Bloggposter

408834_t.jpg

Olli Mäki knockar och förför

En skön blandning av humor, melankoli och kärlek är det som gör att ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” slår knockout på biopubliken.

 

 

En lågmäld historia om förberedelserna för alla tiders boxningsmatch och filmad i svartvitt; det låter på pappret inte som något som jag skulle rusa till biografen för. Men filmen om boxaren Olli Mäki (Jarkko Lahti) knockar mej rejält.

Regissören Juho Kuosmanen har lyckats skapa en berättelse, baserad på verkligheten som fångar det tidiga sextiotalet som en journalfilm, fast bättre.

Jag intervjuade Juho i somras för Vasabladets räkning och undrade då om det kanske kan avskräcka dagens biobesökare att filmen är svartvit. Han svarade att det är samma sak att säja att man inte tycker om svartvit film som att säja att man inte tycker om tårta.

Det finns olika sorters tårtor och för mej är den här filmen världens bästa blåbärspaj.

Skall jag köra lite boxningstermer är det en tungviktare men Olli hade ett annat viktproblem; inför titelmatchen på Olympiastadion mot amerikanen Davey Moore (John Bosco Jr) var han vungen att gå ner en viktklass till lätt fjädervikt.

Ollis boxningsförberedelser kompliceras även av en spirande romans mellan honom och småstadstjejen Raija (Oona Airola) och det är ett underbart samspel karaktärerna bjuder på. De är båda lite tafatta och tillbakadragna men de äger också förmågan att hävda sej när så krävs Men det är för henne hans hjärta bultar och titeln "Den lyckligaste dagen...", syftar utan minsta ironi på den kärlek som Olli hittade.

Under fyra års tid förberedde sej Jarkko Lahti för sin roll bland annat via otaliga boxningslektioner och han gör en perfekt tolkning på vita duken av en stressad idrottare vars enda frö till hopp finns i en nervös romans.

"Vi kommer se till att när det här är över så är den 17:e augusti 1962 den lyckligaste dagen i ditt liv", säjer Ollis tränare Elis Ask (Eero Milonoff) som sommaren före matchen gör allt för att Olli skall ha fokus på den vinst hela Finland väntar sej.

Och jag lovar: Det att jag själv har en mycket liten statistroll i filmen påverkar inte det minsta mitt betyg. Detta är helt klart en av de lyckligaste filmupplevelser jag haft.

 

Regi: Juho Kuosmanen

Manus: Juho Kuosmanen & Mikko Myllylahti
I rollerna: Jarkko Lahti, Oona Airola, Eero Milonoff

Johan Finne
01.09.2016 kl. 05:25

Så här har man aldrig sett Trollflöjten!

 

Trollflöjten

Opera av W.A. Mozart

Libretto: Emanuel Schikaneder
Översättning till finska: Juhani Koivisto
Regi: Suzanne Andrade, Barrie Kosky
Animationer: Paul Barritt
Koncept: 1927 Barrie Kosky
Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Kristel Pärtna, Tuomas Katajala, Tuuli Takala, Jyrki Korhonen, Jussi Merikanto, Margarita Nacér m fl

Finlands nationaloperas kör och orkester
Komische Opers i Berlin produktion

Finlands nationalopera • Premiär 26.2.2016
 

Den här versionen av Mozarts opera marknadsförs som ”den nya Trollflöjten” och det är naturligtvis helt korrekt men på samma gång inte. För här sitter jag och tror att denna produktion som är ett lån från Komische Oper i Berlin är helt ny. Sen börjar jag känna influenserna från tysk expressionism på teater och film dvs från 1920 och 30-talet. Först därefter läser jag i programmet och ser att det här konceptet för Mozarts opera Trollflöjten daterar sig så långt tillbaka som 1927! Mina tankar är alltså helt fel men på något sätt ändå rätt. 

Det är egentligen märkligt att denna produktion inte nått oss tidigare för det vi har här är nyskapande av alldeles speciellt innovativt och fantasifullt slag, och det är onekligen förvånande att konceptet är nästan nittio år gammalt. Uppsättningen säger nämligen tack och adjö till sedvanliga och traditionella lösningar. Borta är till exempel vanlig scenografi. I stället sker spelet mot en fond där fantasifulla animationer projiceras i en strid ström. Aktörerna står på avsatser på denna stora fondvägg (ser aningen farligt ut) och agerar mot animationerna och varandra. Det är oerhört fiffigt och medryckande. Fungerar väldigt väl. Borta är med ett slag eventuella döda punkter, ty det visuella tar oss med på en fantasifull färd. Det är som en blandning av stumfilm, serieteckningar och sagor.

Som en blinkning mot konceptåret 1927 (ljudfilmens genombrottsår) har man ersatt vissa replikväxlingar med texter i stumfilmsstil ackompanjerade av pianospel. Det ger ett lustigt och roande intryck. Överhuvudtaget präglas hela uppsättningen av en lekfullhet som är direkt avväpnande och vilket också gör att man å det varmaste kan anbefalla den här uppsättningen till operanybörjare. 

Sen är ju föreställningen intressant så till vida att den är helfinsk med så vitt jag kan se finska artister, och så sjunger man på finska. Att sjunga på nationalspråken hör som bekant inte till vanligheterna i dagens operavärld. Kan bara komma på Folkoperan i Stockholm som fortfarande gör så men här är det finskt för hela slanten. Dessutom textas operan på finska, svenska och engelska. 

Lekfullheten i uppsättningen smittar säkert av sig på de medverkande och på publiken. Med andra ord måste det vara kul att vara med i den här uppsättningen. Här finns utmejslade figurer som tycks höra hemma i stumfilm och kabaré. Tamino, Tuomas Katajala, är en skönsjungande hjälte, Papageno, Jussi Merikanto, en smålustig fågelfångare, Patina, en mörkhårig hjältinna, görs ljuvt av Kristel Pärtna. De tre damerna är lustiga och tantliknande iklädda gammaldags kostymer.

Nattens drottning, Tuuli Takala, är en spindel helt i Louise Bourgeois’ anda. Takala sjunger sin berömda koloraturaria och hennes långa spindelben far över scenen. Det är läckert.

Den här Trollflöjten blir man på väldigt gott humör av!

Ulf Persson
29.02.2016 kl. 13:20

Nyskapande dansteater

Masters of Movement

Alexander Ekman Episode 31
Demis Volpi
Little Monsters
Carolyn Carlsson
If to Leave is to Remember
Jorma Uotinen
Jord
Finlands nationalbalett
Premiär 19.2.2016

Den finska nationalbalettens nya dansprogram är inget mindre än ett veritabelt kraftprov, och den korta föreställningen (två timmar inklusive två pauser) är en fröjd och bör ej missas av någon vän av modern dansteater. För det är exakt det som vi bjuds på här, ingen utan dansteater balett men med Nationalbaletten.

Kasten är många - från intensiv och välkoreograferad ensembledans till en sensuell och uttrycksfull  dans för två i Little Monsters, där Kailey Kaba och Sergei Popov sensuellt och intimt skildrar en kärlekssaga från början till slut. Koreografen, argentinaren Demis Volpi, skildrar denna på sätt vemodiga saga till tonerna av Elvis Presley. Vid Are You Lonesome Tonight går paret långsamt åt olika håll. Det är bittert, vemodigt, vackert.

Den unge svenska koreografen Alexander Ekman arbetar med överraskningar. Han vill till exempel föra ut dansen till miljöer, där den normalt sett inte vistas i. Hans verk Episode 31, som för övrigt skapades för The Juilliard School i New York, föregås av en projektion, där vi ser dans framföras i välkända miljöer i Helsingfors. Till åskådarnas tydliga förvåning. För hur ska man reagera, när någon plötsligt börjar dansa på gatan eller i metron? Det vittnas om blyghet och att folk vänder bort blicken. Många vill inte dras med. Kanske är det så. Episode 31, som för övrigt inleder kvällen, är ett kraftfullt ensembleverk med varierande rytmer och i högt tempo. Full fart och kreativitet. Och humor.

I den internationellt kända koreografen Carolyn Carlsons If to Leave is to Remember, som hade sitt uruppförande i München år 2006, handlar det också om smärta vid avsked. Det handlar om uppbrott och om den ensamhet som följer. En innerlig dansskildring om separation. Varje dag lämnar vi något bakom. 

Jorma Uotinens kraftfulla dans Jord för enbart manliga dansare har sitt ursprung i en resa till Australien, då Uotinen såg och fascinerades av den röda jorden. Verket skapades ursprungligen för de manliga dansarna vid Den kungliga baletten i Köpenhamn.

Dansarna är klädda i kiltar och den röda jorden sprutar under fötterna på dem. personligen kommer jag att tänka på Stravinskijs Våroffer, vilket är ett beröm så gott som något. En synnerligen kraftfull avslutning.

Ulf Persson
22.02.2016 kl. 19:08

Underhållande och angeläget!

Sånger vid randen av ett grått hav

av Pipsa Lonka

Regi: Janne Reinikainen

Scenografi: Otso Linnalaakso

Videodesign/ljus: Joonas Tikkanen

Medverkande: Oskar Silén, Nina Hukkinen, Sue Lemström, Thomas Backlund, Sophia Heikkilä, Johanna af Schultén m fl

Svenska Teatern - Stora scenen - Premiär 17.2.2016

 

”Sånger vid randen av ett grått hav” är en på samma gång lång och poetisk titel på något så intressant som ett smålustigt sorgespel om ett av de stora hoten i vår tid. Den globala uppvärmningen och det stigande havet. Det går också åt skogen i Pipsa Lonkas prisbelönta pjäs men det gör det med stillsam humor som för tankarna till Kaurismäki. Man sitter och småler.

Det finns en underrubrik till pjäsen, som genast fick mig intresserad. ”These little town blues are melting away”. De raderna har man ju gnolat på en och annan gång, ty man kan ju sin Sinatra. Närmare bestämt ”New York, New York”, och så undrar man vad detta har med pjäsen att göra. På slutet kommer det - och då är ju jag helt salig. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag just nu har en bok på gång som på engelska heter ”Memory of Water” och är skriven av Emmi Itäranta. På finska heter den för övrigt ”Teemestarin kirja”. Den utspelas i en framtid och handlar om vatten, närmare bestämt bristen på. ”Sånger” utspelas också i en framtid och handlar också om vatten men här gäller det inte brist utan tvärtom - hotet från ett stigande hav. Östersjön hotar att dränka en hel by och människorna måste förhålla sig till detta.

Det finns en regel inom teater och film som lyder: ”Berätta inte - visa!” I ”Sånger” På Svenska Teaterns stora scen i regi av Janne Reinikainen bryter man direkt med denna regel. Oskar Silén sitter i en bur till vänster och berättar vad som händer på scenen. Det är en Verfremdungseffekt som fungerar. Den distanserar, vilket också är meningen men man skapar också en effekt. I sanningens namn känns dock inledningen lite för lång och långsam men det tar sig. Sen kan man ju alltid undra vad man ska ha berättarrösten till. 

En kustby hotas av det stigande vattnet. Vi får se ett antal bybor förhålla sig till hotet och till varandra. Den stora scenen snurrar och ger oss ett antal miljöer från gammaldags stugmiljöer till modernt köpcentrum. Allt väl designat av  scenografen Otso Linnalaakso. I dessa miljöer möter vi ett antal existenser mer eller mindre underliga. Någon lider av sömnlöshet, en annan gör sin dagliga gymparörelser till sång av Katri Helena och någon målar bara vitt till tonerna av marschmusik. Det är absurt och det är humoristiskt på ett som alltså för mina tankar till Kaurismäkis filmer. Lugnt och stilla och med blanka uttryck säger man absurda saker. Det finns ett uttryck för det på engelska - ”deadpan”. 

Vattnet stiger och byns invånare måste evakueras. I den andra akten flyttar man in på ”Seniorhemmet Happiness”, och i det namnvalet finns också en stillsam humoristisk effekt. Den andra akten är för övrigt tätare. Berättarrösten tystnar mer och mer. Dramat drivs till sin dramatiska spets. Det är snyggt. 

”Sånger” på Svenska Teatern är inte enbart intressant för den historia pjäsen berättar utan även hur den gör det. Användningen av en berättare är en sak som distanserar. En annan är naturligtvis mixen av teater och bildprojektioner. Mycket av skeendet projiceras och det kan man naturligtvis undra över. Såväl berättare som projektioner gör möjligen teaterupplevelsen intressantare men gör det ”Sånger” till en bättre pjäs?

Intressant, angeläget, välspelat. 

 

Ulf Persson
18.02.2016 kl. 09:01

Flott underhållning!

 

Vampyrernas dans

 

Musikal av Michael Kunze och Jim Steinman

 

Finsk text: Marika Hakola

Regi och koreografi: Markku Nenonen

Kapellmästare: Eeva Kontu

Scenografi: Jani Uljas, Jari Ijäs

Kostym: Elina Kolehmainen

Ljusdesign: William Iles

 

Helsingfors stadsteater

Peacock

Premiär 3.2.2016

 

 

Man kan direkt konstatera två positiva saker med den här stora musikalsatsningen. Det ena gäller djärvhet och förnyelse. Det är ju så mycket mer intressant att bjuda på något nytt och spännande än att upprepa gamla succéer. Så tack för det. Uppsättningen av Vampyrernas dans bjuder sedan för det andra på ett par timmars tjusig och påkostad underhållning Det är bara att tacka och ta emot. Det här är flott, underhållande och kul. 

I bakgrunden finns Roman Polanski och filmen Vampyrernas natt från 1967, i vilken han själv för övrigt spelade rollen som Alfred. Vampyrer och Dracula leder tankarna till skräckromantik och Transsylvanien, och det är nog så riktigt. Hit kommer professor Abronsius och den unge Alfred för att forska om fladdermöss och blir snart indragna i olika konstigheter. I byn dit de kommer äter man för övrigt massor av vitlök, ty det gillar som bekant inte vampyrer.

Den skräckromantiska historien kan leda tankarna till The Phantom of the Opera. Det sker för övrigt redan i inledningen, då man med frenesi spelar på en mäktig orgel. Vampyren dvs greve von Krook och den ljuva Sarah är sedan en variant på skönheten och odjuret dvs samma tema som i The Phantom. Sen kan man ju också konstatera att den här historien saknar Lloyd Webber-musikalens konstnärliga djup och farlighet. Trots vampyrernas otrevliga vana att gå omkring och bitas, så är det här en snäll produktion, dit man till och med kan ta barn.

Det finns mycket att glädja sig åt i den här uppsättningen. Det är en slösande påkostad produktion med en institutionsteaters alla resurser. Stort plus för kostymerna av Elina Kolehmainen, som i det stora dansnumret i den andra akten var en uppvisning i den högre gotiska skolan. Här var för övrigt i all svart elegans inte filmen Sweeney Todd långt borta.

Fiffig scenografi! Trots att man måste sakna Stadsteaterns stora scen, så lyckas man här skapa god transsylvansk lokalfärg på den betydligt mindre Peacockscenen. Stort plus också för koreografi och regi av Markku Nenonen och ljus av William Iles. Det blodröda flammar som norrsken i fonden, och det är mycket tjusigt. Sen får man ju inte glömma att det är ofta fullt rocktryck från orkestern under ledning av Eeva Kontu. Musiken? Ja, jag kan ju inte komma på någon melodislinga så här dagen efter men musiken är lättlyssnad med influenser från såväl Lloyd Webber och The Phantom som  Les Misérables. 

Solisterna håller hög vokal klass. Från Mikko Vihmas kraftfulle och diaboliske greve, Petrus Kähkönens sympatiske Alfred, Antti Timonens tankspridde professor, Raili Raitalas ljuva Sarah till Samuel Harjanne som grevens något bögige son Herbert. 

Med andra ord - flott underhållning!

 

Ulf Persson
04.02.2016 kl. 10:36

Mycket yta men djärv koreografi

 

Foto: Yoshi Omori/Svenska teatern

Förvandlingen

av Franz Kafka

Regi: Carl Knif

Scenografi: Erik Salvesen

Kostymer: Karoliina Koiso-Kanttila

Medverkande: Patrick Henriksen, Misa Lommi, Niklas Åkerfelt, Simon Häger, Anna Stenberg

Svenska Teatern

Amos - Premiär 27.1.2016

Hur ska man närma sig Franz Kafkas Förvandlingen? Det är en god fråga. En annan och grundläggande är naturligtvis vad Kafka vill säga. Det är ytterligare en god fråga och svaren och tolkningarna är säkert oräkneliga och har nog lika säkert legat till grund för nog så lärda avhandlingar. 

Gregor Samsa, Patrick Henriksen, blir förvandlad till en insekt, en skalbagge, och som en följd av denna underliga och högst oväntade metamorfos går allting åt skogen för Gregor: jobb, familjerelationer! Allting. Vad betyder nu detta? Att en dramatisk förändring kan få oöverstigliga konsekvenser? Sant nog.

Scenrummet på Svenska Teaterns Amosscen är skapat av scenografen Erik Salvesen och leder tankarna till social instängdhet, där allt tycks mer eller mindre i förfall. En söndrig karmstol accentuerar förfallet. Denna kommer snart att få spela en central roll och blir till skalbaggens hem i vilket Patrick Henriksen kryper omkring.

Jag sitter och undrar hur Kafkas pjäs hade sett ut i mer realistisk spelstil? Denna bisarra historia - hur hade det sett ut? Regissören Carl Knif är nämligen allt annat än realistisk. Han väljer distanserande uttryck som urverkskoreografi, dans, upprepningar samt en ryckig spelstil som kan föra tankarna till dockspel. Aktörerna agerar som om vore de uppskruvade dockor, och röstläget är genomgående högt. Alltför högt för att tillåta nyanser. Problemet med denna spelstil och detta höga tonläge är att denna till synes djärva yta distanserar åskådaren från innehållet. Det minsta man kan säga är att det inte är publikfriande. Djärvt däremot - ja.

Detta sagt kan man i stället beundra det fysiska anslaget. Uppsättningen av Förvandlingen är nämligen i sanning krävande fysisk teater. Patrick Henriksen som den förvandlade tjänstemannen Gregor Samsa klättrar bokstavligt på väggarna och balanserar på en säng på ett sätt att man knappt vågar titta. Det är oerhört skickligt och verkar nog så farligt. Samma kan sägas om Anna Stenberg som mystiskt svartklädd far över väggarna minst lika skickligt som någonsin Spindelmannen. 

Det är överhuvudtaget goda insatser i Förvandlingen. Koreografin sitter och ryckningarna är väl inövade. Sen kan man som åskådare sitta och bli mer och mer frågande inför spelstilen. Samma sak gäller valet av en man, Simon Häger, i rollen som Gregor mor, fru Samsa. En utmärkt insats, förvisso, men varför en man? Vad är det konstnärliga mervärdet? 

 

 

 

 

Ulf Persson
29.01.2016 kl. 11:14

Imponerande, Viirus!

Textfest

19.11-19.112

på Teater Viirus

 

Dan före dan av Kaj Korkea-aho

Regi: Sinna Virtanen

 

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Regi: Anni Klein

 

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Regi: Linda Wallgren

 

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Regi: Rasmus Slätis


Det är ju egentligen ganska fantastiskt. Jag menar åtta nyskrivna kortpjäser med tillika åtta debuterande pjäsförfattare och regissörer. Allt på en månad i ett intensivt program, där varje pjäs spelas fem gånger. Inte för inte är Viirus en överraskningarnas teater och i mitt tycke kanske den mest vitala svenskspråkiga scenen. Av dessa åtta pjäser, har jag nu sett fyra. Ett par intryck.

Dan före dan av Kaj Korkea-Aho

Vi ser Maria Ahlroth från Viirus som fullständigt utslagen av julstress. Hon ligger med huvudet på köksbordet och blickar tomt ut i fjärran. En pjäs om vanlig julstress hinner man tänka, innan det blir mer än så. Jultomten i Rovaniemi har blivit mördad och frågan är hur man tar upp detta nog så obehagliga faktum med det barn som finns i familjen. En overklig tomte har utsatts för en grym och verklig händelse. Tillika har han fått halsen avskuren, vilket fick mig att tänka på ISIS. En terrorhandling möter vår världs sk julmys. Är det så det är tänkt? 

Korkea-Ahos pjäs är kort (40 minuter) och skissartad. Lite relationer och smågnabb  men man väntar sig något mer. Ett gott anslag, dock. Enkel scenografi. 

 

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Ett starkt stycke teater som gör avstamp i krigets sedvanliga korsuverklighet för att sen övergå till en rejäl satirisk spark på vårt nyliberala samhälle, där allt kan köpas för pengar och där kapitalismen är religion och därmed Björn Wahlroos gud. Det är mycket fiffigt gjort med action, blodig realism och ljudeffekter. Samt rök. Det är som slaget vid Lützen men det är slaget om Finland, det gäller. Allt ackompanjerat av näringslivsfloskler som tyvärr känns alltför bekanta. Hur länge ska vi stå ut med dem, tycks Enholm Hjelm med rätta undra. Vinterkriget blir också till ett varumärke, och det är ju att vissla högt i den finska kyrkan. För ett antal år sedan hade förmodligen pjäsen väckt ett ramaskri. Men nu?

Pjäsen skildrar folkhemmets (som det heter i Sverige) förfall, där det ärorika förflutna med korsu och hjältar reas ut. Den gamla verkligheten gäller inte längre och korsunostalgikerna har ingen plats i samhället.

Mycket intensivt och övertygande spel på alla händer. Underhållande och tänkvärt.

 

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Det är alltid bekymmersamt med berättare. Det gäller i pjäser såväl som på film. Show - don’t tell - heter det ju. Illusionen bryts med berättare, och det är nästan aldrig lyckligt. Här talar berättaren till oss direkt, och berättaren är författaren själv, alltså Mathias Rosenlund, här spelad av Viktor Idman. Pjäsen har Rosenlund för övrigt byggt på sin bok med samma namn, och det är en bok om fattigdom som fått genomslagskraft samt gett Rosenlund framgång. Den har också, enligt texten, tillåtit honom att flytta till Tölö. Varför gjorde han det, om det är så - vilket han påstår - att han alltjämt är den samme? Här är ett tema som jag skulle vilja få vidareutvecklat. Samma sak gäller förresten Susanna Alakoski, som skrivit om den svenska fattigdomen. 

Pjäsen är en skiss och berättartekniskt lite problematisk med berättare, Verfremdungseffekter och långa monologer. Smårolig och sympatisk men inte helt övertygande.

 

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Här gäller just show - don’t tell, i denna surrealistiska, nästan farsartade - fast ett eventuellt skratt fastnar tämligen snart i halsen - pjäs. Det är en pjäs om förnedring och otrygghet, allt ett övervakningssamhälle, där flygplatsens säkerhetskontroll får tjäna som symbol för det förnedrande samhället och den förnedrade människan. Det är snyggt gjort.

Just det alltmer skruvade i situationen blir till en grym fars, en katt- och råttalek, där Jessica Raita är en sällsynt sadistisk kontrollant. Ett rollporträtt man bär med sig länge.

Det börjar distanserat som en en teaterlek, där emellertid leken alltmer mer blir till en absurd verklighet. Lite oklart slut men kraftfullt och intressant. Och Jessica Raitas figur vill man inte träffa på nästa gång man ska ta flyget.

Ulf Persson
26.11.2015 kl. 14:33

Når inte riktigt fram.

Den älskande

av Sofia Aminoff

Regi: Helena Hasselblatt

Scenografi: Marjaana Rantama

Medverkande: Anja Bargum, Kim Gustafsson, Kajsa Ek, Wilhelm Grotenfelt

 

Östra Nylands Teater i samarbete med Svenska Teatern

Nicken

Premiär 15 oktober 2015

I  programbladet finns två intressanta foton. Det första föreställer den lille Jean Sibelius i sin mammas famn med storasystern Linda bredvid. På foto nummer två är Linda bortretuscherad. Jean är ensam kvar hos mamma. Vem låg bakom retuscheringen? Och varför gjordes den? I texten står: ”Ur sin andra brors (Jeans) offentliga bild skulle hon snart retuscheras bort”. Varför? Skämdes kompositören Jean för sin syster? Störde hon bilden av honom själv?

Linda Sibelius, begåvad pianist, blev psykiskt sjuk efter en vistelse i Afrika, vårdades en längre tid av brodern och läkaren Christian Sibelius, vistades senare på Nickby mentalsjukhus och retuscherades alltså sedan bort av sin världsberömde bor, kompositören Jean. Häri ligger en otrolig dramatisk sprängkraft. Vad hände och varför? Jag skulle ha velat höra brodern Jeans röst här!

I Sofia Aminoffs pjäs Den älskande möter vi Linda Sibelius, Anja Bargum, på Nickby och vi får styckevis och delt följa hennes behandling under den mycket förstående läkaren Michael Wolff, Kim Gustafsson. Samtidigt finns en parallellhistoria i nutid, som också utspelas på Nickby, vilket nu, precis som i verkligheten, byggts om till lägenheter. Här möter vi den unga Vilja, Kajsa Ek, som förbereder en utställning (om vad?) samt väntar på sin älskade Johannes Alamaa, Wilhelm Grotenfelt. Lindas komplicerade själstillstånd i dåtid speglas av Viljas och Johannes komplicerade förhållande i nutid. Så är det säkert tänkt men riktigt så blir det tyvärr inte. Det är naturligtvis dramatiskt fiffigt att blanda dåtid och nutid men kopplingen mellan de olika skeendena förblev oklar. 

Sofia Aminoffs pjäs Den älskande är ett ambitiöst försök att spegla själstillstånd med kärlek och hat som starka och drivande ingredienser. So far so good. Man ser alltså avsikten. Det dramatiska resultatet är dock sådant att man tyvärr inte når ända fram. Därtill är texten alltför snårig och oklar. Pjäsen är också synnerligen ordrik, och det sägs många och poetiskt fina saker men dramatiskt lyfter det inte. Man sitter och väntar på ett dramatiskt aha som tyvärr inte kommer. 

Scenografin med sin sjukhussäng och vita väggar är enkel men synnerligen funktionell. Här går skeendena in och ut i varandra, och det är fiffigt gjort. Plus för den begåvade regin av Helena Hasselblatt, alltså. Plus också för skådespelarinsatserna. Aktörerna gör vad de kan för att blåsa liv i ordmassan men deras karaktärer förblir tyvärr något suddiga. Något oförklarade. Däri ligger pjäsens problem. 

 

Ulf Persson
18.10.2015 kl. 11:25

Konstnärlig fullträff!

The Phantom of the Opera

 

Musik: Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe
Regi: Tiina Puumalainen
Scenografi: Teppo Järvinen
Kostymer: Marjaana Mutanen
Koreografi: Osku Heiskanen
Ljus: Timo Alhanen
Dirigent: Nick Davies

Medverkande: Sofie Asplund, Ville Rusanen, Tero Harjunniemi, Sauli Tiilikainen, Juha Riihimäki, Hanna-Lena Haapamäki, Sari Nordqvist, Elli Valinoja m fl

Finlands Nationaloperas kör och orkester

Finlands Nationalopera

Premiär 4.9. 2015

Detta är naturligtvis ett kraftprov, ett finskt kraftprov av rang. Det har tagit lång tid (29 år) sedan premiären i London men nu har Fantomen äntligen nått Helsingfors. Gott så. Dock är musikalen sig inte riktigt lik, ty regissören Tiina Puumalainen har fått tillstånd att avvika från det gängse konceptet och tillsammans med teaterns kreativa team skapa något nytt och annorlunda. Och det är ju naturligtvis intressant.

Borta är den sedvanliga vita masken, även om jag måste säga att jag föredrar den ursprungliga affischen framför operans. Båtfärden genom en rökfylld sjö, där ljus sticks upp är till stor del ersatt av djärvt klättrande i trappor som för tankarna till spännande tysk expressionistisk trettiotalsfilm. Fungerar alldeles utmärkt. Det blir dock en liten båtfärd på slutet, ty man sjunger ju faktiskt om en sådan. Fördelen med trappvarianten är naturligtvis att man sluppit borra hål i scengolvet. Till avdelningen annorlunda kan man lägga slutscenen där Fantomen försvinner. Klart annorlunda. Men bättre? Tveksamt. På samma sätt sätter jag ett frågetecken för scenen, där Christine tar av Fantomen masken. Föredrar faktiskt ursprungsversionen. Den har mer spänning.

Berättelsen om Fantomen på operan i Paris utspelar sig som bekant i den tid, då de avvikande och fula kunde visas upp och beskådas mot betalning på cirkus. Som till exempel den bekante Elefantmannen. Lägg sen till den eviga berättelsen om det fula och det sköna, skönheten och odjuret, så har man Gaston Lerouxs och Lloyd Webbers berättelse om Fantomen och hans kärlek till sopranen Christine Daaé. Fantomen som karaktär förenar en hög konstnärlig begåvning med ett hemskt yttre. Sen har utsattheten ju också tyvärr förvridit hans själ, och han har blivit bokstavligt talat livsfarlig. Men Christine förlöser honom i slutet genom en kyss. Skönheten oskadliggör odjuret. Eller?

Uppsättningen på Nationaloperan är synnerligen brittisk. Det är också intressant. Visserligen har man en finsk titel men allting är på engelska. Brittisk engelska. Ingetdera är självklart. I Sverige behöll man originaltiteln men sjöng på svenska. Här gör man alltså tvärtom. De flesta finnar med vilka jag talar engelska talar med amerikansk accent. I den här uppsättningen är det brittiska uttalet markant. Man har säkert legat i hårdträning. Som anglofil gläds jag.

Uppsättningen är som nämnt ett kraftprov. Ett slösande flott kraftprov med massor av folk på scenen. En fröjd för öga och öra. Fullträff för den sköna scenografin, design Teppo Järvinen, och likaså för kostym och ljussättning. Lägg därtill Lloyd Webbers välkända tongångar framförda med full kraft av operans orkester under ledning av Nick Davies.

Operasångaren Ville Rusanen är alldeles utmärkt som Fantomen och ger karaktären mänskligt och sympatiskt djup. Sen har han en ytterst bärande och kraftfull röst. Slutscenen där han ställer Sofie Asplunds älskliga och skönsjungande Christine inför ett omöjligt val är en av föreställningens absolut bästa scener. Oerhört gripande. 

Man kan glädjas åt många goda insatser. Tero Harjunniemis Raoul, Hanna-Leena Haapamäkis diva Carlotta, Sari Nordqvists Madame Giry och Elli Vallinojas Meg Giry. Vallinoja har en klar vacker sopran. Och Sauli Tiilikainen och Juha Riihimäki är komiska, som sig bör, som de hårt ansatta teatercheferna Firman och André. 

Uppsättningen är inte bara ett kraftprov - den är en fullträff. Det bevisas kanske mest av en på Nationaloperan ytterst ovanlig händelse. Stående ovationer!

Ulf Persson
11.10.2015 kl. 12:48

Underhållande men ytligt

 

Nuumisuutarit

av Aleksis Kivi

Regi: Janne Reinikainen
Scenografi: Kati Lukka
Musik: Timo Hietala
Ljus: Max Wikström

Medverkande: Aku Hirviniemi, Juhani Laitala, Karin Pacius, Inga Björn, Johannes Holopainen m fl

Finlands nationalteater

Premiär 23.9.2015

Ensemblen vandrar inledningsvis på scenen iklädda svarta rockar och dito hattar. Vi ser inte deras ansikten, ty ljussättningen gör dem till skuggfigurer projicerade mot en brandgul fond. Det är onekligen intresseväckande. En stund. Scenen är för lång. Vad vill regissör Janne Reinikainen säga? Vandringen ändrar karaktär, blir utdragen och så övergår den lugna vandringen till vilda och hysteriska skakningar, där rockar och hattar åker av. Man sitter förundrad. Skakningarna återkommer för övrigt i slutet. Man är lika förundrad då.

Aleksis Kivi sitter som bekant staty utanför teatern. Han ser inte glad ut. Undrar vad han hade tänkt  om den här uppsättningen. ”Sockenskomakarna” är som bekant ett burleskt stycke fast förankrat i den finska nationalsjälen. Det är också sådant att det med lätthet torde anpassa sig till sommarteatrarnas överspelande karaktär, där buskis är granne med burleskeri.

I centrum står skomakaren Esko, fysiskt och kraftfullt porträtterad av Aku Hirviniemi. Det är en prestation som det slår gnistor om, och Hirviniemi tar i så svetten lackar. Det är synd om Esko, ty han blir snuvad på sin vackra brud Kreeta, Johannes Holopainen. Före paus blir han så frustrerad att han välter allt över ända på Kreetas bröllop. Glas och tallrikar och flaskor far omkring i en dramatisk urladdning. Här måste också rent logiskt pausen ligga, ty scenen ska städas. 

Fart och fläkt, alltså. Efter paus, i den första scenen, är det samma sak. Full fart i en scen där institutionsteaterns fulla resurser används för att spela upp tablåer med genuint finska associationer som nationella tavelklenoder som Simbergs Sårad ängel och Gallén-Kallelas Lemminkäinens moder för att visa - vad då?

Det är väl här någonstans jag börjar undra. Reinikainens uppsättning är synnerligen väl förankrad i en finsk schablonyta med allt från flaggviftande till bastu och festande men under ytan? Vad finns där? 

Genusväxlingar har ju varit intressanta - mer eller mindre - sedan Shakespeares tid men det måste finnas ett skäl att använda denna utslitna kliché. Varför spelar Johannes Holopainen Kreeta och Inga Björn Mikko? Kul men - so what? Och Mikkos metamorfos från man till kvinna i en sensuell scen tillsammans med Esko? Det är som bekant väldigt mycket genusprat i denna den mest politiskt korrekta av världar men det måste finnas system i galenskapen, för att nu tala med Shakespeare.

Musiken spelar stor roll. Från Timo Hietalas kompositioner till Wagner (varför det?) och Frank Sinatra med Let’s Face the Music and Dance. Underhållande men …

Gedigna skådespelarinsatser överlag som sig bör, ty detta är Finlands nationalscen! Fiffig scenografi av Kati Lukka med ett gott utnyttjande av nationalscenens alla resurser. Det är snyggt. Dock kan jag inte låta bli att undra varför träden i den finska skogen hänger upp och ner. Snyggt och lustigt men …

Slutord. Nummisuutarit på Nationalteatern är en i mycket underhållande föreställning, där de enskilda delarna dock inte förs samman till en övertygande helhet. Men kul.

 

Johan Finne
25.09.2015 kl. 12:01

Full pott för Billy!

Billy Elliot

Text: Lee Hall
Musik: Elton John

Regi och koreografi: Markku Nenonen
Musikalisk ledning: Risto Kupiainen
Scenografi: Jani Uljas och Jari Ijäs
Kostym: Elina Kolehmainen

Medverkande: Lassi Hirvonen, Kasperi Virta, Risto Kaskilahti, Jonna Järnefelt, Antti Keinänen m fl 

Peacockteatern
Premiär 27.8.2015

Lassi Hirvonen står i gången med sin lilla resväska. Han står precis intill mig och jag kan se att koncentrationen är total. Blicken är förväntansfull och riktad mot en framtid i London. Där finns den kungliga balettskolan. Billy lämnar gruvsamhället och det stora äventyret börjar. Musikalen är däremot slut.

Musikalen Billy Elliot har nu gått nästan tio år i London och varit synnerligen framgångsrik. Inte så konstigt kanske, för vi har här en askungesaga, en dröm som blir verklighet, satt i en typiskt engelsk miljö av 80-talssnitt, vilket innebär såväl Thatcher som gruvstrejk. Lägg därtill god musikalmusik av Elton John, ett antal slagkraftiga scener, ett utmejslat persongalleri och saken är klar. Billy Elliot är balettens svar på Askungen.

Det har tagit lång tid för Billy Elliot att nå Norden men nu sker det med besked. Först ut är alltså Peacockteaterns uppsättning på Borgbacken, och nästa år väntar Malmö. Därefter är det - slutligen - dags för Stockholm. 

Läser man den engelske författaren George Orwell får man veta att gruvarbetarna är de absolut noblaste arbetarna i England. Det är de som utgör det riktiga England, där upp i norr, till skillnad från det struntfina södra England. Här ligger också en konflikt i Billy Elliot. Norr mot söder. Gruvsamhället mot London. 

En eloge för att man på Peacockteatern lyckats väl fånga den typiska gruvarbetarmiljön, i kläder och inredning. För denna bedrift står scenograferna Jani Ullas och Jari Ijäs samt kostymören Elina Kolehmainen. I denna miljö finns alltså de äkta människorna med de äkta och riktiga värderingarna och med hjärtan av guld. En god representant för detta släkte är fadern spelad av Risto Kaskilahti. Balett för sonen var inte vad han hade tänkt sig. Om man nu uttrycker sig milt.

Drömmen om dansen byggs upp med hjälp av den likaledes småbarska men goda danslärarinnan fru Wilkinson, fint porträtterad av Jonna Järnefelt. Dansdrömmen kulminerar sedan i en hisnande vacker sch där den unge Billy möter sitt äldre jag, Antti Keinänen, till tonerna av Tjajkovskijs Svansjön och med en rökmaskin som får gå på högtryck. Det är tjusigt och inte ett öga är torrt i salongen.

Det är beundransvärt att man lyckats hitta så mycket talang hos de unga aktörerna. Man ska ju kunna agera, dansa och sjunga. Lassi Hirvonen var premiärkvällens Billy (man alternerar mellan tre lag) med den äran. Priset denna kväll tog dock Kasperi Virta som hans vän, den lilla, söta och homosexuella Michael. En naturbegåvning. Jubel i salongen. 

Regin av Markku Nenonen är rapp och scenerna växlar i högt tempo. Det går med andra ord undan. Flera scener etsar sig fast. Andra aktens öppningsscen med sången om Margaret Thatcher, vilken rimligtvis inte innebär lika mycket för en finska publik men som är oerhört slagkraftig. Masscenerna med polis och gruvarbetare. Scenen när hela byn går samman och samlar ihop pengar till Billy. Och så scenen när gruvarbetarna gett upp och åker ner i gruvan igen samtidigt som Billy alltså fått chansen att lämna den här miljön. Då står han där med sin lilla resväska.

Den här uppsättningen av Billy Elliot är mycket underhållande och torde vara perfekt för att ta med sig barnen på. Följ dina drömmar - är budskapet!

Ulf Persson
29.08.2015 kl. 11:53

Mäktig Boris Godunov!

Boris Godunov

 

Opera av Modest Mussorgskij
Dirigent: Leif Segerstam
Assisterande dirigent: Ralf Kircher

Regi: Nicola Raab
Scenografi: George Souglides
Ljusdesign: Linus Fellbom

Medverkande: Matti Salminen, Artem Grutko, Anna Immonen, Christian Juslin, Taras Shtonda m fl

Nyslotts kör och orkester
Operafestivalen i Nyslott
Olofsborg

22 juli 2015

Premiär 11 juli

Över dramat om Boris Godunov vilar något som väl närmast kan föra tankarna till Shakespeare och Macbeth. Vägen till makten genom våld och blod och så ”försoningens” död på slutet. Reningen i döden. Ensamheten när allt hunnit ifatt en och man inte längre kan komma undan. Ett drama som gjort för Olofsborg. Det var knappt fyrtio år sen sist, och nu är det så dags igen. Onsdagens föreställning tillägnades för övrigt den tidens Boris Godunov - Martti Talvela, vars bild mötte åskådarna vid inträdet på borgen. Så kvällen var alltså Talvelas men först och främst hans efterträdares - Matti Salminen.

Ivan den förskräckliges efterträdare Fjodor har dött och man erbjuder Boris Godunov kronan som tsar. Han måste trugas men accepterar till sist. Så småningom visar det sig att han låtit mörda den rättmätiga efterträdaren till tsartronan, Dmitrij, och så är det kraftfulla dramat igång. Som Macbeth, alltså. Boris Godunov kommer inte undan.

Olofsborg med sina höga medeltida murar är naturligtvis en perfekt spelplats för Boris Godunov. Man riktigt känner instängdheten i 1500-talets Ryssland. Instängdheten, fattigdomen och den nyckfulla makten. Scenografen George Souglides har skapat ett stort lådliknande rum, en maktens kub, som får representera Godunovs kammare och Kreml, och med svenske Linus Fellboms läckra och dramatiska ljussättning skapas en kontrast här till folkets grå massa utanför. 

Kören spelar här - som ofta i Nyslott - en stor och viktig del i dramat. Från första scenen och framåt finns den månghövdade kören där, lika aktiv och viktig som väl kören i ett antikt, grekiskt drama. För övrigt slås man alltid över vilken hög klass festivalkören i Nyslott håller. Här är det så dags igen. Regissören Nicola Raab ser också till att spelet mellan makten och folket sker kraftfullt och effektivt. 

Mussorgkijs musik understryker väl dramat. För den musikaliska instuderingen står, liksom på sjuttiotalet för övrigt, Leif Segerstam, känd numera i högsta grad även för publiken i Malmö. Dock var det så att den som med bravur höll i taktpinnen vid den föreställning jag bevistade var den assisterande dirigenten Ralf Kircher.

Den i flera avseenden store basen Matti Salminen som Boris Godunov genomför en riktig kraftprestation. Salminen, som precis fyllt sjuttio, ger tyngd och kraft åt huvudpersonens kval, och stämman tycks ha kvar mycket av sin sin lyster. En prestation som följdes av sällsynt starka applåder och minsann en och annan stående ovation.

Den vokala kraften fanns på flera håll i den här uppsättningen. Man kunde glädja sig åt Anna Immonens klara sopran som Ksenia, Boris dotter, och som fursten Vasilij Shuiskij firade Christian Muslin triumfer med sin sköna tenor. Och man måste också nämna Taras Shtonda som med sin mäktiga bas gav tyngd åt munken Pimen, en synnerligen viktig roll.

Överhuvudtaget en fullträff för operafestivalen. Nästa år finns tyvärr inte Boris Godunov på repertoaren. Då får man trösta sig med tre operor byggda på Shakespeares verk. Det är ju 2016 exakt 400 år sedan Shakespeare gick ur tiden, och det högtidlighåller man i Nyslott genom att presentera Macbeth, Otello och Falstaff. 

Ser spännande ut! 

 

Ulf Persson
23.07.2015 kl. 12:36

Sprittande operett i Nyslott!

Glada änkan

Operett av Franz Lehár

Regi: Robert Meyer
Musikledning: Alfred Eschwé
Scen: Eva-Maria Schwenkel
Kostym: Dagmar Niefind

Medverkande: Ursula Pfitzner, Mathias Hausmann, Vincent Schirrmacher, Julia Koci, Kurt Schreibmayer m fl

Kör och orkester från Volksoper, Wien

Statsbaletten i Wien

Operafestivalen i Nyslott
Premiär 3 juli 2015

Det är naturligtvis en kulturell överraskning som heter duga att operafestivalen i Nyslott satsar på operett på Olofsborg för första gången i festivalens hundraåriga historia. Jag har haft anledning att följa festivalen under många år nu, och upplägget har följt ett visst mönster. En inhemsk nyproduktion per år, gärna av en finsk kompositör, ett par internationella opera high-lights som ständiga följeslagare och så ett gästspel på slutet. Så där har det alltså sett ut men så är det inte längre.

Festivalens nya konstnärliga team dvs Jorma Silvasti och Jan Strandholm slår nu in på nya vägar. För vad sägs om två gästspel i år? Volksoper i Wien med Lehárs Glada änkan och så Semperoperan i Dresden med Mozarts Figaros bröllop. Dessa två gästspel får nu inleda säsongen, och sen har vi senare som inhemskt huvudnummer en nyproduktion av Boris Godunov under musikalisk ledning av Leif Segerstam och med Matti Salminen i titelrollen. Föreställningen den 22 juli tillägnas förresten hans store föregångare i rollen - Martti Talvela. Blir spännande. Lägg härtill Verdis Tosca och La Traviata, och här har ni årets säsong.

Och nu till frackarnas och bubblets värld. Operett på Olofsborg - hur går det? Jo, det går alldeles utmärkt, och det var faktiskt länge sen jag hörde så långa och intensiva applåder där. Det är väl bara den finska misstänksamheten mot stående ovationer som gjorde att det inte blev massiva sådana. Små försök gjordes dock.

Succé alltså för Volksoper från Wien men det satt rätt långt inne. Den första akten var i sanningens namn aningen trög. Det är först med den sköna Viljasången i den andra akten som det riktigt lyfter men då lyfter det med besked. Ursula Pfitzner som den glada änkan Hanna Glawari skänker åt den här känslomässiga sången en intensitet och en värme så att knappt ett öga är torrt. Absolut inte hos Danilo, Mathias Husmann. Här är han räddningslöst förlorad.

Den här operetten utspelas i Paris under förra sekelskiftet, och den parisiska atmosfären ska understrykas av en stor bild på Paris med Eiffeltornet i fonden, och det fungerar så där. Lite svårare är det väl att skapa en nattklubbsstämning med en stenvägg som fond men det går. Inte minst med lite bubbel. Inte minst då musikaliskt bubbel från den stora och välljudande wienska orkestern under ledning av Alfred Eschwé. 

Det är stundtals synnerligen trångt på scenen och produktionen måste ha varit en utmaning rent scentekniskt. Det är också en rejält påkostad uppsättning med massor av folk som kommit på besök från Wien, och det blir trångt. Å andra sidan blir det bra tryck i kören, och baletten på slutet lyckas tränga sig fram i ett explosivt nummer som på ett elegant sätt får fram den franska stämningen. 

Solisterna håller synnerligen hög klass. Ursula Pfitzner som änkan och så Mathias Husman som Danilo är ett vackert och skönsjungande par som efter nästan tre timmar inser sitt bästa dvs de säger ja till varandra.  Extra plus rent vokalt för tenoren Vincent Schirrmacher i rollen som Camille de Rosillon. I sanningens namn ska sägas att man kör med alternerande solistlag under gästspelets inalles sex föreställningar.

Allt som allt en lätt och lustig och i allt angenäm afton på Olofsborg, alltså. Vad blir nästa steg? Ny operett? Vad sägs om Orfeus i Underjorden? Eller en musikal? Man sätter ju nästa säsong upp The Phantom of the Opera på Nationaloperan så varför inte?

Ulf Persson
04.07.2015 kl. 13:30

Aida som kammaropera!

AIDA

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Antonio Ghislanzoni
Scenografi & kostym: Bente Lykke Möller
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Leif Segerstam / Ralf Kircher

Medverkande: Kelebogile Besong / Oksana Kramareva, Lars Cleveman / Daniel Frank, Tuija Knihtilä, Elena Manistina, Taras Shtonda, Fredrik Zetterström m fl

Malmö Opera Premiär 20 mars 2015

Aida kommer närmare och närmare. Från Nationaloperans i Helsingfors storslagna och på samma gång tidlösa version till Malmö Operas kammarversion. Som operachefen i Malmö, Bengt Hall, nämner i programbladet så är Aida en ”kammaropera med parader”. I Malmö kan vi glömma det senare. Här finns inga parader. Bara en folklig skugga.

Paret Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller har som bekant ett gediget konstnärligt förflutet i Malmö. Holm blev ju för tjugo år sedan konstnärlig ledare för den nyfödda Malmö Dramatiska Teater samt stod för åtskilliga uppsättningar. Där Holm stod för regi, stod hustrun Lykke Möller för scenografi. Ordet då som nu var minimalism.

Operan Aida som man normalt förknippar med triumfmarsch och parad (minns en uppsättning vid operafestspelen i Nyslott, där massor av beväringar tågade in) är här förvandlad till vad operan egentligen är – ett intimt triangeldrama. Det blir mycket kraftfullt.

Bente Lykke Möllers scenografi är synnerligen enkel men dramatisk. Höga pelare omger spelrummet och skapar en dramatisk och närmast kvävande spelplats. Aktörerna i triangeldramat – Aida, Amneris och Radamès – bildar dramats centrum på ett närmast konsertant sätt.

Det intima triangeldramat står i centrum på ett sätt jag inte tidigare upplevt i denna synnerligen avskalade version av dramat. Här finns en enkelhet och tydlighet, som är befriande. Samtidigt blir det i sanningens namn aningen kuriöst mellan varven. Kostymklädda maktens män, de religiösa ledarna i vitt och så folkets kvinnor i sina enkla kläder. So far so good. Så stiger det upp sex trumpetare iklädda frack på scenen och bryter illusionen i en slags Verfremdungseffekt. Intressant men alltså aningen kuriöst. En av de bästa scenerna regimässigt är för övrigt den då en lång rad av kvinnor visar upp bröllopsklänningar för Amneris.

Vid Nationaloperans uppsättning anmärkte jag att det var aningen konstigt att se Aida och Radamès gå hädan sittande i en soffa. Här är det så dags igen för en kuriös lösning av den dramatiska slutscenen. Man sitter på var sin stol. Där sitter de så alla tre bredvid varandra. Kuriöst men effektfullt, speciellt när Amneris långsamt får bära in sin. Och slutordet är Pace dvs frid eller fred, och det står också som en symbol för hela den här uppsättningens budskap. Rätt så – inte minst med tanke på den politiska situationen i Egypten idag.

Triumfmarschen ser man förresten här inte så mycket av. Man hör och anar, och i stället för att se de segerrika trupperna, så upplever man marschen genom alla dessa människor som begett sig ut för att skåda prakten och nu springer fram och tillbaka på ett torg. Intressant och onekligen aningen kuriöst.

Vokalt är här mycket att glädja sig åt. Leif Segerstam har satt sin prägel på tolkningen, vilken Ralf Kircher och operaorkestern väl förvaltar. Tuija Knihtilä har lämnat sin roll som Amneris vid Nationaloperan i Helsingfors för att här kreera samma roll, vilket hon gör med bravur.

Vid mitt besök sjöngs titelrollen Aida av den ukrainska sopranen Oksana Kramareva och Radamès av Daniel Frank. I båda fallen var det fråga om helgjutna prestationer.

Till dessa kan man nämna Fredrik Zetterströms kraftfulla Amonasro.

Så blev denna uppsättning av Aida, ett av operalitteraturens mest kända verk till en intim föreställning och en hyllning till kärlek och fred. Inte dåligt.

Ulf Persson
17.05.2015 kl. 13:06

Dramatisk Aida!

AIDA

Musik: Giuseppe Verdi

Libretto: Antonio Ghislanzoni

Regi: Georg Rootering

Scenografi: Bernd Franke

Kostymer: Götz Lanzelot Fischer

Ljus: Ilkka Paloniemi

Koreografi: Marilena Fontoura

Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Veronika Dzhioeva, Lilli Paasikivi, Mika Pohjonen, Jorge Lagunes, Koit Soasepp med flera

Nationaloperans kör och orkester

Nationaloperan i Helsingfors

Nypremiär 3 maj 2015

I teaterprogrammet konstateras helt korrekt att Verdis opera Aida fungerar både ”som stort spektakel och som intim kammaropera”. Det är en helt riktig anmärkning, och därför ska det nu bli synnerligen intressant att jämföra Nationaloperans femåriga uppsättning i regi av Georg Rootering, som just haft nypremiär med den intima version som regissören Staffan Valdemar Holm under Leif Segerstams musikaliska ledning skapat på Malmö Opera. Rapport om en vecka.

Uppsättningen på Nationaloperan som hade nypremiär i lördags är inte ett traditionellt stort spektakel utan går lite annorlunda vägar. Borta är det alltför uppenbart egyptiskt exotiska (inga elefanter på scenen och inga palmer) och i stället finns här ett försök till tidlöshet. Damerna i kören bär klänningar och har frisyrer som leder tankarna till 30-tal och det i sin tur kan få oss att tänka på krig i Europa. Projektionerna på slutet ger oss sedan brutala påminnelser om krig i vår nutid. Det är fiffigt gjort och fungerar. I det sammanhanget kan man tänka sig ännu senare och ännu brutalare påminnelser om krigets fasor. Det har ju som bekant hänt mycket sedan Vietnamkriget, ett krig som får framskymta i projektionerna. De etiopiska fångarna leds in klädda i overaller som leder tankarna till Guantanamo och – tyvärr – till IS.

Scenografin av Bernd Franke ger oss det inre av ett nog så stiligt palats i en slags nobelblå nyans. I förgrunden står en stilig soffgrupp som kuriöst nog även används i den skira och dramatiska slutscenen i gravvalvet, dit Radames förpassats och där ju Aida gömt sig. Aldrig förr har väl Aida och hennes älskade Radames gått hädan sittande i en soffa. Snyggt men kuriöst.

En uppsättning av Verdis Aida brukar som bekant vara ett säkert publikkort. Inte konstigt. Det är en opera som innehåller förbjuden kärlek, exotism, krig och förräderi samt har ett sorgligt slut. Kärleken övervinner allt – eller gör den? Alla föreställningar på Nationaloperan i den här omgången lär vara utsålda. Inte konstigt. Uppsättningen har också många fördelar. Stort och lysande spektakel, bra tryck i orkestern (men var kommer skorret i högtalarna ifrån?), tidlöshet och synnerligen goda solister. Och suverän kör.

I rollen som slavinnan Aida ser och hör vi Veronika Dzhioeva som har en god och innerlig sopran. Dessutom agerar hon väl. Ett lysande porträtt. Mika Pohjonen som hennes älskade Radames, hjälten som blev landsförrädare har pondus och ger tyngd åt rollen. Goda solistinsatser gör också Lilli Paasikivi som Amneris, Aidas rival samt Jorge Lagunas som Amonasro, Aidas far och kung av Etiopien.

Ulf Persson
04.05.2015 kl. 13:57

Romantiskt och hjärteknipande.

 

En midsommarnattsdröm

Balett efter Shakespeares komedi

Koreografi: Jorma Elo

Musik: Felix Mendelssohn Bartholdy

Scenografi och kostym: Sandra Woodall

Ljus: Linus Fellbom

Medverkande: Tiina Myllymäki, Sergei Popov, Samuli Poutanen, Daria Makhateli, Nicholas Ziegler, Wilfried Jacobs med flera.

Nationaloperans balett, kör och orkester.

Premiär 24.4.2015

Naturligtvis är detta succé. Baletten En midsommarnattsdröm blir i denna uppsättning på Nationaloperan till en trolsk kväll full av överraskningar och publikdragande för att inte säga hjärtknipande ingredienser. Vem kan motstå små balettelever som trippar omkring iklädda vita balettdräkter och med ljus i håret? Gulligt är ordet. Det blev också applåder inför öppen ridå flera gånger, vilket naturligtvis var högst rättvist.

Shakespeares komedi utspelar sig som bekant på flera plan. Vi har hovet i Aten med sina stränga regler, vilket utgör förutsättningen för de två kärleksparens trassliga förhållanden. De flyr ju till skogs, och där har vi älvkungen och älvdrottningen med en fnurra på tråden. Älvdrottningen Titania har ju fått en ny favorit, här sedesamt och något obegripligt förvandlad till en liten orientalisk flicka, och så har vi alven Puck som naturligtvis lyckas ställa till stor oreda. Dessutom dyker de lustiga hantverkarna som ska spela upp det tragiska skådespelet om Pyramus och Thisbe upp. Alla ingredienserna finns också med i Jorma Elos balettversion men något förkortat och omstuvat. De fyra hantverkarna till exempel hamnar mer eller mindre i bakgrunden och deras roll förblev något dunkel. Dem kunde man kanske ha gjort mer av. Här finns ju onekligen en komisk och lustig potential av publikfriande art.

Den här uppsättningen vinner på sin slösande skönhet, där man målar med breda penseldrag i detta romantiska stycke som här försetts med antika drag genom scenografi och kostym. Ljussättningen av Linus Fellbom understryker det romantiska, när den likaså romantiska musiken av Mendelssohn får svepa fram. Det är vackert. Med tillägg av delar av violinkonserten i slutet (utsökt violinsolo av Jukka Merjanen!) får man en föreställning på drygt två timmar. Helafton alltså. Dock märks det på slutet att Elo velat fortsätta att suga på den romantiska karamellen. Slutet blir aningen utdraget och man tycks tveksam om hur det hela ska sluta. Allting hade ju kunnat sluta med den berömda bröllopsmarschen men det gör det alltså inte.

Uppsättningen är också ett veritabelt kraftprov, där Operans alla balettkrafter tycks medverka. Solisterna är lysande. Tiina Myllymäki som älvdrottningen Titania och Sergei Popov som älvkungen Oberon är ett synnerligen stiligt par. Samuli Poutanen som Puck gör en gedigen och kraftfull insats och dessutom står han som sig bör för de komiska krumelurerna. Inte minst i samspelet med de små alverna drar han ner applåder.

De fyra ungdomarna rymmer till skogs, Titania blir kär i en åsna dvs Botten vävare, som Wilfried Jacobs gör härligt med åsneskrin och allt. Sen löser sig förtrollningarna och allt slutar som det ska i denna den bästa av balettvärldar.

Härlig uppsättning!

Ulf Persson
26.04.2015 kl. 13:06

Angeläget och gripande!

 

Fosterlandet

 

av Lucas Svensson

 

 

Regi: Anna Takanen

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg

 

Medverkande: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mitja Sirén, Iwar Wiklander, Thomas Backlund m fl

 

Urpremiär på Göteborgs stadsteaters stora scen 25 februari 2015

Finlandspremiär på Svenska Teaterns stora scen 9 april 2015

 

 

Under Finlands två krig, vinterkriget samt fortsättningskriget, sändes över 70 000 barn till Sverige, till svenska fosterhem. Efter kriget kom de flesta tillbaka till Finland; dock stannade ca 15 000 kvar i Sverige.

Lucas Svenssons pjäs Fosterlandet, som till stor del bygger på regissör Anna Takanens faders historia, skildrar insiktsfullt och dramatiskt hur några öden kunde se ut. I centrum står den åldriga Elsa, Birgitta Ulfsson, som ser tillbaka på sitt liv och hur hon tvingades att skicka sin son Juhani (John), Iwar Wiklander, till Sverige. Ett beslut som hon aldrig kom över. Han i sin tur var en av dem som stannade kvar och blev historielös och inte ville veta av Finland. När hans dotter Lussa, Tanja Lorentzon, skriver en bok om hans historia, är han till en början inte intresserad. Allt det där är så länge sen, glömt, säger han. Sen blir han så småningom stolt och kommer faktiskt till Finland, till moderns dödsbädd med försoning som följd.

Pjäsen gör på olika tidsplan nedslag i den finska nutidshistorien under de senaste sjuttio åren. Det är gediget gjort och man har också tydligt haft ambitionen att berätta så mycket som möjligt. Problemet är att resultatet är en föreställning på fyra och en halv timme, och det är i alla sammanhang minst en timme för mycket. Inte ens Wagner lyckas hålla intresset vid liv under hela den tiden. Kill your darlings, alltså!

Detta sagt kan man konstatera att Fosterlandet är en lika viktig som intensiv teaterupplevelse. Här finns också många scener med stark genomslagskraft. När rampen till exempel fylls av sorgsna barn med adresslapp om halsen är tårarna inte långt borta. Det är ju för övrigt samma tema som i den utmärkta filmen Den bästa av mödrar. Traumat för dem som åkte och för dem som stannade kvar, alltså. Debatten dagen efter på teatern tog också upp detta ämne, och flera krigsbarn vittnade om hur resan bort fullständigt har raderats ur deras minne.

Scenerna mellan John, Iwar Wiklander, som reste till Sverige och stannade kvar och brodern Antti, Thomas Backlund, som stannade kvar i Finland hos modern är fullständigt lysande. Wiklander med sin härliga göteborgska och så den fåordige Antti, Backlund. Båda är avundsjuka på den andre. Vem hade egentligen fått det bäst? Avstånden mellan bröderna finns hela tiden men också närheten, broderskärleken. Det är fint skildrat.

En scen på kornet är den om ett möte i en finsk förening på 80-talet. Mycket rolig! Mitja Siréns urtypiskt finske Hannu är fullständigt lysande från tal och sång till tatueringen på armen. Det står Makkara och bara det är sanslöst roligt. Finskare kan det inte bli.

Alma Pöysti (barnbarn till Birgitta Ulfsson för övrigt) spelar den unga Elsa med stor känslighet. Man förstår henne och hennes svåra val. Mannen dör vid fronten och här är hon plötsligt ensam med två små barn. Sverige var drömmen och blev räddningen. Eller?

Historien rullar på med institutionsteaterns alla möjligheter, och resultatet är ofta dramatiskt och spektakulärt. Problemet är att det blir för mycket. Föreställningen är för lång. Lång dags färd mot natt. Men historien som berättas är viktig, och det förflutnas tårar kan leda till insikt och förståelse. Vackert så.

 

Ulf Persson
12.04.2015 kl. 15:06

Saknar den riktiga skärpan!

 

Valet och kvalet.

 

Text: Christoffer Strandberg m fl

Regi: Tobias Zilliacus

Musik: Robert Kock

Scenografi: Nicke von Weissenberg och Tobias Zilliacus

Medverkande: Robert Kock, Marika Parkkomäki och Christoffer Strandberg

 

Viirus

Speldagar på Viirus: 28.3, 30,3, 17, 18, 19 och 20.4

 

 

Det här är en sympatisk och bitvis lustig föreställning. Det är ju naturligtvis också meningen, när det gäller politisk satir. Det är ju just det som Christoffer Strandbergs föreställning ”Valet och kvalet” är tänkt att vara - politisk satir. Det är också där som man missar målet emellanåt. Texterna håller nämligen inte alltid hela vägen, och stundtals är också tempot lite för långsamt. 

Man kan ju som relativt nyinflyttad (för 4 år sen) i Helsingfors och Finland någorlunda hänga med i de politiska svängarna detta valår och gläda sig åt att på scenen möta kända figurer som Timo Soini, Alexander Stubb, Carl Haglund, Björn Wahlroos med flera. Häri ligger en del av föreställningens omedelbara charm - igenkännandet med många säkra inprickningar av de medverkande. Det är i detta avseende en styvt genomförd föreställning allt från inledningen där den finska mön, Christoffer Strandberg, slits mellan Sverige och Ryssland för att sedan söka en egen identitet. Det är fiffigt gjort.

Annorlunda är det alltså med skärpan i den politiska satiren. Riktigt bra och riktigt vasst blir det först i den scen, där man i TV tramsar bort en intervju med Li Andersson. Här närmar man sig något riktigt viktigt, nämligen medias krampaktiga försök att i många lägen göra underhållning av allvarliga politiska frågor. Mer sådant! Riktigt på kornet är också Carl Haglund, Christoffer Strandberg, som hela tiden återkommer och vill in i föreställningen, därför att SFP alltid ska vara med. Kul idé.

Lite löst utgår man ifrån livet på den lokala krogen C’est la vie, och tanken är väl att detta ska spegla den vanliga människans situation med skuldsättning, solidaritet och annat. Dock är den här goda tanken inte konsekvent genomförd utan hänger i stället lite löst i luften som en lustig utsmyckning men utan den där riktiga skärpan.

Musikaliskt finns här en hel del godbitar att glädjas åt. Från Finlandiahymnen som går igenom föreställningen som ett naturligt tema till min absoluta favorit - Robert Kocks elegant framförda variant på Simon och Garfunkels The Boxer.

Föreställningen hade vunnit på att komprimeras till en speltid på ca en och en halv timme utan paus. Nu känns det hela aningen segt och pausen tämligen onödig. Dessutom är det ju faktiskt så att de viktiga frågor som trots allt ställs inte får något bra svar. Det hela stannar i stället på ett ytligt plan, där till exempel Timo Soini förgäves söker lugn och ro i skogen med sin termos. Men vad vill Sannfinländarna egentligen? Det är en bra fråga och vad betyder det att Björn Wahlroos vänder Finland ryggen och flyttar till Sverige? 

Allt som allt en mysig och skickligt genomförd politisk satir - som hade kunnat bli så mycket vassare! 

 

 

 

 

Ulf Persson
27.03.2015 kl. 19:40

Lysande teater!

 

Slava! Kunnia.

Oligarkernas opera

 

Av Pirkko Saisio 

 

Regi: Laura Jäntti

Scenografi: Kati Lukka

Kostym: Tarja Simonen

Musik: Jussi Tuurna

 

Medverkande: Puntti Valtonen, Juha Muje, Timo Tuominen, Janne Marja-aho, Marja Salo m fl

 

Kansallisteatteri

Premiär 25 februari 2015

 

 

Man tar i ordentligt på Nationalteaterns stora scen i denna hatkärleksfulla blinkning mot den stora grannen i öster. Det är naturligtvis också ett nöje att se en institutionteaters alla resurser samlas till ett sådant här kraftprov. Slava! Kunnia har blivit en bedövande slösande föreställning som helt enkelt är lysande teater. Mycket underhållande. Sen kan man naturligtvis gå in och diskutera dramatiska spetsfundigheter men man kan också ryckas med.

För en icke helt, för att nu uttrycka sig försiktigt, finskkunnig person är det ju så att det är mindre texten och mer teaterupplevelsen i stort, det sceniska berättandet, som får spela roll. Och det gör det med bravur. Det börjar med association till Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna, och här är det orkestern med kompositören själv, Jussi Tuurna, som dras in och ställs till höger på scenen.

Tillsammans med huvudpersonerna Obeda och Pobeda, Puntti Valtonen och Juha Muje som ett slags ryska Blues Brothers, tas vi sedan med på en roande vandring i en rysk verklighet, nära och fjärran. Vi får möta välkända figurer som Ivan den förskräcklige och Katarina den stora samt Potemkin. Längre fram i tiden dyker Gagarin upp och den till Ryssland avhoppade store (bokstavligt talat) franske skådespelaren Gerard Depardieu. Helt underbar är sekvensen med Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, Marja Salo. Det är ett fint nummer och inte så lite elakt. 

Intressantast av alla figurer är dock Volodja, Timo Tuominen, en liten rysk man, vilken som bekant vill se sig som en stor rysk man. Man ska då veta att Volodja är en smeknamnsform för Vladimir. Putin, alltså. Porträttet är infamt, inte minst i sin botoxskepnad med gasbinda över ansiktet. Att alla sedan vill se ut som han får sina lustiga och logiska konsekvenser. Det är kvickt och elakt, och man får väl bara hoppas att inte rapporter utgår till Kreml. Den riktige Volodja är väl kanske inte mest känd för sitt sinne för humor. Timo Tuominen i rollen är helt lysande. 

I föreställningen ingår spektakulära sång- och dansnummer till god musikalmusik av Jussi Tuurna. Inte för inte kallas Slava (som är ryska och betyder ära) för oligarkernas musikal. Associationerna till vår tids Ryssland är onekligen här, även om det är så att Pirkko Saisio skrev texten för ett par år sedan före händelserna på Krim och i Ukraina. 

Ett senare tillägg är naturligtvis den Jesuslika Conchita Wurst, Janne Marja-aho, som stiger ned från himmelen med sitt kärleksbudskap. Det är snyggt. Här slutar föreställningen. Eller gör den?

Med en blinkning mot Brecht och hans Verfremdungseffekt uppstår viss förvirring om hur det hela ska sluta. Det är kanske inte helt originellt men roligt.

För ett år sedan såg jag den också spektakulära Luolasto på Nationalteatern. Den var aktuell, dramatisk och ställde viktiga frågor. Det är samma sak med Slava! Den ställer en del viktiga frågor, och den gör det på ett synnerligen roande sätt. Bravo! Detta är stor teaterunderhållning.

Inte konstigt då att vi var ett par stycken som trotsade den finska kutymen och reste oss och gav stående ovationer. 

 

Ulf Persson
08.03.2015 kl. 15:20

Begåvat och skruvat!

 

Perplex

 

av Marius von Mayenburg

 

Överättning: Ulf Peter Hallberg

 

Scenografi mm: Annina Nevantaus

 

Ljus: Lauri Lundahl

 

Regi: Janne Pellinen

 

Medverkande: Oskar Pöysti, Nina Palmgren, Maria Ahlroth, Viktor Idman

 

Viirus

Helsingfors

Premiär 12 februari 2015

 

 

Uppsättningen av Perplex av den unge tyske dramatikern är intressant på många sätt. Först och främst är den ett uttryck av ständigt djärva och begåvade Viirus. Man vill prova nytt, man vill framåt. Bra så! Jag citerar programmet: ”I Finland är vi ännu inte vana vid dylik dramatik utan erbjuds främst traditionella texter”. 

Möjligen kan man kalla von Mayenburgs dramatik för postmodern eller det kanske räcker med modern eller icke traditionell. Ett modernt konstverk är det, där skärvorna, uppbrytande av kronologin, referenserna, omtagningarna bildar ett mönster. Som säger vad? En åskådare som söker en tråd eller en förklaring i den psykologiska realismens anda går bet. Rätt så. Vad betyder egentligen TS Eliots dikt Det öde landet eller en kubistisk tavla?

Personligen far jag så där en tjugo år tillbaka i tiden, när jag biter i den här dramatiska Madeleinekakan. Det var då den unge regissören och dramatikern Staffan Valdemar Holm, nu chef för Düsseldorfer Schauspielhaus, tog över Malmö Dramatiska Teater och presenterade djärv tysk dramatik för en publik inbäddad i traditionell teater samt operett. Det blev liv i luckan. Det kanske man kan hoppas på nu också. Viirus blev ju välförtjänt Årets teater 2014. 

Inom dramatiken talar man ofta om en black box. Här är den utbytt mot en white box, där scenografen Annina Nevantaus skapat ett scenrum av modern vardagsrum-köks-karaktär, där den förhärskande färgen är just vitt, vilket understryks av Lauri Lundahls ljussättning. Det är funktionellt och lite kalt som en möjlig symbol för pjäsens ytliga relationer.

Realism och icke realism blandas. Robert, Oskar Pöysti, och Eva, Nina Palmgren, kommer hem från en resa. Ljuset fungerar inte och vem har satt in en krukväxt? Den fanns inte där tidigare. In kommer Sebastian, Viktor Idman, och Judith, Maria Ahlroth. Det var ju de som skulle ta hand om lägenheten. Eller?

Relationer byts. Kronologin bryts och vi får skärvor av borgerskapets diskreta charm med direkt skruvade inslag som en maskerad med naziblinkningar samt en älg! Det ena är ju naturligtvis djärvt för en tysk dramatiker och det andra kan möjligen tyda på en viss svaghet för det nordiska. Kul är det i vilket fall.

Och det är väl här uppsättningens förtjänst ligger. Rejält skruvat, begåvat spelat och roligt. Med möjliga blinkningar till vår egen skruvade tid. Sen går det undan. En och en halv timme. Det är som Brecht och Die Kleinbürgerhochzeit. Ingen dålig jämförelse för övrigt. I den försöker brudens far hela tiden berätta någon anekdot; här kommer Sebastian själv på djärva tankar som tänkts tidigare av såväl Darwin som Platon. Och precis som hos Brecht blir allt till en fars.

Rekommenderas!

 

 

 

Ulf Persson
16.02.2015 kl. 14:55

Storebror ser oss!

 

1984

 

Av George Orwell i en ny bearbetning av Robert Icke och Duncan Macmillan.

 

Regi: Jarno Kuosa

Scenograf: Janne Vasama

Videograf: Pyry Hyttinen

 

Medverkande: Aaro Wichmann, Kira-Emmi Pohtokari, Rabbe Smedlund m fl

 

Amos

Svenska Teatern

Premiär 14 januari 2015

 

 

Det är naturligtvis synnerligen tacksamt att i vår tid ta upp George Orwells skrämmande framtidsvision. Framtiden dvs Orwells framtid är ju här sedan länge. Inte bara har vi passerat det magiska årtalet 1984 med råge; det Orwell skriver om och varnar för är sedan länge här. Storebror ser oss alla på ett sätt som Orwell skulle ha hållit för otroligt. Helt otroligt skulle det säkert också ha varit för Orwell att förstå att Storebror blivit dokusåpa av sämsta slag. Big Brother! En tröst i sammanhanget är måhända att deltagarna nog inte har en aning om varför programmet heter som det gör.

När jag går i min favoritstad och den stad Orwell skriver om, London, är jag bevakad som ingen annan stans. Jag tänker inte på det.  När jag skriver detta, är jag uppkopplad mot världen och ett möjligt offer för hackare samt ett betydligt troligare offer för direktriktad reklam. Jag tänker inte på det heller. Jo, förresten, det gör jag nog. Ibland. Inte just nu.

Just här finns en ingång till en dramatisering av 1984, som skulle kännas naturlig. Samhällets utveckling. Övervakningen. It-världen. Det är emellertid en ingång som man endast delvis väljer på Svenska Teatern i Helsingfors. De många tv-skärmarna blänker förvisso, nyheterna läses och medborgarna lyder budskapen (hur många lyder idag Storebrors budskap att man ska avhålla sig från alkohol i 100 dagar?) Man förstår också den instängda och drabbade människan Winston Smiths (Aaro Wichmann) belägenhet. Tilltaget att låta stor del av spelet äga rum bakom skärmväggar känns däremot inte helt klart och genomtänkt. Man ser helt enkelt sämre.

Den svenske skalden Thomas Thorild sa 1794 att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Detta omdiskuterade yttrande skulle åtminstone delvis kunna stå för det samhälle som nu styr Winston Smiths liv, möjligen med undantag för att det inte är fråga om att tänka fritt på riktigt. Vetenskapsmännen har också nyligen varnat för en tid i en nära framtid, då datorerna blir klokare än människorna. Vad händer då med oss alla? Med Winston Smith?

Anknytningen till samhället och dagens debatt kunde enligt min mening i uppsättningen ha varit tydligare. Man bör också ha läst boken för att ha riktig behållning av berättelsen om Winston Smith och hans fåfänga kamp att överleva mentalt. 

Detta sagt så är uppsättningen synnerligen välspelad på alla händer, och man lider verkligen med Aaro Wichmanns Winston. En stark rollprestation. Man känner också med honom i romansen med Julia, Kira-Emmi Pohtokari. Det är naturligtvis en romans dömd att misslyckas. Men hoppet finns där.

1984 i regi av Jarno Kuosa är en synnerligen stark uppsättning, där tortyrscenen i slutet är fruktansvärd och nästan olidlig att betrakta. Synnerligen starkt spel! Känsliga personer varnas. Och hur starkt det än är, så är det en blek skugga av den verklighet vi möter på TV och internet. Här ligger måhända också en poäng. 

Sammanfattningsvis intressant, välspelat och dramatiskt men ändå fattas det något. Den drabbande insikten att vi passerat 1984 för länge sen men vi tycks aningslösa.

 

Ulf Persson
18.01.2015 kl. 20:17

Bubbel och fest!

 

 

Läderlappen

Operett av Johann Strauss

Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli

Kostym: Dagmar Niefind

Koreografi: Aleksi Seppänen

Dirigent: Alfred Eschwé

 

Medverkande: Michael Kraus, Alexandra Reinprecht, Nicholas Söderlund, Tai Oney, Alexandru Badea, Claudia Goebl, Timo Torikka m fl

 

Finska nationaloperans kör och orkester

 

Premiär på Finlands nationalopera 28.11 2014

 

 

Operetten Läderlappen av Johann Strauss är en porlande operettpärla full av champagne. Det är också ett tydligt verk från dubbelmonarkins glada dagar med österrikisk touch och också en på sin tid säkert korrekt snegling på kejsarinnan Sissis favoritland, Ungern. I uppsättningen på Nationaloperan hörs det äkta wienska genom gästande solister, och inhemska medverkande har fått lära sig att rulla vackert på r:en. Det känns riktigt äkta och gemütlich.

Historien i Läderlappen är en god blandning av hämnd, erotiska små äventyr och allmän fest. Alla invecklade turer slutar som de ska, och snedstegen skylls på champagnen. Inte minst sker detta i en svepande och härlig dansscen som slutar med att alla faller på golvet. Snygg koreografi här av Aleksi Seppänen.

Regissören Marco Arturo Marelli, som för övrigt också står för scenografi och ljus, har med varlig hand moderniserat operetten och flyttat den till något som ser ut som ett glatt 20-tal. Man kör ju faktiskt in en bil på scenen i inledningen, och det gjorde man definitivt inte när operetten hade premiär i Wien 1874.

Fångvaktaren Frosch, vilken är en talroll, får normalt sett endast hålla till i den sista akten. Här flyttas Frosch, Timo Torikka, fram och är den som i inledningen får berätta för oss det som står i programmet dvs vad som hänt innan spelet tar sin början. Utvidgningen av den här rollen känns väl i sanningens namn inte helt nödvändig men bidrar till den lustiga stämningen. Sen tar det en stund i första akten, innan det sprudlande spelet tar sin början. Men det kommer. Inte minst, precis som vanligt i Läderlappen på prins Orlofskys, Tai Oney, bokstavligen berusande fest. Till det slösande och sköna intrycket bidrar naturligtvis den eleganta scenografin, signerad Marco Arturo Marelli samt de urtjusiga kläderna, signerade hustrun Dagmar Niefind. Kort sammanfattat kan man säga att det här är en urflott uppsättning.

Musikaliskt är också den här uppsättningen av Läderlappen ytterst gedigen. Det ser Nationaloperans orkester under ledning av Alfred Eschwé till. Sen har vi alla dessa gästande och begåvade solister. Jag lyssnade med stort välbehag till sopranen Claudia Goebl som gör Adèle med glimten i ögat och koloraturer i strupen. Stort plus också för Alexandra Reinprecht som Rosalinde. Prins Orlofsky är skriven för mezzosopran, ett läge som tycks passa den synnerligen begåvade countertenoren Tai Oney alldeles förträffligt. En utsökt rolltolkning.

Negativa synpunkter på Läderlappen? I sanningen namn känns tre timmar och tio minuter i längsta laget. Då ska man veta att den kommande storsatsningen The Phantom of the Opera ligger på exakt två och en halv timme inklusive paus. Vet inte om det är regissörens ändringar som gör det men man har kanske plussat på lite för mycket.

Det finns ett par klassiska operetter som står sig väl ännu trots stark konkurrens av den angloamerikanska musikalen. Glada änkan är en och Läderlappen en annan, vilket denna uppsättning visar med bubblande eftertryck.

En glad och bubblande afton på operan!

 

 

 

 

Ulf Persson
30.11.2014 kl. 18:52
373362_t.jpg

Paddlingen är lyckad (eller inte?)

ÅST:s "Paddling för nybörjare" är just den fars man vill ha tillsammans.

 

Åbo Svenska Teater kallar ”Paddling för nybörjare” för en mörk komedi på sin hemsida. Det är inte vad jag skulle kalla Mike Yeaman´s pjäs för. Detta är en välskriven fars, i svensk översättning av Pekka Sonck, med thrillerartade moment. Och jag njöt då jag såg presspremiären på Tryckeriteatern i Karis.

 

 

Farsen är uppbyggd som så många andra i genrén med missförstånd, lögner, springande i dörrar och folk som blir tvugna att gömma sej. Dylika uppsättningar har jag sett mer än en gång och vi talar inte här om teater med djup utan teater som roar. Och att roa en publik skall man inte förringa. Skrattet har många hälsosamma effekter; det stärker immunförsvaret, förbättrar humöret och minskar stress. Jag vet inte de vetenskapliga bevisen men tror att det även är bättre att skratta tillsammans med en publik än ensam framför TV:n till en sitcom.

 

Det underbara i den här pjäsen är just manuset som har flera underba oneliners och där berättelsen vrider sej som en korkskruv där man aldrig kan ana vilket varv som är det nästa. Det handlar om en man som icensatt sin egen död, en fru som är ute efter försäkringspengar, två barn och en flykt till Kuba.

En fars byggs upp och om man som jag känner att första akten är lite väl lång och repetitiv får man sin belöning efter pausen. Nu får magmusklerna träning genom skratt.

 

Regissören Dick Holmström har lyckats få ihop en tajt föreställning där ensemblearbetet verkligen lyckas och alla karaktärer har sina underbara stunder. Peter Ahlqvist som den mammabundne sonen bjuder på ett härligt tafatt kropsspråk, Daniela Franzell får som dottern visa upp sina komiska talanger och Monica Nyman behärskar sin roll som mamman och navet i dramat galant. Att Bror Österlund som den döde eller icke döde pappan får gömma sej och komma in i fel sekund med ett härligt undrande ansikte ger föreställningen extra plus.

 

Och extra plus skall Jerry Wahlforss ha i sin dubellroll. Han spelar en polis från Finland och en viss typ i Kuba. Och han alternerar mellan rollerna galant.

Pjäsen är ju till viss del en thriller så jag avslöjar inget. Gå och se den och njut.

Johan Finne
02.10.2014 kl. 16:17
372761_t.jpg

Mamma Mia Hafrén! - vilken Donna

Så har succékonceptet Mamma Mia! kommit till Helsingfors och Svenska Teatern och i drömensemblen är det Mia Hafrén som mamman Donna Sundberg som lyser starkast.

MAMMA MIA!

 

 

Musik: Benny Andersson, Björn Ulvaeus

Regi: Paul Garrington

Medverkande: Mia Hafrén, Lineah Svärd, Anna Hultin, Veera Railio, Anton Häggnlom, Riko Eklundh, Kristoffer Möller, Vallu Lukka mfl

 

Även om Svenska Teaterns Mamma Mia! doftar färdigt koncept och industri så är jag såld ända från ouvertyren till extranumren där jag dansar med tillsammans med resten av publiken. Och självklart är det så att det är ABBAs odödliga musik som är kärnan i denna succémusikal. Och det gör ingenting att själva historien är som en veckotidningsnovell eller en såpaserie. Tvärtom. En mamma, en dotter och tre möjliga pappor är stommen för en feel-good-berättelse som lockar till både skratt och tårar.

 

Varän musikalen har satts upp har man försökt få in lokala referenser och den här föreställningen är inte bara ABBA på svenska utan ABBA på finlandssvenska. Med glimten i ögat har man till och med petat på Niklas Strömstedts utmärkta svenska översättningar av låtarna då Donna i ”Super Trouper” till sin fasa minns hur hon vaknat på ett hotell i Vasa.

 

Det här är kvinnornas föreställning och man har verkligen lyckats få ihop ett dream team av musikalstjärnor. Lineah Svärd gestaltar den kaxige dottern Sofie med både tryck och entusiasm och mammans gamla showkompisar står för en stor del av de komiska inslagen. Veera Railio fascinerar som den raffiga och världsvana Tanja och Anna Hultin gör en riktig drömprestation som hennes väninna Rita, en roll som hon alternerar med Maria Sid.

 

Men den största stjärnan är ändå Mia Hafrén som mamman Donna Sundberg. Hon har allt; karisman, sångrösten, närvaro och tajming. När hon sjunger ”Vinnaren tar allt” med en röst som förmedlar både återhållen ilska och ett krossat hjärta ryser jag av välbehag och en stund tidigare har jag fällt en tår till den finstämda ”Kan man ha en solkatt i en bur” (Slipping through my fingers).

 

Männen då? Jodå, både de potentiella papporna och den blivande brudgummen gör stabila insatser, med ett plus för Kristoffer Möller, som med glimten i ögat gör journalisten och äventyraren Bill till en dråplig figur vars tuffhet bara sitter väldigt ytligt.

 

Det är bara att gratulera Helsingfors. Ännu en uppsättning har lagts till den långa raden av succéer för fenomenet Mamma Mia.  

Johan Finne
27.09.2014 kl. 11:59

ROSE griper tag med explosivt utspel


Rose

av Hywel John

Översättning: Hanna Åkerfelt
Scenografi och kostymer: Karin Lind
Regi: Michaela Granit

Medverkande: Cecilia Paul, Dick Idman

Amos - Svenska Teatern - Premiär 5.9.2014



Pjäsen Rose av walesaren Hywel John hade premiär på Edinburgh Fringe Festival 2011 och fick fina recensioner. Det är en modern pjäs om ett i våra dagar aktuellt problem; den handlar om identitet och ursprung. Det är också en pjäs om det komplicerade förhållandet mellan en far och hans dotter och som sådan tämligen unik. Dessutom är pjäsen synnerligen sympatisk och handlar om vägen till försoning, innan det är för sent. Allt i allt en kort (ca två timmar) pjäs som berör och som man bär med sig hem.

Pjäsen utspelar sig som brukligt är nuförtiden med uppbruten kronologi. I pjäsens början kommer dottern Rose för att hälsa på fadern som drabbats av stroke. De har inte setts på tio år och nu är det dags för ett sista försök att nå fram till varandra. Det är inte det lättaste, då fadern, Arthur, drabbats av afasi. Sen spelas deras historia upp.

Rose känner starkt sin muslimska identitet men Arthur vägrar att berätta om vad som fick dem att fly och varifrån de kommer. Han lovade sig själv att när de väl kom till England skulle allt vara engelskt, språk såväl som namn. En av de finaste scenerna i föreställningen är för övrigt den när Arthur berättar hur han fick sitt synnerligen engelska namn. Det är en synnerligen gripande berättelse som utgår från en tragedi. När Rose föddes, dog nämligen modern. Arthur har själv fått uppfostra sin dotter med allt vad det inneburit. Han har velat göra henne helt engelsk men det förflutna har trängt sig på, och däri ligger pjäsens problem. Sökandet efter identitet.

Arthur älskar sin Rose mer än allt annat och menar väl. Ändå går det stundtals åt skogen. Han använder ett utsökt och lite sirligt språk (som torde ha betydligt större genomslagskraft i originalversionen) medan Rose revolterar genom ett vulgärt språk kryddat med svordomar och könsord. Häri finns ett tekniskt problem. Översättningen till svenska sitter nämligen språkligt inte riktigt väl. Det känns stundtals som om man sjunger falskt. Det vore intressant att studera originaltexten.

Rose gör så småningom förutsägbart och handgripligt uppror mot Arthur, och detta sker i den kanske starkaste scenen i föreställningen med ett närmast explosivt utspel av Cecilia Paul. Det är ett uppror som det bokstavligen slår gnistor om. Arthurs problem är att han vill så väl men ändå går det  så fel. Dick Idman gör en mycket sympatisk Arthur vars omsorg om det enda barnet är rörande men ändå sitter man och önskar att han ville öppna ögonen, sluta dölja sanningen och inte leva i en falsk låtsasvärld.

Den enkla och sparsamma scenografin av Karin Lind visar ett i tre avdelningar uppdelat rum helt i vitt. Det är enkelt och funktionellt. Här mellan spelets olika sängar försiggår spelet. Det är fiffigt gjort.

Allt som allt är Rose en såväl lovande som gripande spelårsöppning på Svenska Teatern.

 

Ulf Persson

Ulf Persson
09.09.2014 kl. 10:54

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.