Bloggposter

Når inte riktigt fram.

Den älskande

av Sofia Aminoff

Regi: Helena Hasselblatt

Scenografi: Marjaana Rantama

Medverkande: Anja Bargum, Kim Gustafsson, Kajsa Ek, Wilhelm Grotenfelt

 

Östra Nylands Teater i samarbete med Svenska Teatern

Nicken

Premiär 15 oktober 2015

I  programbladet finns två intressanta foton. Det första föreställer den lille Jean Sibelius i sin mammas famn med storasystern Linda bredvid. På foto nummer två är Linda bortretuscherad. Jean är ensam kvar hos mamma. Vem låg bakom retuscheringen? Och varför gjordes den? I texten står: ”Ur sin andra brors (Jeans) offentliga bild skulle hon snart retuscheras bort”. Varför? Skämdes kompositören Jean för sin syster? Störde hon bilden av honom själv?

Linda Sibelius, begåvad pianist, blev psykiskt sjuk efter en vistelse i Afrika, vårdades en längre tid av brodern och läkaren Christian Sibelius, vistades senare på Nickby mentalsjukhus och retuscherades alltså sedan bort av sin världsberömde bor, kompositören Jean. Häri ligger en otrolig dramatisk sprängkraft. Vad hände och varför? Jag skulle ha velat höra brodern Jeans röst här!

I Sofia Aminoffs pjäs Den älskande möter vi Linda Sibelius, Anja Bargum, på Nickby och vi får styckevis och delt följa hennes behandling under den mycket förstående läkaren Michael Wolff, Kim Gustafsson. Samtidigt finns en parallellhistoria i nutid, som också utspelas på Nickby, vilket nu, precis som i verkligheten, byggts om till lägenheter. Här möter vi den unga Vilja, Kajsa Ek, som förbereder en utställning (om vad?) samt väntar på sin älskade Johannes Alamaa, Wilhelm Grotenfelt. Lindas komplicerade själstillstånd i dåtid speglas av Viljas och Johannes komplicerade förhållande i nutid. Så är det säkert tänkt men riktigt så blir det tyvärr inte. Det är naturligtvis dramatiskt fiffigt att blanda dåtid och nutid men kopplingen mellan de olika skeendena förblev oklar. 

Sofia Aminoffs pjäs Den älskande är ett ambitiöst försök att spegla själstillstånd med kärlek och hat som starka och drivande ingredienser. So far so good. Man ser alltså avsikten. Det dramatiska resultatet är dock sådant att man tyvärr inte når ända fram. Därtill är texten alltför snårig och oklar. Pjäsen är också synnerligen ordrik, och det sägs många och poetiskt fina saker men dramatiskt lyfter det inte. Man sitter och väntar på ett dramatiskt aha som tyvärr inte kommer. 

Scenografin med sin sjukhussäng och vita väggar är enkel men synnerligen funktionell. Här går skeendena in och ut i varandra, och det är fiffigt gjort. Plus för den begåvade regin av Helena Hasselblatt, alltså. Plus också för skådespelarinsatserna. Aktörerna gör vad de kan för att blåsa liv i ordmassan men deras karaktärer förblir tyvärr något suddiga. Något oförklarade. Däri ligger pjäsens problem. 

 

Ulf Persson
18.10.2015 kl. 11:25

Konstnärlig fullträff!

The Phantom of the Opera

 

Musik: Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe
Regi: Tiina Puumalainen
Scenografi: Teppo Järvinen
Kostymer: Marjaana Mutanen
Koreografi: Osku Heiskanen
Ljus: Timo Alhanen
Dirigent: Nick Davies

Medverkande: Sofie Asplund, Ville Rusanen, Tero Harjunniemi, Sauli Tiilikainen, Juha Riihimäki, Hanna-Lena Haapamäki, Sari Nordqvist, Elli Valinoja m fl

Finlands Nationaloperas kör och orkester

Finlands Nationalopera

Premiär 4.9. 2015

Detta är naturligtvis ett kraftprov, ett finskt kraftprov av rang. Det har tagit lång tid (29 år) sedan premiären i London men nu har Fantomen äntligen nått Helsingfors. Gott så. Dock är musikalen sig inte riktigt lik, ty regissören Tiina Puumalainen har fått tillstånd att avvika från det gängse konceptet och tillsammans med teaterns kreativa team skapa något nytt och annorlunda. Och det är ju naturligtvis intressant.

Borta är den sedvanliga vita masken, även om jag måste säga att jag föredrar den ursprungliga affischen framför operans. Båtfärden genom en rökfylld sjö, där ljus sticks upp är till stor del ersatt av djärvt klättrande i trappor som för tankarna till spännande tysk expressionistisk trettiotalsfilm. Fungerar alldeles utmärkt. Det blir dock en liten båtfärd på slutet, ty man sjunger ju faktiskt om en sådan. Fördelen med trappvarianten är naturligtvis att man sluppit borra hål i scengolvet. Till avdelningen annorlunda kan man lägga slutscenen där Fantomen försvinner. Klart annorlunda. Men bättre? Tveksamt. På samma sätt sätter jag ett frågetecken för scenen, där Christine tar av Fantomen masken. Föredrar faktiskt ursprungsversionen. Den har mer spänning.

Berättelsen om Fantomen på operan i Paris utspelar sig som bekant i den tid, då de avvikande och fula kunde visas upp och beskådas mot betalning på cirkus. Som till exempel den bekante Elefantmannen. Lägg sen till den eviga berättelsen om det fula och det sköna, skönheten och odjuret, så har man Gaston Lerouxs och Lloyd Webbers berättelse om Fantomen och hans kärlek till sopranen Christine Daaé. Fantomen som karaktär förenar en hög konstnärlig begåvning med ett hemskt yttre. Sen har utsattheten ju också tyvärr förvridit hans själ, och han har blivit bokstavligt talat livsfarlig. Men Christine förlöser honom i slutet genom en kyss. Skönheten oskadliggör odjuret. Eller?

Uppsättningen på Nationaloperan är synnerligen brittisk. Det är också intressant. Visserligen har man en finsk titel men allting är på engelska. Brittisk engelska. Ingetdera är självklart. I Sverige behöll man originaltiteln men sjöng på svenska. Här gör man alltså tvärtom. De flesta finnar med vilka jag talar engelska talar med amerikansk accent. I den här uppsättningen är det brittiska uttalet markant. Man har säkert legat i hårdträning. Som anglofil gläds jag.

Uppsättningen är som nämnt ett kraftprov. Ett slösande flott kraftprov med massor av folk på scenen. En fröjd för öga och öra. Fullträff för den sköna scenografin, design Teppo Järvinen, och likaså för kostym och ljussättning. Lägg därtill Lloyd Webbers välkända tongångar framförda med full kraft av operans orkester under ledning av Nick Davies.

Operasångaren Ville Rusanen är alldeles utmärkt som Fantomen och ger karaktären mänskligt och sympatiskt djup. Sen har han en ytterst bärande och kraftfull röst. Slutscenen där han ställer Sofie Asplunds älskliga och skönsjungande Christine inför ett omöjligt val är en av föreställningens absolut bästa scener. Oerhört gripande. 

Man kan glädjas åt många goda insatser. Tero Harjunniemis Raoul, Hanna-Leena Haapamäkis diva Carlotta, Sari Nordqvists Madame Giry och Elli Vallinojas Meg Giry. Vallinoja har en klar vacker sopran. Och Sauli Tiilikainen och Juha Riihimäki är komiska, som sig bör, som de hårt ansatta teatercheferna Firman och André. 

Uppsättningen är inte bara ett kraftprov - den är en fullträff. Det bevisas kanske mest av en på Nationaloperan ytterst ovanlig händelse. Stående ovationer!

Ulf Persson
11.10.2015 kl. 12:48

Underhållande men ytligt

 

Nuumisuutarit

av Aleksis Kivi

Regi: Janne Reinikainen
Scenografi: Kati Lukka
Musik: Timo Hietala
Ljus: Max Wikström

Medverkande: Aku Hirviniemi, Juhani Laitala, Karin Pacius, Inga Björn, Johannes Holopainen m fl

Finlands nationalteater

Premiär 23.9.2015

Ensemblen vandrar inledningsvis på scenen iklädda svarta rockar och dito hattar. Vi ser inte deras ansikten, ty ljussättningen gör dem till skuggfigurer projicerade mot en brandgul fond. Det är onekligen intresseväckande. En stund. Scenen är för lång. Vad vill regissör Janne Reinikainen säga? Vandringen ändrar karaktär, blir utdragen och så övergår den lugna vandringen till vilda och hysteriska skakningar, där rockar och hattar åker av. Man sitter förundrad. Skakningarna återkommer för övrigt i slutet. Man är lika förundrad då.

Aleksis Kivi sitter som bekant staty utanför teatern. Han ser inte glad ut. Undrar vad han hade tänkt  om den här uppsättningen. ”Sockenskomakarna” är som bekant ett burleskt stycke fast förankrat i den finska nationalsjälen. Det är också sådant att det med lätthet torde anpassa sig till sommarteatrarnas överspelande karaktär, där buskis är granne med burleskeri.

I centrum står skomakaren Esko, fysiskt och kraftfullt porträtterad av Aku Hirviniemi. Det är en prestation som det slår gnistor om, och Hirviniemi tar i så svetten lackar. Det är synd om Esko, ty han blir snuvad på sin vackra brud Kreeta, Johannes Holopainen. Före paus blir han så frustrerad att han välter allt över ända på Kreetas bröllop. Glas och tallrikar och flaskor far omkring i en dramatisk urladdning. Här måste också rent logiskt pausen ligga, ty scenen ska städas. 

Fart och fläkt, alltså. Efter paus, i den första scenen, är det samma sak. Full fart i en scen där institutionsteaterns fulla resurser används för att spela upp tablåer med genuint finska associationer som nationella tavelklenoder som Simbergs Sårad ängel och Gallén-Kallelas Lemminkäinens moder för att visa - vad då?

Det är väl här någonstans jag börjar undra. Reinikainens uppsättning är synnerligen väl förankrad i en finsk schablonyta med allt från flaggviftande till bastu och festande men under ytan? Vad finns där? 

Genusväxlingar har ju varit intressanta - mer eller mindre - sedan Shakespeares tid men det måste finnas ett skäl att använda denna utslitna kliché. Varför spelar Johannes Holopainen Kreeta och Inga Björn Mikko? Kul men - so what? Och Mikkos metamorfos från man till kvinna i en sensuell scen tillsammans med Esko? Det är som bekant väldigt mycket genusprat i denna den mest politiskt korrekta av världar men det måste finnas system i galenskapen, för att nu tala med Shakespeare.

Musiken spelar stor roll. Från Timo Hietalas kompositioner till Wagner (varför det?) och Frank Sinatra med Let’s Face the Music and Dance. Underhållande men …

Gedigna skådespelarinsatser överlag som sig bör, ty detta är Finlands nationalscen! Fiffig scenografi av Kati Lukka med ett gott utnyttjande av nationalscenens alla resurser. Det är snyggt. Dock kan jag inte låta bli att undra varför träden i den finska skogen hänger upp och ner. Snyggt och lustigt men …

Slutord. Nummisuutarit på Nationalteatern är en i mycket underhållande föreställning, där de enskilda delarna dock inte förs samman till en övertygande helhet. Men kul.

 

Johan Finne
25.09.2015 kl. 12:01

Full pott för Billy!

Billy Elliot

Text: Lee Hall
Musik: Elton John

Regi och koreografi: Markku Nenonen
Musikalisk ledning: Risto Kupiainen
Scenografi: Jani Uljas och Jari Ijäs
Kostym: Elina Kolehmainen

Medverkande: Lassi Hirvonen, Kasperi Virta, Risto Kaskilahti, Jonna Järnefelt, Antti Keinänen m fl 

Peacockteatern
Premiär 27.8.2015

Lassi Hirvonen står i gången med sin lilla resväska. Han står precis intill mig och jag kan se att koncentrationen är total. Blicken är förväntansfull och riktad mot en framtid i London. Där finns den kungliga balettskolan. Billy lämnar gruvsamhället och det stora äventyret börjar. Musikalen är däremot slut.

Musikalen Billy Elliot har nu gått nästan tio år i London och varit synnerligen framgångsrik. Inte så konstigt kanske, för vi har här en askungesaga, en dröm som blir verklighet, satt i en typiskt engelsk miljö av 80-talssnitt, vilket innebär såväl Thatcher som gruvstrejk. Lägg därtill god musikalmusik av Elton John, ett antal slagkraftiga scener, ett utmejslat persongalleri och saken är klar. Billy Elliot är balettens svar på Askungen.

Det har tagit lång tid för Billy Elliot att nå Norden men nu sker det med besked. Först ut är alltså Peacockteaterns uppsättning på Borgbacken, och nästa år väntar Malmö. Därefter är det - slutligen - dags för Stockholm. 

Läser man den engelske författaren George Orwell får man veta att gruvarbetarna är de absolut noblaste arbetarna i England. Det är de som utgör det riktiga England, där upp i norr, till skillnad från det struntfina södra England. Här ligger också en konflikt i Billy Elliot. Norr mot söder. Gruvsamhället mot London. 

En eloge för att man på Peacockteatern lyckats väl fånga den typiska gruvarbetarmiljön, i kläder och inredning. För denna bedrift står scenograferna Jani Ullas och Jari Ijäs samt kostymören Elina Kolehmainen. I denna miljö finns alltså de äkta människorna med de äkta och riktiga värderingarna och med hjärtan av guld. En god representant för detta släkte är fadern spelad av Risto Kaskilahti. Balett för sonen var inte vad han hade tänkt sig. Om man nu uttrycker sig milt.

Drömmen om dansen byggs upp med hjälp av den likaledes småbarska men goda danslärarinnan fru Wilkinson, fint porträtterad av Jonna Järnefelt. Dansdrömmen kulminerar sedan i en hisnande vacker sch där den unge Billy möter sitt äldre jag, Antti Keinänen, till tonerna av Tjajkovskijs Svansjön och med en rökmaskin som får gå på högtryck. Det är tjusigt och inte ett öga är torrt i salongen.

Det är beundransvärt att man lyckats hitta så mycket talang hos de unga aktörerna. Man ska ju kunna agera, dansa och sjunga. Lassi Hirvonen var premiärkvällens Billy (man alternerar mellan tre lag) med den äran. Priset denna kväll tog dock Kasperi Virta som hans vän, den lilla, söta och homosexuella Michael. En naturbegåvning. Jubel i salongen. 

Regin av Markku Nenonen är rapp och scenerna växlar i högt tempo. Det går med andra ord undan. Flera scener etsar sig fast. Andra aktens öppningsscen med sången om Margaret Thatcher, vilken rimligtvis inte innebär lika mycket för en finska publik men som är oerhört slagkraftig. Masscenerna med polis och gruvarbetare. Scenen när hela byn går samman och samlar ihop pengar till Billy. Och så scenen när gruvarbetarna gett upp och åker ner i gruvan igen samtidigt som Billy alltså fått chansen att lämna den här miljön. Då står han där med sin lilla resväska.

Den här uppsättningen av Billy Elliot är mycket underhållande och torde vara perfekt för att ta med sig barnen på. Följ dina drömmar - är budskapet!

Ulf Persson
29.08.2015 kl. 11:53

Mäktig Boris Godunov!

Boris Godunov

 

Opera av Modest Mussorgskij
Dirigent: Leif Segerstam
Assisterande dirigent: Ralf Kircher

Regi: Nicola Raab
Scenografi: George Souglides
Ljusdesign: Linus Fellbom

Medverkande: Matti Salminen, Artem Grutko, Anna Immonen, Christian Juslin, Taras Shtonda m fl

Nyslotts kör och orkester
Operafestivalen i Nyslott
Olofsborg

22 juli 2015

Premiär 11 juli

Över dramat om Boris Godunov vilar något som väl närmast kan föra tankarna till Shakespeare och Macbeth. Vägen till makten genom våld och blod och så ”försoningens” död på slutet. Reningen i döden. Ensamheten när allt hunnit ifatt en och man inte längre kan komma undan. Ett drama som gjort för Olofsborg. Det var knappt fyrtio år sen sist, och nu är det så dags igen. Onsdagens föreställning tillägnades för övrigt den tidens Boris Godunov - Martti Talvela, vars bild mötte åskådarna vid inträdet på borgen. Så kvällen var alltså Talvelas men först och främst hans efterträdares - Matti Salminen.

Ivan den förskräckliges efterträdare Fjodor har dött och man erbjuder Boris Godunov kronan som tsar. Han måste trugas men accepterar till sist. Så småningom visar det sig att han låtit mörda den rättmätiga efterträdaren till tsartronan, Dmitrij, och så är det kraftfulla dramat igång. Som Macbeth, alltså. Boris Godunov kommer inte undan.

Olofsborg med sina höga medeltida murar är naturligtvis en perfekt spelplats för Boris Godunov. Man riktigt känner instängdheten i 1500-talets Ryssland. Instängdheten, fattigdomen och den nyckfulla makten. Scenografen George Souglides har skapat ett stort lådliknande rum, en maktens kub, som får representera Godunovs kammare och Kreml, och med svenske Linus Fellboms läckra och dramatiska ljussättning skapas en kontrast här till folkets grå massa utanför. 

Kören spelar här - som ofta i Nyslott - en stor och viktig del i dramat. Från första scenen och framåt finns den månghövdade kören där, lika aktiv och viktig som väl kören i ett antikt, grekiskt drama. För övrigt slås man alltid över vilken hög klass festivalkören i Nyslott håller. Här är det så dags igen. Regissören Nicola Raab ser också till att spelet mellan makten och folket sker kraftfullt och effektivt. 

Mussorgkijs musik understryker väl dramat. För den musikaliska instuderingen står, liksom på sjuttiotalet för övrigt, Leif Segerstam, känd numera i högsta grad även för publiken i Malmö. Dock var det så att den som med bravur höll i taktpinnen vid den föreställning jag bevistade var den assisterande dirigenten Ralf Kircher.

Den i flera avseenden store basen Matti Salminen som Boris Godunov genomför en riktig kraftprestation. Salminen, som precis fyllt sjuttio, ger tyngd och kraft åt huvudpersonens kval, och stämman tycks ha kvar mycket av sin sin lyster. En prestation som följdes av sällsynt starka applåder och minsann en och annan stående ovation.

Den vokala kraften fanns på flera håll i den här uppsättningen. Man kunde glädja sig åt Anna Immonens klara sopran som Ksenia, Boris dotter, och som fursten Vasilij Shuiskij firade Christian Muslin triumfer med sin sköna tenor. Och man måste också nämna Taras Shtonda som med sin mäktiga bas gav tyngd åt munken Pimen, en synnerligen viktig roll.

Överhuvudtaget en fullträff för operafestivalen. Nästa år finns tyvärr inte Boris Godunov på repertoaren. Då får man trösta sig med tre operor byggda på Shakespeares verk. Det är ju 2016 exakt 400 år sedan Shakespeare gick ur tiden, och det högtidlighåller man i Nyslott genom att presentera Macbeth, Otello och Falstaff. 

Ser spännande ut! 

 

Ulf Persson
23.07.2015 kl. 12:36

Sprittande operett i Nyslott!

Glada änkan

Operett av Franz Lehár

Regi: Robert Meyer
Musikledning: Alfred Eschwé
Scen: Eva-Maria Schwenkel
Kostym: Dagmar Niefind

Medverkande: Ursula Pfitzner, Mathias Hausmann, Vincent Schirrmacher, Julia Koci, Kurt Schreibmayer m fl

Kör och orkester från Volksoper, Wien

Statsbaletten i Wien

Operafestivalen i Nyslott
Premiär 3 juli 2015

Det är naturligtvis en kulturell överraskning som heter duga att operafestivalen i Nyslott satsar på operett på Olofsborg för första gången i festivalens hundraåriga historia. Jag har haft anledning att följa festivalen under många år nu, och upplägget har följt ett visst mönster. En inhemsk nyproduktion per år, gärna av en finsk kompositör, ett par internationella opera high-lights som ständiga följeslagare och så ett gästspel på slutet. Så där har det alltså sett ut men så är det inte längre.

Festivalens nya konstnärliga team dvs Jorma Silvasti och Jan Strandholm slår nu in på nya vägar. För vad sägs om två gästspel i år? Volksoper i Wien med Lehárs Glada änkan och så Semperoperan i Dresden med Mozarts Figaros bröllop. Dessa två gästspel får nu inleda säsongen, och sen har vi senare som inhemskt huvudnummer en nyproduktion av Boris Godunov under musikalisk ledning av Leif Segerstam och med Matti Salminen i titelrollen. Föreställningen den 22 juli tillägnas förresten hans store föregångare i rollen - Martti Talvela. Blir spännande. Lägg härtill Verdis Tosca och La Traviata, och här har ni årets säsong.

Och nu till frackarnas och bubblets värld. Operett på Olofsborg - hur går det? Jo, det går alldeles utmärkt, och det var faktiskt länge sen jag hörde så långa och intensiva applåder där. Det är väl bara den finska misstänksamheten mot stående ovationer som gjorde att det inte blev massiva sådana. Små försök gjordes dock.

Succé alltså för Volksoper från Wien men det satt rätt långt inne. Den första akten var i sanningens namn aningen trög. Det är först med den sköna Viljasången i den andra akten som det riktigt lyfter men då lyfter det med besked. Ursula Pfitzner som den glada änkan Hanna Glawari skänker åt den här känslomässiga sången en intensitet och en värme så att knappt ett öga är torrt. Absolut inte hos Danilo, Mathias Husmann. Här är han räddningslöst förlorad.

Den här operetten utspelas i Paris under förra sekelskiftet, och den parisiska atmosfären ska understrykas av en stor bild på Paris med Eiffeltornet i fonden, och det fungerar så där. Lite svårare är det väl att skapa en nattklubbsstämning med en stenvägg som fond men det går. Inte minst med lite bubbel. Inte minst då musikaliskt bubbel från den stora och välljudande wienska orkestern under ledning av Alfred Eschwé. 

Det är stundtals synnerligen trångt på scenen och produktionen måste ha varit en utmaning rent scentekniskt. Det är också en rejält påkostad uppsättning med massor av folk som kommit på besök från Wien, och det blir trångt. Å andra sidan blir det bra tryck i kören, och baletten på slutet lyckas tränga sig fram i ett explosivt nummer som på ett elegant sätt får fram den franska stämningen. 

Solisterna håller synnerligen hög klass. Ursula Pfitzner som änkan och så Mathias Husman som Danilo är ett vackert och skönsjungande par som efter nästan tre timmar inser sitt bästa dvs de säger ja till varandra.  Extra plus rent vokalt för tenoren Vincent Schirrmacher i rollen som Camille de Rosillon. I sanningens namn ska sägas att man kör med alternerande solistlag under gästspelets inalles sex föreställningar.

Allt som allt en lätt och lustig och i allt angenäm afton på Olofsborg, alltså. Vad blir nästa steg? Ny operett? Vad sägs om Orfeus i Underjorden? Eller en musikal? Man sätter ju nästa säsong upp The Phantom of the Opera på Nationaloperan så varför inte?

Ulf Persson
04.07.2015 kl. 13:30

Aida som kammaropera!

AIDA

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Antonio Ghislanzoni
Scenografi & kostym: Bente Lykke Möller
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Leif Segerstam / Ralf Kircher

Medverkande: Kelebogile Besong / Oksana Kramareva, Lars Cleveman / Daniel Frank, Tuija Knihtilä, Elena Manistina, Taras Shtonda, Fredrik Zetterström m fl

Malmö Opera Premiär 20 mars 2015

Aida kommer närmare och närmare. Från Nationaloperans i Helsingfors storslagna och på samma gång tidlösa version till Malmö Operas kammarversion. Som operachefen i Malmö, Bengt Hall, nämner i programbladet så är Aida en ”kammaropera med parader”. I Malmö kan vi glömma det senare. Här finns inga parader. Bara en folklig skugga.

Paret Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller har som bekant ett gediget konstnärligt förflutet i Malmö. Holm blev ju för tjugo år sedan konstnärlig ledare för den nyfödda Malmö Dramatiska Teater samt stod för åtskilliga uppsättningar. Där Holm stod för regi, stod hustrun Lykke Möller för scenografi. Ordet då som nu var minimalism.

Operan Aida som man normalt förknippar med triumfmarsch och parad (minns en uppsättning vid operafestspelen i Nyslott, där massor av beväringar tågade in) är här förvandlad till vad operan egentligen är – ett intimt triangeldrama. Det blir mycket kraftfullt.

Bente Lykke Möllers scenografi är synnerligen enkel men dramatisk. Höga pelare omger spelrummet och skapar en dramatisk och närmast kvävande spelplats. Aktörerna i triangeldramat – Aida, Amneris och Radamès – bildar dramats centrum på ett närmast konsertant sätt.

Det intima triangeldramat står i centrum på ett sätt jag inte tidigare upplevt i denna synnerligen avskalade version av dramat. Här finns en enkelhet och tydlighet, som är befriande. Samtidigt blir det i sanningens namn aningen kuriöst mellan varven. Kostymklädda maktens män, de religiösa ledarna i vitt och så folkets kvinnor i sina enkla kläder. So far so good. Så stiger det upp sex trumpetare iklädda frack på scenen och bryter illusionen i en slags Verfremdungseffekt. Intressant men alltså aningen kuriöst. En av de bästa scenerna regimässigt är för övrigt den då en lång rad av kvinnor visar upp bröllopsklänningar för Amneris.

Vid Nationaloperans uppsättning anmärkte jag att det var aningen konstigt att se Aida och Radamès gå hädan sittande i en soffa. Här är det så dags igen för en kuriös lösning av den dramatiska slutscenen. Man sitter på var sin stol. Där sitter de så alla tre bredvid varandra. Kuriöst men effektfullt, speciellt när Amneris långsamt får bära in sin. Och slutordet är Pace dvs frid eller fred, och det står också som en symbol för hela den här uppsättningens budskap. Rätt så – inte minst med tanke på den politiska situationen i Egypten idag.

Triumfmarschen ser man förresten här inte så mycket av. Man hör och anar, och i stället för att se de segerrika trupperna, så upplever man marschen genom alla dessa människor som begett sig ut för att skåda prakten och nu springer fram och tillbaka på ett torg. Intressant och onekligen aningen kuriöst.

Vokalt är här mycket att glädja sig åt. Leif Segerstam har satt sin prägel på tolkningen, vilken Ralf Kircher och operaorkestern väl förvaltar. Tuija Knihtilä har lämnat sin roll som Amneris vid Nationaloperan i Helsingfors för att här kreera samma roll, vilket hon gör med bravur.

Vid mitt besök sjöngs titelrollen Aida av den ukrainska sopranen Oksana Kramareva och Radamès av Daniel Frank. I båda fallen var det fråga om helgjutna prestationer.

Till dessa kan man nämna Fredrik Zetterströms kraftfulla Amonasro.

Så blev denna uppsättning av Aida, ett av operalitteraturens mest kända verk till en intim föreställning och en hyllning till kärlek och fred. Inte dåligt.

Ulf Persson
17.05.2015 kl. 13:06

Dramatisk Aida!

AIDA

Musik: Giuseppe Verdi

Libretto: Antonio Ghislanzoni

Regi: Georg Rootering

Scenografi: Bernd Franke

Kostymer: Götz Lanzelot Fischer

Ljus: Ilkka Paloniemi

Koreografi: Marilena Fontoura

Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Veronika Dzhioeva, Lilli Paasikivi, Mika Pohjonen, Jorge Lagunes, Koit Soasepp med flera

Nationaloperans kör och orkester

Nationaloperan i Helsingfors

Nypremiär 3 maj 2015

I teaterprogrammet konstateras helt korrekt att Verdis opera Aida fungerar både ”som stort spektakel och som intim kammaropera”. Det är en helt riktig anmärkning, och därför ska det nu bli synnerligen intressant att jämföra Nationaloperans femåriga uppsättning i regi av Georg Rootering, som just haft nypremiär med den intima version som regissören Staffan Valdemar Holm under Leif Segerstams musikaliska ledning skapat på Malmö Opera. Rapport om en vecka.

Uppsättningen på Nationaloperan som hade nypremiär i lördags är inte ett traditionellt stort spektakel utan går lite annorlunda vägar. Borta är det alltför uppenbart egyptiskt exotiska (inga elefanter på scenen och inga palmer) och i stället finns här ett försök till tidlöshet. Damerna i kören bär klänningar och har frisyrer som leder tankarna till 30-tal och det i sin tur kan få oss att tänka på krig i Europa. Projektionerna på slutet ger oss sedan brutala påminnelser om krig i vår nutid. Det är fiffigt gjort och fungerar. I det sammanhanget kan man tänka sig ännu senare och ännu brutalare påminnelser om krigets fasor. Det har ju som bekant hänt mycket sedan Vietnamkriget, ett krig som får framskymta i projektionerna. De etiopiska fångarna leds in klädda i overaller som leder tankarna till Guantanamo och – tyvärr – till IS.

Scenografin av Bernd Franke ger oss det inre av ett nog så stiligt palats i en slags nobelblå nyans. I förgrunden står en stilig soffgrupp som kuriöst nog även används i den skira och dramatiska slutscenen i gravvalvet, dit Radames förpassats och där ju Aida gömt sig. Aldrig förr har väl Aida och hennes älskade Radames gått hädan sittande i en soffa. Snyggt men kuriöst.

En uppsättning av Verdis Aida brukar som bekant vara ett säkert publikkort. Inte konstigt. Det är en opera som innehåller förbjuden kärlek, exotism, krig och förräderi samt har ett sorgligt slut. Kärleken övervinner allt – eller gör den? Alla föreställningar på Nationaloperan i den här omgången lär vara utsålda. Inte konstigt. Uppsättningen har också många fördelar. Stort och lysande spektakel, bra tryck i orkestern (men var kommer skorret i högtalarna ifrån?), tidlöshet och synnerligen goda solister. Och suverän kör.

I rollen som slavinnan Aida ser och hör vi Veronika Dzhioeva som har en god och innerlig sopran. Dessutom agerar hon väl. Ett lysande porträtt. Mika Pohjonen som hennes älskade Radames, hjälten som blev landsförrädare har pondus och ger tyngd åt rollen. Goda solistinsatser gör också Lilli Paasikivi som Amneris, Aidas rival samt Jorge Lagunas som Amonasro, Aidas far och kung av Etiopien.

Ulf Persson
04.05.2015 kl. 13:57

Angeläget och gripande!

 

Fosterlandet

 

av Lucas Svensson

 

 

Regi: Anna Takanen

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg

 

Medverkande: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mitja Sirén, Iwar Wiklander, Thomas Backlund m fl

 

Urpremiär på Göteborgs stadsteaters stora scen 25 februari 2015

Finlandspremiär på Svenska Teaterns stora scen 9 april 2015

 

 

Under Finlands två krig, vinterkriget samt fortsättningskriget, sändes över 70 000 barn till Sverige, till svenska fosterhem. Efter kriget kom de flesta tillbaka till Finland; dock stannade ca 15 000 kvar i Sverige.

Lucas Svenssons pjäs Fosterlandet, som till stor del bygger på regissör Anna Takanens faders historia, skildrar insiktsfullt och dramatiskt hur några öden kunde se ut. I centrum står den åldriga Elsa, Birgitta Ulfsson, som ser tillbaka på sitt liv och hur hon tvingades att skicka sin son Juhani (John), Iwar Wiklander, till Sverige. Ett beslut som hon aldrig kom över. Han i sin tur var en av dem som stannade kvar och blev historielös och inte ville veta av Finland. När hans dotter Lussa, Tanja Lorentzon, skriver en bok om hans historia, är han till en början inte intresserad. Allt det där är så länge sen, glömt, säger han. Sen blir han så småningom stolt och kommer faktiskt till Finland, till moderns dödsbädd med försoning som följd.

Pjäsen gör på olika tidsplan nedslag i den finska nutidshistorien under de senaste sjuttio åren. Det är gediget gjort och man har också tydligt haft ambitionen att berätta så mycket som möjligt. Problemet är att resultatet är en föreställning på fyra och en halv timme, och det är i alla sammanhang minst en timme för mycket. Inte ens Wagner lyckas hålla intresset vid liv under hela den tiden. Kill your darlings, alltså!

Detta sagt kan man konstatera att Fosterlandet är en lika viktig som intensiv teaterupplevelse. Här finns också många scener med stark genomslagskraft. När rampen till exempel fylls av sorgsna barn med adresslapp om halsen är tårarna inte långt borta. Det är ju för övrigt samma tema som i den utmärkta filmen Den bästa av mödrar. Traumat för dem som åkte och för dem som stannade kvar, alltså. Debatten dagen efter på teatern tog också upp detta ämne, och flera krigsbarn vittnade om hur resan bort fullständigt har raderats ur deras minne.

Scenerna mellan John, Iwar Wiklander, som reste till Sverige och stannade kvar och brodern Antti, Thomas Backlund, som stannade kvar i Finland hos modern är fullständigt lysande. Wiklander med sin härliga göteborgska och så den fåordige Antti, Backlund. Båda är avundsjuka på den andre. Vem hade egentligen fått det bäst? Avstånden mellan bröderna finns hela tiden men också närheten, broderskärleken. Det är fint skildrat.

En scen på kornet är den om ett möte i en finsk förening på 80-talet. Mycket rolig! Mitja Siréns urtypiskt finske Hannu är fullständigt lysande från tal och sång till tatueringen på armen. Det står Makkara och bara det är sanslöst roligt. Finskare kan det inte bli.

Alma Pöysti (barnbarn till Birgitta Ulfsson för övrigt) spelar den unga Elsa med stor känslighet. Man förstår henne och hennes svåra val. Mannen dör vid fronten och här är hon plötsligt ensam med två små barn. Sverige var drömmen och blev räddningen. Eller?

Historien rullar på med institutionsteaterns alla möjligheter, och resultatet är ofta dramatiskt och spektakulärt. Problemet är att det blir för mycket. Föreställningen är för lång. Lång dags färd mot natt. Men historien som berättas är viktig, och det förflutnas tårar kan leda till insikt och förståelse. Vackert så.

 

Ulf Persson
12.04.2015 kl. 15:06

Saknar den riktiga skärpan!

 

Valet och kvalet.

 

Text: Christoffer Strandberg m fl

Regi: Tobias Zilliacus

Musik: Robert Kock

Scenografi: Nicke von Weissenberg och Tobias Zilliacus

Medverkande: Robert Kock, Marika Parkkomäki och Christoffer Strandberg

 

Viirus

Speldagar på Viirus: 28.3, 30,3, 17, 18, 19 och 20.4

 

 

Det här är en sympatisk och bitvis lustig föreställning. Det är ju naturligtvis också meningen, när det gäller politisk satir. Det är ju just det som Christoffer Strandbergs föreställning ”Valet och kvalet” är tänkt att vara - politisk satir. Det är också där som man missar målet emellanåt. Texterna håller nämligen inte alltid hela vägen, och stundtals är också tempot lite för långsamt. 

Man kan ju som relativt nyinflyttad (för 4 år sen) i Helsingfors och Finland någorlunda hänga med i de politiska svängarna detta valår och gläda sig åt att på scenen möta kända figurer som Timo Soini, Alexander Stubb, Carl Haglund, Björn Wahlroos med flera. Häri ligger en del av föreställningens omedelbara charm - igenkännandet med många säkra inprickningar av de medverkande. Det är i detta avseende en styvt genomförd föreställning allt från inledningen där den finska mön, Christoffer Strandberg, slits mellan Sverige och Ryssland för att sedan söka en egen identitet. Det är fiffigt gjort.

Annorlunda är det alltså med skärpan i den politiska satiren. Riktigt bra och riktigt vasst blir det först i den scen, där man i TV tramsar bort en intervju med Li Andersson. Här närmar man sig något riktigt viktigt, nämligen medias krampaktiga försök att i många lägen göra underhållning av allvarliga politiska frågor. Mer sådant! Riktigt på kornet är också Carl Haglund, Christoffer Strandberg, som hela tiden återkommer och vill in i föreställningen, därför att SFP alltid ska vara med. Kul idé.

Lite löst utgår man ifrån livet på den lokala krogen C’est la vie, och tanken är väl att detta ska spegla den vanliga människans situation med skuldsättning, solidaritet och annat. Dock är den här goda tanken inte konsekvent genomförd utan hänger i stället lite löst i luften som en lustig utsmyckning men utan den där riktiga skärpan.

Musikaliskt finns här en hel del godbitar att glädjas åt. Från Finlandiahymnen som går igenom föreställningen som ett naturligt tema till min absoluta favorit - Robert Kocks elegant framförda variant på Simon och Garfunkels The Boxer.

Föreställningen hade vunnit på att komprimeras till en speltid på ca en och en halv timme utan paus. Nu känns det hela aningen segt och pausen tämligen onödig. Dessutom är det ju faktiskt så att de viktiga frågor som trots allt ställs inte får något bra svar. Det hela stannar i stället på ett ytligt plan, där till exempel Timo Soini förgäves söker lugn och ro i skogen med sin termos. Men vad vill Sannfinländarna egentligen? Det är en bra fråga och vad betyder det att Björn Wahlroos vänder Finland ryggen och flyttar till Sverige? 

Allt som allt en mysig och skickligt genomförd politisk satir - som hade kunnat bli så mycket vassare! 

 

 

 

 

Ulf Persson
27.03.2015 kl. 19:40

Lysande teater!

 

Slava! Kunnia.

Oligarkernas opera

 

Av Pirkko Saisio 

 

Regi: Laura Jäntti

Scenografi: Kati Lukka

Kostym: Tarja Simonen

Musik: Jussi Tuurna

 

Medverkande: Puntti Valtonen, Juha Muje, Timo Tuominen, Janne Marja-aho, Marja Salo m fl

 

Kansallisteatteri

Premiär 25 februari 2015

 

 

Man tar i ordentligt på Nationalteaterns stora scen i denna hatkärleksfulla blinkning mot den stora grannen i öster. Det är naturligtvis också ett nöje att se en institutionteaters alla resurser samlas till ett sådant här kraftprov. Slava! Kunnia har blivit en bedövande slösande föreställning som helt enkelt är lysande teater. Mycket underhållande. Sen kan man naturligtvis gå in och diskutera dramatiska spetsfundigheter men man kan också ryckas med.

För en icke helt, för att nu uttrycka sig försiktigt, finskkunnig person är det ju så att det är mindre texten och mer teaterupplevelsen i stort, det sceniska berättandet, som får spela roll. Och det gör det med bravur. Det börjar med association till Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna, och här är det orkestern med kompositören själv, Jussi Tuurna, som dras in och ställs till höger på scenen.

Tillsammans med huvudpersonerna Obeda och Pobeda, Puntti Valtonen och Juha Muje som ett slags ryska Blues Brothers, tas vi sedan med på en roande vandring i en rysk verklighet, nära och fjärran. Vi får möta välkända figurer som Ivan den förskräcklige och Katarina den stora samt Potemkin. Längre fram i tiden dyker Gagarin upp och den till Ryssland avhoppade store (bokstavligt talat) franske skådespelaren Gerard Depardieu. Helt underbar är sekvensen med Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, Marja Salo. Det är ett fint nummer och inte så lite elakt. 

Intressantast av alla figurer är dock Volodja, Timo Tuominen, en liten rysk man, vilken som bekant vill se sig som en stor rysk man. Man ska då veta att Volodja är en smeknamnsform för Vladimir. Putin, alltså. Porträttet är infamt, inte minst i sin botoxskepnad med gasbinda över ansiktet. Att alla sedan vill se ut som han får sina lustiga och logiska konsekvenser. Det är kvickt och elakt, och man får väl bara hoppas att inte rapporter utgår till Kreml. Den riktige Volodja är väl kanske inte mest känd för sitt sinne för humor. Timo Tuominen i rollen är helt lysande. 

I föreställningen ingår spektakulära sång- och dansnummer till god musikalmusik av Jussi Tuurna. Inte för inte kallas Slava (som är ryska och betyder ära) för oligarkernas musikal. Associationerna till vår tids Ryssland är onekligen här, även om det är så att Pirkko Saisio skrev texten för ett par år sedan före händelserna på Krim och i Ukraina. 

Ett senare tillägg är naturligtvis den Jesuslika Conchita Wurst, Janne Marja-aho, som stiger ned från himmelen med sitt kärleksbudskap. Det är snyggt. Här slutar föreställningen. Eller gör den?

Med en blinkning mot Brecht och hans Verfremdungseffekt uppstår viss förvirring om hur det hela ska sluta. Det är kanske inte helt originellt men roligt.

För ett år sedan såg jag den också spektakulära Luolasto på Nationalteatern. Den var aktuell, dramatisk och ställde viktiga frågor. Det är samma sak med Slava! Den ställer en del viktiga frågor, och den gör det på ett synnerligen roande sätt. Bravo! Detta är stor teaterunderhållning.

Inte konstigt då att vi var ett par stycken som trotsade den finska kutymen och reste oss och gav stående ovationer. 

 

Ulf Persson
08.03.2015 kl. 15:20

Begåvat och skruvat!

 

Perplex

 

av Marius von Mayenburg

 

Överättning: Ulf Peter Hallberg

 

Scenografi mm: Annina Nevantaus

 

Ljus: Lauri Lundahl

 

Regi: Janne Pellinen

 

Medverkande: Oskar Pöysti, Nina Palmgren, Maria Ahlroth, Viktor Idman

 

Viirus

Helsingfors

Premiär 12 februari 2015

 

 

Uppsättningen av Perplex av den unge tyske dramatikern är intressant på många sätt. Först och främst är den ett uttryck av ständigt djärva och begåvade Viirus. Man vill prova nytt, man vill framåt. Bra så! Jag citerar programmet: ”I Finland är vi ännu inte vana vid dylik dramatik utan erbjuds främst traditionella texter”. 

Möjligen kan man kalla von Mayenburgs dramatik för postmodern eller det kanske räcker med modern eller icke traditionell. Ett modernt konstverk är det, där skärvorna, uppbrytande av kronologin, referenserna, omtagningarna bildar ett mönster. Som säger vad? En åskådare som söker en tråd eller en förklaring i den psykologiska realismens anda går bet. Rätt så. Vad betyder egentligen TS Eliots dikt Det öde landet eller en kubistisk tavla?

Personligen far jag så där en tjugo år tillbaka i tiden, när jag biter i den här dramatiska Madeleinekakan. Det var då den unge regissören och dramatikern Staffan Valdemar Holm, nu chef för Düsseldorfer Schauspielhaus, tog över Malmö Dramatiska Teater och presenterade djärv tysk dramatik för en publik inbäddad i traditionell teater samt operett. Det blev liv i luckan. Det kanske man kan hoppas på nu också. Viirus blev ju välförtjänt Årets teater 2014. 

Inom dramatiken talar man ofta om en black box. Här är den utbytt mot en white box, där scenografen Annina Nevantaus skapat ett scenrum av modern vardagsrum-köks-karaktär, där den förhärskande färgen är just vitt, vilket understryks av Lauri Lundahls ljussättning. Det är funktionellt och lite kalt som en möjlig symbol för pjäsens ytliga relationer.

Realism och icke realism blandas. Robert, Oskar Pöysti, och Eva, Nina Palmgren, kommer hem från en resa. Ljuset fungerar inte och vem har satt in en krukväxt? Den fanns inte där tidigare. In kommer Sebastian, Viktor Idman, och Judith, Maria Ahlroth. Det var ju de som skulle ta hand om lägenheten. Eller?

Relationer byts. Kronologin bryts och vi får skärvor av borgerskapets diskreta charm med direkt skruvade inslag som en maskerad med naziblinkningar samt en älg! Det ena är ju naturligtvis djärvt för en tysk dramatiker och det andra kan möjligen tyda på en viss svaghet för det nordiska. Kul är det i vilket fall.

Och det är väl här uppsättningens förtjänst ligger. Rejält skruvat, begåvat spelat och roligt. Med möjliga blinkningar till vår egen skruvade tid. Sen går det undan. En och en halv timme. Det är som Brecht och Die Kleinbürgerhochzeit. Ingen dålig jämförelse för övrigt. I den försöker brudens far hela tiden berätta någon anekdot; här kommer Sebastian själv på djärva tankar som tänkts tidigare av såväl Darwin som Platon. Och precis som hos Brecht blir allt till en fars.

Rekommenderas!

 

 

 

Ulf Persson
16.02.2015 kl. 14:55

Storebror ser oss!

 

1984

 

Av George Orwell i en ny bearbetning av Robert Icke och Duncan Macmillan.

 

Regi: Jarno Kuosa

Scenograf: Janne Vasama

Videograf: Pyry Hyttinen

 

Medverkande: Aaro Wichmann, Kira-Emmi Pohtokari, Rabbe Smedlund m fl

 

Amos

Svenska Teatern

Premiär 14 januari 2015

 

 

Det är naturligtvis synnerligen tacksamt att i vår tid ta upp George Orwells skrämmande framtidsvision. Framtiden dvs Orwells framtid är ju här sedan länge. Inte bara har vi passerat det magiska årtalet 1984 med råge; det Orwell skriver om och varnar för är sedan länge här. Storebror ser oss alla på ett sätt som Orwell skulle ha hållit för otroligt. Helt otroligt skulle det säkert också ha varit för Orwell att förstå att Storebror blivit dokusåpa av sämsta slag. Big Brother! En tröst i sammanhanget är måhända att deltagarna nog inte har en aning om varför programmet heter som det gör.

När jag går i min favoritstad och den stad Orwell skriver om, London, är jag bevakad som ingen annan stans. Jag tänker inte på det.  När jag skriver detta, är jag uppkopplad mot världen och ett möjligt offer för hackare samt ett betydligt troligare offer för direktriktad reklam. Jag tänker inte på det heller. Jo, förresten, det gör jag nog. Ibland. Inte just nu.

Just här finns en ingång till en dramatisering av 1984, som skulle kännas naturlig. Samhällets utveckling. Övervakningen. It-världen. Det är emellertid en ingång som man endast delvis väljer på Svenska Teatern i Helsingfors. De många tv-skärmarna blänker förvisso, nyheterna läses och medborgarna lyder budskapen (hur många lyder idag Storebrors budskap att man ska avhålla sig från alkohol i 100 dagar?) Man förstår också den instängda och drabbade människan Winston Smiths (Aaro Wichmann) belägenhet. Tilltaget att låta stor del av spelet äga rum bakom skärmväggar känns däremot inte helt klart och genomtänkt. Man ser helt enkelt sämre.

Den svenske skalden Thomas Thorild sa 1794 att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Detta omdiskuterade yttrande skulle åtminstone delvis kunna stå för det samhälle som nu styr Winston Smiths liv, möjligen med undantag för att det inte är fråga om att tänka fritt på riktigt. Vetenskapsmännen har också nyligen varnat för en tid i en nära framtid, då datorerna blir klokare än människorna. Vad händer då med oss alla? Med Winston Smith?

Anknytningen till samhället och dagens debatt kunde enligt min mening i uppsättningen ha varit tydligare. Man bör också ha läst boken för att ha riktig behållning av berättelsen om Winston Smith och hans fåfänga kamp att överleva mentalt. 

Detta sagt så är uppsättningen synnerligen välspelad på alla händer, och man lider verkligen med Aaro Wichmanns Winston. En stark rollprestation. Man känner också med honom i romansen med Julia, Kira-Emmi Pohtokari. Det är naturligtvis en romans dömd att misslyckas. Men hoppet finns där.

1984 i regi av Jarno Kuosa är en synnerligen stark uppsättning, där tortyrscenen i slutet är fruktansvärd och nästan olidlig att betrakta. Synnerligen starkt spel! Känsliga personer varnas. Och hur starkt det än är, så är det en blek skugga av den verklighet vi möter på TV och internet. Här ligger måhända också en poäng. 

Sammanfattningsvis intressant, välspelat och dramatiskt men ändå fattas det något. Den drabbande insikten att vi passerat 1984 för länge sen men vi tycks aningslösa.

 

Ulf Persson
18.01.2015 kl. 20:17

Bubbel och fest!

 

 

Läderlappen

Operett av Johann Strauss

Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli

Kostym: Dagmar Niefind

Koreografi: Aleksi Seppänen

Dirigent: Alfred Eschwé

 

Medverkande: Michael Kraus, Alexandra Reinprecht, Nicholas Söderlund, Tai Oney, Alexandru Badea, Claudia Goebl, Timo Torikka m fl

 

Finska nationaloperans kör och orkester

 

Premiär på Finlands nationalopera 28.11 2014

 

 

Operetten Läderlappen av Johann Strauss är en porlande operettpärla full av champagne. Det är också ett tydligt verk från dubbelmonarkins glada dagar med österrikisk touch och också en på sin tid säkert korrekt snegling på kejsarinnan Sissis favoritland, Ungern. I uppsättningen på Nationaloperan hörs det äkta wienska genom gästande solister, och inhemska medverkande har fått lära sig att rulla vackert på r:en. Det känns riktigt äkta och gemütlich.

Historien i Läderlappen är en god blandning av hämnd, erotiska små äventyr och allmän fest. Alla invecklade turer slutar som de ska, och snedstegen skylls på champagnen. Inte minst sker detta i en svepande och härlig dansscen som slutar med att alla faller på golvet. Snygg koreografi här av Aleksi Seppänen.

Regissören Marco Arturo Marelli, som för övrigt också står för scenografi och ljus, har med varlig hand moderniserat operetten och flyttat den till något som ser ut som ett glatt 20-tal. Man kör ju faktiskt in en bil på scenen i inledningen, och det gjorde man definitivt inte när operetten hade premiär i Wien 1874.

Fångvaktaren Frosch, vilken är en talroll, får normalt sett endast hålla till i den sista akten. Här flyttas Frosch, Timo Torikka, fram och är den som i inledningen får berätta för oss det som står i programmet dvs vad som hänt innan spelet tar sin början. Utvidgningen av den här rollen känns väl i sanningens namn inte helt nödvändig men bidrar till den lustiga stämningen. Sen tar det en stund i första akten, innan det sprudlande spelet tar sin början. Men det kommer. Inte minst, precis som vanligt i Läderlappen på prins Orlofskys, Tai Oney, bokstavligen berusande fest. Till det slösande och sköna intrycket bidrar naturligtvis den eleganta scenografin, signerad Marco Arturo Marelli samt de urtjusiga kläderna, signerade hustrun Dagmar Niefind. Kort sammanfattat kan man säga att det här är en urflott uppsättning.

Musikaliskt är också den här uppsättningen av Läderlappen ytterst gedigen. Det ser Nationaloperans orkester under ledning av Alfred Eschwé till. Sen har vi alla dessa gästande och begåvade solister. Jag lyssnade med stort välbehag till sopranen Claudia Goebl som gör Adèle med glimten i ögat och koloraturer i strupen. Stort plus också för Alexandra Reinprecht som Rosalinde. Prins Orlofsky är skriven för mezzosopran, ett läge som tycks passa den synnerligen begåvade countertenoren Tai Oney alldeles förträffligt. En utsökt rolltolkning.

Negativa synpunkter på Läderlappen? I sanningen namn känns tre timmar och tio minuter i längsta laget. Då ska man veta att den kommande storsatsningen The Phantom of the Opera ligger på exakt två och en halv timme inklusive paus. Vet inte om det är regissörens ändringar som gör det men man har kanske plussat på lite för mycket.

Det finns ett par klassiska operetter som står sig väl ännu trots stark konkurrens av den angloamerikanska musikalen. Glada änkan är en och Läderlappen en annan, vilket denna uppsättning visar med bubblande eftertryck.

En glad och bubblande afton på operan!

 

 

 

 

Ulf Persson
30.11.2014 kl. 18:52
373362_t.jpg

Paddlingen är lyckad (eller inte?)

ÅST:s "Paddling för nybörjare" är just den fars man vill ha tillsammans.

 

Åbo Svenska Teater kallar ”Paddling för nybörjare” för en mörk komedi på sin hemsida. Det är inte vad jag skulle kalla Mike Yeaman´s pjäs för. Detta är en välskriven fars, i svensk översättning av Pekka Sonck, med thrillerartade moment. Och jag njöt då jag såg presspremiären på Tryckeriteatern i Karis.

 

 

Farsen är uppbyggd som så många andra i genrén med missförstånd, lögner, springande i dörrar och folk som blir tvugna att gömma sej. Dylika uppsättningar har jag sett mer än en gång och vi talar inte här om teater med djup utan teater som roar. Och att roa en publik skall man inte förringa. Skrattet har många hälsosamma effekter; det stärker immunförsvaret, förbättrar humöret och minskar stress. Jag vet inte de vetenskapliga bevisen men tror att det även är bättre att skratta tillsammans med en publik än ensam framför TV:n till en sitcom.

 

Det underbara i den här pjäsen är just manuset som har flera underba oneliners och där berättelsen vrider sej som en korkskruv där man aldrig kan ana vilket varv som är det nästa. Det handlar om en man som icensatt sin egen död, en fru som är ute efter försäkringspengar, två barn och en flykt till Kuba.

En fars byggs upp och om man som jag känner att första akten är lite väl lång och repetitiv får man sin belöning efter pausen. Nu får magmusklerna träning genom skratt.

 

Regissören Dick Holmström har lyckats få ihop en tajt föreställning där ensemblearbetet verkligen lyckas och alla karaktärer har sina underbara stunder. Peter Ahlqvist som den mammabundne sonen bjuder på ett härligt tafatt kropsspråk, Daniela Franzell får som dottern visa upp sina komiska talanger och Monica Nyman behärskar sin roll som mamman och navet i dramat galant. Att Bror Österlund som den döde eller icke döde pappan får gömma sej och komma in i fel sekund med ett härligt undrande ansikte ger föreställningen extra plus.

 

Och extra plus skall Jerry Wahlforss ha i sin dubellroll. Han spelar en polis från Finland och en viss typ i Kuba. Och han alternerar mellan rollerna galant.

Pjäsen är ju till viss del en thriller så jag avslöjar inget. Gå och se den och njut.

Johan Finne
02.10.2014 kl. 16:17
372761_t.jpg

Mamma Mia Hafrén! - vilken Donna

Så har succékonceptet Mamma Mia! kommit till Helsingfors och Svenska Teatern och i drömensemblen är det Mia Hafrén som mamman Donna Sundberg som lyser starkast.

MAMMA MIA!

 

 

Musik: Benny Andersson, Björn Ulvaeus

Regi: Paul Garrington

Medverkande: Mia Hafrén, Lineah Svärd, Anna Hultin, Veera Railio, Anton Häggnlom, Riko Eklundh, Kristoffer Möller, Vallu Lukka mfl

 

Även om Svenska Teaterns Mamma Mia! doftar färdigt koncept och industri så är jag såld ända från ouvertyren till extranumren där jag dansar med tillsammans med resten av publiken. Och självklart är det så att det är ABBAs odödliga musik som är kärnan i denna succémusikal. Och det gör ingenting att själva historien är som en veckotidningsnovell eller en såpaserie. Tvärtom. En mamma, en dotter och tre möjliga pappor är stommen för en feel-good-berättelse som lockar till både skratt och tårar.

 

Varän musikalen har satts upp har man försökt få in lokala referenser och den här föreställningen är inte bara ABBA på svenska utan ABBA på finlandssvenska. Med glimten i ögat har man till och med petat på Niklas Strömstedts utmärkta svenska översättningar av låtarna då Donna i ”Super Trouper” till sin fasa minns hur hon vaknat på ett hotell i Vasa.

 

Det här är kvinnornas föreställning och man har verkligen lyckats få ihop ett dream team av musikalstjärnor. Lineah Svärd gestaltar den kaxige dottern Sofie med både tryck och entusiasm och mammans gamla showkompisar står för en stor del av de komiska inslagen. Veera Railio fascinerar som den raffiga och världsvana Tanja och Anna Hultin gör en riktig drömprestation som hennes väninna Rita, en roll som hon alternerar med Maria Sid.

 

Men den största stjärnan är ändå Mia Hafrén som mamman Donna Sundberg. Hon har allt; karisman, sångrösten, närvaro och tajming. När hon sjunger ”Vinnaren tar allt” med en röst som förmedlar både återhållen ilska och ett krossat hjärta ryser jag av välbehag och en stund tidigare har jag fällt en tår till den finstämda ”Kan man ha en solkatt i en bur” (Slipping through my fingers).

 

Männen då? Jodå, både de potentiella papporna och den blivande brudgummen gör stabila insatser, med ett plus för Kristoffer Möller, som med glimten i ögat gör journalisten och äventyraren Bill till en dråplig figur vars tuffhet bara sitter väldigt ytligt.

 

Det är bara att gratulera Helsingfors. Ännu en uppsättning har lagts till den långa raden av succéer för fenomenet Mamma Mia.  

Johan Finne
27.09.2014 kl. 11:59

Kraftfull Kullervo!

Kullervo

Opera av Aulis Sallinen
Regi: Kari Heiskanen
Scenografi: Antti Mattila
Dirigent: Hannu Lintu

Medverkande: Tommi Hakala, Ville Rusanen, Tuija Knihtilä, Petri Lindroos, Reetta Haavisto, Maria Ylipää m l

Nyslotts operakör och orkester

Operafestivalen i Nyslott

 

Aulis Sallinens Kullervo presenteras vid årets festspel i en synnerligen kraftfull och dramatisk uppsättning. Om den drar lika mycket folk till Olofsborg som mer populära och folkkära operor som Carmen och Trollflöjten, vilka också ingår i årets utbud, återstår naturligtvis att se. En hel del tomma platser vid onsdagens (9 juli) föreställning talade sitt tydliga språk. Med biljettpriser på omkring 150 € kan man förstå om folk är aningen avvaktande. Nu ska man också komma ihåg att  Aulis Sallinens opera inte är något nytt verk. Operan uppfördes för första gången redan 1992 i Los Angeles och hade sin finska premiär året därpå vid Nationaloperan i Helsingfors. Sallinen har som bekant också tidigare varit aktuell i Nyslott med bl a Det röda strecket, Ryttaren och Kungen reser till Frankrike.

Verket Kullervo står på synnerlig stadig finsk dramatisk grund. Det blir ju så när man går tillbaka till det finaste som finns i finsk litteratur - Kalevala. Här möter vi hjälten, eller rättare sagt anti-hjälten Kullervo, en tragisk gestalt som i hämndens namn sprider död och förintelse för att slutligen helt logiskt gå under själv. Operan är för övrigt uppbyggd som ett antikt drama, en finsk variant av Orestien, där våld föder våld och hämnden är den största drivkraften. Det är mycket mäktigt och naturligtvis inte särskilt glatt. Man har haft gladare kvällar på operan. Humorn finns dock i form av det Shakespeare skulle ha kallat ”comic relief” men är diskret.

I sanningens namn känns den första akten bitvis lite väl lång och tung, och sättet att berätta är inte heller alldeles glasklart. I den andra akten sker en välkommen tempohöjning, inte minst genom Maria Ylipääs energiska sång i rollen som den Blinda. Det var för övrigt välkommet och för mig något överraskande att skåda Ylipää i det här sammanhanget. Ylipää är ju mera känd från musikalsammanhang, och senast var det ju i Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern i Helsingfors.

Scenbilden av Antti Mattila är stram och effektiv och indikerar med sina fyra husskelett och sitt staket en liten by, där kriget inte är långt borta. Kören är, och detta är sedan länge något av ett signum på Olofsborg, medagerande på ett dramatiskt och medryckande sätt. Här gör de såväl levande som döda bybor. Plus här för dramatisk och rörlig regi av Kari Heiskanen. Extra plus för scenen när Kullervo går fram som en hämndens ängel och mejar ner allt motstånd. Byborna dvs kören faller som käglor. Snyggt.

Tommi Hakala i titelrollen som Kullervo imponerar genom sin baryton och sitt lediga och kraftfulla spel som en gång Jorma Hynninen. Det är för övrigt synnerligen hög klass på solisterna i denna uppsättning. Ville Rusanen, årets konstnär vid operafestivalen, gör en dramatisk och på samma gång ledig Kimmo, och Petri Lindroos gör en tät och trovärdig Kalervo. Så kan man fortsätta att dela ut berömmande omdömen men man kan också nöja sig med att konstatera att detta är en produktion med stor konstnärlig tyngd. Den lär stå ut lite jämfört med de mer klassiska verken på årets repertoar. Bra så. 

Hannu Lintula leder föredömligt och med schvung operaorkestern genom Sallinens mäktiga musik. Denna är ju så långt från klassisk operamusik med melodiska arior som showstoppers som man komma. Sallinen är som bekant väl förankrad i 1900-talet med influenser från bl a Stravinskij. Produktionen av Kullervo i Nyslott är också i sanning kraftfull musikteater! Det blev också välförtjänta applåder och till och med – hör och häpna – lite stående ovationer! Det är man ju verkligen inte van vid i Finland. 

 

Ulf Persson
11.07.2014 kl. 12:45

Fartfylld skärgårdsteater

”I Love You, You´re Perfect, Now Change” är en fartfylld och hysterisk musikalrevy där fyra skådespelare gör ett 40-tal roller och de olika numren tar oss på en kärleksresa från den första nervösa dejten via bröllopslöften och livet efter de första barnen till vardagen där man måste se sport på TV med sin man och slutligen en ny dejt som pensionär då ens äkta hälft gått bort.

I Love You, You´re Perfect, Now Change

 

Produktion: Skärgårdsteatern

Text och Musik: Joe Dipietro, Jimmy Roberts

Regi: Samuel Harjanne

Skådespelare: Anna Victoria Eriksson, Daniela Fogelhom, Kris Gummerus, Peter Ahlqvist

Kappelmästare: Martin Segerstråle

Musiker: Ulriika Heikinheimo

Scenografi: Peter Ahlqvist

Smink/Kläder: Sabina Segerström

 

 Skärgårdsteaterns ensemble bjuder på en charmig afton där samtliga på scenen väl lyckas flörta in sej hos publiken. Daniela Fogelholm och Anna Victoria Eriksson visar båda prov på slagfärdighet och även en värme som tillför mänsklighet i det, ibland banala, material de har att jobba med. Peter Ahlqvist är förtjusande rolig, speciellt som babypratande pappa och i det härliga numret ”Det får gå med det” där ett pensionärspar söker en andra chans att älska. Lägg sedan till Kris Gummerus som det är ett rent nöje att se transformeras till de olika karaktärer han spelar, var och en charmig och rolig på sitt sätt och de två musikerna Martin Segerstråle och Ulriika Heikenheimo så har du ett välfungerande gäng som jobbar hårt för att vinna publikens gillande och förtjänar de kärleksförklaringar de får via skratt och applåder.

 Musikalen är skriven 1996 och tyvärr finns det vissa scener som känns lite föråldrade. Exempelvis den där två föräldrar skäller ut ett par som gjort slut för att kvinnan vill göra karriär och mannen har svårt att binda sej. 2014 borde det vara självklart att kvinnor har rätt att ta sin plats på arbetsmarknaden och att livet är mer än ett giftermål och fortplantning.

Med detta sagt måste man ändå ge en eloge att man i uppsättningen gjort vad man kan med texten för att den skall kännas tidsenlig. Kvällens vackraste låt, balladen ”Borde jag va mindre kär i dej” iscensätts här både finstämt och ärligt som en kärlekssång från en man till hans manliga partner och i en show som annars fokuserar på man möter kvinna får vi därmed en påminnelse om allas behov av att finna någon som man kan känna sej trygg och dela sitt liv med.

 

 

Visst är mycket i föreställningen stereotypt och amerikanskt gammaldags men igenkänningsfaktorn finns ändå där och lockar till skratt. I Samuel Harjannes regi blir uppsättningen en härlig sommarromans som nog kan vara precis lika njutbar som djupare teaterkärleksaffärer.

Johan Finne
25.06.2014 kl. 16:00

God komedi på engelska!

 

The Memory of Water

 

Av Shelagh Stephenson

 

Regi: Anna Rawlings och Pauliina Munukka

Producent: Joan Nordlund

 

Medverkande: Christopher Sloan, Zoë Chandler, Giorgia Ghizzoni, Stina Halmetoja, David Rogers

 

Andorra

Eriksgatan 11

Helsingfors

Premiär 5 maj 2014

Spelas till och med 11 maj

 

 

Pjäsen The Memory of Water av Shelagh Stephenson tillhör en inte helt ovanlig grupp komedier, nämligen den där lustigheter har ett synnerligen stort allvar i botten. Sanningar sägs här ofta i form av verbal pajkastning, skeletten i garderoberna kommer fram ackompanjerade av såväl skratt som gråt, och på slutet kan man sedan tala om viss förståelse och försoning.

På det sättet är Stephensons pjäs inget märkvärdigt stycke och tillhör väl inte heller de tyngre i branschen. Det som gör den lite originell är det faktum att det står tre systrar i centrum, tre systrar som för övrigt står så långt från Tjechovs längtande och vemodiga systrar man kan komma. De tre, Mary, Zoë Chandler, Catherine, Giorgia Ghizzoni, och Teresa, Stina Halmetoja, har trots det biologiska faktum att de är syskon, inte så mycket gemensamt, inte ens samma barndomsminnen, visar det sig, och de har nu samlats av en lika naturlig som sorglig anledning. Deras mamma är död. Man måste ordna begravning. Systrarna samlas och dramat kan börja

In på scenen kommer så småningom även Marys synnerligen gifte pojkvän Mike, Christopher Sloan, samt Teresas man Frank, David Rogers. Dags för andra relationskonflikter. Sen är det naturligtvis aningen originellt att även den nog så döda mamman dyker upp i ett par scener med Mary. Ett trick som man kanske inte sett sedan Noel Cowards glada komedidagar. Till avdelningen originella inslag hör också det faktum att man (mest Teresa) dricker rejält och röker på (alla systrarna) samt – nästan – ägnar sig åt sex (Mary och Mike). Yngre och aningen känsliga personer varnas.

Allt som allt innebär uppsättningen av The Memory of Water ett par timmars god underhållning med överlag synnerligen gott spel. Dubbelregissörerna Anna Rawlings och Paulinna Munukka har tillsammans med sin begåvade ensemble väl utnyttjat pjäsens kvalitéer. Efter en lite tveksam inledning (på premiären) nådde man sedan raskt fram till såväl komiska som tragiska ögonblick av gott märke. Det var skratt och riktiga tårar med andra ord. Härligt! Jag är inte så lite imponerad.

Sen är det naturligtvis en bedrift att så väl kunna utnyttja det något smala utrymme som scenen på Andorra, egentligen en biograf, erbjuder. En eloge!

Jag har i andra sammanhang nämnt att jag är imponerad av det faktum att Finn-Brit Players kan erbjuda amatöruppsättningar av så god kvalité som det faktiskt är fråga om. Uttryckt på annat sätt menar jag att engelskspråkiga teaterföreställningar borde kunna vara ett lika välkänt som naturligt inslag i teaterlivet i Helsingfors. Men man måste känna till dem! Ut och gör reklam – bland skolor och bildningsförbund. Överallt! Det räcker inte med vännerna på Facebook. Ni förtjänar en större publik!

 

Ulf Persson
06.05.2014 kl. 14:59

God komedi på engelska!

 

The Memory of Water

 

Av Shelagh Stephenson

 

Regi: Anna Rawlings och Pauliina Munukka

Producent: Joan Nordlund

 

Medverkande: Christopher Sloan, Zoë Chandler, Giorgia Chizzoni, Stina Halmetoja, David Rogers

 

Andorra

Eriksgatan 11

Helsingfors

Premiär 5 maj 2014

Spelas till och med 11 maj

 

 

Pjäsen The Memory of Water av Shelagh Stephenson tillhör en inte helt ovanlig grupp komedier, nämligen den där lustigheter har ett synnerligen stort allvar i botten. Sanningar sägs här ofta i form av verbal pajkastning, skeletten i garderoberna kommer fram ackompanjerade av såväl skratt som gråt, och på slutet kan man sedan tala om viss förståelse och försoning.

På det sättet är Stephensons pjäs inget märkvärdigt stycke och tillhör väl inte heller de tyngre i branschen. Det som gör den lite originell är det faktum att det står tre systrar i centrum, tre systrar som för övrigt står så långt från Tjechovs längtande och vemodiga systrar man kan komma. De tre, Mary, Zoë Chandler, Catherine, Ghiorgia Ghizzoni, och Teresa, Stina Halmetoja, har trots det biologiska faktum att de är syskon, inte så mycket gemensamt, inte ens samma barndomsminnen, visar det sig, och de har nu samlats av en lika naturlig som sorglig anledning. Deras mamma är död. Man måste ordna begravning. Systrarna samlas och dramat kan börja

In på scenen kommer så småningom även Marys synnerligen gifte pojkvän Mike, Christopher Sloan, samt Teresas man Frank, David Rogers. Dags för andra relationskonflikter. Sen är det naturligtvis aningen originellt att även den nog så döda mamman dyker upp i ett par scener med Mary. Ett trick som man kanske inte sett sedan Noel Cowards glada komedidagar. Till avdelningen originella inslag hör också det faktum att man (mest Teresa) dricker rejält och röker på (alla systrarna) samt – nästan – ägnar sig åt sex (Mary och Mike). Yngre och aningen känsliga personer varnas.

Allt som allt innebär uppsättningen av The Memory of Water ett par timmars god underhållning med överlag synnerligen gott spel. Dubbelregissörerna Anna Rawlings och Paulinna Munukka har tillsammans med sin begåvade ensemble väl utnyttjat pjäsens kvalitéer. Efter en lite tveksam inledning (på premiären) nådde man sedan raskt fram till såväl komiska som tragiska ögonblick av gott märke. Det var skratt och riktiga tårar med andra ord. Härligt! Jag är inte så lite imponerad.

Sen är det naturligtvis en bedrift att så väl kunna utnyttja det något smala utrymme som scenen på Andorra, egentligen en biograf, erbjuder. En eloge!

Jag har i andra sammanhang nämnt att jag är imponerad av det faktum att Finn-Brit Players kan erbjuda amatöruppsättningar av så god kvalité som det faktiskt är fråga om. Uttryckt på annat sätt menar jag att engelskspråkiga teaterföreställningar borde kunna vara ett lika välkänt som naturligt inslag i teaterlivet i Helsingfors. Men man måste känna till dem! Ut och gör reklam – bland skolor och bildningsförbund. Överallt! Det räcker inte med vännerna på Facebook. Ni förtjänar en större publik!

 

Ulf Persson
06.05.2014 kl. 11:06

Utsökt La Bohème

 

La Bohème

av Giacomo Puccini

Dirigent: Michael Güttler
Regi: Katariina Lahti
Scenografi: Mark Väisänen
Kostym: Anna Sinkkonen


Puccinis opera om de fattiga konstnärerna i Paris och deras penning-och kärleksbekymmer är som bekant en ständigt återkommande publikfavorit på världens operascener. Just nu kan man till exempel njuta av La Bohème på operan i Malmö, på Metropolitan (direktutsändning digitalt lördagen 5.4 och repriser veckan därpå) och alltså också här i Helsingfors. Det är bara att tacka och ta emot.
Nationaloperans uppsättning är en konstnärlig fullträff! Så enkelt kan det sägas. Det är en uppsättning som väl tar till vara på operans alla kvalitéer på såväl det visuella som det vokala planet. Stämningen infinner sig också direkt, ty här faller snön så vackert i öppningsscenen och man riktigt känner hur kallt det är. Inte konstigt att de fattiga konstnärerna eldar upp en mindre bra pjäs bara för att hålla värmen.
På julmarknaden i den andra akten vimlar det av folk i de mest fantasifulla kostymer jag sett på länge. Det är rena karnevalsstämningen. Stort plus till Anna Sinkkonen som skapat detta härliga överdåd. Stort plus också för scenografen Mark Väisänen som ligger bakom en scenografi som väl utnyttjar institutionsteaterns tekniska möjligheter för att få fram dramat. Konstnärernas vindsrum ligger här bokstavligen en bit upp, vilket ser nog så realistiskt ut. Vagnar kör på spår i den andra aktens folkfest, då också ett jättestort belyst hjul syns samt en julgran som sänks ner. Det är mycket snyggt.
Regissören Katariina Lahti har med försiktig hand flyttat fram handlingen men den är dock fjärran från den tid som reklamfotot  (Borgbacken på 50-talet?) låter oss ana. Lahti låter Mimi, en utmärkt Marjukka Tepponen, blåsa ut sitt eget ljus på väg upp till Rodolfo, Zach Borichevsky (god och bärande tenor). Det är en variant som jag nog inte sett förr men den handlingen låter oss ju ana att mötet mellan de två var allt annat än en slump. Samspelet mellan Tepponen och Borichevsky är av god romantisk klass. De är ett trovärdigt vackert par, och vokalt är de härligt samsjungna.
För det är ju så att Puccinis La Bohème är något av det vackraste man kan höra på en operascen. Handlingen kan som bekant leda tankarna lite till Verdis La Traviata, som ju också handlar om kärlek med diverse förhinder och där hjältinnans hostande – precis som här – tidigt låter oss ana det tragiska slutet. Båda operorna är bitterljuva handlar om det eviga temat kärlek och död och försoning och båda innehåller helt fantastisk musik men - det är frågan om inte Puccini och La Bohème tar priset.
Tepponens Mimi och Borichevskys Rodolfo kompletteras väl av Marcellos, Stephen Gadd, och hans Musetta, Siphiwe McKenzie. Här finns både dramatisk krut och vokalt välljud. Kvartetten i slutet av den tredje akten var för övrigt en av operans absoluta höjdpunkter. Och McKenzies vals i den andra akten sitter som en återkommande slinga i huvudet så här dagen efter. Ett betyg så gott som något.

 

Ulf Persson

Johan Finne
03.04.2014 kl. 10:16

Vart tog Gogol vägen?

Kappan

Av Gogol

Manus: Esa Leskinen, Sami Keski-Vähälä
Regi och översättning: Mitja Sirén
Scenografi och dräkter: Mitja Sirén

Medverkande: Kent Sjöman, Max Forsman, Sophia Heikkilä, Simon Häger, Kristofer Möller, Birthe Wingren

Svenska Teatern
Amos
Premiär 22.3.2014

Gogols berömda novell Kappan har som bekant inspirerat många och med mycket skiftande resultat. Ett synnerligen berömt och gott svenskt exempel är Hjalmar Söderbergs novell Pälsen, som är en kort och tragisk historia. Precis som Gogols novell. Det ska finnas en närmast hjärtskärande tragik. Det är det som det hela historien går ut på.
När teamet Esa Leskinen, Sami Keski-Vähälä och Mitja Sirén på Svenska Teatern ger sig på Gogol, så blir det inte riktigt så. Man gapar nämligen över så mycket att hela berättelsens klara struktur går förlorad, ty det verkar som om man inte riktigt vetat vilket dramatiskt ben man velat stå på. Komedi, fars eller tragik. Resultatet kan väl närmast beskrivas som en sekamelska, där resultatet endast räddas av de agerande som kämpar på tappert. Och tappert blir det verkligen med dessa ständiga rollbyten.
Problemet med Svenska Teaterns uppsättning är att man i sin iver att vara modern och framåt nästan fullständigt glömt bort Gogol. Tjänstemannen Akaki Akakievitj (man har behållit hans namn bland alla finnar och en dansk) finns där och går som en arbetets hjälte igenom historien fram till det tårdrypande och sentimentala slutet, som förresten helt avviker i tonläge från det högljudda komedispelet för att inte säga buskisspelet. Möjligen har man här sneglat på Chaplins sluttal i filmen Diktatorn och precis som där hänger talet inte riktigt ihop med det övriga hur välment det än är.
Vad vill man nu säga med den här versionen av Kappan? Vill man göra en genomgång av Finlands affärer under de senaste 50 åren? Om så – vad skulle man med Gogol till? Man hade kunnat göra en mycket bättre pjäs på temat det finska folkhemmets uppgång och fall utan honom. Eller vill man något annat? Det dunkelt sagda är som bekant det dunkelt tänkta.
Det finns en bok och film som i original heter Being There och i svensk översättning heter den Välkommen Mr Chance. Den handlar om en trädgårdsmästare som går omkring och uttalar plattityder om trädgårdsodling och dessa plattityder blir till det högsta politiska sanning. Samma tema används i en scen här. Akaki håller tal och nämner att han älskar potatis. Detta uttalande höjs också till högsta möjliga sanning. Det är ironiskt och lite fiffigt.
Smålustiga inprickningar och gott spel räddar situationen. Till vissa delar är föreställningen i sanningens namn rätt underhållande, även om man sitter och undrar vart den är på väg. På pluskontot finns också en fin och öm scen, och det är när Akaki följer en ung dam hem och sjunger och spelar för henne. Då plötsligt blir här ett djup man saknat innan.
Det står i det ytterst bristfälliga programmet att föreställningens längd är lagom. Det är inte riktigt sant. Trots alla scen- och kostymbyten känns tiden stundtals för lång, vilket inte är bra. Man hade behövt strama upp och ”kill your darlings”. Den danske bankmannen blir till exempel något prövande i längden.
Trots lite skratt då och då sitter man och undrar en sak hela tiden - vart tog Gogol vägen?

Ulf Persson
27.03.2014 kl. 18:42

Lysande och tankeväckande!

Timo Teräväinen Suomen Kansallisteatteri

Luolasto


Av Laura Ruohonen
Regi: Laura Ruohonen
Scenografi: Kati Lukka
Kostym: Tarja Simonen
Ljus: Ville Toikka

Medverkande: Alma Pyösti, Martti Suosalo, Sari Mällinen, Petri Manninen, Emilia Kokko, Markku Maalismaa, Helmi-Lenna Nummela, Heikki Pitkänen, Katja Salminen

Stora scenen
Nationalteatern
Premiär 5.3.2014


Uppsättningen av Laura Ruohonens pjäs Luolasto i regi av författaren är ett ypperligt exempel på teaterns magiska kraft. Jag är mycket tacksam för detta, eftersom mina kunskaper i finska är begränsade, vilket gör att jag missar mycket av ordens valörer. Jag får i stället koncentrera mig på det yttre skeendet dvs den grottvärld som visas, och den är inget mindre än lysande. Närmast magisk.

Scenen föreställer inte en grotta – den är en grotta! Hissar går upp och ner, man klättrar (ser stundtals livsfarligt ut!) längs grottväggarna och ljuset skimrar (plus för ljussättningen). Resultatet är en utsökt och skön mix av realism och poesi, där man utnyttjat en institutionsteaters alla möjligheter. Gott så! Slutscenen med sina till synes tusentals flaskor som hänger i taket är en utsökt skönhetsupplevelse. Ett konstverk i sig själv.

Ruohonens pjäs tar upp den allvarliga och i Finland tyvärr aktuella frågan om kärnavfall. Kan man gräva ner avfallet i en grotta, stänga grottan och sedan glömma hela saken i 100 000 år? Kärnkraft ger som bekant energi i ett tiotal år medan avfallet alltså finns där i 100 000 år, vilket är en svindlande tidsperiod som är så svindlande att den helt enkelt inte existerar. Vi talar tid och vi talar ansvar, där vi i vår begränsade och tekniska syn tror att vi är kloka. Det är vi inte.

Ruohonen låter teknikens rationella syn representeras av ett gäng käcka och bitvis komiska ingenjörer med den hurtfriska chefen, Sari Mällinen, i spetsen. Det här gänget är inga onda typer. De gör sitt jobb, och de gör det så gott de kan. Farligare är då de allvetande politiker som i projektioner uttalar sig på ett sätt som vi hört så många gånger i verkligheten. Och vad ska man säga om en kommun som står på tårna och vill ta emot kärnavfall? Man behöver ju arbetsplatserna och man behöver inkomsten. Hur stor är den förresten? Trettio silverpenningar?

Tiden och historien representeras av de tre poetiska föredettingarna som finns i grottan. Luolasto är ingen helt realistisk pjäs och det är man tacksam för. Ruohonen bjuder i stället på överraskningar i detta spel, där poesin och skönheten kontrasteras mot den krassa verkligheten med teknik och politik. Här finns en skärningspunkt, där man som åskådare verkligen tvingas tänka till. Eftertankens kranka blekhet.

Så har vi den bräckliga kärlekshistorien mellan grottvakten, Martti Suosalo, och den unga grottforskaren, Alma Pöysti. Mellan dem finns scener av ömhet och passion. En kärleksscen, där de två hänger i luften och Pöysti till och med upp och ner, förde mina tankar till en föreställning av Romeo och Julia i ett samarbete mellan Dramaten och Cirkus Cirkör. Nu, liksom den gången, hade scenen samma effekt på mig. Jag vågade knappt titta.
Luolasto är en lysande och tankeväckande teaterupplevelse!

Ulf Persson
07.03.2014 kl. 12:17

Roligt, allvarligt och lysande spel!

I sista minuten


Komedi av Carin Mannheimer

Regi: Maria Sid
Scenografi: Erik Salvesen

Medverkande: Veronika Mattsson, Christina Indrenius-Zalewski, Sue Lemström, Thomas Backlund, Mikael Andersson, Hellen Willberg, Ann-Louise Lönnquist

Svenska Teatern.
Stora scenen
Premiär 26.2.2014


Vridscenen snurrar, och vi ser det inre av en stor och fin paradvåning (plus för snygg scenografi av Erik Salvesen!). Det är som en doft av den tid som flytt. Så nära och ändå så avlägsen. I bakgrunden hörs smäktande tangotongångar av Astor Piazzolla, där också musiken bidrar till att ge en känsla av förfluten tid och svunnen passion. Det är en god atmosfärskapande inledning.

Dylan Thomas skrev dikten ”Do not go gentle into that good night”, där han säger att gamla människor i stället för att snällt tystna och sakta tyna bort i stället bör ”burn and rave at close of day”. Det vill säga föra ett ordentligt liv i alla betydelser av ordet. Det är ju inte fel att påstå att Carin Mannheimer låter sina huvudpersoner i komedin ”I sista minuten” följa detta råd av Dylan Thomas. Det är med andra ord ordentligt liv i luckan. Bra så! Här finns många komiska poänger att hämta, och man tar vara på de flesta.

Man kan också säga att hur svensk pjäsen än är (här försiktigt överförd till Helsingfors), så finns det någonting mycket traditionellt brittiskt över komediupplägget. Det handlar om tre gamla damer som lever på minnen och lite oförrätter samt träffas på bridgeluncher, som för övrigt är i farozonen eftersom den fjärde vid bordet precis definitivt lämnat dem. Man träffas också vid begravningar, där änklingarna går åt lika fort som smörgåstårtan, men damerna vägrar att finna sig i att livet snart skulle vara slut. Det vilar något djupt sympatiskt över hela uppsättningen, där man dock i sanningens namn går lite på tomgång i den första akten. Man sitter då och undrar vart man är på väg. Publiken tar emellertid spelet till sig och småskrattar gärna och ofta. Ett gott tecken. Man bjuds på god underhållning på Svenska Teatern.

Det som lyfter komedin är inte minst det snärtiga språket, som måhända inte är helt realistiskt men bitvis synnerligen vasst och komiskt. Framför allt är ”I sista minuten” en bländande uppvisning, en veritabel ”tour de force”, av aktriserna Veronika Mattsson (Marianne), Christina Indrenius-Zalewski (Annlouise) och Sue Lemström (Solveig). Spelet för att inte säga samspelet är av yttersta klass. Bravo! Av någon anledning ger man inte stående ovationer i Finland men här hade det definitivt varit på sin plats.

Som en katalysator i skeendet fungerar den kommunala fixaren Staffan, Mikael Andersson, en vänlig typ som man som gammal gärna vill ha i sin närhet. Han dyker upp för att fixa en glödlampa men sätter snart nog igång skeenden. Det är mycket trevligt. Staffan är en sympatisk typ, som Mikael Andersson gör med värdighet och sympati. När fixaren Staffan under ett par sekunder tråder en dans med Veronika Mattsons Marianne sitter jag och önskar att uppsättningen ville lämna realismen och för ett ögonblick gå över till en nostalgisk och romantisk surrealism men så sker tyvärr inte.

Den nyblivne änklingen Per, Thomas Backlund, tar man gärna emot i bridgegänget. Det är väl bara ett fel med Per. Han spelar inte bridge. Backlund kompenserar dock denna brist hos Per med sympati och vänlighet. Sen bjuder han på en god överraskning.
Åldringsvård diskuteras som bekant livligt i såväl Finland som Sverige. I valtider talar politikerna sig varma om valfrihet i vården, samtidigt som larmrapporterna kommer. I det sammanhanget är Mannheimers pjäs en frisk fläkt. Under den glättiga och repliksnabba ytan finns nämligen ett djupt allvar. Det handlar ju om en verklighet som förr eller senare drabbar oss alla.

Ulf Persson
02.03.2014 kl. 10:56

Viktigt ämne men svag pjäs

 

Kvinna till salu

av Jeanette Björkqvist m fl
Regi: Marcus Groth

Medverkande: Anna Hultin, Niklas Åkerfelt

Nicken
Svenska Teatern
Premiär 21 februari 2014


Vår tids slaveri heter som bekant trafficking eller människohandel. Unga kvinnor från fattiga länder lockas till oss i rika länder med löften om arbete. De faller för fagra tongångar och löften från lika fagra unga män, löftena bryts och så hamnar de hos oss i prostitution, misär och förnedring. Något som de naturligtvis inte skulle göra, om ingen köpte sex. Men det gör vi, vi köper sex och den lukrativa (för hallickarna) människohandeln fortsätter. Men ingen tycks göra något. Många fördömande ord från EU-politiker förekommer förvisso men ingen tycks ha förmågan eller viljan att riktigt ta i problemet.
Ett mycket starkt inlägg i debatten kring trafficking var Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever, som, baserad, på en sann historia berättade den tragiska historien om ryska Lilja som lockades till Sverige och hamnade i prostitution och förnedring. Moodyssons film är oerhört stark, och man bär den med sig länge. Jag tänker på den när jag sitter på Svenska Teatern. Det borde jag naturligtvis inte göra.
När Svenska Teatern väljer att ta upp en pjäs om människohandel och prostitution, så är det värt all heder och respekt. Pjäsen, som egentligen inte är någon pjäs, har fått den slående titeln Kvinna till salu. Det må vara hänt. Värre är, menar jag, att programblad och affischer visar en vacker halvnaken kvinnokropp, och den exploatering man vill debattera ägnar man sig alltså åt själv. Visserligen med viss dramatisk distans men ändå. Man utnyttjar kvinnokroppen. Det blir inte riktigt bra, för att nu uttrycka sig försiktigt.
Kvinna till salu är inte så mycket en pjäs som ett en timme långt debattinlägg, där två av teaterns skådespelare, Anna Hultin och Niklas Åkerfelt, går in och ur ett antal roller för att skildra livet hos den fiktiva och prostituerade Katja. Det är förvisso skickligt gjort men spelstilen är genomgående väldigt dämpad, så dämpad att det inte riktigt hettar till. Trots att skådespelarna stundtals tar i och flitigt använder våra vanligaste könsord (känsliga personer varnas) så vill det sig inte riktigt. Det hettar helt enkelt inte till, och jag sitter och funderar på om det inte hade varit bättre med en mer traditionell pjäs om Katja. Som det är nu förtar formen något av det fruktansvärda innehållet, och det är ju naturligtvis inte meningen.
Den stora förtjänsten hos den här produktionen är att den sätter ljuset på en kräftsvulst i vårt samhälle. Det är bra! Nu räcker det inte med att sätta ljuset på – man borde sätta en blåslampa på! Debatten, som man förresten inbjuds till efter varje föreställning, måste komma igång hos oss alla.  Man kunde kanske börja med att väcka politiker? Tarja Halonen satt framför mig på premiären. Kanske kan hon göra något?
Ulf Persson
23.02.2014 kl. 17:58

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.