Bloggposter

Lysande teater!

 

Slava! Kunnia.

Oligarkernas opera

 

Av Pirkko Saisio 

 

Regi: Laura Jäntti

Scenografi: Kati Lukka

Kostym: Tarja Simonen

Musik: Jussi Tuurna

 

Medverkande: Puntti Valtonen, Juha Muje, Timo Tuominen, Janne Marja-aho, Marja Salo m fl

 

Kansallisteatteri

Premiär 25 februari 2015

 

 

Man tar i ordentligt på Nationalteaterns stora scen i denna hatkärleksfulla blinkning mot den stora grannen i öster. Det är naturligtvis också ett nöje att se en institutionteaters alla resurser samlas till ett sådant här kraftprov. Slava! Kunnia har blivit en bedövande slösande föreställning som helt enkelt är lysande teater. Mycket underhållande. Sen kan man naturligtvis gå in och diskutera dramatiska spetsfundigheter men man kan också ryckas med.

För en icke helt, för att nu uttrycka sig försiktigt, finskkunnig person är det ju så att det är mindre texten och mer teaterupplevelsen i stort, det sceniska berättandet, som får spela roll. Och det gör det med bravur. Det börjar med association till Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna, och här är det orkestern med kompositören själv, Jussi Tuurna, som dras in och ställs till höger på scenen.

Tillsammans med huvudpersonerna Obeda och Pobeda, Puntti Valtonen och Juha Muje som ett slags ryska Blues Brothers, tas vi sedan med på en roande vandring i en rysk verklighet, nära och fjärran. Vi får möta välkända figurer som Ivan den förskräcklige och Katarina den stora samt Potemkin. Längre fram i tiden dyker Gagarin upp och den till Ryssland avhoppade store (bokstavligt talat) franske skådespelaren Gerard Depardieu. Helt underbar är sekvensen med Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, Marja Salo. Det är ett fint nummer och inte så lite elakt. 

Intressantast av alla figurer är dock Volodja, Timo Tuominen, en liten rysk man, vilken som bekant vill se sig som en stor rysk man. Man ska då veta att Volodja är en smeknamnsform för Vladimir. Putin, alltså. Porträttet är infamt, inte minst i sin botoxskepnad med gasbinda över ansiktet. Att alla sedan vill se ut som han får sina lustiga och logiska konsekvenser. Det är kvickt och elakt, och man får väl bara hoppas att inte rapporter utgår till Kreml. Den riktige Volodja är väl kanske inte mest känd för sitt sinne för humor. Timo Tuominen i rollen är helt lysande. 

I föreställningen ingår spektakulära sång- och dansnummer till god musikalmusik av Jussi Tuurna. Inte för inte kallas Slava (som är ryska och betyder ära) för oligarkernas musikal. Associationerna till vår tids Ryssland är onekligen här, även om det är så att Pirkko Saisio skrev texten för ett par år sedan före händelserna på Krim och i Ukraina. 

Ett senare tillägg är naturligtvis den Jesuslika Conchita Wurst, Janne Marja-aho, som stiger ned från himmelen med sitt kärleksbudskap. Det är snyggt. Här slutar föreställningen. Eller gör den?

Med en blinkning mot Brecht och hans Verfremdungseffekt uppstår viss förvirring om hur det hela ska sluta. Det är kanske inte helt originellt men roligt.

För ett år sedan såg jag den också spektakulära Luolasto på Nationalteatern. Den var aktuell, dramatisk och ställde viktiga frågor. Det är samma sak med Slava! Den ställer en del viktiga frågor, och den gör det på ett synnerligen roande sätt. Bravo! Detta är stor teaterunderhållning.

Inte konstigt då att vi var ett par stycken som trotsade den finska kutymen och reste oss och gav stående ovationer. 

 

Ulf Persson
08.03.2015 kl. 15:20

Begåvat och skruvat!

 

Perplex

 

av Marius von Mayenburg

 

Överättning: Ulf Peter Hallberg

 

Scenografi mm: Annina Nevantaus

 

Ljus: Lauri Lundahl

 

Regi: Janne Pellinen

 

Medverkande: Oskar Pöysti, Nina Palmgren, Maria Ahlroth, Viktor Idman

 

Viirus

Helsingfors

Premiär 12 februari 2015

 

 

Uppsättningen av Perplex av den unge tyske dramatikern är intressant på många sätt. Först och främst är den ett uttryck av ständigt djärva och begåvade Viirus. Man vill prova nytt, man vill framåt. Bra så! Jag citerar programmet: ”I Finland är vi ännu inte vana vid dylik dramatik utan erbjuds främst traditionella texter”. 

Möjligen kan man kalla von Mayenburgs dramatik för postmodern eller det kanske räcker med modern eller icke traditionell. Ett modernt konstverk är det, där skärvorna, uppbrytande av kronologin, referenserna, omtagningarna bildar ett mönster. Som säger vad? En åskådare som söker en tråd eller en förklaring i den psykologiska realismens anda går bet. Rätt så. Vad betyder egentligen TS Eliots dikt Det öde landet eller en kubistisk tavla?

Personligen far jag så där en tjugo år tillbaka i tiden, när jag biter i den här dramatiska Madeleinekakan. Det var då den unge regissören och dramatikern Staffan Valdemar Holm, nu chef för Düsseldorfer Schauspielhaus, tog över Malmö Dramatiska Teater och presenterade djärv tysk dramatik för en publik inbäddad i traditionell teater samt operett. Det blev liv i luckan. Det kanske man kan hoppas på nu också. Viirus blev ju välförtjänt Årets teater 2014. 

Inom dramatiken talar man ofta om en black box. Här är den utbytt mot en white box, där scenografen Annina Nevantaus skapat ett scenrum av modern vardagsrum-köks-karaktär, där den förhärskande färgen är just vitt, vilket understryks av Lauri Lundahls ljussättning. Det är funktionellt och lite kalt som en möjlig symbol för pjäsens ytliga relationer.

Realism och icke realism blandas. Robert, Oskar Pöysti, och Eva, Nina Palmgren, kommer hem från en resa. Ljuset fungerar inte och vem har satt in en krukväxt? Den fanns inte där tidigare. In kommer Sebastian, Viktor Idman, och Judith, Maria Ahlroth. Det var ju de som skulle ta hand om lägenheten. Eller?

Relationer byts. Kronologin bryts och vi får skärvor av borgerskapets diskreta charm med direkt skruvade inslag som en maskerad med naziblinkningar samt en älg! Det ena är ju naturligtvis djärvt för en tysk dramatiker och det andra kan möjligen tyda på en viss svaghet för det nordiska. Kul är det i vilket fall.

Och det är väl här uppsättningens förtjänst ligger. Rejält skruvat, begåvat spelat och roligt. Med möjliga blinkningar till vår egen skruvade tid. Sen går det undan. En och en halv timme. Det är som Brecht och Die Kleinbürgerhochzeit. Ingen dålig jämförelse för övrigt. I den försöker brudens far hela tiden berätta någon anekdot; här kommer Sebastian själv på djärva tankar som tänkts tidigare av såväl Darwin som Platon. Och precis som hos Brecht blir allt till en fars.

Rekommenderas!

 

 

 

Ulf Persson
16.02.2015 kl. 14:55

Storebror ser oss!

 

1984

 

Av George Orwell i en ny bearbetning av Robert Icke och Duncan Macmillan.

 

Regi: Jarno Kuosa

Scenograf: Janne Vasama

Videograf: Pyry Hyttinen

 

Medverkande: Aaro Wichmann, Kira-Emmi Pohtokari, Rabbe Smedlund m fl

 

Amos

Svenska Teatern

Premiär 14 januari 2015

 

 

Det är naturligtvis synnerligen tacksamt att i vår tid ta upp George Orwells skrämmande framtidsvision. Framtiden dvs Orwells framtid är ju här sedan länge. Inte bara har vi passerat det magiska årtalet 1984 med råge; det Orwell skriver om och varnar för är sedan länge här. Storebror ser oss alla på ett sätt som Orwell skulle ha hållit för otroligt. Helt otroligt skulle det säkert också ha varit för Orwell att förstå att Storebror blivit dokusåpa av sämsta slag. Big Brother! En tröst i sammanhanget är måhända att deltagarna nog inte har en aning om varför programmet heter som det gör.

När jag går i min favoritstad och den stad Orwell skriver om, London, är jag bevakad som ingen annan stans. Jag tänker inte på det.  När jag skriver detta, är jag uppkopplad mot världen och ett möjligt offer för hackare samt ett betydligt troligare offer för direktriktad reklam. Jag tänker inte på det heller. Jo, förresten, det gör jag nog. Ibland. Inte just nu.

Just här finns en ingång till en dramatisering av 1984, som skulle kännas naturlig. Samhällets utveckling. Övervakningen. It-världen. Det är emellertid en ingång som man endast delvis väljer på Svenska Teatern i Helsingfors. De många tv-skärmarna blänker förvisso, nyheterna läses och medborgarna lyder budskapen (hur många lyder idag Storebrors budskap att man ska avhålla sig från alkohol i 100 dagar?) Man förstår också den instängda och drabbade människan Winston Smiths (Aaro Wichmann) belägenhet. Tilltaget att låta stor del av spelet äga rum bakom skärmväggar känns däremot inte helt klart och genomtänkt. Man ser helt enkelt sämre.

Den svenske skalden Thomas Thorild sa 1794 att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Detta omdiskuterade yttrande skulle åtminstone delvis kunna stå för det samhälle som nu styr Winston Smiths liv, möjligen med undantag för att det inte är fråga om att tänka fritt på riktigt. Vetenskapsmännen har också nyligen varnat för en tid i en nära framtid, då datorerna blir klokare än människorna. Vad händer då med oss alla? Med Winston Smith?

Anknytningen till samhället och dagens debatt kunde enligt min mening i uppsättningen ha varit tydligare. Man bör också ha läst boken för att ha riktig behållning av berättelsen om Winston Smith och hans fåfänga kamp att överleva mentalt. 

Detta sagt så är uppsättningen synnerligen välspelad på alla händer, och man lider verkligen med Aaro Wichmanns Winston. En stark rollprestation. Man känner också med honom i romansen med Julia, Kira-Emmi Pohtokari. Det är naturligtvis en romans dömd att misslyckas. Men hoppet finns där.

1984 i regi av Jarno Kuosa är en synnerligen stark uppsättning, där tortyrscenen i slutet är fruktansvärd och nästan olidlig att betrakta. Synnerligen starkt spel! Känsliga personer varnas. Och hur starkt det än är, så är det en blek skugga av den verklighet vi möter på TV och internet. Här ligger måhända också en poäng. 

Sammanfattningsvis intressant, välspelat och dramatiskt men ändå fattas det något. Den drabbande insikten att vi passerat 1984 för länge sen men vi tycks aningslösa.

 

Ulf Persson
18.01.2015 kl. 20:17

Bubbel och fest!

 

 

Läderlappen

Operett av Johann Strauss

Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli

Kostym: Dagmar Niefind

Koreografi: Aleksi Seppänen

Dirigent: Alfred Eschwé

 

Medverkande: Michael Kraus, Alexandra Reinprecht, Nicholas Söderlund, Tai Oney, Alexandru Badea, Claudia Goebl, Timo Torikka m fl

 

Finska nationaloperans kör och orkester

 

Premiär på Finlands nationalopera 28.11 2014

 

 

Operetten Läderlappen av Johann Strauss är en porlande operettpärla full av champagne. Det är också ett tydligt verk från dubbelmonarkins glada dagar med österrikisk touch och också en på sin tid säkert korrekt snegling på kejsarinnan Sissis favoritland, Ungern. I uppsättningen på Nationaloperan hörs det äkta wienska genom gästande solister, och inhemska medverkande har fått lära sig att rulla vackert på r:en. Det känns riktigt äkta och gemütlich.

Historien i Läderlappen är en god blandning av hämnd, erotiska små äventyr och allmän fest. Alla invecklade turer slutar som de ska, och snedstegen skylls på champagnen. Inte minst sker detta i en svepande och härlig dansscen som slutar med att alla faller på golvet. Snygg koreografi här av Aleksi Seppänen.

Regissören Marco Arturo Marelli, som för övrigt också står för scenografi och ljus, har med varlig hand moderniserat operetten och flyttat den till något som ser ut som ett glatt 20-tal. Man kör ju faktiskt in en bil på scenen i inledningen, och det gjorde man definitivt inte när operetten hade premiär i Wien 1874.

Fångvaktaren Frosch, vilken är en talroll, får normalt sett endast hålla till i den sista akten. Här flyttas Frosch, Timo Torikka, fram och är den som i inledningen får berätta för oss det som står i programmet dvs vad som hänt innan spelet tar sin början. Utvidgningen av den här rollen känns väl i sanningens namn inte helt nödvändig men bidrar till den lustiga stämningen. Sen tar det en stund i första akten, innan det sprudlande spelet tar sin början. Men det kommer. Inte minst, precis som vanligt i Läderlappen på prins Orlofskys, Tai Oney, bokstavligen berusande fest. Till det slösande och sköna intrycket bidrar naturligtvis den eleganta scenografin, signerad Marco Arturo Marelli samt de urtjusiga kläderna, signerade hustrun Dagmar Niefind. Kort sammanfattat kan man säga att det här är en urflott uppsättning.

Musikaliskt är också den här uppsättningen av Läderlappen ytterst gedigen. Det ser Nationaloperans orkester under ledning av Alfred Eschwé till. Sen har vi alla dessa gästande och begåvade solister. Jag lyssnade med stort välbehag till sopranen Claudia Goebl som gör Adèle med glimten i ögat och koloraturer i strupen. Stort plus också för Alexandra Reinprecht som Rosalinde. Prins Orlofsky är skriven för mezzosopran, ett läge som tycks passa den synnerligen begåvade countertenoren Tai Oney alldeles förträffligt. En utsökt rolltolkning.

Negativa synpunkter på Läderlappen? I sanningen namn känns tre timmar och tio minuter i längsta laget. Då ska man veta att den kommande storsatsningen The Phantom of the Opera ligger på exakt två och en halv timme inklusive paus. Vet inte om det är regissörens ändringar som gör det men man har kanske plussat på lite för mycket.

Det finns ett par klassiska operetter som står sig väl ännu trots stark konkurrens av den angloamerikanska musikalen. Glada änkan är en och Läderlappen en annan, vilket denna uppsättning visar med bubblande eftertryck.

En glad och bubblande afton på operan!

 

 

 

 

Ulf Persson
30.11.2014 kl. 18:52

Paddlingen är lyckad (eller inte?)

ÅST:s "Paddling för nybörjare" är just den fars man vill ha tillsammans.

 

Åbo Svenska Teater kallar ”Paddling för nybörjare” för en mörk komedi på sin hemsida. Det är inte vad jag skulle kalla Mike Yeaman´s pjäs för. Detta är en välskriven fars, i svensk översättning av Pekka Sonck, med thrillerartade moment. Och jag njöt då jag såg presspremiären på Tryckeriteatern i Karis.

 

 

Farsen är uppbyggd som så många andra i genrén med missförstånd, lögner, springande i dörrar och folk som blir tvugna att gömma sej. Dylika uppsättningar har jag sett mer än en gång och vi talar inte här om teater med djup utan teater som roar. Och att roa en publik skall man inte förringa. Skrattet har många hälsosamma effekter; det stärker immunförsvaret, förbättrar humöret och minskar stress. Jag vet inte de vetenskapliga bevisen men tror att det även är bättre att skratta tillsammans med en publik än ensam framför TV:n till en sitcom.

 

Det underbara i den här pjäsen är just manuset som har flera underba oneliners och där berättelsen vrider sej som en korkskruv där man aldrig kan ana vilket varv som är det nästa. Det handlar om en man som icensatt sin egen död, en fru som är ute efter försäkringspengar, två barn och en flykt till Kuba.

En fars byggs upp och om man som jag känner att första akten är lite väl lång och repetitiv får man sin belöning efter pausen. Nu får magmusklerna träning genom skratt.

 

Regissören Dick Holmström har lyckats få ihop en tajt föreställning där ensemblearbetet verkligen lyckas och alla karaktärer har sina underbara stunder. Peter Ahlqvist som den mammabundne sonen bjuder på ett härligt tafatt kropsspråk, Daniela Franzell får som dottern visa upp sina komiska talanger och Monica Nyman behärskar sin roll som mamman och navet i dramat galant. Att Bror Österlund som den döde eller icke döde pappan får gömma sej och komma in i fel sekund med ett härligt undrande ansikte ger föreställningen extra plus.

 

Och extra plus skall Jerry Wahlforss ha i sin dubellroll. Han spelar en polis från Finland och en viss typ i Kuba. Och han alternerar mellan rollerna galant.

Pjäsen är ju till viss del en thriller så jag avslöjar inget. Gå och se den och njut.

Johan Finne
02.10.2014 kl. 16:17

Mamma Mia Hafrén! - vilken Donna

Så har succékonceptet Mamma Mia! kommit till Helsingfors och Svenska Teatern och i drömensemblen är det Mia Hafrén som mamman Donna Sundberg som lyser starkast.

MAMMA MIA!

 

 

Musik: Benny Andersson, Björn Ulvaeus

Regi: Paul Garrington

Medverkande: Mia Hafrén, Lineah Svärd, Anna Hultin, Veera Railio, Anton Häggnlom, Riko Eklundh, Kristoffer Möller, Vallu Lukka mfl

 

Även om Svenska Teaterns Mamma Mia! doftar färdigt koncept och industri så är jag såld ända från ouvertyren till extranumren där jag dansar med tillsammans med resten av publiken. Och självklart är det så att det är ABBAs odödliga musik som är kärnan i denna succémusikal. Och det gör ingenting att själva historien är som en veckotidningsnovell eller en såpaserie. Tvärtom. En mamma, en dotter och tre möjliga pappor är stommen för en feel-good-berättelse som lockar till både skratt och tårar.

 

Varän musikalen har satts upp har man försökt få in lokala referenser och den här föreställningen är inte bara ABBA på svenska utan ABBA på finlandssvenska. Med glimten i ögat har man till och med petat på Niklas Strömstedts utmärkta svenska översättningar av låtarna då Donna i ”Super Trouper” till sin fasa minns hur hon vaknat på ett hotell i Vasa.

 

Det här är kvinnornas föreställning och man har verkligen lyckats få ihop ett dream team av musikalstjärnor. Lineah Svärd gestaltar den kaxige dottern Sofie med både tryck och entusiasm och mammans gamla showkompisar står för en stor del av de komiska inslagen. Veera Railio fascinerar som den raffiga och världsvana Tanja och Anna Hultin gör en riktig drömprestation som hennes väninna Rita, en roll som hon alternerar med Maria Sid.

 

Men den största stjärnan är ändå Mia Hafrén som mamman Donna Sundberg. Hon har allt; karisman, sångrösten, närvaro och tajming. När hon sjunger ”Vinnaren tar allt” med en röst som förmedlar både återhållen ilska och ett krossat hjärta ryser jag av välbehag och en stund tidigare har jag fällt en tår till den finstämda ”Kan man ha en solkatt i en bur” (Slipping through my fingers).

 

Männen då? Jodå, både de potentiella papporna och den blivande brudgummen gör stabila insatser, med ett plus för Kristoffer Möller, som med glimten i ögat gör journalisten och äventyraren Bill till en dråplig figur vars tuffhet bara sitter väldigt ytligt.

 

Det är bara att gratulera Helsingfors. Ännu en uppsättning har lagts till den långa raden av succéer för fenomenet Mamma Mia.  

Johan Finne
27.09.2014 kl. 11:59

ROSE griper tag med explosivt utspel


Rose

av Hywel John

Översättning: Hanna Åkerfelt
Scenografi och kostymer: Karin Lind
Regi: Michaela Granit

Medverkande: Cecilia Paul, Dick Idman

Amos - Svenska Teatern - Premiär 5.9.2014



Pjäsen Rose av walesaren Hywel John hade premiär på Edinburgh Fringe Festival 2011 och fick fina recensioner. Det är en modern pjäs om ett i våra dagar aktuellt problem; den handlar om identitet och ursprung. Det är också en pjäs om det komplicerade förhållandet mellan en far och hans dotter och som sådan tämligen unik. Dessutom är pjäsen synnerligen sympatisk och handlar om vägen till försoning, innan det är för sent. Allt i allt en kort (ca två timmar) pjäs som berör och som man bär med sig hem.

Pjäsen utspelar sig som brukligt är nuförtiden med uppbruten kronologi. I pjäsens början kommer dottern Rose för att hälsa på fadern som drabbats av stroke. De har inte setts på tio år och nu är det dags för ett sista försök att nå fram till varandra. Det är inte det lättaste, då fadern, Arthur, drabbats av afasi. Sen spelas deras historia upp.

Rose känner starkt sin muslimska identitet men Arthur vägrar att berätta om vad som fick dem att fly och varifrån de kommer. Han lovade sig själv att när de väl kom till England skulle allt vara engelskt, språk såväl som namn. En av de finaste scenerna i föreställningen är för övrigt den när Arthur berättar hur han fick sitt synnerligen engelska namn. Det är en synnerligen gripande berättelse som utgår från en tragedi. När Rose föddes, dog nämligen modern. Arthur har själv fått uppfostra sin dotter med allt vad det inneburit. Han har velat göra henne helt engelsk men det förflutna har trängt sig på, och däri ligger pjäsens problem. Sökandet efter identitet.

Arthur älskar sin Rose mer än allt annat och menar väl. Ändå går det stundtals åt skogen. Han använder ett utsökt och lite sirligt språk (som torde ha betydligt större genomslagskraft i originalversionen) medan Rose revolterar genom ett vulgärt språk kryddat med svordomar och könsord. Häri finns ett tekniskt problem. Översättningen till svenska sitter nämligen språkligt inte riktigt väl. Det känns stundtals som om man sjunger falskt. Det vore intressant att studera originaltexten.

Rose gör så småningom förutsägbart och handgripligt uppror mot Arthur, och detta sker i den kanske starkaste scenen i föreställningen med ett närmast explosivt utspel av Cecilia Paul. Det är ett uppror som det bokstavligen slår gnistor om. Arthurs problem är att han vill så väl men ändå går det  så fel. Dick Idman gör en mycket sympatisk Arthur vars omsorg om det enda barnet är rörande men ändå sitter man och önskar att han ville öppna ögonen, sluta dölja sanningen och inte leva i en falsk låtsasvärld.

Den enkla och sparsamma scenografin av Karin Lind visar ett i tre avdelningar uppdelat rum helt i vitt. Det är enkelt och funktionellt. Här mellan spelets olika sängar försiggår spelet. Det är fiffigt gjort.

Allt som allt är Rose en såväl lovande som gripande spelårsöppning på Svenska Teatern.

 

Ulf Persson

Ulf Persson
09.09.2014 kl. 10:54

Kraftfull Kullervo!

Kullervo

Opera av Aulis Sallinen
Regi: Kari Heiskanen
Scenografi: Antti Mattila
Dirigent: Hannu Lintu

Medverkande: Tommi Hakala, Ville Rusanen, Tuija Knihtilä, Petri Lindroos, Reetta Haavisto, Maria Ylipää m l

Nyslotts operakör och orkester

Operafestivalen i Nyslott

 

Aulis Sallinens Kullervo presenteras vid årets festspel i en synnerligen kraftfull och dramatisk uppsättning. Om den drar lika mycket folk till Olofsborg som mer populära och folkkära operor som Carmen och Trollflöjten, vilka också ingår i årets utbud, återstår naturligtvis att se. En hel del tomma platser vid onsdagens (9 juli) föreställning talade sitt tydliga språk. Med biljettpriser på omkring 150 € kan man förstå om folk är aningen avvaktande. Nu ska man också komma ihåg att  Aulis Sallinens opera inte är något nytt verk. Operan uppfördes för första gången redan 1992 i Los Angeles och hade sin finska premiär året därpå vid Nationaloperan i Helsingfors. Sallinen har som bekant också tidigare varit aktuell i Nyslott med bl a Det röda strecket, Ryttaren och Kungen reser till Frankrike.

Verket Kullervo står på synnerlig stadig finsk dramatisk grund. Det blir ju så när man går tillbaka till det finaste som finns i finsk litteratur - Kalevala. Här möter vi hjälten, eller rättare sagt anti-hjälten Kullervo, en tragisk gestalt som i hämndens namn sprider död och förintelse för att slutligen helt logiskt gå under själv. Operan är för övrigt uppbyggd som ett antikt drama, en finsk variant av Orestien, där våld föder våld och hämnden är den största drivkraften. Det är mycket mäktigt och naturligtvis inte särskilt glatt. Man har haft gladare kvällar på operan. Humorn finns dock i form av det Shakespeare skulle ha kallat ”comic relief” men är diskret.

I sanningens namn känns den första akten bitvis lite väl lång och tung, och sättet att berätta är inte heller alldeles glasklart. I den andra akten sker en välkommen tempohöjning, inte minst genom Maria Ylipääs energiska sång i rollen som den Blinda. Det var för övrigt välkommet och för mig något överraskande att skåda Ylipää i det här sammanhanget. Ylipää är ju mera känd från musikalsammanhang, och senast var det ju i Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern i Helsingfors.

Scenbilden av Antti Mattila är stram och effektiv och indikerar med sina fyra husskelett och sitt staket en liten by, där kriget inte är långt borta. Kören är, och detta är sedan länge något av ett signum på Olofsborg, medagerande på ett dramatiskt och medryckande sätt. Här gör de såväl levande som döda bybor. Plus här för dramatisk och rörlig regi av Kari Heiskanen. Extra plus för scenen när Kullervo går fram som en hämndens ängel och mejar ner allt motstånd. Byborna dvs kören faller som käglor. Snyggt.

Tommi Hakala i titelrollen som Kullervo imponerar genom sin baryton och sitt lediga och kraftfulla spel som en gång Jorma Hynninen. Det är för övrigt synnerligen hög klass på solisterna i denna uppsättning. Ville Rusanen, årets konstnär vid operafestivalen, gör en dramatisk och på samma gång ledig Kimmo, och Petri Lindroos gör en tät och trovärdig Kalervo. Så kan man fortsätta att dela ut berömmande omdömen men man kan också nöja sig med att konstatera att detta är en produktion med stor konstnärlig tyngd. Den lär stå ut lite jämfört med de mer klassiska verken på årets repertoar. Bra så. 

Hannu Lintula leder föredömligt och med schvung operaorkestern genom Sallinens mäktiga musik. Denna är ju så långt från klassisk operamusik med melodiska arior som showstoppers som man komma. Sallinen är som bekant väl förankrad i 1900-talet med influenser från bl a Stravinskij. Produktionen av Kullervo i Nyslott är också i sanning kraftfull musikteater! Det blev också välförtjänta applåder och till och med – hör och häpna – lite stående ovationer! Det är man ju verkligen inte van vid i Finland. 

 

Ulf Persson
11.07.2014 kl. 12:45

Fartfylld skärgårdsteater

”I Love You, You´re Perfect, Now Change” är en fartfylld och hysterisk musikalrevy där fyra skådespelare gör ett 40-tal roller och de olika numren tar oss på en kärleksresa från den första nervösa dejten via bröllopslöften och livet efter de första barnen till vardagen där man måste se sport på TV med sin man och slutligen en ny dejt som pensionär då ens äkta hälft gått bort.

I Love You, You´re Perfect, Now Change

 

Produktion: Skärgårdsteatern

Text och Musik: Joe Dipietro, Jimmy Roberts

Regi: Samuel Harjanne

Skådespelare: Anna Victoria Eriksson, Daniela Fogelhom, Kris Gummerus, Peter Ahlqvist

Kappelmästare: Martin Segerstråle

Musiker: Ulriika Heikinheimo

Scenografi: Peter Ahlqvist

Smink/Kläder: Sabina Segerström

 

 Skärgårdsteaterns ensemble bjuder på en charmig afton där samtliga på scenen väl lyckas flörta in sej hos publiken. Daniela Fogelholm och Anna Victoria Eriksson visar båda prov på slagfärdighet och även en värme som tillför mänsklighet i det, ibland banala, material de har att jobba med. Peter Ahlqvist är förtjusande rolig, speciellt som babypratande pappa och i det härliga numret ”Det får gå med det” där ett pensionärspar söker en andra chans att älska. Lägg sedan till Kris Gummerus som det är ett rent nöje att se transformeras till de olika karaktärer han spelar, var och en charmig och rolig på sitt sätt och de två musikerna Martin Segerstråle och Ulriika Heikenheimo så har du ett välfungerande gäng som jobbar hårt för att vinna publikens gillande och förtjänar de kärleksförklaringar de får via skratt och applåder.

 Musikalen är skriven 1996 och tyvärr finns det vissa scener som känns lite föråldrade. Exempelvis den där två föräldrar skäller ut ett par som gjort slut för att kvinnan vill göra karriär och mannen har svårt att binda sej. 2014 borde det vara självklart att kvinnor har rätt att ta sin plats på arbetsmarknaden och att livet är mer än ett giftermål och fortplantning.

Med detta sagt måste man ändå ge en eloge att man i uppsättningen gjort vad man kan med texten för att den skall kännas tidsenlig. Kvällens vackraste låt, balladen ”Borde jag va mindre kär i dej” iscensätts här både finstämt och ärligt som en kärlekssång från en man till hans manliga partner och i en show som annars fokuserar på man möter kvinna får vi därmed en påminnelse om allas behov av att finna någon som man kan känna sej trygg och dela sitt liv med.

 

 

Visst är mycket i föreställningen stereotypt och amerikanskt gammaldags men igenkänningsfaktorn finns ändå där och lockar till skratt. I Samuel Harjannes regi blir uppsättningen en härlig sommarromans som nog kan vara precis lika njutbar som djupare teaterkärleksaffärer.

Johan Finne
25.06.2014 kl. 16:00

God komedi på engelska!

 

The Memory of Water

 

Av Shelagh Stephenson

 

Regi: Anna Rawlings och Pauliina Munukka

Producent: Joan Nordlund

 

Medverkande: Christopher Sloan, Zoë Chandler, Giorgia Ghizzoni, Stina Halmetoja, David Rogers

 

Andorra

Eriksgatan 11

Helsingfors

Premiär 5 maj 2014

Spelas till och med 11 maj

 

 

Pjäsen The Memory of Water av Shelagh Stephenson tillhör en inte helt ovanlig grupp komedier, nämligen den där lustigheter har ett synnerligen stort allvar i botten. Sanningar sägs här ofta i form av verbal pajkastning, skeletten i garderoberna kommer fram ackompanjerade av såväl skratt som gråt, och på slutet kan man sedan tala om viss förståelse och försoning.

På det sättet är Stephensons pjäs inget märkvärdigt stycke och tillhör väl inte heller de tyngre i branschen. Det som gör den lite originell är det faktum att det står tre systrar i centrum, tre systrar som för övrigt står så långt från Tjechovs längtande och vemodiga systrar man kan komma. De tre, Mary, Zoë Chandler, Catherine, Giorgia Ghizzoni, och Teresa, Stina Halmetoja, har trots det biologiska faktum att de är syskon, inte så mycket gemensamt, inte ens samma barndomsminnen, visar det sig, och de har nu samlats av en lika naturlig som sorglig anledning. Deras mamma är död. Man måste ordna begravning. Systrarna samlas och dramat kan börja

In på scenen kommer så småningom även Marys synnerligen gifte pojkvän Mike, Christopher Sloan, samt Teresas man Frank, David Rogers. Dags för andra relationskonflikter. Sen är det naturligtvis aningen originellt att även den nog så döda mamman dyker upp i ett par scener med Mary. Ett trick som man kanske inte sett sedan Noel Cowards glada komedidagar. Till avdelningen originella inslag hör också det faktum att man (mest Teresa) dricker rejält och röker på (alla systrarna) samt – nästan – ägnar sig åt sex (Mary och Mike). Yngre och aningen känsliga personer varnas.

Allt som allt innebär uppsättningen av The Memory of Water ett par timmars god underhållning med överlag synnerligen gott spel. Dubbelregissörerna Anna Rawlings och Paulinna Munukka har tillsammans med sin begåvade ensemble väl utnyttjat pjäsens kvalitéer. Efter en lite tveksam inledning (på premiären) nådde man sedan raskt fram till såväl komiska som tragiska ögonblick av gott märke. Det var skratt och riktiga tårar med andra ord. Härligt! Jag är inte så lite imponerad.

Sen är det naturligtvis en bedrift att så väl kunna utnyttja det något smala utrymme som scenen på Andorra, egentligen en biograf, erbjuder. En eloge!

Jag har i andra sammanhang nämnt att jag är imponerad av det faktum att Finn-Brit Players kan erbjuda amatöruppsättningar av så god kvalité som det faktiskt är fråga om. Uttryckt på annat sätt menar jag att engelskspråkiga teaterföreställningar borde kunna vara ett lika välkänt som naturligt inslag i teaterlivet i Helsingfors. Men man måste känna till dem! Ut och gör reklam – bland skolor och bildningsförbund. Överallt! Det räcker inte med vännerna på Facebook. Ni förtjänar en större publik!

 

Ulf Persson
06.05.2014 kl. 14:59

God komedi på engelska!

 

The Memory of Water

 

Av Shelagh Stephenson

 

Regi: Anna Rawlings och Pauliina Munukka

Producent: Joan Nordlund

 

Medverkande: Christopher Sloan, Zoë Chandler, Giorgia Chizzoni, Stina Halmetoja, David Rogers

 

Andorra

Eriksgatan 11

Helsingfors

Premiär 5 maj 2014

Spelas till och med 11 maj

 

 

Pjäsen The Memory of Water av Shelagh Stephenson tillhör en inte helt ovanlig grupp komedier, nämligen den där lustigheter har ett synnerligen stort allvar i botten. Sanningar sägs här ofta i form av verbal pajkastning, skeletten i garderoberna kommer fram ackompanjerade av såväl skratt som gråt, och på slutet kan man sedan tala om viss förståelse och försoning.

På det sättet är Stephensons pjäs inget märkvärdigt stycke och tillhör väl inte heller de tyngre i branschen. Det som gör den lite originell är det faktum att det står tre systrar i centrum, tre systrar som för övrigt står så långt från Tjechovs längtande och vemodiga systrar man kan komma. De tre, Mary, Zoë Chandler, Catherine, Ghiorgia Ghizzoni, och Teresa, Stina Halmetoja, har trots det biologiska faktum att de är syskon, inte så mycket gemensamt, inte ens samma barndomsminnen, visar det sig, och de har nu samlats av en lika naturlig som sorglig anledning. Deras mamma är död. Man måste ordna begravning. Systrarna samlas och dramat kan börja

In på scenen kommer så småningom även Marys synnerligen gifte pojkvän Mike, Christopher Sloan, samt Teresas man Frank, David Rogers. Dags för andra relationskonflikter. Sen är det naturligtvis aningen originellt att även den nog så döda mamman dyker upp i ett par scener med Mary. Ett trick som man kanske inte sett sedan Noel Cowards glada komedidagar. Till avdelningen originella inslag hör också det faktum att man (mest Teresa) dricker rejält och röker på (alla systrarna) samt – nästan – ägnar sig åt sex (Mary och Mike). Yngre och aningen känsliga personer varnas.

Allt som allt innebär uppsättningen av The Memory of Water ett par timmars god underhållning med överlag synnerligen gott spel. Dubbelregissörerna Anna Rawlings och Paulinna Munukka har tillsammans med sin begåvade ensemble väl utnyttjat pjäsens kvalitéer. Efter en lite tveksam inledning (på premiären) nådde man sedan raskt fram till såväl komiska som tragiska ögonblick av gott märke. Det var skratt och riktiga tårar med andra ord. Härligt! Jag är inte så lite imponerad.

Sen är det naturligtvis en bedrift att så väl kunna utnyttja det något smala utrymme som scenen på Andorra, egentligen en biograf, erbjuder. En eloge!

Jag har i andra sammanhang nämnt att jag är imponerad av det faktum att Finn-Brit Players kan erbjuda amatöruppsättningar av så god kvalité som det faktiskt är fråga om. Uttryckt på annat sätt menar jag att engelskspråkiga teaterföreställningar borde kunna vara ett lika välkänt som naturligt inslag i teaterlivet i Helsingfors. Men man måste känna till dem! Ut och gör reklam – bland skolor och bildningsförbund. Överallt! Det räcker inte med vännerna på Facebook. Ni förtjänar en större publik!

 

Ulf Persson
06.05.2014 kl. 11:06

Dramatisk Peer Gynt.

 

Peer Gynt

 

Balett av Heinz Spoerli

Musik: Edvard Grieg, Brett Dean, Marc-Anthony Turnage

 

Scenografi: Florian Etti

Ljus: Martin Gebhardt

 

Medverkande: Sergei Popov, Jussi Merikanto, Antti Luusuaniemi, Tiina Myllymäki, Anna-Kristiina Kaappola, Özen Erdinc, Desislava Stoeva, Wilfried Jacobs, Frans Valkama m fl

 

Finska nationalbaletten

Finska nationaloperans kör och orkester

 

Finska nationaloperan

Helsingfors

Premiär 11.4.2014

 

Det är – visar det sig - helt rätt att se Nationaloperans uppsättning av Peer Gynt just tisdagen den 29 april. Den dagen är det nämligen Den internationella dansdagen, ett faktum som balettchefen Kenneth Greve påminner oss om före föreställningen. Sen uppmanar han oss att läsa dansaren och koreografen Mourad Merzoukia kloka ord om dansens betydelse i programmet. Jag gör så. Det handlar om att våga, misslyckas och lyckas men framför allt - att aldrig sluta dansa. Att aldrig ge upp! Så sant.

Merzouki talar också om det som kan kallas närmast livsavgörande konstnärliga ögonblick. Det som förändrar ens liv. Mitt eget sådant heter – Peer Gynt. Det var för nästan sextio år sedan och regissör var Ingmar Bergman, och på scenen stod den tidens absoluta svenska skådespelarelit med Max von Sydow i spetsen i titelrollen. Upplevelsen av den föreställningen bär jag alltid med mig, så jag vet precis vad Merzouki talar om. Intressant att notera i det sammanhanget är ju onekligen också filmnyheten att samme von Sydow, nu 85, ska vara med i Star Wars.

Tankarna fladdrar alltså inför Nationaloperans balettversion av Ibsens Peer Gynt. Hur ska det bli? Man behöver inte oroa sig. Berättelsen om Peers vandring genom livet, hans väg till mognad och insikt är en pärla i världsdramatiken, och det är onekligen intressant att skåda hur denna balettversion med koreografi av Heinz Spoerli ger nytt och annorlunda perspektiv på denna välkända historia.

Den här uppsättningen av Peer Gynt är något av ett allkonstverk. Balett, drama, opera, musik. Det fungerar riktigt bra. Musiken av Grieg är ju välkänd och berättar svepande och lyriskt med toner, där man riktigt hör bakgrunden i Norge. Denna nationalmusik kompletteras nu av häftigare och möjligen internationellare och definitivt modernare tongångar av Brett Dean och Marc-Anthony Turnage. Det låter sig göras, även om man kan undra om inte Grieg egentligen klarat sig bäst på egen hand?

Ett frågetecken kan man också sätta för greppet att använda en skådespelare, Antti Luusuaniemi, i rollen som en talande/berättande Peer. Behövs han egentligen? Samma invändning kan man ha mot operainslagen. All heder åt Jussi Merikantos och Ann-Kristiina Kaappolas insatser men dessa blir lite av showstoppers. Jag hade personligen hellre sett enbart balett.

För det är ju det som är den stora behållningen med Nationaloperans Peer Gynt. Dansen! Sergei Popov i titelrollen är magnifik och förenar teknik och stark dramatisk utstrålning. Han sekonderas av Tiina Myllymäki som en innerlig och trogen Solveig, av Desislava som en erotiskt eggande Anitra (här används Griegs berömda tema). Andra goda solistinsatser gör Wilfried Jacobs som Döden och Frans Valkama som Dovregubben.

Plus också för masscenerna till exempel vid bröllopet i den första akten. Samma sak vad gäller scenen i Bergakungens sal (Grieg igen). I båda dessa scener finns en stark dramatisk känsla. Överhuvudtaget återger uppsättningen väl Ibsens dramatik, från Norges fjäll till Afrikas öken. Vad gäller det senare dansar man så att sanden bokstavligen sprutar. Det är häftigt.

Scenografin är sparsmakad och man förlitar sig i stort på stämningsskapande belysning. Fungerar alldeles utmärkt.

Slutligen innebär denna uppsättning av Peer Gynt en balettafton för den mogna publiken. Vi är befriande fjärran från det sockersöta, vilket också anas i publiken. Inga uppklädda småflickor med andra ord.

 

 

Ulf Persson
30.04.2014 kl. 11:20

Utsökt La Bohème

 

La Bohème

av Giacomo Puccini

Dirigent: Michael Güttler
Regi: Katariina Lahti
Scenografi: Mark Väisänen
Kostym: Anna Sinkkonen


Puccinis opera om de fattiga konstnärerna i Paris och deras penning-och kärleksbekymmer är som bekant en ständigt återkommande publikfavorit på världens operascener. Just nu kan man till exempel njuta av La Bohème på operan i Malmö, på Metropolitan (direktutsändning digitalt lördagen 5.4 och repriser veckan därpå) och alltså också här i Helsingfors. Det är bara att tacka och ta emot.
Nationaloperans uppsättning är en konstnärlig fullträff! Så enkelt kan det sägas. Det är en uppsättning som väl tar till vara på operans alla kvalitéer på såväl det visuella som det vokala planet. Stämningen infinner sig också direkt, ty här faller snön så vackert i öppningsscenen och man riktigt känner hur kallt det är. Inte konstigt att de fattiga konstnärerna eldar upp en mindre bra pjäs bara för att hålla värmen.
På julmarknaden i den andra akten vimlar det av folk i de mest fantasifulla kostymer jag sett på länge. Det är rena karnevalsstämningen. Stort plus till Anna Sinkkonen som skapat detta härliga överdåd. Stort plus också för scenografen Mark Väisänen som ligger bakom en scenografi som väl utnyttjar institutionsteaterns tekniska möjligheter för att få fram dramat. Konstnärernas vindsrum ligger här bokstavligen en bit upp, vilket ser nog så realistiskt ut. Vagnar kör på spår i den andra aktens folkfest, då också ett jättestort belyst hjul syns samt en julgran som sänks ner. Det är mycket snyggt.
Regissören Katariina Lahti har med försiktig hand flyttat fram handlingen men den är dock fjärran från den tid som reklamfotot  (Borgbacken på 50-talet?) låter oss ana. Lahti låter Mimi, en utmärkt Marjukka Tepponen, blåsa ut sitt eget ljus på väg upp till Rodolfo, Zach Borichevsky (god och bärande tenor). Det är en variant som jag nog inte sett förr men den handlingen låter oss ju ana att mötet mellan de två var allt annat än en slump. Samspelet mellan Tepponen och Borichevsky är av god romantisk klass. De är ett trovärdigt vackert par, och vokalt är de härligt samsjungna.
För det är ju så att Puccinis La Bohème är något av det vackraste man kan höra på en operascen. Handlingen kan som bekant leda tankarna lite till Verdis La Traviata, som ju också handlar om kärlek med diverse förhinder och där hjältinnans hostande – precis som här – tidigt låter oss ana det tragiska slutet. Båda operorna är bitterljuva handlar om det eviga temat kärlek och död och försoning och båda innehåller helt fantastisk musik men - det är frågan om inte Puccini och La Bohème tar priset.
Tepponens Mimi och Borichevskys Rodolfo kompletteras väl av Marcellos, Stephen Gadd, och hans Musetta, Siphiwe McKenzie. Här finns både dramatisk krut och vokalt välljud. Kvartetten i slutet av den tredje akten var för övrigt en av operans absoluta höjdpunkter. Och McKenzies vals i den andra akten sitter som en återkommande slinga i huvudet så här dagen efter. Ett betyg så gott som något.

 

Ulf Persson

Johan Finne
03.04.2014 kl. 10:16

Vart tog Gogol vägen?

Kappan

Av Gogol

Manus: Esa Leskinen, Sami Keski-Vähälä
Regi och översättning: Mitja Sirén
Scenografi och dräkter: Mitja Sirén

Medverkande: Kent Sjöman, Max Forsman, Sophia Heikkilä, Simon Häger, Kristofer Möller, Birthe Wingren

Svenska Teatern
Amos
Premiär 22.3.2014

Gogols berömda novell Kappan har som bekant inspirerat många och med mycket skiftande resultat. Ett synnerligen berömt och gott svenskt exempel är Hjalmar Söderbergs novell Pälsen, som är en kort och tragisk historia. Precis som Gogols novell. Det ska finnas en närmast hjärtskärande tragik. Det är det som det hela historien går ut på.
När teamet Esa Leskinen, Sami Keski-Vähälä och Mitja Sirén på Svenska Teatern ger sig på Gogol, så blir det inte riktigt så. Man gapar nämligen över så mycket att hela berättelsens klara struktur går förlorad, ty det verkar som om man inte riktigt vetat vilket dramatiskt ben man velat stå på. Komedi, fars eller tragik. Resultatet kan väl närmast beskrivas som en sekamelska, där resultatet endast räddas av de agerande som kämpar på tappert. Och tappert blir det verkligen med dessa ständiga rollbyten.
Problemet med Svenska Teaterns uppsättning är att man i sin iver att vara modern och framåt nästan fullständigt glömt bort Gogol. Tjänstemannen Akaki Akakievitj (man har behållit hans namn bland alla finnar och en dansk) finns där och går som en arbetets hjälte igenom historien fram till det tårdrypande och sentimentala slutet, som förresten helt avviker i tonläge från det högljudda komedispelet för att inte säga buskisspelet. Möjligen har man här sneglat på Chaplins sluttal i filmen Diktatorn och precis som där hänger talet inte riktigt ihop med det övriga hur välment det än är.
Vad vill man nu säga med den här versionen av Kappan? Vill man göra en genomgång av Finlands affärer under de senaste 50 åren? Om så – vad skulle man med Gogol till? Man hade kunnat göra en mycket bättre pjäs på temat det finska folkhemmets uppgång och fall utan honom. Eller vill man något annat? Det dunkelt sagda är som bekant det dunkelt tänkta.
Det finns en bok och film som i original heter Being There och i svensk översättning heter den Välkommen Mr Chance. Den handlar om en trädgårdsmästare som går omkring och uttalar plattityder om trädgårdsodling och dessa plattityder blir till det högsta politiska sanning. Samma tema används i en scen här. Akaki håller tal och nämner att han älskar potatis. Detta uttalande höjs också till högsta möjliga sanning. Det är ironiskt och lite fiffigt.
Smålustiga inprickningar och gott spel räddar situationen. Till vissa delar är föreställningen i sanningens namn rätt underhållande, även om man sitter och undrar vart den är på väg. På pluskontot finns också en fin och öm scen, och det är när Akaki följer en ung dam hem och sjunger och spelar för henne. Då plötsligt blir här ett djup man saknat innan.
Det står i det ytterst bristfälliga programmet att föreställningens längd är lagom. Det är inte riktigt sant. Trots alla scen- och kostymbyten känns tiden stundtals för lång, vilket inte är bra. Man hade behövt strama upp och ”kill your darlings”. Den danske bankmannen blir till exempel något prövande i längden.
Trots lite skratt då och då sitter man och undrar en sak hela tiden - vart tog Gogol vägen?

Ulf Persson
27.03.2014 kl. 18:42

En balettsaga

Skönheten och odjuret

Koreografi: Javier Torres
Musik: Ottorino Respighi m fl
Dirigent: Pietro Rizzo
Scenografi: Annukka Pykäläinen, Javier Torres
Kostym: Erika Turunen
Ljus: Olli-Pekka Koivunen

Solister: Edita Rauserová, Michal Krcmár, Silvia Kononen, Stanislav Beljajevski, Anna Sariola, Lucie Rákosniková m fl

Finlands nationalbalett
Finlands nationaloperas orkester

Finska nationaloperan
Premiär 21.2.2014


I den stad där jag växte upp, Malmö, fanns en teater, där man med framgång månade om de tre konstformerna dramatik, lyrik och balett. För ungefär tjugo år sedan bröts verksamheten vid teatern sönder i olika delar, och vid det tillfället gjorde man sig av med baletten. Detta var inget mindre än en kulturkatastrof, och vi var många som sörjde. När jag nu bosatt mig i Helsingfors har jag åter fått tillgång till internationellt förstklassig balett, vilket jag är mycket tacksam för.
Nationaloperans balett har som bekant på senare år firat triumfer, inte minst med årets och fjolårets stora och populära succé ”Snödrottningen”. Då fanns det inte en biljett att uppbringa. Likadant ser det ut nu med ”Skönheten och odjuret”, en historia väl känd som film och musikal. Nu har den här söta historien alltså blivit balett i koreografi av Javier Torres till musik av i huvudsak Ottorino Respighi och med världspremiär här i Helsingfors den 21 februari.
”Skönheten och odjuret”  är naturligtvis ett utmärkt stycke att använda för att sprida balettens  budskap till nya generationer. Att man kommer att lyckas med denna viktiga kulturella mission står utom allt tvivel när man ser alla dessa förväntansfulla och fint uppklädda småflickor (och en och annan gosse) i publiken.
Det de får se är ju en välkänd saga med sagans alla attribut. Uppsättningen är också så till vida traditionell att den använder sig av sagans tidlösa dåtid, en blandning av medeltid och 1800-talets romantik, där scenografen Annukka Pykäläinen tillsammans med koreografen Javier Torres byggt upp något som direkt leder tankarna till våra mest kända sagoböcker med slott, riddare och lustiga figurer. Det är traditionellt, måhända lite för traditionellt, gjort och bjuder inga direkta överraskningar. Man kan till och med säga att det är för snällt. Inte ens Odjuret är ju farligt, även om man i en scen står och darrar i hans närhet.
Berättelsen om Skönheten och odjuret hör hemma i avdelningen skräckromantik. Här ska alltså finnas både skräck och romantik. Budskapet är att kärleken övervinner allt. Prinsessan kysser en groda och en prins träder fram. Här ser Skönheten dvs Belle förbi Odjurets hemska (kunde varit hemskare) yttre och bryter genom sin kärlek hans förbannelse. Det är vackert och naturligtvis snyggt moraliskt.
Musiken av Ottorino Respighi (mest känd för orkesterstyckena ”Roms pinjer” och ”Roms fontäner”) är brett och berättande upplagd som gjord för spel av stor orkester. Här får Nationaloperans orkester under ledning av Pietro Rizzo ta i ordentligt. När det gäller balettmusik, så sitter jag och orättvist tänker på Tjajkovskijs lyriska lätthet.
Men detta sagt kan man sitta och njuta av denna moraliska berättelse. Av tre systrar är det yngsta, Belle, som tar hem spelet. Sagans tretal när det gäller systrar som i Askungen eller varför inte Kung Lear. Och aftonens solister Edita Rauserová och Michal Krcmár var ståtliga och romantiska och förenade teknisk skicklighet med den rätta sagoaktiga utstrålningen. Det blev med rätta jubel i salongen efter deras insatser. Ska man vara riktigt ärlig, så blev det mest jubel vid applådtacket för baletteleven Silvia Kononen som gjorde det lilla odjuret till en synnerligen sympatisk och lustig figur som alla tog till sig.
Skönheten och odjuret är naturligtvis ett gott tillfälle för baletten att visa upp sig och en härlig möjlighet för balettelever att få vara med i ett stort sammanhang. Och – naturligtvis - en fin chans för alla balettvänner att njuta en kväll.
Det är slutsålt här också men – satsa på återbud!

Ulf Persson
08.03.2014 kl. 13:41

Lysande och tankeväckande!

Timo Teräväinen Suomen Kansallisteatteri

Luolasto


Av Laura Ruohonen
Regi: Laura Ruohonen
Scenografi: Kati Lukka
Kostym: Tarja Simonen
Ljus: Ville Toikka

Medverkande: Alma Pyösti, Martti Suosalo, Sari Mällinen, Petri Manninen, Emilia Kokko, Markku Maalismaa, Helmi-Lenna Nummela, Heikki Pitkänen, Katja Salminen

Stora scenen
Nationalteatern
Premiär 5.3.2014


Uppsättningen av Laura Ruohonens pjäs Luolasto i regi av författaren är ett ypperligt exempel på teaterns magiska kraft. Jag är mycket tacksam för detta, eftersom mina kunskaper i finska är begränsade, vilket gör att jag missar mycket av ordens valörer. Jag får i stället koncentrera mig på det yttre skeendet dvs den grottvärld som visas, och den är inget mindre än lysande. Närmast magisk.

Scenen föreställer inte en grotta – den är en grotta! Hissar går upp och ner, man klättrar (ser stundtals livsfarligt ut!) längs grottväggarna och ljuset skimrar (plus för ljussättningen). Resultatet är en utsökt och skön mix av realism och poesi, där man utnyttjat en institutionsteaters alla möjligheter. Gott så! Slutscenen med sina till synes tusentals flaskor som hänger i taket är en utsökt skönhetsupplevelse. Ett konstverk i sig själv.

Ruohonens pjäs tar upp den allvarliga och i Finland tyvärr aktuella frågan om kärnavfall. Kan man gräva ner avfallet i en grotta, stänga grottan och sedan glömma hela saken i 100 000 år? Kärnkraft ger som bekant energi i ett tiotal år medan avfallet alltså finns där i 100 000 år, vilket är en svindlande tidsperiod som är så svindlande att den helt enkelt inte existerar. Vi talar tid och vi talar ansvar, där vi i vår begränsade och tekniska syn tror att vi är kloka. Det är vi inte.

Ruohonen låter teknikens rationella syn representeras av ett gäng käcka och bitvis komiska ingenjörer med den hurtfriska chefen, Sari Mällinen, i spetsen. Det här gänget är inga onda typer. De gör sitt jobb, och de gör det så gott de kan. Farligare är då de allvetande politiker som i projektioner uttalar sig på ett sätt som vi hört så många gånger i verkligheten. Och vad ska man säga om en kommun som står på tårna och vill ta emot kärnavfall? Man behöver ju arbetsplatserna och man behöver inkomsten. Hur stor är den förresten? Trettio silverpenningar?

Tiden och historien representeras av de tre poetiska föredettingarna som finns i grottan. Luolasto är ingen helt realistisk pjäs och det är man tacksam för. Ruohonen bjuder i stället på överraskningar i detta spel, där poesin och skönheten kontrasteras mot den krassa verkligheten med teknik och politik. Här finns en skärningspunkt, där man som åskådare verkligen tvingas tänka till. Eftertankens kranka blekhet.

Så har vi den bräckliga kärlekshistorien mellan grottvakten, Martti Suosalo, och den unga grottforskaren, Alma Pöysti. Mellan dem finns scener av ömhet och passion. En kärleksscen, där de två hänger i luften och Pöysti till och med upp och ner, förde mina tankar till en föreställning av Romeo och Julia i ett samarbete mellan Dramaten och Cirkus Cirkör. Nu, liksom den gången, hade scenen samma effekt på mig. Jag vågade knappt titta.
Luolasto är en lysande och tankeväckande teaterupplevelse!

Ulf Persson
07.03.2014 kl. 12:17

Roligt, allvarligt och lysande spel!

I sista minuten


Komedi av Carin Mannheimer

Regi: Maria Sid
Scenografi: Erik Salvesen

Medverkande: Veronika Mattsson, Christina Indrenius-Zalewski, Sue Lemström, Thomas Backlund, Mikael Andersson, Hellen Willberg, Ann-Louise Lönnquist

Svenska Teatern.
Stora scenen
Premiär 26.2.2014


Vridscenen snurrar, och vi ser det inre av en stor och fin paradvåning (plus för snygg scenografi av Erik Salvesen!). Det är som en doft av den tid som flytt. Så nära och ändå så avlägsen. I bakgrunden hörs smäktande tangotongångar av Astor Piazzolla, där också musiken bidrar till att ge en känsla av förfluten tid och svunnen passion. Det är en god atmosfärskapande inledning.

Dylan Thomas skrev dikten ”Do not go gentle into that good night”, där han säger att gamla människor i stället för att snällt tystna och sakta tyna bort i stället bör ”burn and rave at close of day”. Det vill säga föra ett ordentligt liv i alla betydelser av ordet. Det är ju inte fel att påstå att Carin Mannheimer låter sina huvudpersoner i komedin ”I sista minuten” följa detta råd av Dylan Thomas. Det är med andra ord ordentligt liv i luckan. Bra så! Här finns många komiska poänger att hämta, och man tar vara på de flesta.

Man kan också säga att hur svensk pjäsen än är (här försiktigt överförd till Helsingfors), så finns det någonting mycket traditionellt brittiskt över komediupplägget. Det handlar om tre gamla damer som lever på minnen och lite oförrätter samt träffas på bridgeluncher, som för övrigt är i farozonen eftersom den fjärde vid bordet precis definitivt lämnat dem. Man träffas också vid begravningar, där änklingarna går åt lika fort som smörgåstårtan, men damerna vägrar att finna sig i att livet snart skulle vara slut. Det vilar något djupt sympatiskt över hela uppsättningen, där man dock i sanningens namn går lite på tomgång i den första akten. Man sitter då och undrar vart man är på väg. Publiken tar emellertid spelet till sig och småskrattar gärna och ofta. Ett gott tecken. Man bjuds på god underhållning på Svenska Teatern.

Det som lyfter komedin är inte minst det snärtiga språket, som måhända inte är helt realistiskt men bitvis synnerligen vasst och komiskt. Framför allt är ”I sista minuten” en bländande uppvisning, en veritabel ”tour de force”, av aktriserna Veronika Mattsson (Marianne), Christina Indrenius-Zalewski (Annlouise) och Sue Lemström (Solveig). Spelet för att inte säga samspelet är av yttersta klass. Bravo! Av någon anledning ger man inte stående ovationer i Finland men här hade det definitivt varit på sin plats.

Som en katalysator i skeendet fungerar den kommunala fixaren Staffan, Mikael Andersson, en vänlig typ som man som gammal gärna vill ha i sin närhet. Han dyker upp för att fixa en glödlampa men sätter snart nog igång skeenden. Det är mycket trevligt. Staffan är en sympatisk typ, som Mikael Andersson gör med värdighet och sympati. När fixaren Staffan under ett par sekunder tråder en dans med Veronika Mattsons Marianne sitter jag och önskar att uppsättningen ville lämna realismen och för ett ögonblick gå över till en nostalgisk och romantisk surrealism men så sker tyvärr inte.

Den nyblivne änklingen Per, Thomas Backlund, tar man gärna emot i bridgegänget. Det är väl bara ett fel med Per. Han spelar inte bridge. Backlund kompenserar dock denna brist hos Per med sympati och vänlighet. Sen bjuder han på en god överraskning.
Åldringsvård diskuteras som bekant livligt i såväl Finland som Sverige. I valtider talar politikerna sig varma om valfrihet i vården, samtidigt som larmrapporterna kommer. I det sammanhanget är Mannheimers pjäs en frisk fläkt. Under den glättiga och repliksnabba ytan finns nämligen ett djupt allvar. Det handlar ju om en verklighet som förr eller senare drabbar oss alla.

Ulf Persson
02.03.2014 kl. 10:56

Viktigt ämne men svag pjäs

 

Kvinna till salu

av Jeanette Björkqvist m fl
Regi: Marcus Groth

Medverkande: Anna Hultin, Niklas Åkerfelt

Nicken
Svenska Teatern
Premiär 21 februari 2014


Vår tids slaveri heter som bekant trafficking eller människohandel. Unga kvinnor från fattiga länder lockas till oss i rika länder med löften om arbete. De faller för fagra tongångar och löften från lika fagra unga män, löftena bryts och så hamnar de hos oss i prostitution, misär och förnedring. Något som de naturligtvis inte skulle göra, om ingen köpte sex. Men det gör vi, vi köper sex och den lukrativa (för hallickarna) människohandeln fortsätter. Men ingen tycks göra något. Många fördömande ord från EU-politiker förekommer förvisso men ingen tycks ha förmågan eller viljan att riktigt ta i problemet.
Ett mycket starkt inlägg i debatten kring trafficking var Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever, som, baserad, på en sann historia berättade den tragiska historien om ryska Lilja som lockades till Sverige och hamnade i prostitution och förnedring. Moodyssons film är oerhört stark, och man bär den med sig länge. Jag tänker på den när jag sitter på Svenska Teatern. Det borde jag naturligtvis inte göra.
När Svenska Teatern väljer att ta upp en pjäs om människohandel och prostitution, så är det värt all heder och respekt. Pjäsen, som egentligen inte är någon pjäs, har fått den slående titeln Kvinna till salu. Det må vara hänt. Värre är, menar jag, att programblad och affischer visar en vacker halvnaken kvinnokropp, och den exploatering man vill debattera ägnar man sig alltså åt själv. Visserligen med viss dramatisk distans men ändå. Man utnyttjar kvinnokroppen. Det blir inte riktigt bra, för att nu uttrycka sig försiktigt.
Kvinna till salu är inte så mycket en pjäs som ett en timme långt debattinlägg, där två av teaterns skådespelare, Anna Hultin och Niklas Åkerfelt, går in och ur ett antal roller för att skildra livet hos den fiktiva och prostituerade Katja. Det är förvisso skickligt gjort men spelstilen är genomgående väldigt dämpad, så dämpad att det inte riktigt hettar till. Trots att skådespelarna stundtals tar i och flitigt använder våra vanligaste könsord (känsliga personer varnas) så vill det sig inte riktigt. Det hettar helt enkelt inte till, och jag sitter och funderar på om det inte hade varit bättre med en mer traditionell pjäs om Katja. Som det är nu förtar formen något av det fruktansvärda innehållet, och det är ju naturligtvis inte meningen.
Den stora förtjänsten hos den här produktionen är att den sätter ljuset på en kräftsvulst i vårt samhälle. Det är bra! Nu räcker det inte med att sätta ljuset på – man borde sätta en blåslampa på! Debatten, som man förresten inbjuds till efter varje föreställning, måste komma igång hos oss alla.  Man kunde kanske börja med att väcka politiker? Tarja Halonen satt framför mig på premiären. Kanske kan hon göra något?
Ulf Persson
23.02.2014 kl. 17:58

Spännande och välspelat!

Lauantai

av Ian McEwan

Regi: Irene Aho
Dramatisering: Eva Buchwald
Scenografi: Markus Tsokkinen
Ljus: Max Wikström

Medverkande: Kristiina Halkola, Johannes Holopainen, Markus Järvenpää, Maria Kuusiluoma, Petri Liski, Antti Litja, Seppo Pääkkönen, Ulla Raitio, Joonas Saartamo.

Nationalteatern
Lilla scenen
Premiär 12 februari 2014.


Det här blir full pott! Dramatiseringen av den engelske författaren Ian McEwans roman Saturday har blivit inget mindre än en konstnärlig fullträff på Nationalteaterns lilla scen. Föreställningen är intensiv, gripande och synnerligen välspelad, och man går från teatern ordentligt omskakad. Känslan sitter i länge. Det här är en teaterupplevelse som känns ända in under skinnet. Så ska det vara.
Måste erkänna att jag inte är någon större beundrare av Ian McEwan som författare men boken Saturday (Lördag) finner jag synnerligen givande, även om det stundtals är lite för mycket faktadetaljer, när det gäller neurokirurgen Henry Perownes arbete. Författaren McEwan redovisar flitigt sin research in i minsta detalj, vilket man till all lycka dragit ner på i pjäsen.
Boken och pjäsen skildrar sedan det som är tänkt att bli en helt vanlig lördag i denne Perownes liv. Det är tänkt att bli en fin lördag med squash, inköp, matlagning och en familjefest där man inte minst ska fira att den författande dottern kommer hem.
Vi befinner oss i den klart övre medelklassen i London, där man dricker sina drinkar och har kulturella och intellektuella diskussioner. Inte minst moraliska spörsmål tas upp i denna berättelse som utspelas i världen efter 9/11.
Men det finns en annan värld, som Perowne plötsligt och bokstavligt krockar med denna lördag. Någonting händer och någon vanlig lördag blir det inte. Tvärtom. Världen utanför tränger sig i slutet bokstavligen på. Det blir spännande och otäckt, och familjen Perowne ställs inför avgörande val. Det är som vilken deckare som helst.
Dramatikern Eva Buchwald har skickligt vävt samman inledningens squashmatch (plus för ljudet!) med en presentation av huvudpersonerna, där bakgrunder tecknas och karaktärer framträder. I bakgrunden dyker så småningom det överhängande hotet upp, och vi anar att något ska hända. Här hjälper scenografin av Markus Tsokkinen och ljussättningen av Max Wikström till att effektivt bygga upp dramatiken. Slutet blir otäckt och intensivt dramatiskt. Avslutningsvis lägger McEwan in ännu ett moraliskt ställningstagande, och man sitter och frågar sig om rätt och fel. Hur skulle man själv ha handlat?
Det här är en kort föreställning på knappt två och en halv timme inklusive paus och det är också en föreställning som känns oerhört intensiv. Det är också en i alla avseenden tät föreställning utan longörer. Inte en tråkig sekund!
Spelet är på alla händer av synnerligen hög kvalitet. Det känns därför inte meningsfullt att räkna upp alla medverkande. Det här en god ensembleinsats. En eloge!
Rekommenderas!

Ulf Persson
17.02.2014 kl. 19:35

Lysande ensemblespel på Viirus!

Gräset är mörkare på andra sidan

Baserad på Kaj Korkea-Ahos roman
Dramatisering: Christoffer Mellgren

Regi: Maria Lundström
Scenograf: Maria Lundström, Nicke von Weissenberg, Albert Sundström

Medverkande: Maria Ahlroth, Robert Enckell, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Robert Kock, Oskar Pöysti, Jessica Raita

Teater Viirus
Premiär 14 februari 2014

Har sagt det förr men en god sanning tål att upprepas, nämligen - det är alltid spännande att gå till Teater Viirus på Sjötullsgatan. Har lärt mig nu efter ett par år i Helsingfors att Viirus är en teater som aldrig väljer en enkel mainstream-lösning, utan ständigt letar nya uttryck oftast med synnerligen gott konstnärligt resultat. En föreställning, som jag minns med stort behag, var den suveräna Där vi en gång flått. En annan var föreställningen Tillsammans baserad på Lukas Moodyssons film.
Föreställningen Gräset är mörkare på andra sidan, byggd på Kaj Korkea-Ahos roman, vilken jag skam till sägandes inte läst, fortsätter den goda traditionen med högt ställda konstnärliga uttryck. Berättelsen är en dramatisk berättelse om att vända tillbaka i tid och rum, om uppgörelse och om försoning och med en myckenhet dramatik allt i god regi av Maria Lundström. Det är bitvis en riktigt spännande föreställning.
Hur Korkea-Ahos roman är uppbyggd vet jag alltså inte men teaterföreställningen använder sig av en teknik som är synnerligen vanlig nuförtiden, nämligen den uppbrutna kronologin. Fördelen med den är naturligtvis att åskådaren får glimtar av skeenden och själv får lägga pussel. Det blir som när man ser en deckare – man frågar sig hur allting hänger ihop. Nackdelen kan vara en plottrighet, speciellt om man som här blandar den uppbrutna kronologin med short cuts-estetik dvs scenerna är relativt korta och snabba, och skådespelarna får också spela olika personer. Som åskådare kan man då stundtals känna sig lite vilse. Mig hände detta i den första akten, då jag ibland satt och undrade över vadan och varthän. I den andra akten stramades dramatiken åt betydligt.
Att låta personer från det förgångna mötas för en uppgörelse är som bekant alltid intressant. På Svenska Teatern gick förra säsongen dramat En familj (nu filmaktuell) och på TV har vi just nu den svenska serien Blod är tjockare än vatten med bl a Jessica Grabowsky. Gräset är mörkare på andra sidan hör hemma i den här kategorin, människor med ett gemensamt förflutet måste på grund av en tragisk händelse mötas och ta ställning till ting som skuld, skam, hemligheter och rädslor. Det är intressant.
Scenen på Viirus är nästan kal och scenografin alltså sparsmakad. Det enda som är anmärkningsvärt är en stor ramp som då och då sänks. Man skapar stundtals ett sluttande plan, där agerandet delvis äger rum. Möjligen kan det i detta också ligga en psykologisk mening.
Det känns absolut inte meningsfullt att gå in djupare på handlingen. Inte heller att fördjupa sig i  enskilda rollprestationer. Hos Viirus har jag blivit bortskämd med ensemblespel på hög nivå, och så är det även nu. Gräset är mörkare på andra sidan är helt enkelt en uppvisning i fysiskt och psykologiskt spel på synnerligen hög nivå. Skickligt!
Ulf Persson
15.02.2014 kl. 10:39

Gripande drama!

Jenufa

Opera av Leos Janácek

Libretto: Gabriela Preissová
Dirigent: Jakub Hrusa
Regi: Olivier Tambosi
Scenografi och kostym: Frank Philipp Schlössmann

Medverkande: Karita Mattila, Jorma Silvasti, Jyrki Anttila, Päivi Nisula, Sari Nordqvist m fl

Finska Nationaloperans kör och orkester

Finska Nationaloperan

Premiär 24.1.2014

 

Slutscenen är oerhört gripande. Jenufa, Karita Mattila, och Laca, Jorma Silvasti, närmar sig varandra från var sin sida av scenen oändligt långsamt och försiktigt. Som om de till slut, trots allt, efter det att dramat nått sin fullbordan vill göra ett försök att tro på kärleken och en framtid tillsammans. Vi ser dem sträcka ut händerna mot varandra, gå mot varandra, och sen är alltså dramat slut. Ridån faller, och då blir det starka applåder och ett och annat bravorop. Dock inga stående ovationer, ty det har jag lärt mig nu. I Finland ger man inte stående ovationer. Synd. Här hade det verkligen varit på plats!
Janáceks opera Jenufa är, så vitt jag förstår, sällan spelad. Själv har jag aldrig någonsin sett den förr. Premiär, alltså. Att dJenufa är sällan spelad är egentligen märkligt, ty det är ett synnerligen kraftfullt drama till lika kraftfull men alls inte svår musik. Ingredienserna är klassiska och för närmast tankarna till en antik grekisk tragedi. Det handlar om kärlek, svek, död men också om försoning. Allt i ett närmast klaustrofobiskt instängt (fint gestaltat genom scenografin av Frank Philipp Schlössmann) samhälle. Det kan i princip vara var som helst, där samhällets instängdhet och tryck sätter sin prägel på människorna.
Jenufa älskar charmören Steva, Jyrki Anttila, men han sviker. Han är en slarver, en kvinnokarl med ingen heder i kroppen. I hemlighet och i skam föder Jenufa hans barn men han är inte intresserad. Vare sig av henne eller barnet.  Halvbrodernn Lacas stora sorg är att han alltid älskat Jenufa men hon har inte varit intreserad. Änkan Kostelnicka, som är Jenufas styvmor ser i Laca en möjlighet att skänka Jenufa en framtid, om hon nu vill ta honom, trots skammen. Allt hade kunnat bli bra – om det inte hade varit för barnet. Det är nu Kostelnicka väljer det oerhörda, och operan blir en grym tragedi. Det finns inget mera skamfullt än att döda ett barn men Kostelnicka väljer förtvivlat denna utväg. Här är vi så verkligen nära den antika tragedin vi kan komma, och effekten av tragiken är gastkramande. Det är alldeles tyst i salongen. Man håller andan.
Med den här produktionen (från Hamburg för övrigt) har Nationaloperan fått en riktig och välförtjänt succé. Inte konstigt då att alla föreställningar är slutsålda. Det är ju inte heller ofta som man har tillfälle att se Karita Mattila i en inhemsk produktion så det gäller att passa på. Själv hade jag möjlighet att se henne som Marie i Alban Bergs Wozzeck på Royal Opera House i London i höstas, och det var en magnifik produktion. Att möta henne igen här på Nationaloperan i Helsingfors är inget mindre än en ynnest. Mattilas Jenufa är synnerligen gripande, och med sin dramatiska och vackra sopran får Mattila fint fram Jenufas sårbara karaktär. Det är ett djuplodande och ömsint porträtt av en förtvivlad människa hon gör.
Det finns många dramatiska scener i operan. Flera finns i den andra akten, där Jenufa/Mattila spelar mot styvmodern Kostelnicka, som görs på ett oerhört gripande sätt av Päivi Nisula. Det blev helt rättvist stormande applåder för henne också. Solisterna i den här produktionen är överhuvudtaget i toppklass. Tenoren Jorma Silvasti, ny konstnärlig ledare för operafestivalen i Nyslott, gör ett fint porträtt av den sympatiske Lac, och Jyrki Anttila är övertygande som den opålitlige charmören Steva.
Lägg därtill en väl och kraftfullt klingande orkester under ledning av den unge och dynamiske dirigenten Jakub Hrusa, en välklingande kör, som agerade lika lätt som någonsin kören i Nyslott. Tacka regissören Olivier Tambosi för det.
En mäktig operakväll! Jag är fortfarande tagen.

Ulf Persson

Ulf Persson
28.01.2014 kl. 16:26

Härligt balettäventyr!

Snödrottningen


Koreografi: Kenneth Greve
Musik: Tuomas Kantelinen
Scenografi: Erika Turunen, Mikki Kunttu
Kostymer: Erika Turunen
Ljussättning: Mikki Kunttu

Finlands nationalbalett
Finska nationaloperan

30 november 2013 


I foajén möter man finklädda och förväntansfulla småflickor (och en och annan pojke) med balettäventyr i blick. På scenen vimlar det lite senare av balettskoleelever, och i salongen är det fullsatt (mest kvinnor). Fjolårets stora satsning och succé på Nationaloperan, baletten Snödrottningen, har kommit tillbaka, och det är alla vi som tyvärr missade den i fjol väldigt tacksamma för.
Balettchefen Kenneth Greves balett version av HC Andersens saga om den kalla och okänsliga Snödrottningen är en riktig storsatsning, ett kraftprov som blivit till en veritabel fest för ögat. Operans alla möjligheter tycks utnyttjas för att ge liv, färg och dramatik åt denna färgstarka saga, där vi pedagogiskt får lära oss att tolerans, kärlek och medkänsla är bättre än misstänksamhet och hat. Ett budskap som är nog så aktuellt även i våra dagar.
Det handlar om vännerna Kai och Kerttu. Kai blir bortrövad av den elaka Snödrottningen och Kerttu ger sig ut för att rädda honom. På sin vandring stöter hon på olika människor och lär sig att även om vi alla ser olika ut, så är vi alla lika. Det handlar också om att våga, att övervinna svårigheter.
Musiken är komponerad av Tuomas Kantelinen och förekommer i inspelat skick av Nationaloperans orkester under ledning av kompositören själv. Musikaliskt är Snödrottningen örongodis. Kantelinen lånar friskt av nordisk och rysk romantik, och resultatet är såväl dramatiskt som stundtals närmast intensivt romantiskt vackert. Sen tycks man i sanningens namn känna igen vissa slingor.
Kerttus vandring genom världen ger i sann balettanda plats för solistinsatser. Så har vi en svensk dans (med dalastuk), en spansk dans, en persisk dans, en japansk dans och en rysk dans, där den senare tveklöst är den kraftfullaste. Lustigt inslag som hämtat från Wagners Ringen (fast betydligt roligare) är det kraftfulla och på samma gång lustiga avsnittet med bastubadarna och vättearmén.
Det som framför allt gör Snödrottningen till ett äventyr att verkligen rekommendera är att föreställningen är en stor skönhetsupplevelse tack vare alla dessa läckra kostymer (Erika Turunen) och en dramatiskt fin ljussättning (Mikki Kunttu). Det är en föreställning som inte sällan är svindlande vacker. Som till exempel slutscenen med sina stora och olikfärgade istappar. Man riktigt känner kylan!
Fina solistinsatser från Edita Rauserová som Kerttu, Maria Baranova som Snödrottningen och Michal Krcmár som Kai. Samt även en god insats av gästande skådespelerskan Krista Kosonen, som fått åtskilliga extra år på nacken och nu fördömligt leder handlingen framåt i rollen som Mormor.
Nu återstår inget annat än att säga - se Snödrottningen! Finns tyvärr ett problem i detta. Alla föreställningar lär vara utsålda. Säger då bara en sak – satsa på återbud!

Foto: Salla Eerola

Ulf Persson
01.12.2013 kl. 12:16

Vad är Recensenterna?

Detta är recensenterna - Vill du recensera på bloggen?

recensenterna.ratata.fi

Recensenterna är en fristående grupp av kritiker som skriver recensioner på svenska. Detta i samarbete med bloggtjänsten RATATA.
Det kan vara recensioner på

• FILM
TEATER
MUSIK
DANS
KONST
MUSIK
SKIVOR
BÖCKER
SPEL
TV

 

 

 

• Recensenterna delar ut bedömningar med
fem, fyra, tre, två, ett "R" till en rejäl sågning.

…ja i princip allt som kan anses vara kultur.

En föreställning eller bok kan recenseras av flere skribenter, ingen recensent har ensamrätt att skriva om ett ämne eller ett specifikt projekt.

Tanken är att få fler röster hörda. Att det inte enbart är de stora etablerade  tidningarna som har ordet. Att få fler åsikter och skapa ett större intresse och kanske debatt kring olika konstformer. Idén till detta är rakt av hämtad från England, där sajter typ denna är både etablerade och populära.

Sidan skall också höja statusen på nätet som utrycksmedel. Skribenterna skall vara och kunniga på området. Gärna ha erfarenhet av att skriva recensioner eller fått utbildning för det.

Till en början är sidan ideell eftersom det inte finns någon finansiering.
Senare kanske skribenterna kan få betalt om vi kan börja sälja reklam. Och det fungerar som ett fint visitkort för helt nya skribenter som har utbildning, men ännu ingen arbetsgivare.
Om du redan skriver recensioner på egen hemsida, blogg eller nyhetssida kan du bara lägga in rubrik och ingress samt länka till ditt publiceringsställe och på det sättet locka läsare.
Skribenterna ansvarar själva för sitt inehåll och är personligen ansvarig utgivare i en gemensam blogg med yrkeskunniga skribenter.

 

Är du intresserad av att skriva recensioner

Skicka en kort text om dig själv, vilka ämnen du vill skriva om samt en liten bild till

recensenterna@mail.com

Därefter skickar vi information med inloggning och hur man använder sidan. Du bör dock ha kuunskaper i hur man skriver en recension. Gärna ha recenserat innan. 

 

TILL RECENSIONERNA

Johan Finne
30.11.2013 kl. 16:30

Underhållande komedi på engelska!

 

I Hate Hamlet

av Paul Rudnick

Regi: Zoë Chandler


Medverkande: Paul Savage, Pauliina Munukka, Christian Jull, Anna Maria Rawlings, Daniel McMullen, Stina Halmetoja

Finn-Brit Players
Dansteatern Hurjaruuth
Kabelfabriken
Helsingfors

18 – 23 november 2013


Det spelas god teater på engelska i Helsingfors. Den grupp som står för det heter Finn-Brit Players, och de är förvisso amatörer men resultatet av deras mödor är icke sällan långt från amatörmässigt. Det hade jag all anledning att konstatera vid deras uppsättning av The Woman in Black tidigare i år, och nu är det så dags igen. Uppsättningen av komedin I Hate Hamlet i regi av Zoë Chandler rekommenderas härmed varmt för var och en med intresse för just teater på engelska. Så alla ni skolor, studieförbund, språkgrupper, anglofiler i största allmänhet – mot Kabelfabriken! Men skynda på.
I Hate Hamlet är en flyhänt komedi skriven av Paul Rudnick och handlar om Andrew Rally (Daniel McMullen) som står vid ett vägskäl i livet. Ska han ta ett välbetalt TV-jobb eller spela Hamlet i Central Park? Var ligger egentligen hans egen själ? Var finns för övrigt vars och ens Hamlet i denna vår tid av snabba cash och krav på omedelbar belöning, där tal om långsamhetens lov ses som något nördigt? Dilemmat diskuteras klokt och insiktsfullt av regissören i det lilla programbladet.
Det som gör Rallys dilemma till ett verkligt problem är att han dels hatar Hamlet (som han inte förstår) och dels det intrikata faktum att om han inte spelar Hamlet, så blir det inget med den evigt oskuldsfulla flickvännen Deirdre (Stina Halmetoja).  Så vad göra? Att vara eller inte vara Hamlet, det är frågan.
Rally råkar som av en händelse bo i den lägenhet som en gång ägdes av den store skådespelaren och Shakespearetolkaren John Barrymore (Christian Jull). Denne uppenbarar sig och försöker få Rally på den rätta teatervägen, och som ytterligare komplikation nu kan inte Barrymore återgå till den eviga vila ur vilken han väckts om inte Rally spelar Hamlet. Så vad göra?
På scenen har man med diskreta medel och viss framgång lyckats skapa en tjusig lägenhet. Speciellt plus för ljussättning och ljudillustrationer. Två konstateranden. Spelet sker – med varierande framgång - på amerikansk engelska, och sen dansas det vals till tonerna av den romantiska melodin Charmaine. Det är Barrymore (Jull) och hans gamla (sorry!) kärlek Lillian Troy (Anna Maria Rawlings) som svävar ut. En sak är klar. Vals är vackert men inte lätt. 
Tyngdpunkten i föreställningen ligger på spelet mellan Barrymore och Rally. Det är ju också här den allvarliga och filosofiska kärnan ligger. Så det allvarliga djupet kontrasteras mot ett ytligt och stundtals bokstavligt gott fäktande (man måste verkligen ha haft kul på repetitionerna). Det hela är synnerligen nöjsamt, och man kan än en gång konstatera att samspelet mellan Jull och McMullen, precis som i The Woman in Black, är av synnerligen god klass. Vad då amatörer?
Ulf Persson
20.11.2013 kl. 12:21

Flott underhållning!

Dr Zjivago

Musik: Lucy Simon
Sångtexter: Michael Korie och Amy Powers
Book: Michael Weller
Baserad på romanen av Boris Pasternak

Regi: Hans Berndtsson
Koreografi: Gunilla Olsson
Scenografi och kostym: Ralf Forsström
Kapellmästare: Markku Luuppala

Medverkande: Tuukka Leppänen, Anna-Maija Tuokko, Esko Roine, Antti Timonen m fl

Helsingfors stadsteater
Premiär 3.10.2013
Bild @ Charlotte Estman-Wennström


Man kan ju börja med att lyfta på hatten för Helsingfors som musikalstad. I stället för att traggla gamla succéer om och om igen, så har man modet att höja blicken och söka sig utanför de väl uppkörda musikalspåren. Det är ganska häpnadsväckande att man nu har två för den breda europeiska publiken fullständigt okända musikaler på repertoaren. Djungelboken på Svenska Teatern och så Dr Zjivago på Stadsteatern. Visst är sådan djärvhet att applådera och nog så mycket intressantare än ännu en Les Misérables, Miss Saigon eller Mamma Mia.
Detta sagt är det ju förvånande att det dröjt så länge (2011) innan Boris Pasternaks såväl dramatiska som romantiska roman blivit musikal. Filmen från 1965, som för övrigt till en del spelades in i Finland, har vi som är något till åren i färskt minne. Den gången var det Omar Sharif och Julie Christie som stod i händelsernas snörika centrum allt till tonerna av det smäktande örhänget ”Lara’s Theme”.
På Stadsteatern försöker man sig med viss framgång på samma sak. Snön yr (rökmaskinen har mycket att göra), vargarna ylar och till och med ett tåg kör runt på teaterns vridscen. Det är flott gjort, och en applåd går därför till scenografen Ralf Forsström. Uppsättningen av Dr Zjivago är till det yttre ytterst påkostad och spektakulär. Snygg.
En annan applåd går till den svenske regissören Hans Berndtsson som lyckas få god ordning på den massa människor som tidvis rör sig på scenen. Revolutionsromantiken och dramatiken har vissa likheter med Les Misérables, och stundtals är det synnerligen dramatiskt på scen. Uppsättningen rekommenderas inte för barn under 12 år men om det beror på våldet eller en avklädd scen framgår inte.
Musikalen började i San Diego, gick vidare till Sydney och lär också ha spelats i Sydkorea. Broadway blir det först nästa år, 2014. Och så alltså nu i Helsingfors. Som sagt – av med hatten!
Hur är nu den här musikalen? Traditionell med stark dramatik. Lite anonym musik utan några örhängen som fastnar så där direkt. Precis som i bok och film är sedan egentligen utvecklingen hos Pasha/Strelnikov (Antti Timonen) väl så intressant som kärlekshistorien mellan Zjivago och Lara. Möjliggen beror det senare på att det trots allt inte slår några våldsamt passionerade gnistor mellan Tuukka Leppänens Zjivago och Anna-Maija Tuokkos Lara.
Men en flott föreställning är det med allt mellan kristallkronor och kanoner. Stadsteatern bjuder på flott teaterunderhållning under tre timmar. Det är bara att tacka och ta emot.

Ulf Persson
27.10.2013 kl. 20:40

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.