just berättelsen till en fin sammklang med skratt och tårar.

I min personliga bipolära sjukdom har jag aldrig upplevt långvariga depressioner men blir jag deppad någon gång i framtiden skall jag tänka på allt det underbara. Regisören Ann-Luise Bertell skrev i programbladet att "den här föreställningen är för alla oss som balanserat på gränsen" Den är mer än så. Den är för medberoende till psykiskt sjuka (som annars tas upp underbart i SVT::s "Djävulsdansen" just nu), för psykiskt instabila, för psykiskt friska.

 

En föreställning för dej som människa.

 

 

"Allt som är underbart"

Medverkande:

Dennis Nylund och publiken

av Duncan Macmillan
Översättning: Nina-Maria Häggblom
Regi: Ann-Luise Bertell
Dräktdesign: Kaisa Rautakoski
Scenografi: Arbetsgruppen
Ljusdesign: Tom Laurmaa
Ljuddesign: Tommi Raitala
Hår & mask: Pirjo Ristola

 

MÄRK!
Vissa scener i föreställningen hänvisar till psykisk ohälsa och ett självdestruktivt beteende. Om kvällens föreställning väcker frågor hos dig, var vänlig kontakta Föreningen för Mental Hälsa i Finland, och deras riksomfattande kristelefon 010 195 202 (må-fre kl 9-06, lö kl 15-06 och sö kl 15-22). För mer information om psykisk ohälsa, kontakta Centralförbundet för mental hälsa, prata med din läkare eller någon annan du litar på.

Johan Finne
21.09.2016 kl. 21:50

Ett härligt underhållande teateräventyr!


Skattkammarön

av Robert Louis Stevenson, dramatiserad av Bryony Lavery

 

 

Översättning: Marianne Möller
Regi: Paul Garrington
Scenografi: Erik Salvesen
Kostym: Hanne Horte

Medverkande: Misa Lommi, Sue Lemström, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt, Simon Häger m fl

Stora scenen - Svenska Teatern
Helsingfors, Premiär 7 september 2016
 

Detta är äventyr! Möjligen kan man tala om pojkboksäventyr, om det inte var för den intressanta detaljen att huvudrollen som Jim Hawkins spelas av en flicka. Jag såg en alldeles strålande Misa Lommi, som gjorde en pojkflicksaktig Jim på ett ytterst charmerande sätt. En alldeles utmärkt idé förresten att byta kön på Jim som alltså spelas av unga och begåvade Misa Lommi, som förresten hade stor succé som Ronja Rövardotter i Stockholm i fjol. Vid vissa föreställningar spelas rollen av Sophia Heikkilä.

Den här produktionen på Svenska Teatern visar med kraftfull tydlighet vad en institutionsteater och en spelglad ensemble förmår. Scenen snurrar och vi förflyttar oss med fart och fläkt från inledningens scen på ett värdshus till seglats på havet och så den dramatiska vistelsen på ön, där det fajtas ordentligt. Det går undan och den unga (ta inte med för unga barn!) publiken till vilken föreställningen riktar sig håller stundtals andan av spänning. Hatten av för en riktig (nästan) storm och en explosion på slutet som fick åtminstone mig att hoppa till i stolen. Snyggt! 

Historien om Jim och hans äventyr med sjörövarna är med rätta en klassiker och innehåller också spänning så det förslår. Här finns också en hel del otäckheter dvs folk dödas inför ögonen på oss, vilket kan leda till en och annan fråga från de unga i publiken. Moralen i Stevensons berättelse kan man naturligtvis också fundera lite på. De onda förgår och de goda lägger vantarna på skatten. Kanske OK.

Regissören heter Paul Garrington och han kommer från England, och dessutom är det samme man som låg bakom den stora succén med Mamma Mia i fjol. Garrington ser till att det går ordentligt undan med liv och lust och med femton gastar på död mans kista. Det är väl bara i inledningsscenen som det i sanningens namn är lite  trögt, innan det blir full fart och inte en död sekund. En eloge till scenografen Erik Salvesen som skapat såväl värdshus som sjörövarskepp, och sen eloge till Hanne Horte som gjort alla dessa härliga kostymer. Skattkammarön är inte minst ögonfröjd.

Det vimlar av lustiga och olustiga typer. Härligast av dem alla är den träbensförsedde skurken Long John Silver, som Niklas Åkerfelt gör på ett sätt fjärran från den timida figuren i A-gruppen. En härlig sjörövare! Och Sue Lemström kastar sig mellan att vara farmor och sjörövare med kastrull på huvudet. Så har vi Ben Gunn som Simon Häger gör till något alldeles enastående. Lustig typ. Mikael Andersson kastar sig med liv och lust mellan att vara kapen Smollett och fru Crossley. Ett kast som heter duga. 

Sammanfattning: Skattkammarön är ett härligt underhållande teateräventyr! 

Ulf Persson Skattkammarön av Robert Louis Stevenson, dramatiserad av Bryony Lavery Översättning:
12.09.2016 kl. 12:02

Olli Mäki knockar och förför

En skön blandning av humor, melankoli och kärlek är det som gör att ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” slår knockout på biopubliken.

 

 

En lågmäld historia om förberedelserna för alla tiders boxningsmatch och filmad i svartvitt; det låter på pappret inte som något som jag skulle rusa till biografen för. Men filmen om boxaren Olli Mäki (Jarkko Lahti) knockar mej rejält.

Regissören Juho Kuosmanen har lyckats skapa en berättelse, baserad på verkligheten som fångar det tidiga sextiotalet som en journalfilm, fast bättre.

Jag intervjuade Juho i somras för Vasabladets räkning och undrade då om det kanske kan avskräcka dagens biobesökare att filmen är svartvit. Han svarade att det är samma sak att säja att man inte tycker om svartvit film som att säja att man inte tycker om tårta.

Det finns olika sorters tårtor och för mej är den här filmen världens bästa blåbärspaj.

Skall jag köra lite boxningstermer är det en tungviktare men Olli hade ett annat viktproblem; inför titelmatchen på Olympiastadion mot amerikanen Davey Moore (John Bosco Jr) var han vungen att gå ner en viktklass till lätt fjädervikt.

Ollis boxningsförberedelser kompliceras även av en spirande romans mellan honom och småstadstjejen Raija (Oona Airola) och det är ett underbart samspel karaktärerna bjuder på. De är båda lite tafatta och tillbakadragna men de äger också förmågan att hävda sej när så krävs Men det är för henne hans hjärta bultar och titeln "Den lyckligaste dagen...", syftar utan minsta ironi på den kärlek som Olli hittade.

Under fyra års tid förberedde sej Jarkko Lahti för sin roll bland annat via otaliga boxningslektioner och han gör en perfekt tolkning på vita duken av en stressad idrottare vars enda frö till hopp finns i en nervös romans.

"Vi kommer se till att när det här är över så är den 17:e augusti 1962 den lyckligaste dagen i ditt liv", säjer Ollis tränare Elis Ask (Eero Milonoff) som sommaren före matchen gör allt för att Olli skall ha fokus på den vinst hela Finland väntar sej.

Och jag lovar: Det att jag själv har en mycket liten statistroll i filmen påverkar inte det minsta mitt betyg. Detta är helt klart en av de lyckligaste filmupplevelser jag haft.

 

Regi: Juho Kuosmanen

Manus: Juho Kuosmanen & Mikko Myllylahti
I rollerna: Jarkko Lahti, Oona Airola, Eero Milonoff

Johan Finne
01.09.2016 kl. 05:25

Så här har man aldrig sett Trollflöjten!

 

Trollflöjten

Opera av W.A. Mozart

Libretto: Emanuel Schikaneder
Översättning till finska: Juhani Koivisto
Regi: Suzanne Andrade, Barrie Kosky
Animationer: Paul Barritt
Koncept: 1927 Barrie Kosky
Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Kristel Pärtna, Tuomas Katajala, Tuuli Takala, Jyrki Korhonen, Jussi Merikanto, Margarita Nacér m fl

Finlands nationaloperas kör och orkester
Komische Opers i Berlin produktion

Finlands nationalopera • Premiär 26.2.2016
 

Den här versionen av Mozarts opera marknadsförs som ”den nya Trollflöjten” och det är naturligtvis helt korrekt men på samma gång inte. För här sitter jag och tror att denna produktion som är ett lån från Komische Oper i Berlin är helt ny. Sen börjar jag känna influenserna från tysk expressionism på teater och film dvs från 1920 och 30-talet. Först därefter läser jag i programmet och ser att det här konceptet för Mozarts opera Trollflöjten daterar sig så långt tillbaka som 1927! Mina tankar är alltså helt fel men på något sätt ändå rätt. 

Det är egentligen märkligt att denna produktion inte nått oss tidigare för det vi har här är nyskapande av alldeles speciellt innovativt och fantasifullt slag, och det är onekligen förvånande att konceptet är nästan nittio år gammalt. Uppsättningen säger nämligen tack och adjö till sedvanliga och traditionella lösningar. Borta är till exempel vanlig scenografi. I stället sker spelet mot en fond där fantasifulla animationer projiceras i en strid ström. Aktörerna står på avsatser på denna stora fondvägg (ser aningen farligt ut) och agerar mot animationerna och varandra. Det är oerhört fiffigt och medryckande. Fungerar väldigt väl. Borta är med ett slag eventuella döda punkter, ty det visuella tar oss med på en fantasifull färd. Det är som en blandning av stumfilm, serieteckningar och sagor.

Som en blinkning mot konceptåret 1927 (ljudfilmens genombrottsår) har man ersatt vissa replikväxlingar med texter i stumfilmsstil ackompanjerade av pianospel. Det ger ett lustigt och roande intryck. Överhuvudtaget präglas hela uppsättningen av en lekfullhet som är direkt avväpnande och vilket också gör att man å det varmaste kan anbefalla den här uppsättningen till operanybörjare. 

Sen är ju föreställningen intressant så till vida att den är helfinsk med så vitt jag kan se finska artister, och så sjunger man på finska. Att sjunga på nationalspråken hör som bekant inte till vanligheterna i dagens operavärld. Kan bara komma på Folkoperan i Stockholm som fortfarande gör så men här är det finskt för hela slanten. Dessutom textas operan på finska, svenska och engelska. 

Lekfullheten i uppsättningen smittar säkert av sig på de medverkande och på publiken. Med andra ord måste det vara kul att vara med i den här uppsättningen. Här finns utmejslade figurer som tycks höra hemma i stumfilm och kabaré. Tamino, Tuomas Katajala, är en skönsjungande hjälte, Papageno, Jussi Merikanto, en smålustig fågelfångare, Patina, en mörkhårig hjältinna, görs ljuvt av Kristel Pärtna. De tre damerna är lustiga och tantliknande iklädda gammaldags kostymer.

Nattens drottning, Tuuli Takala, är en spindel helt i Louise Bourgeois’ anda. Takala sjunger sin berömda koloraturaria och hennes långa spindelben far över scenen. Det är läckert.

Den här Trollflöjten blir man på väldigt gott humör av!

Ulf Persson
29.02.2016 kl. 13:20

Nyskapande dansteater

Masters of Movement

Alexander Ekman Episode 31
Demis Volpi
Little Monsters
Carolyn Carlsson
If to Leave is to Remember
Jorma Uotinen
Jord
Finlands nationalbalett
Premiär 19.2.2016

Den finska nationalbalettens nya dansprogram är inget mindre än ett veritabelt kraftprov, och den korta föreställningen (två timmar inklusive två pauser) är en fröjd och bör ej missas av någon vän av modern dansteater. För det är exakt det som vi bjuds på här, ingen utan dansteater balett men med Nationalbaletten.

Kasten är många - från intensiv och välkoreograferad ensembledans till en sensuell och uttrycksfull  dans för två i Little Monsters, där Kailey Kaba och Sergei Popov sensuellt och intimt skildrar en kärlekssaga från början till slut. Koreografen, argentinaren Demis Volpi, skildrar denna på sätt vemodiga saga till tonerna av Elvis Presley. Vid Are You Lonesome Tonight går paret långsamt åt olika håll. Det är bittert, vemodigt, vackert.

Den unge svenska koreografen Alexander Ekman arbetar med överraskningar. Han vill till exempel föra ut dansen till miljöer, där den normalt sett inte vistas i. Hans verk Episode 31, som för övrigt skapades för The Juilliard School i New York, föregås av en projektion, där vi ser dans framföras i välkända miljöer i Helsingfors. Till åskådarnas tydliga förvåning. För hur ska man reagera, när någon plötsligt börjar dansa på gatan eller i metron? Det vittnas om blyghet och att folk vänder bort blicken. Många vill inte dras med. Kanske är det så. Episode 31, som för övrigt inleder kvällen, är ett kraftfullt ensembleverk med varierande rytmer och i högt tempo. Full fart och kreativitet. Och humor.

I den internationellt kända koreografen Carolyn Carlsons If to Leave is to Remember, som hade sitt uruppförande i München år 2006, handlar det också om smärta vid avsked. Det handlar om uppbrott och om den ensamhet som följer. En innerlig dansskildring om separation. Varje dag lämnar vi något bakom. 

Jorma Uotinens kraftfulla dans Jord för enbart manliga dansare har sitt ursprung i en resa till Australien, då Uotinen såg och fascinerades av den röda jorden. Verket skapades ursprungligen för de manliga dansarna vid Den kungliga baletten i Köpenhamn.

Dansarna är klädda i kiltar och den röda jorden sprutar under fötterna på dem. personligen kommer jag att tänka på Stravinskijs Våroffer, vilket är ett beröm så gott som något. En synnerligen kraftfull avslutning.

Ulf Persson
22.02.2016 kl. 19:08

Underhållande och angeläget!

Sånger vid randen av ett grått hav

av Pipsa Lonka

Regi: Janne Reinikainen

Scenografi: Otso Linnalaakso

Videodesign/ljus: Joonas Tikkanen

Medverkande: Oskar Silén, Nina Hukkinen, Sue Lemström, Thomas Backlund, Sophia Heikkilä, Johanna af Schultén m fl

Svenska Teatern - Stora scenen - Premiär 17.2.2016

 

”Sånger vid randen av ett grått hav” är en på samma gång lång och poetisk titel på något så intressant som ett smålustigt sorgespel om ett av de stora hoten i vår tid. Den globala uppvärmningen och det stigande havet. Det går också åt skogen i Pipsa Lonkas prisbelönta pjäs men det gör det med stillsam humor som för tankarna till Kaurismäki. Man sitter och småler.

Det finns en underrubrik till pjäsen, som genast fick mig intresserad. ”These little town blues are melting away”. De raderna har man ju gnolat på en och annan gång, ty man kan ju sin Sinatra. Närmare bestämt ”New York, New York”, och så undrar man vad detta har med pjäsen att göra. På slutet kommer det - och då är ju jag helt salig. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag just nu har en bok på gång som på engelska heter ”Memory of Water” och är skriven av Emmi Itäranta. På finska heter den för övrigt ”Teemestarin kirja”. Den utspelas i en framtid och handlar om vatten, närmare bestämt bristen på. ”Sånger” utspelas också i en framtid och handlar också om vatten men här gäller det inte brist utan tvärtom - hotet från ett stigande hav. Östersjön hotar att dränka en hel by och människorna måste förhålla sig till detta.

Det finns en regel inom teater och film som lyder: ”Berätta inte - visa!” I ”Sånger” På Svenska Teaterns stora scen i regi av Janne Reinikainen bryter man direkt med denna regel. Oskar Silén sitter i en bur till vänster och berättar vad som händer på scenen. Det är en Verfremdungseffekt som fungerar. Den distanserar, vilket också är meningen men man skapar också en effekt. I sanningens namn känns dock inledningen lite för lång och långsam men det tar sig. Sen kan man ju alltid undra vad man ska ha berättarrösten till. 

En kustby hotas av det stigande vattnet. Vi får se ett antal bybor förhålla sig till hotet och till varandra. Den stora scenen snurrar och ger oss ett antal miljöer från gammaldags stugmiljöer till modernt köpcentrum. Allt väl designat av  scenografen Otso Linnalaakso. I dessa miljöer möter vi ett antal existenser mer eller mindre underliga. Någon lider av sömnlöshet, en annan gör sin dagliga gymparörelser till sång av Katri Helena och någon målar bara vitt till tonerna av marschmusik. Det är absurt och det är humoristiskt på ett som alltså för mina tankar till Kaurismäkis filmer. Lugnt och stilla och med blanka uttryck säger man absurda saker. Det finns ett uttryck för det på engelska - ”deadpan”. 

Vattnet stiger och byns invånare måste evakueras. I den andra akten flyttar man in på ”Seniorhemmet Happiness”, och i det namnvalet finns också en stillsam humoristisk effekt. Den andra akten är för övrigt tätare. Berättarrösten tystnar mer och mer. Dramat drivs till sin dramatiska spets. Det är snyggt. 

”Sånger” på Svenska Teatern är inte enbart intressant för den historia pjäsen berättar utan även hur den gör det. Användningen av en berättare är en sak som distanserar. En annan är naturligtvis mixen av teater och bildprojektioner. Mycket av skeendet projiceras och det kan man naturligtvis undra över. Såväl berättare som projektioner gör möjligen teaterupplevelsen intressantare men gör det ”Sånger” till en bättre pjäs?

Intressant, angeläget, välspelat. 

 

Ulf Persson
18.02.2016 kl. 09:01

Flott underhållning!

 

Vampyrernas dans

 

Musikal av Michael Kunze och Jim Steinman

 

Finsk text: Marika Hakola

Regi och koreografi: Markku Nenonen

Kapellmästare: Eeva Kontu

Scenografi: Jani Uljas, Jari Ijäs

Kostym: Elina Kolehmainen

Ljusdesign: William Iles

 

Helsingfors stadsteater

Peacock

Premiär 3.2.2016

 

 

Man kan direkt konstatera två positiva saker med den här stora musikalsatsningen. Det ena gäller djärvhet och förnyelse. Det är ju så mycket mer intressant att bjuda på något nytt och spännande än att upprepa gamla succéer. Så tack för det. Uppsättningen av Vampyrernas dans bjuder sedan för det andra på ett par timmars tjusig och påkostad underhållning Det är bara att tacka och ta emot. Det här är flott, underhållande och kul. 

I bakgrunden finns Roman Polanski och filmen Vampyrernas natt från 1967, i vilken han själv för övrigt spelade rollen som Alfred. Vampyrer och Dracula leder tankarna till skräckromantik och Transsylvanien, och det är nog så riktigt. Hit kommer professor Abronsius och den unge Alfred för att forska om fladdermöss och blir snart indragna i olika konstigheter. I byn dit de kommer äter man för övrigt massor av vitlök, ty det gillar som bekant inte vampyrer.

Den skräckromantiska historien kan leda tankarna till The Phantom of the Opera. Det sker för övrigt redan i inledningen, då man med frenesi spelar på en mäktig orgel. Vampyren dvs greve von Krook och den ljuva Sarah är sedan en variant på skönheten och odjuret dvs samma tema som i The Phantom. Sen kan man ju också konstatera att den här historien saknar Lloyd Webber-musikalens konstnärliga djup och farlighet. Trots vampyrernas otrevliga vana att gå omkring och bitas, så är det här en snäll produktion, dit man till och med kan ta barn.

Det finns mycket att glädja sig åt i den här uppsättningen. Det är en slösande påkostad produktion med en institutionsteaters alla resurser. Stort plus för kostymerna av Elina Kolehmainen, som i det stora dansnumret i den andra akten var en uppvisning i den högre gotiska skolan. Här var för övrigt i all svart elegans inte filmen Sweeney Todd långt borta.

Fiffig scenografi! Trots att man måste sakna Stadsteaterns stora scen, så lyckas man här skapa god transsylvansk lokalfärg på den betydligt mindre Peacockscenen. Stort plus också för koreografi och regi av Markku Nenonen och ljus av William Iles. Det blodröda flammar som norrsken i fonden, och det är mycket tjusigt. Sen får man ju inte glömma att det är ofta fullt rocktryck från orkestern under ledning av Eeva Kontu. Musiken? Ja, jag kan ju inte komma på någon melodislinga så här dagen efter men musiken är lättlyssnad med influenser från såväl Lloyd Webber och The Phantom som  Les Misérables. 

Solisterna håller hög vokal klass. Från Mikko Vihmas kraftfulle och diaboliske greve, Petrus Kähkönens sympatiske Alfred, Antti Timonens tankspridde professor, Raili Raitalas ljuva Sarah till Samuel Harjanne som grevens något bögige son Herbert. 

Med andra ord - flott underhållning!

 

Ulf Persson
04.02.2016 kl. 10:36

Mycket yta men djärv koreografi

 

Foto: Yoshi Omori/Svenska teatern

Förvandlingen

av Franz Kafka

Regi: Carl Knif

Scenografi: Erik Salvesen

Kostymer: Karoliina Koiso-Kanttila

Medverkande: Patrick Henriksen, Misa Lommi, Niklas Åkerfelt, Simon Häger, Anna Stenberg

Svenska Teatern

Amos - Premiär 27.1.2016

Hur ska man närma sig Franz Kafkas Förvandlingen? Det är en god fråga. En annan och grundläggande är naturligtvis vad Kafka vill säga. Det är ytterligare en god fråga och svaren och tolkningarna är säkert oräkneliga och har nog lika säkert legat till grund för nog så lärda avhandlingar. 

Gregor Samsa, Patrick Henriksen, blir förvandlad till en insekt, en skalbagge, och som en följd av denna underliga och högst oväntade metamorfos går allting åt skogen för Gregor: jobb, familjerelationer! Allting. Vad betyder nu detta? Att en dramatisk förändring kan få oöverstigliga konsekvenser? Sant nog.

Scenrummet på Svenska Teaterns Amosscen är skapat av scenografen Erik Salvesen och leder tankarna till social instängdhet, där allt tycks mer eller mindre i förfall. En söndrig karmstol accentuerar förfallet. Denna kommer snart att få spela en central roll och blir till skalbaggens hem i vilket Patrick Henriksen kryper omkring.

Jag sitter och undrar hur Kafkas pjäs hade sett ut i mer realistisk spelstil? Denna bisarra historia - hur hade det sett ut? Regissören Carl Knif är nämligen allt annat än realistisk. Han väljer distanserande uttryck som urverkskoreografi, dans, upprepningar samt en ryckig spelstil som kan föra tankarna till dockspel. Aktörerna agerar som om vore de uppskruvade dockor, och röstläget är genomgående högt. Alltför högt för att tillåta nyanser. Problemet med denna spelstil och detta höga tonläge är att denna till synes djärva yta distanserar åskådaren från innehållet. Det minsta man kan säga är att det inte är publikfriande. Djärvt däremot - ja.

Detta sagt kan man i stället beundra det fysiska anslaget. Uppsättningen av Förvandlingen är nämligen i sanning krävande fysisk teater. Patrick Henriksen som den förvandlade tjänstemannen Gregor Samsa klättrar bokstavligt på väggarna och balanserar på en säng på ett sätt att man knappt vågar titta. Det är oerhört skickligt och verkar nog så farligt. Samma kan sägas om Anna Stenberg som mystiskt svartklädd far över väggarna minst lika skickligt som någonsin Spindelmannen. 

Det är överhuvudtaget goda insatser i Förvandlingen. Koreografin sitter och ryckningarna är väl inövade. Sen kan man som åskådare sitta och bli mer och mer frågande inför spelstilen. Samma sak gäller valet av en man, Simon Häger, i rollen som Gregor mor, fru Samsa. En utmärkt insats, förvisso, men varför en man? Vad är det konstnärliga mervärdet? 

 

 

 

 

Ulf Persson
29.01.2016 kl. 11:14

Imponerande, Viirus!

Textfest

19.11-19.112

på Teater Viirus

 

Dan före dan av Kaj Korkea-aho

Regi: Sinna Virtanen

 

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Regi: Anni Klein

 

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Regi: Linda Wallgren

 

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Regi: Rasmus Slätis


Det är ju egentligen ganska fantastiskt. Jag menar åtta nyskrivna kortpjäser med tillika åtta debuterande pjäsförfattare och regissörer. Allt på en månad i ett intensivt program, där varje pjäs spelas fem gånger. Inte för inte är Viirus en överraskningarnas teater och i mitt tycke kanske den mest vitala svenskspråkiga scenen. Av dessa åtta pjäser, har jag nu sett fyra. Ett par intryck.

Dan före dan av Kaj Korkea-Aho

Vi ser Maria Ahlroth från Viirus som fullständigt utslagen av julstress. Hon ligger med huvudet på köksbordet och blickar tomt ut i fjärran. En pjäs om vanlig julstress hinner man tänka, innan det blir mer än så. Jultomten i Rovaniemi har blivit mördad och frågan är hur man tar upp detta nog så obehagliga faktum med det barn som finns i familjen. En overklig tomte har utsatts för en grym och verklig händelse. Tillika har han fått halsen avskuren, vilket fick mig att tänka på ISIS. En terrorhandling möter vår världs sk julmys. Är det så det är tänkt? 

Korkea-Ahos pjäs är kort (40 minuter) och skissartad. Lite relationer och smågnabb  men man väntar sig något mer. Ett gott anslag, dock. Enkel scenografi. 

 

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Ett starkt stycke teater som gör avstamp i krigets sedvanliga korsuverklighet för att sen övergå till en rejäl satirisk spark på vårt nyliberala samhälle, där allt kan köpas för pengar och där kapitalismen är religion och därmed Björn Wahlroos gud. Det är mycket fiffigt gjort med action, blodig realism och ljudeffekter. Samt rök. Det är som slaget vid Lützen men det är slaget om Finland, det gäller. Allt ackompanjerat av näringslivsfloskler som tyvärr känns alltför bekanta. Hur länge ska vi stå ut med dem, tycks Enholm Hjelm med rätta undra. Vinterkriget blir också till ett varumärke, och det är ju att vissla högt i den finska kyrkan. För ett antal år sedan hade förmodligen pjäsen väckt ett ramaskri. Men nu?

Pjäsen skildrar folkhemmets (som det heter i Sverige) förfall, där det ärorika förflutna med korsu och hjältar reas ut. Den gamla verkligheten gäller inte längre och korsunostalgikerna har ingen plats i samhället.

Mycket intensivt och övertygande spel på alla händer. Underhållande och tänkvärt.

 

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Det är alltid bekymmersamt med berättare. Det gäller i pjäser såväl som på film. Show - don’t tell - heter det ju. Illusionen bryts med berättare, och det är nästan aldrig lyckligt. Här talar berättaren till oss direkt, och berättaren är författaren själv, alltså Mathias Rosenlund, här spelad av Viktor Idman. Pjäsen har Rosenlund för övrigt byggt på sin bok med samma namn, och det är en bok om fattigdom som fått genomslagskraft samt gett Rosenlund framgång. Den har också, enligt texten, tillåtit honom att flytta till Tölö. Varför gjorde han det, om det är så - vilket han påstår - att han alltjämt är den samme? Här är ett tema som jag skulle vilja få vidareutvecklat. Samma sak gäller förresten Susanna Alakoski, som skrivit om den svenska fattigdomen. 

Pjäsen är en skiss och berättartekniskt lite problematisk med berättare, Verfremdungseffekter och långa monologer. Smårolig och sympatisk men inte helt övertygande.

 

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Här gäller just show - don’t tell, i denna surrealistiska, nästan farsartade - fast ett eventuellt skratt fastnar tämligen snart i halsen - pjäs. Det är en pjäs om förnedring och otrygghet, allt ett övervakningssamhälle, där flygplatsens säkerhetskontroll får tjäna som symbol för det förnedrande samhället och den förnedrade människan. Det är snyggt gjort.

Just det alltmer skruvade i situationen blir till en grym fars, en katt- och råttalek, där Jessica Raita är en sällsynt sadistisk kontrollant. Ett rollporträtt man bär med sig länge.

Det börjar distanserat som en en teaterlek, där emellertid leken alltmer mer blir till en absurd verklighet. Lite oklart slut men kraftfullt och intressant. Och Jessica Raitas figur vill man inte träffa på nästa gång man ska ta flyget.

Ulf Persson
26.11.2015 kl. 14:33

Når inte riktigt fram.

Den älskande

av Sofia Aminoff

Regi: Helena Hasselblatt

Scenografi: Marjaana Rantama

Medverkande: Anja Bargum, Kim Gustafsson, Kajsa Ek, Wilhelm Grotenfelt

 

Östra Nylands Teater i samarbete med Svenska Teatern

Nicken

Premiär 15 oktober 2015

I  programbladet finns två intressanta foton. Det första föreställer den lille Jean Sibelius i sin mammas famn med storasystern Linda bredvid. På foto nummer två är Linda bortretuscherad. Jean är ensam kvar hos mamma. Vem låg bakom retuscheringen? Och varför gjordes den? I texten står: ”Ur sin andra brors (Jeans) offentliga bild skulle hon snart retuscheras bort”. Varför? Skämdes kompositören Jean för sin syster? Störde hon bilden av honom själv?

Linda Sibelius, begåvad pianist, blev psykiskt sjuk efter en vistelse i Afrika, vårdades en längre tid av brodern och läkaren Christian Sibelius, vistades senare på Nickby mentalsjukhus och retuscherades alltså sedan bort av sin världsberömde bor, kompositören Jean. Häri ligger en otrolig dramatisk sprängkraft. Vad hände och varför? Jag skulle ha velat höra brodern Jeans röst här!

I Sofia Aminoffs pjäs Den älskande möter vi Linda Sibelius, Anja Bargum, på Nickby och vi får styckevis och delt följa hennes behandling under den mycket förstående läkaren Michael Wolff, Kim Gustafsson. Samtidigt finns en parallellhistoria i nutid, som också utspelas på Nickby, vilket nu, precis som i verkligheten, byggts om till lägenheter. Här möter vi den unga Vilja, Kajsa Ek, som förbereder en utställning (om vad?) samt väntar på sin älskade Johannes Alamaa, Wilhelm Grotenfelt. Lindas komplicerade själstillstånd i dåtid speglas av Viljas och Johannes komplicerade förhållande i nutid. Så är det säkert tänkt men riktigt så blir det tyvärr inte. Det är naturligtvis dramatiskt fiffigt att blanda dåtid och nutid men kopplingen mellan de olika skeendena förblev oklar. 

Sofia Aminoffs pjäs Den älskande är ett ambitiöst försök att spegla själstillstånd med kärlek och hat som starka och drivande ingredienser. So far so good. Man ser alltså avsikten. Det dramatiska resultatet är dock sådant att man tyvärr inte når ända fram. Därtill är texten alltför snårig och oklar. Pjäsen är också synnerligen ordrik, och det sägs många och poetiskt fina saker men dramatiskt lyfter det inte. Man sitter och väntar på ett dramatiskt aha som tyvärr inte kommer. 

Scenografin med sin sjukhussäng och vita väggar är enkel men synnerligen funktionell. Här går skeendena in och ut i varandra, och det är fiffigt gjort. Plus för den begåvade regin av Helena Hasselblatt, alltså. Plus också för skådespelarinsatserna. Aktörerna gör vad de kan för att blåsa liv i ordmassan men deras karaktärer förblir tyvärr något suddiga. Något oförklarade. Däri ligger pjäsens problem. 

 

Ulf Persson
18.10.2015 kl. 11:25

Konstnärlig fullträff!

The Phantom of the Opera

 

Musik: Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe
Regi: Tiina Puumalainen
Scenografi: Teppo Järvinen
Kostymer: Marjaana Mutanen
Koreografi: Osku Heiskanen
Ljus: Timo Alhanen
Dirigent: Nick Davies

Medverkande: Sofie Asplund, Ville Rusanen, Tero Harjunniemi, Sauli Tiilikainen, Juha Riihimäki, Hanna-Lena Haapamäki, Sari Nordqvist, Elli Valinoja m fl

Finlands Nationaloperas kör och orkester

Finlands Nationalopera

Premiär 4.9. 2015

Detta är naturligtvis ett kraftprov, ett finskt kraftprov av rang. Det har tagit lång tid (29 år) sedan premiären i London men nu har Fantomen äntligen nått Helsingfors. Gott så. Dock är musikalen sig inte riktigt lik, ty regissören Tiina Puumalainen har fått tillstånd att avvika från det gängse konceptet och tillsammans med teaterns kreativa team skapa något nytt och annorlunda. Och det är ju naturligtvis intressant.

Borta är den sedvanliga vita masken, även om jag måste säga att jag föredrar den ursprungliga affischen framför operans. Båtfärden genom en rökfylld sjö, där ljus sticks upp är till stor del ersatt av djärvt klättrande i trappor som för tankarna till spännande tysk expressionistisk trettiotalsfilm. Fungerar alldeles utmärkt. Det blir dock en liten båtfärd på slutet, ty man sjunger ju faktiskt om en sådan. Fördelen med trappvarianten är naturligtvis att man sluppit borra hål i scengolvet. Till avdelningen annorlunda kan man lägga slutscenen där Fantomen försvinner. Klart annorlunda. Men bättre? Tveksamt. På samma sätt sätter jag ett frågetecken för scenen, där Christine tar av Fantomen masken. Föredrar faktiskt ursprungsversionen. Den har mer spänning.

Berättelsen om Fantomen på operan i Paris utspelar sig som bekant i den tid, då de avvikande och fula kunde visas upp och beskådas mot betalning på cirkus. Som till exempel den bekante Elefantmannen. Lägg sen till den eviga berättelsen om det fula och det sköna, skönheten och odjuret, så har man Gaston Lerouxs och Lloyd Webbers berättelse om Fantomen och hans kärlek till sopranen Christine Daaé. Fantomen som karaktär förenar en hög konstnärlig begåvning med ett hemskt yttre. Sen har utsattheten ju också tyvärr förvridit hans själ, och han har blivit bokstavligt talat livsfarlig. Men Christine förlöser honom i slutet genom en kyss. Skönheten oskadliggör odjuret. Eller?

Uppsättningen på Nationaloperan är synnerligen brittisk. Det är också intressant. Visserligen har man en finsk titel men allting är på engelska. Brittisk engelska. Ingetdera är självklart. I Sverige behöll man originaltiteln men sjöng på svenska. Här gör man alltså tvärtom. De flesta finnar med vilka jag talar engelska talar med amerikansk accent. I den här uppsättningen är det brittiska uttalet markant. Man har säkert legat i hårdträning. Som anglofil gläds jag.

Uppsättningen är som nämnt ett kraftprov. Ett slösande flott kraftprov med massor av folk på scenen. En fröjd för öga och öra. Fullträff för den sköna scenografin, design Teppo Järvinen, och likaså för kostym och ljussättning. Lägg därtill Lloyd Webbers välkända tongångar framförda med full kraft av operans orkester under ledning av Nick Davies.

Operasångaren Ville Rusanen är alldeles utmärkt som Fantomen och ger karaktären mänskligt och sympatiskt djup. Sen har han en ytterst bärande och kraftfull röst. Slutscenen där han ställer Sofie Asplunds älskliga och skönsjungande Christine inför ett omöjligt val är en av föreställningens absolut bästa scener. Oerhört gripande. 

Man kan glädjas åt många goda insatser. Tero Harjunniemis Raoul, Hanna-Leena Haapamäkis diva Carlotta, Sari Nordqvists Madame Giry och Elli Vallinojas Meg Giry. Vallinoja har en klar vacker sopran. Och Sauli Tiilikainen och Juha Riihimäki är komiska, som sig bör, som de hårt ansatta teatercheferna Firman och André. 

Uppsättningen är inte bara ett kraftprov - den är en fullträff. Det bevisas kanske mest av en på Nationaloperan ytterst ovanlig händelse. Stående ovationer!

Ulf Persson
11.10.2015 kl. 12:48

Underhållande men ytligt

 

Nuumisuutarit

av Aleksis Kivi

Regi: Janne Reinikainen
Scenografi: Kati Lukka
Musik: Timo Hietala
Ljus: Max Wikström

Medverkande: Aku Hirviniemi, Juhani Laitala, Karin Pacius, Inga Björn, Johannes Holopainen m fl

Finlands nationalteater

Premiär 23.9.2015

Ensemblen vandrar inledningsvis på scenen iklädda svarta rockar och dito hattar. Vi ser inte deras ansikten, ty ljussättningen gör dem till skuggfigurer projicerade mot en brandgul fond. Det är onekligen intresseväckande. En stund. Scenen är för lång. Vad vill regissör Janne Reinikainen säga? Vandringen ändrar karaktär, blir utdragen och så övergår den lugna vandringen till vilda och hysteriska skakningar, där rockar och hattar åker av. Man sitter förundrad. Skakningarna återkommer för övrigt i slutet. Man är lika förundrad då.

Aleksis Kivi sitter som bekant staty utanför teatern. Han ser inte glad ut. Undrar vad han hade tänkt  om den här uppsättningen. ”Sockenskomakarna” är som bekant ett burleskt stycke fast förankrat i den finska nationalsjälen. Det är också sådant att det med lätthet torde anpassa sig till sommarteatrarnas överspelande karaktär, där buskis är granne med burleskeri.

I centrum står skomakaren Esko, fysiskt och kraftfullt porträtterad av Aku Hirviniemi. Det är en prestation som det slår gnistor om, och Hirviniemi tar i så svetten lackar. Det är synd om Esko, ty han blir snuvad på sin vackra brud Kreeta, Johannes Holopainen. Före paus blir han så frustrerad att han välter allt över ända på Kreetas bröllop. Glas och tallrikar och flaskor far omkring i en dramatisk urladdning. Här måste också rent logiskt pausen ligga, ty scenen ska städas. 

Fart och fläkt, alltså. Efter paus, i den första scenen, är det samma sak. Full fart i en scen där institutionsteaterns fulla resurser används för att spela upp tablåer med genuint finska associationer som nationella tavelklenoder som Simbergs Sårad ängel och Gallén-Kallelas Lemminkäinens moder för att visa - vad då?

Det är väl här någonstans jag börjar undra. Reinikainens uppsättning är synnerligen väl förankrad i en finsk schablonyta med allt från flaggviftande till bastu och festande men under ytan? Vad finns där? 

Genusväxlingar har ju varit intressanta - mer eller mindre - sedan Shakespeares tid men det måste finnas ett skäl att använda denna utslitna kliché. Varför spelar Johannes Holopainen Kreeta och Inga Björn Mikko? Kul men - so what? Och Mikkos metamorfos från man till kvinna i en sensuell scen tillsammans med Esko? Det är som bekant väldigt mycket genusprat i denna den mest politiskt korrekta av världar men det måste finnas system i galenskapen, för att nu tala med Shakespeare.

Musiken spelar stor roll. Från Timo Hietalas kompositioner till Wagner (varför det?) och Frank Sinatra med Let’s Face the Music and Dance. Underhållande men …

Gedigna skådespelarinsatser överlag som sig bör, ty detta är Finlands nationalscen! Fiffig scenografi av Kati Lukka med ett gott utnyttjande av nationalscenens alla resurser. Det är snyggt. Dock kan jag inte låta bli att undra varför träden i den finska skogen hänger upp och ner. Snyggt och lustigt men …

Slutord. Nummisuutarit på Nationalteatern är en i mycket underhållande föreställning, där de enskilda delarna dock inte förs samman till en övertygande helhet. Men kul.

 

Johan Finne
25.09.2015 kl. 12:01

Full pott för Billy!

Billy Elliot

Text: Lee Hall
Musik: Elton John

Regi och koreografi: Markku Nenonen
Musikalisk ledning: Risto Kupiainen
Scenografi: Jani Uljas och Jari Ijäs
Kostym: Elina Kolehmainen

Medverkande: Lassi Hirvonen, Kasperi Virta, Risto Kaskilahti, Jonna Järnefelt, Antti Keinänen m fl 

Peacockteatern
Premiär 27.8.2015

Lassi Hirvonen står i gången med sin lilla resväska. Han står precis intill mig och jag kan se att koncentrationen är total. Blicken är förväntansfull och riktad mot en framtid i London. Där finns den kungliga balettskolan. Billy lämnar gruvsamhället och det stora äventyret börjar. Musikalen är däremot slut.

Musikalen Billy Elliot har nu gått nästan tio år i London och varit synnerligen framgångsrik. Inte så konstigt kanske, för vi har här en askungesaga, en dröm som blir verklighet, satt i en typiskt engelsk miljö av 80-talssnitt, vilket innebär såväl Thatcher som gruvstrejk. Lägg därtill god musikalmusik av Elton John, ett antal slagkraftiga scener, ett utmejslat persongalleri och saken är klar. Billy Elliot är balettens svar på Askungen.

Det har tagit lång tid för Billy Elliot att nå Norden men nu sker det med besked. Först ut är alltså Peacockteaterns uppsättning på Borgbacken, och nästa år väntar Malmö. Därefter är det - slutligen - dags för Stockholm. 

Läser man den engelske författaren George Orwell får man veta att gruvarbetarna är de absolut noblaste arbetarna i England. Det är de som utgör det riktiga England, där upp i norr, till skillnad från det struntfina södra England. Här ligger också en konflikt i Billy Elliot. Norr mot söder. Gruvsamhället mot London. 

En eloge för att man på Peacockteatern lyckats väl fånga den typiska gruvarbetarmiljön, i kläder och inredning. För denna bedrift står scenograferna Jani Ullas och Jari Ijäs samt kostymören Elina Kolehmainen. I denna miljö finns alltså de äkta människorna med de äkta och riktiga värderingarna och med hjärtan av guld. En god representant för detta släkte är fadern spelad av Risto Kaskilahti. Balett för sonen var inte vad han hade tänkt sig. Om man nu uttrycker sig milt.

Drömmen om dansen byggs upp med hjälp av den likaledes småbarska men goda danslärarinnan fru Wilkinson, fint porträtterad av Jonna Järnefelt. Dansdrömmen kulminerar sedan i en hisnande vacker sch där den unge Billy möter sitt äldre jag, Antti Keinänen, till tonerna av Tjajkovskijs Svansjön och med en rökmaskin som får gå på högtryck. Det är tjusigt och inte ett öga är torrt i salongen.

Det är beundransvärt att man lyckats hitta så mycket talang hos de unga aktörerna. Man ska ju kunna agera, dansa och sjunga. Lassi Hirvonen var premiärkvällens Billy (man alternerar mellan tre lag) med den äran. Priset denna kväll tog dock Kasperi Virta som hans vän, den lilla, söta och homosexuella Michael. En naturbegåvning. Jubel i salongen. 

Regin av Markku Nenonen är rapp och scenerna växlar i högt tempo. Det går med andra ord undan. Flera scener etsar sig fast. Andra aktens öppningsscen med sången om Margaret Thatcher, vilken rimligtvis inte innebär lika mycket för en finska publik men som är oerhört slagkraftig. Masscenerna med polis och gruvarbetare. Scenen när hela byn går samman och samlar ihop pengar till Billy. Och så scenen när gruvarbetarna gett upp och åker ner i gruvan igen samtidigt som Billy alltså fått chansen att lämna den här miljön. Då står han där med sin lilla resväska.

Den här uppsättningen av Billy Elliot är mycket underhållande och torde vara perfekt för att ta med sig barnen på. Följ dina drömmar - är budskapet!

Ulf Persson
29.08.2015 kl. 11:53

Mäktig Boris Godunov!

Boris Godunov

 

Opera av Modest Mussorgskij
Dirigent: Leif Segerstam
Assisterande dirigent: Ralf Kircher

Regi: Nicola Raab
Scenografi: George Souglides
Ljusdesign: Linus Fellbom

Medverkande: Matti Salminen, Artem Grutko, Anna Immonen, Christian Juslin, Taras Shtonda m fl

Nyslotts kör och orkester
Operafestivalen i Nyslott
Olofsborg

22 juli 2015

Premiär 11 juli

Över dramat om Boris Godunov vilar något som väl närmast kan föra tankarna till Shakespeare och Macbeth. Vägen till makten genom våld och blod och så ”försoningens” död på slutet. Reningen i döden. Ensamheten när allt hunnit ifatt en och man inte längre kan komma undan. Ett drama som gjort för Olofsborg. Det var knappt fyrtio år sen sist, och nu är det så dags igen. Onsdagens föreställning tillägnades för övrigt den tidens Boris Godunov - Martti Talvela, vars bild mötte åskådarna vid inträdet på borgen. Så kvällen var alltså Talvelas men först och främst hans efterträdares - Matti Salminen.

Ivan den förskräckliges efterträdare Fjodor har dött och man erbjuder Boris Godunov kronan som tsar. Han måste trugas men accepterar till sist. Så småningom visar det sig att han låtit mörda den rättmätiga efterträdaren till tsartronan, Dmitrij, och så är det kraftfulla dramat igång. Som Macbeth, alltså. Boris Godunov kommer inte undan.

Olofsborg med sina höga medeltida murar är naturligtvis en perfekt spelplats för Boris Godunov. Man riktigt känner instängdheten i 1500-talets Ryssland. Instängdheten, fattigdomen och den nyckfulla makten. Scenografen George Souglides har skapat ett stort lådliknande rum, en maktens kub, som får representera Godunovs kammare och Kreml, och med svenske Linus Fellboms läckra och dramatiska ljussättning skapas en kontrast här till folkets grå massa utanför. 

Kören spelar här - som ofta i Nyslott - en stor och viktig del i dramat. Från första scenen och framåt finns den månghövdade kören där, lika aktiv och viktig som väl kören i ett antikt, grekiskt drama. För övrigt slås man alltid över vilken hög klass festivalkören i Nyslott håller. Här är det så dags igen. Regissören Nicola Raab ser också till att spelet mellan makten och folket sker kraftfullt och effektivt. 

Mussorgkijs musik understryker väl dramat. För den musikaliska instuderingen står, liksom på sjuttiotalet för övrigt, Leif Segerstam, känd numera i högsta grad även för publiken i Malmö. Dock var det så att den som med bravur höll i taktpinnen vid den föreställning jag bevistade var den assisterande dirigenten Ralf Kircher.

Den i flera avseenden store basen Matti Salminen som Boris Godunov genomför en riktig kraftprestation. Salminen, som precis fyllt sjuttio, ger tyngd och kraft åt huvudpersonens kval, och stämman tycks ha kvar mycket av sin sin lyster. En prestation som följdes av sällsynt starka applåder och minsann en och annan stående ovation.

Den vokala kraften fanns på flera håll i den här uppsättningen. Man kunde glädja sig åt Anna Immonens klara sopran som Ksenia, Boris dotter, och som fursten Vasilij Shuiskij firade Christian Muslin triumfer med sin sköna tenor. Och man måste också nämna Taras Shtonda som med sin mäktiga bas gav tyngd åt munken Pimen, en synnerligen viktig roll.

Överhuvudtaget en fullträff för operafestivalen. Nästa år finns tyvärr inte Boris Godunov på repertoaren. Då får man trösta sig med tre operor byggda på Shakespeares verk. Det är ju 2016 exakt 400 år sedan Shakespeare gick ur tiden, och det högtidlighåller man i Nyslott genom att presentera Macbeth, Otello och Falstaff. 

Ser spännande ut! 

 

Ulf Persson
23.07.2015 kl. 12:36

Sprittande operett i Nyslott!

Glada änkan

Operett av Franz Lehár

Regi: Robert Meyer
Musikledning: Alfred Eschwé
Scen: Eva-Maria Schwenkel
Kostym: Dagmar Niefind

Medverkande: Ursula Pfitzner, Mathias Hausmann, Vincent Schirrmacher, Julia Koci, Kurt Schreibmayer m fl

Kör och orkester från Volksoper, Wien

Statsbaletten i Wien

Operafestivalen i Nyslott
Premiär 3 juli 2015

Det är naturligtvis en kulturell överraskning som heter duga att operafestivalen i Nyslott satsar på operett på Olofsborg för första gången i festivalens hundraåriga historia. Jag har haft anledning att följa festivalen under många år nu, och upplägget har följt ett visst mönster. En inhemsk nyproduktion per år, gärna av en finsk kompositör, ett par internationella opera high-lights som ständiga följeslagare och så ett gästspel på slutet. Så där har det alltså sett ut men så är det inte längre.

Festivalens nya konstnärliga team dvs Jorma Silvasti och Jan Strandholm slår nu in på nya vägar. För vad sägs om två gästspel i år? Volksoper i Wien med Lehárs Glada änkan och så Semperoperan i Dresden med Mozarts Figaros bröllop. Dessa två gästspel får nu inleda säsongen, och sen har vi senare som inhemskt huvudnummer en nyproduktion av Boris Godunov under musikalisk ledning av Leif Segerstam och med Matti Salminen i titelrollen. Föreställningen den 22 juli tillägnas förresten hans store föregångare i rollen - Martti Talvela. Blir spännande. Lägg härtill Verdis Tosca och La Traviata, och här har ni årets säsong.

Och nu till frackarnas och bubblets värld. Operett på Olofsborg - hur går det? Jo, det går alldeles utmärkt, och det var faktiskt länge sen jag hörde så långa och intensiva applåder där. Det är väl bara den finska misstänksamheten mot stående ovationer som gjorde att det inte blev massiva sådana. Små försök gjordes dock.

Succé alltså för Volksoper från Wien men det satt rätt långt inne. Den första akten var i sanningens namn aningen trög. Det är först med den sköna Viljasången i den andra akten som det riktigt lyfter men då lyfter det med besked. Ursula Pfitzner som den glada änkan Hanna Glawari skänker åt den här känslomässiga sången en intensitet och en värme så att knappt ett öga är torrt. Absolut inte hos Danilo, Mathias Husmann. Här är han räddningslöst förlorad.

Den här operetten utspelas i Paris under förra sekelskiftet, och den parisiska atmosfären ska understrykas av en stor bild på Paris med Eiffeltornet i fonden, och det fungerar så där. Lite svårare är det väl att skapa en nattklubbsstämning med en stenvägg som fond men det går. Inte minst med lite bubbel. Inte minst då musikaliskt bubbel från den stora och välljudande wienska orkestern under ledning av Alfred Eschwé. 

Det är stundtals synnerligen trångt på scenen och produktionen måste ha varit en utmaning rent scentekniskt. Det är också en rejält påkostad uppsättning med massor av folk som kommit på besök från Wien, och det blir trångt. Å andra sidan blir det bra tryck i kören, och baletten på slutet lyckas tränga sig fram i ett explosivt nummer som på ett elegant sätt får fram den franska stämningen. 

Solisterna håller synnerligen hög klass. Ursula Pfitzner som änkan och så Mathias Husman som Danilo är ett vackert och skönsjungande par som efter nästan tre timmar inser sitt bästa dvs de säger ja till varandra.  Extra plus rent vokalt för tenoren Vincent Schirrmacher i rollen som Camille de Rosillon. I sanningens namn ska sägas att man kör med alternerande solistlag under gästspelets inalles sex föreställningar.

Allt som allt en lätt och lustig och i allt angenäm afton på Olofsborg, alltså. Vad blir nästa steg? Ny operett? Vad sägs om Orfeus i Underjorden? Eller en musikal? Man sätter ju nästa säsong upp The Phantom of the Opera på Nationaloperan så varför inte?

Ulf Persson
04.07.2015 kl. 13:30

Aida som kammaropera!

AIDA

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Antonio Ghislanzoni
Scenografi & kostym: Bente Lykke Möller
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Leif Segerstam / Ralf Kircher

Medverkande: Kelebogile Besong / Oksana Kramareva, Lars Cleveman / Daniel Frank, Tuija Knihtilä, Elena Manistina, Taras Shtonda, Fredrik Zetterström m fl

Malmö Opera Premiär 20 mars 2015

Aida kommer närmare och närmare. Från Nationaloperans i Helsingfors storslagna och på samma gång tidlösa version till Malmö Operas kammarversion. Som operachefen i Malmö, Bengt Hall, nämner i programbladet så är Aida en ”kammaropera med parader”. I Malmö kan vi glömma det senare. Här finns inga parader. Bara en folklig skugga.

Paret Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller har som bekant ett gediget konstnärligt förflutet i Malmö. Holm blev ju för tjugo år sedan konstnärlig ledare för den nyfödda Malmö Dramatiska Teater samt stod för åtskilliga uppsättningar. Där Holm stod för regi, stod hustrun Lykke Möller för scenografi. Ordet då som nu var minimalism.

Operan Aida som man normalt förknippar med triumfmarsch och parad (minns en uppsättning vid operafestspelen i Nyslott, där massor av beväringar tågade in) är här förvandlad till vad operan egentligen är – ett intimt triangeldrama. Det blir mycket kraftfullt.

Bente Lykke Möllers scenografi är synnerligen enkel men dramatisk. Höga pelare omger spelrummet och skapar en dramatisk och närmast kvävande spelplats. Aktörerna i triangeldramat – Aida, Amneris och Radamès – bildar dramats centrum på ett närmast konsertant sätt.

Det intima triangeldramat står i centrum på ett sätt jag inte tidigare upplevt i denna synnerligen avskalade version av dramat. Här finns en enkelhet och tydlighet, som är befriande. Samtidigt blir det i sanningens namn aningen kuriöst mellan varven. Kostymklädda maktens män, de religiösa ledarna i vitt och så folkets kvinnor i sina enkla kläder. So far so good. Så stiger det upp sex trumpetare iklädda frack på scenen och bryter illusionen i en slags Verfremdungseffekt. Intressant men alltså aningen kuriöst. En av de bästa scenerna regimässigt är för övrigt den då en lång rad av kvinnor visar upp bröllopsklänningar för Amneris.

Vid Nationaloperans uppsättning anmärkte jag att det var aningen konstigt att se Aida och Radamès gå hädan sittande i en soffa. Här är det så dags igen för en kuriös lösning av den dramatiska slutscenen. Man sitter på var sin stol. Där sitter de så alla tre bredvid varandra. Kuriöst men effektfullt, speciellt när Amneris långsamt får bära in sin. Och slutordet är Pace dvs frid eller fred, och det står också som en symbol för hela den här uppsättningens budskap. Rätt så – inte minst med tanke på den politiska situationen i Egypten idag.

Triumfmarschen ser man förresten här inte så mycket av. Man hör och anar, och i stället för att se de segerrika trupperna, så upplever man marschen genom alla dessa människor som begett sig ut för att skåda prakten och nu springer fram och tillbaka på ett torg. Intressant och onekligen aningen kuriöst.

Vokalt är här mycket att glädja sig åt. Leif Segerstam har satt sin prägel på tolkningen, vilken Ralf Kircher och operaorkestern väl förvaltar. Tuija Knihtilä har lämnat sin roll som Amneris vid Nationaloperan i Helsingfors för att här kreera samma roll, vilket hon gör med bravur.

Vid mitt besök sjöngs titelrollen Aida av den ukrainska sopranen Oksana Kramareva och Radamès av Daniel Frank. I båda fallen var det fråga om helgjutna prestationer.

Till dessa kan man nämna Fredrik Zetterströms kraftfulla Amonasro.

Så blev denna uppsättning av Aida, ett av operalitteraturens mest kända verk till en intim föreställning och en hyllning till kärlek och fred. Inte dåligt.

Ulf Persson
17.05.2015 kl. 13:06

Dramatisk Aida!

AIDA

Musik: Giuseppe Verdi

Libretto: Antonio Ghislanzoni

Regi: Georg Rootering

Scenografi: Bernd Franke

Kostymer: Götz Lanzelot Fischer

Ljus: Ilkka Paloniemi

Koreografi: Marilena Fontoura

Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Veronika Dzhioeva, Lilli Paasikivi, Mika Pohjonen, Jorge Lagunes, Koit Soasepp med flera

Nationaloperans kör och orkester

Nationaloperan i Helsingfors

Nypremiär 3 maj 2015

I teaterprogrammet konstateras helt korrekt att Verdis opera Aida fungerar både ”som stort spektakel och som intim kammaropera”. Det är en helt riktig anmärkning, och därför ska det nu bli synnerligen intressant att jämföra Nationaloperans femåriga uppsättning i regi av Georg Rootering, som just haft nypremiär med den intima version som regissören Staffan Valdemar Holm under Leif Segerstams musikaliska ledning skapat på Malmö Opera. Rapport om en vecka.

Uppsättningen på Nationaloperan som hade nypremiär i lördags är inte ett traditionellt stort spektakel utan går lite annorlunda vägar. Borta är det alltför uppenbart egyptiskt exotiska (inga elefanter på scenen och inga palmer) och i stället finns här ett försök till tidlöshet. Damerna i kören bär klänningar och har frisyrer som leder tankarna till 30-tal och det i sin tur kan få oss att tänka på krig i Europa. Projektionerna på slutet ger oss sedan brutala påminnelser om krig i vår nutid. Det är fiffigt gjort och fungerar. I det sammanhanget kan man tänka sig ännu senare och ännu brutalare påminnelser om krigets fasor. Det har ju som bekant hänt mycket sedan Vietnamkriget, ett krig som får framskymta i projektionerna. De etiopiska fångarna leds in klädda i overaller som leder tankarna till Guantanamo och – tyvärr – till IS.

Scenografin av Bernd Franke ger oss det inre av ett nog så stiligt palats i en slags nobelblå nyans. I förgrunden står en stilig soffgrupp som kuriöst nog även används i den skira och dramatiska slutscenen i gravvalvet, dit Radames förpassats och där ju Aida gömt sig. Aldrig förr har väl Aida och hennes älskade Radames gått hädan sittande i en soffa. Snyggt men kuriöst.

En uppsättning av Verdis Aida brukar som bekant vara ett säkert publikkort. Inte konstigt. Det är en opera som innehåller förbjuden kärlek, exotism, krig och förräderi samt har ett sorgligt slut. Kärleken övervinner allt – eller gör den? Alla föreställningar på Nationaloperan i den här omgången lär vara utsålda. Inte konstigt. Uppsättningen har också många fördelar. Stort och lysande spektakel, bra tryck i orkestern (men var kommer skorret i högtalarna ifrån?), tidlöshet och synnerligen goda solister. Och suverän kör.

I rollen som slavinnan Aida ser och hör vi Veronika Dzhioeva som har en god och innerlig sopran. Dessutom agerar hon väl. Ett lysande porträtt. Mika Pohjonen som hennes älskade Radames, hjälten som blev landsförrädare har pondus och ger tyngd åt rollen. Goda solistinsatser gör också Lilli Paasikivi som Amneris, Aidas rival samt Jorge Lagunas som Amonasro, Aidas far och kung av Etiopien.

Ulf Persson
04.05.2015 kl. 13:57

Romantiskt och hjärteknipande.

 

En midsommarnattsdröm

Balett efter Shakespeares komedi

Koreografi: Jorma Elo

Musik: Felix Mendelssohn Bartholdy

Scenografi och kostym: Sandra Woodall

Ljus: Linus Fellbom

Medverkande: Tiina Myllymäki, Sergei Popov, Samuli Poutanen, Daria Makhateli, Nicholas Ziegler, Wilfried Jacobs med flera.

Nationaloperans balett, kör och orkester.

Premiär 24.4.2015

Naturligtvis är detta succé. Baletten En midsommarnattsdröm blir i denna uppsättning på Nationaloperan till en trolsk kväll full av överraskningar och publikdragande för att inte säga hjärtknipande ingredienser. Vem kan motstå små balettelever som trippar omkring iklädda vita balettdräkter och med ljus i håret? Gulligt är ordet. Det blev också applåder inför öppen ridå flera gånger, vilket naturligtvis var högst rättvist.

Shakespeares komedi utspelar sig som bekant på flera plan. Vi har hovet i Aten med sina stränga regler, vilket utgör förutsättningen för de två kärleksparens trassliga förhållanden. De flyr ju till skogs, och där har vi älvkungen och älvdrottningen med en fnurra på tråden. Älvdrottningen Titania har ju fått en ny favorit, här sedesamt och något obegripligt förvandlad till en liten orientalisk flicka, och så har vi alven Puck som naturligtvis lyckas ställa till stor oreda. Dessutom dyker de lustiga hantverkarna som ska spela upp det tragiska skådespelet om Pyramus och Thisbe upp. Alla ingredienserna finns också med i Jorma Elos balettversion men något förkortat och omstuvat. De fyra hantverkarna till exempel hamnar mer eller mindre i bakgrunden och deras roll förblev något dunkel. Dem kunde man kanske ha gjort mer av. Här finns ju onekligen en komisk och lustig potential av publikfriande art.

Den här uppsättningen vinner på sin slösande skönhet, där man målar med breda penseldrag i detta romantiska stycke som här försetts med antika drag genom scenografi och kostym. Ljussättningen av Linus Fellbom understryker det romantiska, när den likaså romantiska musiken av Mendelssohn får svepa fram. Det är vackert. Med tillägg av delar av violinkonserten i slutet (utsökt violinsolo av Jukka Merjanen!) får man en föreställning på drygt två timmar. Helafton alltså. Dock märks det på slutet att Elo velat fortsätta att suga på den romantiska karamellen. Slutet blir aningen utdraget och man tycks tveksam om hur det hela ska sluta. Allting hade ju kunnat sluta med den berömda bröllopsmarschen men det gör det alltså inte.

Uppsättningen är också ett veritabelt kraftprov, där Operans alla balettkrafter tycks medverka. Solisterna är lysande. Tiina Myllymäki som älvdrottningen Titania och Sergei Popov som älvkungen Oberon är ett synnerligen stiligt par. Samuli Poutanen som Puck gör en gedigen och kraftfull insats och dessutom står han som sig bör för de komiska krumelurerna. Inte minst i samspelet med de små alverna drar han ner applåder.

De fyra ungdomarna rymmer till skogs, Titania blir kär i en åsna dvs Botten vävare, som Wilfried Jacobs gör härligt med åsneskrin och allt. Sen löser sig förtrollningarna och allt slutar som det ska i denna den bästa av balettvärldar.

Härlig uppsättning!

Ulf Persson
26.04.2015 kl. 13:06

Angeläget och gripande!

 

Fosterlandet

 

av Lucas Svensson

 

 

Regi: Anna Takanen

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg

 

Medverkande: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mitja Sirén, Iwar Wiklander, Thomas Backlund m fl

 

Urpremiär på Göteborgs stadsteaters stora scen 25 februari 2015

Finlandspremiär på Svenska Teaterns stora scen 9 april 2015

 

 

Under Finlands två krig, vinterkriget samt fortsättningskriget, sändes över 70 000 barn till Sverige, till svenska fosterhem. Efter kriget kom de flesta tillbaka till Finland; dock stannade ca 15 000 kvar i Sverige.

Lucas Svenssons pjäs Fosterlandet, som till stor del bygger på regissör Anna Takanens faders historia, skildrar insiktsfullt och dramatiskt hur några öden kunde se ut. I centrum står den åldriga Elsa, Birgitta Ulfsson, som ser tillbaka på sitt liv och hur hon tvingades att skicka sin son Juhani (John), Iwar Wiklander, till Sverige. Ett beslut som hon aldrig kom över. Han i sin tur var en av dem som stannade kvar och blev historielös och inte ville veta av Finland. När hans dotter Lussa, Tanja Lorentzon, skriver en bok om hans historia, är han till en början inte intresserad. Allt det där är så länge sen, glömt, säger han. Sen blir han så småningom stolt och kommer faktiskt till Finland, till moderns dödsbädd med försoning som följd.

Pjäsen gör på olika tidsplan nedslag i den finska nutidshistorien under de senaste sjuttio åren. Det är gediget gjort och man har också tydligt haft ambitionen att berätta så mycket som möjligt. Problemet är att resultatet är en föreställning på fyra och en halv timme, och det är i alla sammanhang minst en timme för mycket. Inte ens Wagner lyckas hålla intresset vid liv under hela den tiden. Kill your darlings, alltså!

Detta sagt kan man konstatera att Fosterlandet är en lika viktig som intensiv teaterupplevelse. Här finns också många scener med stark genomslagskraft. När rampen till exempel fylls av sorgsna barn med adresslapp om halsen är tårarna inte långt borta. Det är ju för övrigt samma tema som i den utmärkta filmen Den bästa av mödrar. Traumat för dem som åkte och för dem som stannade kvar, alltså. Debatten dagen efter på teatern tog också upp detta ämne, och flera krigsbarn vittnade om hur resan bort fullständigt har raderats ur deras minne.

Scenerna mellan John, Iwar Wiklander, som reste till Sverige och stannade kvar och brodern Antti, Thomas Backlund, som stannade kvar i Finland hos modern är fullständigt lysande. Wiklander med sin härliga göteborgska och så den fåordige Antti, Backlund. Båda är avundsjuka på den andre. Vem hade egentligen fått det bäst? Avstånden mellan bröderna finns hela tiden men också närheten, broderskärleken. Det är fint skildrat.

En scen på kornet är den om ett möte i en finsk förening på 80-talet. Mycket rolig! Mitja Siréns urtypiskt finske Hannu är fullständigt lysande från tal och sång till tatueringen på armen. Det står Makkara och bara det är sanslöst roligt. Finskare kan det inte bli.

Alma Pöysti (barnbarn till Birgitta Ulfsson för övrigt) spelar den unga Elsa med stor känslighet. Man förstår henne och hennes svåra val. Mannen dör vid fronten och här är hon plötsligt ensam med två små barn. Sverige var drömmen och blev räddningen. Eller?

Historien rullar på med institutionsteaterns alla möjligheter, och resultatet är ofta dramatiskt och spektakulärt. Problemet är att det blir för mycket. Föreställningen är för lång. Lång dags färd mot natt. Men historien som berättas är viktig, och det förflutnas tårar kan leda till insikt och förståelse. Vackert så.

 

Ulf Persson
12.04.2015 kl. 15:06

Saknar den riktiga skärpan!

 

Valet och kvalet.

 

Text: Christoffer Strandberg m fl

Regi: Tobias Zilliacus

Musik: Robert Kock

Scenografi: Nicke von Weissenberg och Tobias Zilliacus

Medverkande: Robert Kock, Marika Parkkomäki och Christoffer Strandberg

 

Viirus

Speldagar på Viirus: 28.3, 30,3, 17, 18, 19 och 20.4

 

 

Det här är en sympatisk och bitvis lustig föreställning. Det är ju naturligtvis också meningen, när det gäller politisk satir. Det är ju just det som Christoffer Strandbergs föreställning ”Valet och kvalet” är tänkt att vara - politisk satir. Det är också där som man missar målet emellanåt. Texterna håller nämligen inte alltid hela vägen, och stundtals är också tempot lite för långsamt. 

Man kan ju som relativt nyinflyttad (för 4 år sen) i Helsingfors och Finland någorlunda hänga med i de politiska svängarna detta valår och gläda sig åt att på scenen möta kända figurer som Timo Soini, Alexander Stubb, Carl Haglund, Björn Wahlroos med flera. Häri ligger en del av föreställningens omedelbara charm - igenkännandet med många säkra inprickningar av de medverkande. Det är i detta avseende en styvt genomförd föreställning allt från inledningen där den finska mön, Christoffer Strandberg, slits mellan Sverige och Ryssland för att sedan söka en egen identitet. Det är fiffigt gjort.

Annorlunda är det alltså med skärpan i den politiska satiren. Riktigt bra och riktigt vasst blir det först i den scen, där man i TV tramsar bort en intervju med Li Andersson. Här närmar man sig något riktigt viktigt, nämligen medias krampaktiga försök att i många lägen göra underhållning av allvarliga politiska frågor. Mer sådant! Riktigt på kornet är också Carl Haglund, Christoffer Strandberg, som hela tiden återkommer och vill in i föreställningen, därför att SFP alltid ska vara med. Kul idé.

Lite löst utgår man ifrån livet på den lokala krogen C’est la vie, och tanken är väl att detta ska spegla den vanliga människans situation med skuldsättning, solidaritet och annat. Dock är den här goda tanken inte konsekvent genomförd utan hänger i stället lite löst i luften som en lustig utsmyckning men utan den där riktiga skärpan.

Musikaliskt finns här en hel del godbitar att glädjas åt. Från Finlandiahymnen som går igenom föreställningen som ett naturligt tema till min absoluta favorit - Robert Kocks elegant framförda variant på Simon och Garfunkels The Boxer.

Föreställningen hade vunnit på att komprimeras till en speltid på ca en och en halv timme utan paus. Nu känns det hela aningen segt och pausen tämligen onödig. Dessutom är det ju faktiskt så att de viktiga frågor som trots allt ställs inte får något bra svar. Det hela stannar i stället på ett ytligt plan, där till exempel Timo Soini förgäves söker lugn och ro i skogen med sin termos. Men vad vill Sannfinländarna egentligen? Det är en bra fråga och vad betyder det att Björn Wahlroos vänder Finland ryggen och flyttar till Sverige? 

Allt som allt en mysig och skickligt genomförd politisk satir - som hade kunnat bli så mycket vassare! 

 

 

 

 

Ulf Persson
27.03.2015 kl. 19:40

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.