Bloggposter

Spännande och välspelat!

Lauantai

av Ian McEwan

Regi: Irene Aho
Dramatisering: Eva Buchwald
Scenografi: Markus Tsokkinen
Ljus: Max Wikström

Medverkande: Kristiina Halkola, Johannes Holopainen, Markus Järvenpää, Maria Kuusiluoma, Petri Liski, Antti Litja, Seppo Pääkkönen, Ulla Raitio, Joonas Saartamo.

Nationalteatern
Lilla scenen
Premiär 12 februari 2014.


Det här blir full pott! Dramatiseringen av den engelske författaren Ian McEwans roman Saturday har blivit inget mindre än en konstnärlig fullträff på Nationalteaterns lilla scen. Föreställningen är intensiv, gripande och synnerligen välspelad, och man går från teatern ordentligt omskakad. Känslan sitter i länge. Det här är en teaterupplevelse som känns ända in under skinnet. Så ska det vara.
Måste erkänna att jag inte är någon större beundrare av Ian McEwan som författare men boken Saturday (Lördag) finner jag synnerligen givande, även om det stundtals är lite för mycket faktadetaljer, när det gäller neurokirurgen Henry Perownes arbete. Författaren McEwan redovisar flitigt sin research in i minsta detalj, vilket man till all lycka dragit ner på i pjäsen.
Boken och pjäsen skildrar sedan det som är tänkt att bli en helt vanlig lördag i denne Perownes liv. Det är tänkt att bli en fin lördag med squash, inköp, matlagning och en familjefest där man inte minst ska fira att den författande dottern kommer hem.
Vi befinner oss i den klart övre medelklassen i London, där man dricker sina drinkar och har kulturella och intellektuella diskussioner. Inte minst moraliska spörsmål tas upp i denna berättelse som utspelas i världen efter 9/11.
Men det finns en annan värld, som Perowne plötsligt och bokstavligt krockar med denna lördag. Någonting händer och någon vanlig lördag blir det inte. Tvärtom. Världen utanför tränger sig i slutet bokstavligen på. Det blir spännande och otäckt, och familjen Perowne ställs inför avgörande val. Det är som vilken deckare som helst.
Dramatikern Eva Buchwald har skickligt vävt samman inledningens squashmatch (plus för ljudet!) med en presentation av huvudpersonerna, där bakgrunder tecknas och karaktärer framträder. I bakgrunden dyker så småningom det överhängande hotet upp, och vi anar att något ska hända. Här hjälper scenografin av Markus Tsokkinen och ljussättningen av Max Wikström till att effektivt bygga upp dramatiken. Slutet blir otäckt och intensivt dramatiskt. Avslutningsvis lägger McEwan in ännu ett moraliskt ställningstagande, och man sitter och frågar sig om rätt och fel. Hur skulle man själv ha handlat?
Det här är en kort föreställning på knappt två och en halv timme inklusive paus och det är också en föreställning som känns oerhört intensiv. Det är också en i alla avseenden tät föreställning utan longörer. Inte en tråkig sekund!
Spelet är på alla händer av synnerligen hög kvalitet. Det känns därför inte meningsfullt att räkna upp alla medverkande. Det här en god ensembleinsats. En eloge!
Rekommenderas!

Ulf Persson
17.02.2014 kl. 19:35

Lysande ensemblespel på Viirus!

Gräset är mörkare på andra sidan

Baserad på Kaj Korkea-Ahos roman
Dramatisering: Christoffer Mellgren

Regi: Maria Lundström
Scenograf: Maria Lundström, Nicke von Weissenberg, Albert Sundström

Medverkande: Maria Ahlroth, Robert Enckell, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Robert Kock, Oskar Pöysti, Jessica Raita

Teater Viirus
Premiär 14 februari 2014

Har sagt det förr men en god sanning tål att upprepas, nämligen - det är alltid spännande att gå till Teater Viirus på Sjötullsgatan. Har lärt mig nu efter ett par år i Helsingfors att Viirus är en teater som aldrig väljer en enkel mainstream-lösning, utan ständigt letar nya uttryck oftast med synnerligen gott konstnärligt resultat. En föreställning, som jag minns med stort behag, var den suveräna Där vi en gång flått. En annan var föreställningen Tillsammans baserad på Lukas Moodyssons film.
Föreställningen Gräset är mörkare på andra sidan, byggd på Kaj Korkea-Ahos roman, vilken jag skam till sägandes inte läst, fortsätter den goda traditionen med högt ställda konstnärliga uttryck. Berättelsen är en dramatisk berättelse om att vända tillbaka i tid och rum, om uppgörelse och om försoning och med en myckenhet dramatik allt i god regi av Maria Lundström. Det är bitvis en riktigt spännande föreställning.
Hur Korkea-Ahos roman är uppbyggd vet jag alltså inte men teaterföreställningen använder sig av en teknik som är synnerligen vanlig nuförtiden, nämligen den uppbrutna kronologin. Fördelen med den är naturligtvis att åskådaren får glimtar av skeenden och själv får lägga pussel. Det blir som när man ser en deckare – man frågar sig hur allting hänger ihop. Nackdelen kan vara en plottrighet, speciellt om man som här blandar den uppbrutna kronologin med short cuts-estetik dvs scenerna är relativt korta och snabba, och skådespelarna får också spela olika personer. Som åskådare kan man då stundtals känna sig lite vilse. Mig hände detta i den första akten, då jag ibland satt och undrade över vadan och varthän. I den andra akten stramades dramatiken åt betydligt.
Att låta personer från det förgångna mötas för en uppgörelse är som bekant alltid intressant. På Svenska Teatern gick förra säsongen dramat En familj (nu filmaktuell) och på TV har vi just nu den svenska serien Blod är tjockare än vatten med bl a Jessica Grabowsky. Gräset är mörkare på andra sidan hör hemma i den här kategorin, människor med ett gemensamt förflutet måste på grund av en tragisk händelse mötas och ta ställning till ting som skuld, skam, hemligheter och rädslor. Det är intressant.
Scenen på Viirus är nästan kal och scenografin alltså sparsmakad. Det enda som är anmärkningsvärt är en stor ramp som då och då sänks. Man skapar stundtals ett sluttande plan, där agerandet delvis äger rum. Möjligen kan det i detta också ligga en psykologisk mening.
Det känns absolut inte meningsfullt att gå in djupare på handlingen. Inte heller att fördjupa sig i  enskilda rollprestationer. Hos Viirus har jag blivit bortskämd med ensemblespel på hög nivå, och så är det även nu. Gräset är mörkare på andra sidan är helt enkelt en uppvisning i fysiskt och psykologiskt spel på synnerligen hög nivå. Skickligt!
Ulf Persson
15.02.2014 kl. 10:39

Gripande drama!

Jenufa

Opera av Leos Janácek

Libretto: Gabriela Preissová
Dirigent: Jakub Hrusa
Regi: Olivier Tambosi
Scenografi och kostym: Frank Philipp Schlössmann

Medverkande: Karita Mattila, Jorma Silvasti, Jyrki Anttila, Päivi Nisula, Sari Nordqvist m fl

Finska Nationaloperans kör och orkester

Finska Nationaloperan

Premiär 24.1.2014

 

Slutscenen är oerhört gripande. Jenufa, Karita Mattila, och Laca, Jorma Silvasti, närmar sig varandra från var sin sida av scenen oändligt långsamt och försiktigt. Som om de till slut, trots allt, efter det att dramat nått sin fullbordan vill göra ett försök att tro på kärleken och en framtid tillsammans. Vi ser dem sträcka ut händerna mot varandra, gå mot varandra, och sen är alltså dramat slut. Ridån faller, och då blir det starka applåder och ett och annat bravorop. Dock inga stående ovationer, ty det har jag lärt mig nu. I Finland ger man inte stående ovationer. Synd. Här hade det verkligen varit på plats!
Janáceks opera Jenufa är, så vitt jag förstår, sällan spelad. Själv har jag aldrig någonsin sett den förr. Premiär, alltså. Att dJenufa är sällan spelad är egentligen märkligt, ty det är ett synnerligen kraftfullt drama till lika kraftfull men alls inte svår musik. Ingredienserna är klassiska och för närmast tankarna till en antik grekisk tragedi. Det handlar om kärlek, svek, död men också om försoning. Allt i ett närmast klaustrofobiskt instängt (fint gestaltat genom scenografin av Frank Philipp Schlössmann) samhälle. Det kan i princip vara var som helst, där samhällets instängdhet och tryck sätter sin prägel på människorna.
Jenufa älskar charmören Steva, Jyrki Anttila, men han sviker. Han är en slarver, en kvinnokarl med ingen heder i kroppen. I hemlighet och i skam föder Jenufa hans barn men han är inte intresserad. Vare sig av henne eller barnet.  Halvbrodernn Lacas stora sorg är att han alltid älskat Jenufa men hon har inte varit intreserad. Änkan Kostelnicka, som är Jenufas styvmor ser i Laca en möjlighet att skänka Jenufa en framtid, om hon nu vill ta honom, trots skammen. Allt hade kunnat bli bra – om det inte hade varit för barnet. Det är nu Kostelnicka väljer det oerhörda, och operan blir en grym tragedi. Det finns inget mera skamfullt än att döda ett barn men Kostelnicka väljer förtvivlat denna utväg. Här är vi så verkligen nära den antika tragedin vi kan komma, och effekten av tragiken är gastkramande. Det är alldeles tyst i salongen. Man håller andan.
Med den här produktionen (från Hamburg för övrigt) har Nationaloperan fått en riktig och välförtjänt succé. Inte konstigt då att alla föreställningar är slutsålda. Det är ju inte heller ofta som man har tillfälle att se Karita Mattila i en inhemsk produktion så det gäller att passa på. Själv hade jag möjlighet att se henne som Marie i Alban Bergs Wozzeck på Royal Opera House i London i höstas, och det var en magnifik produktion. Att möta henne igen här på Nationaloperan i Helsingfors är inget mindre än en ynnest. Mattilas Jenufa är synnerligen gripande, och med sin dramatiska och vackra sopran får Mattila fint fram Jenufas sårbara karaktär. Det är ett djuplodande och ömsint porträtt av en förtvivlad människa hon gör.
Det finns många dramatiska scener i operan. Flera finns i den andra akten, där Jenufa/Mattila spelar mot styvmodern Kostelnicka, som görs på ett oerhört gripande sätt av Päivi Nisula. Det blev helt rättvist stormande applåder för henne också. Solisterna i den här produktionen är överhuvudtaget i toppklass. Tenoren Jorma Silvasti, ny konstnärlig ledare för operafestivalen i Nyslott, gör ett fint porträtt av den sympatiske Lac, och Jyrki Anttila är övertygande som den opålitlige charmören Steva.
Lägg därtill en väl och kraftfullt klingande orkester under ledning av den unge och dynamiske dirigenten Jakub Hrusa, en välklingande kör, som agerade lika lätt som någonsin kören i Nyslott. Tacka regissören Olivier Tambosi för det.
En mäktig operakväll! Jag är fortfarande tagen.

Ulf Persson

Ulf Persson
28.01.2014 kl. 16:26

Underhållande komedi på engelska!

 

I Hate Hamlet

av Paul Rudnick

Regi: Zoë Chandler


Medverkande: Paul Savage, Pauliina Munukka, Christian Jull, Anna Maria Rawlings, Daniel McMullen, Stina Halmetoja

Finn-Brit Players
Dansteatern Hurjaruuth
Kabelfabriken
Helsingfors

18 – 23 november 2013


Det spelas god teater på engelska i Helsingfors. Den grupp som står för det heter Finn-Brit Players, och de är förvisso amatörer men resultatet av deras mödor är icke sällan långt från amatörmässigt. Det hade jag all anledning att konstatera vid deras uppsättning av The Woman in Black tidigare i år, och nu är det så dags igen. Uppsättningen av komedin I Hate Hamlet i regi av Zoë Chandler rekommenderas härmed varmt för var och en med intresse för just teater på engelska. Så alla ni skolor, studieförbund, språkgrupper, anglofiler i största allmänhet – mot Kabelfabriken! Men skynda på.
I Hate Hamlet är en flyhänt komedi skriven av Paul Rudnick och handlar om Andrew Rally (Daniel McMullen) som står vid ett vägskäl i livet. Ska han ta ett välbetalt TV-jobb eller spela Hamlet i Central Park? Var ligger egentligen hans egen själ? Var finns för övrigt vars och ens Hamlet i denna vår tid av snabba cash och krav på omedelbar belöning, där tal om långsamhetens lov ses som något nördigt? Dilemmat diskuteras klokt och insiktsfullt av regissören i det lilla programbladet.
Det som gör Rallys dilemma till ett verkligt problem är att han dels hatar Hamlet (som han inte förstår) och dels det intrikata faktum att om han inte spelar Hamlet, så blir det inget med den evigt oskuldsfulla flickvännen Deirdre (Stina Halmetoja).  Så vad göra? Att vara eller inte vara Hamlet, det är frågan.
Rally råkar som av en händelse bo i den lägenhet som en gång ägdes av den store skådespelaren och Shakespearetolkaren John Barrymore (Christian Jull). Denne uppenbarar sig och försöker få Rally på den rätta teatervägen, och som ytterligare komplikation nu kan inte Barrymore återgå till den eviga vila ur vilken han väckts om inte Rally spelar Hamlet. Så vad göra?
På scenen har man med diskreta medel och viss framgång lyckats skapa en tjusig lägenhet. Speciellt plus för ljussättning och ljudillustrationer. Två konstateranden. Spelet sker – med varierande framgång - på amerikansk engelska, och sen dansas det vals till tonerna av den romantiska melodin Charmaine. Det är Barrymore (Jull) och hans gamla (sorry!) kärlek Lillian Troy (Anna Maria Rawlings) som svävar ut. En sak är klar. Vals är vackert men inte lätt. 
Tyngdpunkten i föreställningen ligger på spelet mellan Barrymore och Rally. Det är ju också här den allvarliga och filosofiska kärnan ligger. Så det allvarliga djupet kontrasteras mot ett ytligt och stundtals bokstavligt gott fäktande (man måste verkligen ha haft kul på repetitionerna). Det hela är synnerligen nöjsamt, och man kan än en gång konstatera att samspelet mellan Jull och McMullen, precis som i The Woman in Black, är av synnerligen god klass. Vad då amatörer?
Ulf Persson
20.11.2013 kl. 12:21

Flott underhållning!

Dr Zjivago

Musik: Lucy Simon
Sångtexter: Michael Korie och Amy Powers
Book: Michael Weller
Baserad på romanen av Boris Pasternak

Regi: Hans Berndtsson
Koreografi: Gunilla Olsson
Scenografi och kostym: Ralf Forsström
Kapellmästare: Markku Luuppala

Medverkande: Tuukka Leppänen, Anna-Maija Tuokko, Esko Roine, Antti Timonen m fl

Helsingfors stadsteater
Premiär 3.10.2013
Bild @ Charlotte Estman-Wennström


Man kan ju börja med att lyfta på hatten för Helsingfors som musikalstad. I stället för att traggla gamla succéer om och om igen, så har man modet att höja blicken och söka sig utanför de väl uppkörda musikalspåren. Det är ganska häpnadsväckande att man nu har två för den breda europeiska publiken fullständigt okända musikaler på repertoaren. Djungelboken på Svenska Teatern och så Dr Zjivago på Stadsteatern. Visst är sådan djärvhet att applådera och nog så mycket intressantare än ännu en Les Misérables, Miss Saigon eller Mamma Mia.
Detta sagt är det ju förvånande att det dröjt så länge (2011) innan Boris Pasternaks såväl dramatiska som romantiska roman blivit musikal. Filmen från 1965, som för övrigt till en del spelades in i Finland, har vi som är något till åren i färskt minne. Den gången var det Omar Sharif och Julie Christie som stod i händelsernas snörika centrum allt till tonerna av det smäktande örhänget ”Lara’s Theme”.
På Stadsteatern försöker man sig med viss framgång på samma sak. Snön yr (rökmaskinen har mycket att göra), vargarna ylar och till och med ett tåg kör runt på teaterns vridscen. Det är flott gjort, och en applåd går därför till scenografen Ralf Forsström. Uppsättningen av Dr Zjivago är till det yttre ytterst påkostad och spektakulär. Snygg.
En annan applåd går till den svenske regissören Hans Berndtsson som lyckas få god ordning på den massa människor som tidvis rör sig på scenen. Revolutionsromantiken och dramatiken har vissa likheter med Les Misérables, och stundtals är det synnerligen dramatiskt på scen. Uppsättningen rekommenderas inte för barn under 12 år men om det beror på våldet eller en avklädd scen framgår inte.
Musikalen började i San Diego, gick vidare till Sydney och lär också ha spelats i Sydkorea. Broadway blir det först nästa år, 2014. Och så alltså nu i Helsingfors. Som sagt – av med hatten!
Hur är nu den här musikalen? Traditionell med stark dramatik. Lite anonym musik utan några örhängen som fastnar så där direkt. Precis som i bok och film är sedan egentligen utvecklingen hos Pasha/Strelnikov (Antti Timonen) väl så intressant som kärlekshistorien mellan Zjivago och Lara. Möjliggen beror det senare på att det trots allt inte slår några våldsamt passionerade gnistor mellan Tuukka Leppänens Zjivago och Anna-Maija Tuokkos Lara.
Men en flott föreställning är det med allt mellan kristallkronor och kanoner. Stadsteatern bjuder på flott teaterunderhållning under tre timmar. Det är bara att tacka och ta emot.

Ulf Persson
27.10.2013 kl. 20:40

Lysande illusionsnummer!

The Outsider

Av och med Janne Raudaskoski

Svenska Teatern
Helsingfors
18.10 - 22.10


Skådespelaren och illusionisten Janne Raudaskoski är på kort besök i Helsingfors med sin spektakulära show The Outsider. Det är en föreställning som nu har ett par år på nacken och som väckt berättigad förundran och beundran varhelst den har spelats. Den fråga man ställer sig när man sett föreställningen är mycket enkel – hur gör han? Inte för inte har Raudaskoski en bakgrund som finsk mästare i trolleri.
Likt den svenske illusionisten Joe Labero använder sig Raudaskoski av modern teknik för sina illusionsnummer. Vi får uppleva en synnerligen skicklig blandning av film, videokonst och trolleri. Det är mycket elegant. Till detta kommer ett sinnrikt ljus- och ljudspel. En av höjdpunkterna är när Raudaskoski låter ett flygplan sväva ut över åskådarna på ett sätt som gör att man nästan tappar andan och håller på att vrida nacken ur led. Frågan är som sagt – hur gör han? Till detta blåses såpbubblor, för som det sägs i inledningen – den som blåser bubblor kan inte vara ond. Så sant.
Vad handlar då The Outsider om? Enkelt uttryckt handlar det om vad en tillfällig besökare från en annan planet ser och upplever av vår värld. Huvudpersonen är alltså en outsider dvs en utböling som med förvåning betraktar oss jordemänniskor och våra liv. Stum och iklädd en sorts clownkostym går Raudaskoski storögt omkring och betraktar allting omkring sig, och hans synnerligen allvarliga uppsyn leder onekligen tankarna till Chaplin eller Buster Keaton, och det är naturligtvis inga dåliga förebilder.
Och budskapet? Det är väl här jag börjar undra, ty nu blir det lite oklarare i denna korta (1 timme och tio minuter) föreställning. Vad vill Raudaskoski egentligen säga? Att det är synd om oss människor? Kanske, kanske inte. Att vi gör obegripliga saker? Kanske.
Så samtidigt som man gapande beundrar den briljanta tekniken och njuter av föreställningens alla illusionsnummer, där förresten Raudaskoski själv spelar alla roller (eftertexterna är ett humoristiskt mästerstycke i sig), så sitter åtminstone jag och undrar vad clownen och illusionisten Raudaskoski vill säga i sin stumhet.
Sen funderar jag inte så mycket och njuter i stället av en i mycket lysande föreställning.

 

Ulf Persson

Ulf Persson
19.10.2013 kl. 11:13

Sagolikt djungeläventyr på svenskis

.

DJUNGELBOKEN

Familjemusikal av: László Dés (kompositör), 
Péter Geszti (texter), 
och Pál Békés (libretto).
 Efter Rudyard Kiplings roman.
Regi: György Böhm.

Översättning: Daniel Gustafsson Peck.

Koreografi: Jakob Höglund.

Musikarrangemang: Hanna Mikander.

Svenska texter: Tobias Zilliacus.

Scenografi: Erik Salvesen.

Dräkter: Erika Turunen.

Ljus: Tom Kumlin.

Ljud: Andreas "Stanley" Lönnquist.
Hår och mask: Pirjo Ristola.

I rollerna: Patric

 

Patrik Henriksen, Kent Sjöman, Birthe Wingren, 
Mitja Sirén, Arne Nylander, Simon Häger, Niklas Åkerfelt, Max Forsman, Cecilia Paul, Ingemar Raukola, Josefin Reinhard,Sue Lemström samt alternerande i rollen Mowgli som barn; 
Christian Schauman, Lucas Borgström och Kosti Kuokkanen .
Dansare: Antti Nieminen, Anna Strand Andersen, Jussi Virkki, Sara Sellberg, Lotta Kaarla.
 

 

Det är inte så enkelt att lära sig djungelns lagar då man måste kombinera tanken på att det är den starkaste är som överlever tillsammans med ett moraliskt ansvar. I Svenska Teaterns uppsättning av ”Djungelboken” får vi med hjälp av svängig musik, bollywoodinfluerad dans och humor se hur Mowgli klarar av dessa lektioner, växer upp och mognar.

När ridån går upp befinner vi oss i en fabulös djungel där ett oväder drar in och vi får klart för oss att detta är en uppsättning som inte värjer för djungelns mörka sidor. I öppningsscenen anfaller den ondskefulle tigern Shere Khan människobyn och tar livet av Mowglis far och senare i musikalen ser vi hur jägaren Buldeo precis som Shere Khan inte visar någon som helst respekt för andra varelser.


Mowgli lyckas dock fly och adopteras av vargflockens ledare Akela på grund av förbarmande över den lilla varelsen. Mowglis modersfigur- pantern Baghera ställer upp för människosonen på grund av kärlek och på sitt eget sätt visar även björnen Baloo sin kärlek. Detta genom att lära Mowgli djungelns regler via hård diciplin. Baloos uppfostringsmetoder går ut på att det kan behövas lite örfilspedagogik för att lära sej civilkurage.

Jag kan tycka att det i första akten blir det lite väl mycket djungelvrål, vargylande och aptjatter på bekostnad av berättelsen om vänskap och att få vara annorlunda samt bli accepterad för det och att de vilda, anarkistiska aporna uttrycker sej med en rap gör att de rasbestäms på ett sätt som kan verka stötande. Detta är egentligen mina enda invändningar mot uppsättningen där Patrick Henriksen gör en sansad och övertygande tolkning av människosonen.

Även de övriga centrala figurerna tolkas säkert och trovärdigt men de som verkligen lämnar ett bestående intryck är två sidofigurer; Simon Häger som ormen Kaa och Mitja Siréns gam Chil.

Simon tolkar Kaa som en narcissistisk varitédiva vars största bekymmer är om det nya skinnet är snyggare än det gamla efter ömsningen och när han framför Kaas dödsdans gör han det med en beslöjad röst som får mej att tänka på Berlins klassiska nattklubbar.
Mitjas  gam igen är en begravningsentrepenör med en slående ironisk glimt i ögat och det känns befriande på helt rätt sätt att man lockas till skratt efter en kär väns död. Ett extra plus för den icke-dans han dansar i begravningsjazznumret ”Säg Chil!”. Hans fel känns helt rätt i en föreställning som genomsyras av elegant koreografi skapad av Jakob Höglund.

Som helhet har den ungerske regissören Györgö Böhm skapat ett sagolikt äventyr av denna klassiska berättelse om mognad, föräldrarfrigörelse och vänskap och Erik Salvesens fantasifulla scenografi förstärker utmärkt den svindlande djungelupplevelsen.

 

Johan Finne
22.09.2013 kl. 15:15

Fantasifullt teateräventyr!

Djungelboken

Kompositör: Lászlo Dés
Texter: Péter Geszti
Libretto: Pál Békés
efter Rudyard Kiplings roman 

Regi: György Böhm
Koreografi: Jakob Höglund
Scenografi: Erik Salvesen
Dräkter: Erika Turunen
Hår och mask: Pirjo Ristola
Ljus: Tom Kumlin
Ljud: Andreas ”Stanley” Lönnquist

Medverkande: Patrick Henriksen, Kent Sjöman, Birthe Wingren, Mitja Sirén, Arne Nylander, Simon Häger, Niklas Åkerfelt m fl

Svenska Teatern
Helsingfors
Premiär 21 september 2013


Det börjar med en tropisk storm, och därefter samlas vargarna för att diskutera om människobarnet Mowgli hör hemma hos dem eller ej, och det slutar med att pantern Bagheera får Mowgli att lämna livet i djungeln för att söka sig till människornas värld. Däremellan ligger två och en halv timmes fantasifullt och spännande teateräventyr. Svenska Teaterns uppsättning av Djungelboken har blivit en fullständigt lysande teaterunderhållning för hela familjen. Se den! Den uppmaningen gäller inte minst finskspråkiga föräldrar. Ta med barnen och se Djungelboken! Här är språket inget problem! Dessutom är föreställningen både spännande och rolig!
Det finns flera synnerligen sympatiska drag med den här uppsättningen. Man väljer först och främst en icke känd musikal – en ungersk version av Rudyard Kiplings berättelse fjärran från den söta versionen hos Disney. Det gör direkt programvalet för mig till något betydligt intressantare och djärvare än ännu en uppsättning av Mamma Mia. Sen har vi en berättelse med ett budskap. Det gäller främlingskap, att passa in eller stötas ut, och då är vi inne på en diskussion som tyvärr är aktuell såväl i Sverige som i Finland. I uppsättningen finns ett humanistiskt budskap som känns angeläget. Bra!
Man sitter och imponeras av mycket under föreställningen. Tempot, färgen, ljussättningen, ljudet (Shere Khans vrål kan få vem som helst att ramla av stolen), karaktärerna. Man ser en noggrannhet i uppbyggnaden av djurens karaktärer, från dräkter (Erika Turunen) till rörelsemönster. Det senare en kombination av god regi (György Böhm) och koreografi (Jakob Höglund). Uppsättningen är också synnerligen fysisk, och det märks att det finns ett antal dansare med i ensemblen.
Erik Salvesens scenografi ger oss en djungel med lianer och klippor, som känns så äkta det kan bli på en teater, och där teaterns vridscen hjälper till att ge oss olika miljöer. Lägg sen till ljus och ljud och illusionen av verklighet är fullständig. I djungeln finns sen alla djuren, och framställningen av de olika djurkaraktärerna är kanske det mest imponerande med hela föreställningen. Birthe Wingrens mjuka och sympatiska panter Bagheera, Arne Nylanders snälla bamsing till Baloo, Niklas Åkerfelts farlige mobbare till tiger. Hans Shere Kahn är faktiskt riktigt otrevlig och kan säkert skrämma alltför små barn. Den lustige gamen Chil spelas av Mitja Sirén på ett sätt som gör att man förlåter honom för vad han egentligen sysslar med. Kul typ! Vargarnas ledare görs av Kent Sjöman på ett värdigt sätt i en vargflock som tycks synnerligen feg och inte alltför smart. Och så ormen Kaa, som snabbt blev en personlig favorit. Simon Hägers långsmala och farliga varelse med gayiga drag intar eller nästan stjäl scenen med sitt väsande. Och Mowgli är hos Patrick Henriksen en sympatisk figur, som finner sig väl till rätta hos djuren. Inte bara det. Han får i den riktiga dramatikens anda gå igenom en prövning (kampen mot Shere Kahn). Sen vinner han kärleken i form av Tuna (Cecilia Paul) på slutet, och då är det tack och adjö till livet i djungeln.
Och musiken av Lászlo Dés? Annorlunda än hos Lloyd Webber, inte lika sockersöt. Bitvis synnerligen svängig. Catchy. Det är för övrigt intressant med en musikal som går utanför den anglosaxiska sfären. Såg den österrikiska musikalen Elisabeth i Wien för ett år sedan och imponerades. Likadant nu med Djungelboken.
Jag är imponerad!

Ulf Persson
22.09.2013 kl. 13:12

Missa den inte!

Där vi en gång flått

Text och regi: Lauri Maijala
Översättning: Linda Wallgren
Musik: Ylermi Rajamaa
Scenografi och kostym: Janne Vasama
Ljuddesign: Kristian Ekholm
Ljusdesign: Petri Tuhkanen
Mask: Tuija Luukkainen

Medverkande: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Viktor Idman, Robert Kock, Peter Kanerva, Julia Korander, Celia Hakala


Teater Viirus
Premiär 13.9.2013


Det blir full pott! Uttryckt på annat sätt kan man säga att uppsättningen av Lauri Maijalas Där vi en gång flått på Viirus och i regi av författaren själv är en av de mest underhållande teaterupplevelser jag varit med om på länge. Fullständigt lysande!
Titeln associerar naturligtvis till Kjell Westös roman Där vi en gång gått och är ju lite småkul i sig. Maijalas pjäs har dock inte mycket gemensamt med Westö. Där Westö realistiskt skildrar en värld som var, där granskar Maijala kritiskt och symboliskt den värld, det samhälle som är just nu med rovkapitalism, girighet, omoral osv. Inspirationen till föreställningen lär enligt uppgift komma från Blå Tågets låt På väg till koppargruvan, och den låten förekommer också i föreställningen.
Till och med den katolska kyrkan får sig en känga i en minnesvärd scen. Möjligen kan man säga att Lauri Maijala greppat över för mycket och att handlingen stundtals kan tyckas något oklar. Inte minst när Maijala i god antik tradition kommer in på fablernas värld och i huvudrollerna använder sig av en räv, en björn och en örn. Här blir symboliken alltså lite oklar men å andra sidan får pjäsens titel sin förklaring.
Nu är handlingen i Där vi en gång flått inte det väsentliga. Man kan lugnt nöja sig med att säga att den surrealistiska handlingen utspelas på ett konferenshotell med närmast helvetiska drag. Lite av Sartres Stängda dörrar, alltså, fast betydligt roligare. Hotellet heter förresten Heartbreak Hotel och det är väl det delvis handlar om. Vår tids krossade hjärtan.
Handlingen är alltså inte det väsentliga utan iscensättningen, som är ett veritabelt kraftprov för alla medverkande och där alla ingredienser samarbetar för att ge ett gott resultat. Ljus, ljud, musik, spel, tempo. Framför allt är uppsättningen ett utsökt exempel på fysisk teater. Det går med andra ord undan, och de knappa två timmar som föreställningen varar (ingen paus) flyger förbi i ett rasande tempo fram till slutet, som väl närmast för tankarna till en musikal. Stort plus förresten för såväl musik som ljussättning i den här uppsättningen. Båda bidrar i synnerligen hög grad till stämningen.
Som vanligt på Viirus är föreställningen ett prov på mycket fint ensemblespel, där aktörerna i vissa fall fick spela olika karaktärer, och det kan därför tyckas lite orättvist att framhäva enskilda insatser. Dock kan jag inte låta bli att nämna Oskar Pöysti. Hans närmast virtuosa nummer som fransk (härlig engelska med god fransk brytning!) varitéartist är nämligen sanslöst roligt. Ett nummer i absolut bästa stand up comedy-klass.
Där vi en gång flått spelas nu under hela hösten, och det är väl bara en sak att säga. Missa den inte!

Ulf Persson

Ulf Persson
15.09.2013 kl. 10:06

Hysteriskt men inte hysteriskt roligt!

Snart kommer tiden

Av Line Knutzon

Översättning: Yvonne Eklund
Regi: Aleksis Meaney
Scenografi: Tiina Hauta-Aho

Medverkande: Anna Hultin, Kristofer Möller, Hellen Willberg, Mikael Andersson, Sophia Heikkilä, Seija Metsärinne

Amos- Svenska Teatern
Premiär 4.9.2013



För ett par år sedan såg jag Line Knutzons pjäs Hantverkarna på Dramaten i Stockholm i regi av Gösta Ekman. Det var en pjäs som då gjorde ett veritabelt segertåg i Sverige, ett faktum som förvånade mig stort. Pjäsen var nämligen synnerligen tunn och lovade definitivt mer än den höll. Tempot var hysteriskt, farsartat uppskruvat och omgående mycket tröttande. Uppsättningen lämnade mig tämligen likgiltig.

Kommer att tänka på det här när jag sitter och ser Svenska Teaterns uppsättning av Knutzons Snart kommer tiden. Historien upprepar sig nämligen. Jag får en déja vu-upplevelse, för vad har vi här? En text som absolut inte innehåller några djupsinnigheter. Tvärtom. De banala replikerna räddas enbart av aktörernas skicklighet men förmår inte dölja pjäsens grundhet. Dessutom möter vi även här en närmast hysterisk spelstil med verbala utbrott och släng i soffan och släng över soffan. Något tröttande. Sitter och funderar på hur det skulle ha varit om den unge regissören Aleksis Meaney hade slagit av på tempot och låtit de komiska absurditeter som finns verkligen få bottna? Vill man vara allvarlig, och det vill man ju ibland, så är pjäsen egentligen ingen fars. En långsam spelstil i god engelsk tradition och med absurda inslag hade kanske kunnat ge pjäsen och uppsättningen ett djup de nu definitivt saknar.
Snart kommer tiden handlar om oss människor och vårt förhållande till tiden, ett ämne som är allmänmänskligt och viktigt och som man hade kunnat få så mycket mer ut av. I centrum står det äkta paret Rebecka, Anna Hultin, och Hilbert, Kristofer Möller. Sen finns här Rebeckas exman John, Mikael Andersson och dennes nuvarande fru Ingrid, Hellen Willberg. Lägg därtill den mystiska hemhjälpen Oda, Sophia Heikkilä, samt Gullebarnet, Seija Metsärinne. Pjäsen skildrar deras inbördes förhållanden i situationer som är nutid och dåtid på samma gång. Egentligen intressant.
Precis som i Brechts Die Spiessbürgerhochzeit krackelerar allt ordentligt på slutet, vilket inte minst framgår i Tiina Hauta-Ahos suggestiva scenografi. Scenrummet är trångt. Dörrar markerar rummet och i mitten dras vridscenen runt för hand. Efter paus hamnar så allt på sned, och det är kanske så det är i livet. Tiden går, minnen går in i varandra och barnen kan plötsligt synas äldre än sina föräldrar. Det är märkligt.
Den första akten känns trots en speltid på omkring timmen som alltför lång. Farshysterin förmår inte dölja textens tomhet och man får inte något egentligt grepp om karaktärerna. I den andra akten djupnar det dock. Inte minst när barnet, Gullebarnet, dyker upp. Hennes tal till föräldrarna är uppsättningens höjdpunkt och visar vad pjäs och uppsättning hade kunnat bli. Trots gedigna skådespelarinsatser känner man emellertid att Snart kommer tiden på Amos inte når ända fram. Synd.

Johan Finne
09.09.2013 kl. 14:26

Musikalläcker Traviata!

****

La Traviata

Opera i tre akter av Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas´ roman Kameliadamen.
Regi: Mariusz Trelin´ski
Scenografi: Boris Kudlicka
Medverkande: Jennifer Rowley, Pavlo Tolstoy, Daniel Sutin m fl
Nyslotts operakör och orkester
Operafestivalen i Nyslott i samarbete med polska nationaloperan.

Det här är fräscht och det är annorlunda. Borta är 1800-talets fina salonger i Paris, och i stället befinner vi oss i ett nutida partyland av musikalsnitt. TRAVIATA står det med stora bokstäver över en lång bar som i sin belysning och miljö stundom leder tankarna till Edward Hoppers berömda målning. Lättklädda dansare ger, lite onödigt men dock, en extra krydda åt den här moderna versionen av en av Verdis mest älskade operor. Sen är det som alltid en fråga om extra kryddor och modernisering verkligen behövs. Mitt personliga svar är – ja. Det kan inte finnas en för all tid given form, och här befinner vi oss solår från den avskalade närmast spartanska version, även den en synnerligen personlig tolkning, som vi kunde njuta av från Metropolitan förra säsongen.
Impulser utifrån och samarbete med utländska operahus kan också i hög grad bidra till en vitalisering av operafestivalen. Den här säsongen ser vi exempel på detta både i Samson et Dalila och La Traviata, och mig förefaller detta konstnärligt väl så givande som repriser på gamla bekanta. Nästa år kommer de tre trotjänarna Madama Butterfly, Carmen och Trollflöjten ,och det känns kanske i ärlighetens namn inte helt fräscht. Dock får man nästa år kanske sätta ett extra plus för Sallinens Kullervo. Om pluset även omfattar det faktum att Trollflöjten sjungs på finska återstår att höra.
La Traviata är som bekant en tragisk historia om kärlek, uppoffring, svek och försoning, allt till fantastisk musik. Första akten är ju fylld av pärlor och en god sopran i titelrollen har här alla möjligheter att briljera. Den amerikanska sångerskan Jennifer Rowley påannonserades som aningen förkyld och indisponerad men hon skulle göra ett tappert försök ändå, vilket hälsades med varma applåder av den månghövdade (utsålt!) publiken. Och det ska ju sägas direkt att Jennifer Rowleys Violetta fick såväl vokal glans som en stark personlighet. Slutapplåderna talade sitt tydliga språk. Publiken hade tagit till sig Rowleys Violetta. Av en förkylning märktes inte mycket. Å andra sidan tillhör en viss krasslighet rollen.
Den unge Alfredo Germont är förälskad i den något äldre Violetta, och han lyckas som bekant få henne att än en gång tro på kärlekens kraft och ett liv tillsammans. Möjligtvis hade det kunnat fungera om inte Germont den äldre lagt sig i saken och Violetta känt det moraliska trycket att offra sig.
Alfredo görs på ett ungt och sårbart sätt av Pavlo Tolstoy, som i sin slängiga stil ledde mina tankar till Vronsky i senaste filmversionen av Anna Karenina. Tolstoy har för övrigt en fin och bärande tenor med god lyster. Som pappa Germont hördes Daniel Sutin, vars myndiga bas var en av föreställningens absoluta höjdpunkter.
Sammanfattningsvis en synnerligen god version av La Traviata! Frågan är ju vart man i vår tid ska förlägga handlingen för att denna tragiska historia ska kännas angelägen för en nutida publik. På Malmö Opera utspelades för ett antal år sedan handlingen i ett Hollywoodskt 50-tal. Det fungerade riktigt bra, så när nu den polske regissören Mariusz Trelin´ski fastnat för ett nutida partyland med häftiga detaljer, så säger jag bara en sak. Varför inte?

Ulf Persson

Ulf Persson
19.07.2013 kl. 12:05

Dramatik och krut!

****

Samson et Dalila


Av Camille Saint Saëns
Libretto: Ferdinand Lemaire
Dirigent: Jacques Delacôte
Regi: Guy Montavon
Scenografi och kostym: Hank Irwin Kittel
Medverkande: Milijana Nikolic, Franco Farina m fl
Nyslotts operafestivalsorkester
Nyslotts operafestivalskör
Operafestivalen i Nyslott i samarbete med Theater Erfurt

Den gamla bibliska historien om Simson och Delila, som de heter på svenska, visar sig vara synnerligen aktuell på scenen i Olofsborg. Vi befinner oss nämligen direkt i en konflikt som skulle kunna vara från vilken nyhetsrapportering som helst. Fångar hålls fängslade på en teater bevakade av beväpnade vakter, och genast går tankarna till dramat på teatern i Moskva i det nära förflutna. Medlemmar ur kören springer omkring med kulsprutepistoler palestinskt klädda, och genast befinner vi oss mitt i den eviga konflikten. Det är skickligt och medryckande tänkt av regissören Guy Montavon och scenografen Hank Irwin Kittel. Sen måste man i ärlighetens namn säga att den moderna touchen för att inte säga tidlösheten stundtals känns lite oklar. Det blir med andra ord lite konstnärligt rörigt men ointressant blir det aldrig.
Avgående konstnärlige ledaren Jari Hämäläinen har velat blicka ut och bredda festivalen. Därför detta samarbete med Theater Erfurt. Kommande konstnärlige ledaren sångaren Jarmo Silvasti vill enligt uppgift rikta blickarna mot det inhemska. Själv förstår jag inte riktigt varför det måste vara tal om antingen eller – varför inte både och? Det minsta man kan säga om en produktion som Samson et Dalila är att den känns fräsch och medryckande, och att döma av publikens reaktioner gick föreställningen verkligen hem. Man kan komma ifrån är att det är synd att föreställningen inte återkommer nästa sommar. Hellre det än ännu en repris på Carmen.
Olofsborg inbjuder som bekant till dramatik, och här får vi verkligen full dramatik från början. Tacka musiken av Saint Saëns och festivalsorkestern under stark ledning av Jacques Delacôte för det. Det är med andra ord fullt dramatiskt krut i denna eviga historia om förbjuden kärlek med ett etniskt och religiöst krig som bakgrund. Det som skiljer den här historien från andra romantiska historier med liknande bakgrund är naturligtvis att Delila använder sin kvinnlighet och sin list för att förgöra sin älskare. Det är man ju inte van vid.
Då är vi direkt inne på operans innerligaste ögonblick, som kommer strax före paus och då Milijana Nicolic, en lika skön som stark Delila, i operans mest kända aria lyckas förföra och förgöra Samson. Det är svindlande vackert och grymt. Nicolic har en dramatiskt djup mezzo som gör sig väl tillsammans med Franco Farinas välljudande tenor. Vokalt och musikaliskt är detta överhuvudtaget en synnerligen kraftfull föreställning med gedigna insatser av såväl solister som kör och orkester. Vad mer kan man begära?
Ulf Persson
Ulf Persson
10.07.2013 kl. 13:40

Ojämn operaafton men missa den inte.

Riddar Blåskäggs borg och Pajazzo


Dirigent: Mikko Franck
Regi: Vilppu Kiljunen
Scenografi: Sampo Pyhälä
Kostym: Mirkka Nyrhinen
Ljus: Kimmo Karjunen
Medverkande:
Vladimir Baykov, Niina Keitel
Sabina Cvilak, Mikhail Agafonov, Jorge Lagunes, Juha Riihimäki, Waltteri Torikka
Finlands Nationalopera
Premiär 12.4.2013

Det är onekligen en lite ovanlig operaafton som Nationaloperan nu bjuder på. Ovanlig, annorlunda och spännande. Vanligtvis är det ju så att man brukar sätta ihop operorna På Sicilien av Mascagni och Pajazzo av Leoncavallo. Så icke här, ty här låter man På Sicilien utgå till förmån för Riddar Blåskäggs borg (här kallad Hertig Blåskäggs borg) av Béla Bartók. Och vilken spännande afton det genast blir!
Béla Bartóks opera, hans enda för övrigt, är sällan spelad. Inte bara det; den blev ingen succé när den hade premiär 1918. Möjligen kan man säga att det berodde på att Bartók var före sin tid. Musikaliskt är ju denna version av den gamla historien om Blåskägg nog så modernistisk, vilket kan ha stött bort en del. Nu är det inte så. Tvärtom. Bartóks musik följer den erotiskt laddade skräckhistorien känsligt och med full kraft. Tacka sen Mikko Franck och operaorkestern för det. Man sparade verkligen inte på krutet.
Uppsättningen av Riddar Blåskäggs borg är konstnärligt läcker, där scenografin av Sampo Pyhälä ingår en god allians med den utsökta och stämningsfulla ljusdesignen av Kimmo Karjunen. Resultatet är vackert, romantiskt och skräckinjagande på samma gång. Det är för övrigt lite av samma skräckromantik som i The Phantom of the Opera, fast så mycket hemskare.
De två rollerna som riddar Blåskägg och Judit sjöngs vid den föreställning jag såg (17.4) av Vladimir Baykov och Niina Keitel, och i båda fallen var det fråga om utsökta vokala prestationer. För den här föreställningen på ungefär en timme blir det utan minsta tvekan full pott. En konstnärlig fullträff!
Riktigt så är inte fallet med Pajazzo som alltså tog vid efter paus. Här rör man sig mer på väl upptrampade operavägar. Dock bjuder man på en god överraskning på slutet men den kan jag  tyvärr inte avslöja men det var fiffigt gjort. Mer sådant kan man önska.
Operan Pajazzo av Leoncavallo är en sk veristisk opera, vilket betyder att man ska skildra verkligheten. Inte nog med det. Operan blandar ju sedan skickligt verklighet och fantasi, och det är ju det som så att säga utgör poängen. Den bedragne Canio/ Pajazzo förmår på slutet inte skilja på spelets fantasi och verkligheten, och då går allt åt skogen. Komedin övergår i tragedi.
Uppsättningen här är i stort traditionell i sitt upplägg. Den välsjungande kören används dramatiskt och får agera såväl medverkande i ett stort och något rörigt teatersällskap som publik i commedia dell’arte-föreställningen. På slutet krymper man sedan skeendet på scenen dvs man avgränsar operans stora scen och spelar på ett litet utrymme på den främre delen av scenen. Möjligen kan man säga att man vinner i dramatisk täthet men det känns som om man illa utnyttjar scenresurserna. För det kan jag sätta ett frågetecken. Likaså sätter jag ett stort frågetecken för de närmast buskisartade inslagen på slutet.
Vokalt var jag mest imponerad  Sabina Cvilak som Nedda. Hennes aria var enligt mig definitivt operans höjdpunkt. Normalt sett brukar det ju annars vara Pajazzos berömda aria som drar ner de mesta applåderna men så blev det inte här.

Ulf Persson

Ulf Persson
18.04.2013 kl. 11:28

Vincent River är gjord med hjärtat

VINCENT RIVER

Manus: Philip Ridley

 

Regi: Cris af Enehielm

På scen: Christina Indrenius-Zalewski, Fabian Silén

Ljus & Ljud: Mikko Kaukolampi

Bild: Tommi Seitajoki, Joan Da Silva

Producent: Mikko Iranshahi

Teaterföreningen Mestola

Dianascenen

 

En ung man, en kvinna, ett rum, sprit och piller. Sanningar kommer att avslöjas.

Philip Ridleys Vincent River är en stark berättelse som tar upp ämnet homofobiska hatbrott och bygger på en sann historia som utgått från mordet på en av Ridleys vänner på 80-talet. Temat är inte unikt men det intressanta här är att vi får se vad som händer efteråt med de som är tvungna att gå vidare med sitt liv. Anita och Jamie har betydligt mer gemensamt än vad det verkar när de träffas, även om det är Jamie som hittat kroppen av Anitas mördade son Vincent River.

Pjäsen har gjorts i både kortare och längre versioner och Cris af Enehielm har valt att sätta upp Ridleys längre originalmanuskript vilket gör att första akten känns aningen för lång. Samtidigt accepterar jag det då det syns att detta är en produktion gjord med hjärtat. Dessutom innehåller originalmanuskriptet material som ger pjäsen mer än den kortare versionen som jag sett i London.

Christina Indrenius-Zalewski som firar sitt 50-års konstnärsjubileum i rollen som Anita, vars son Vincent blivit mördad samspelar med Fabian Silén, i rollen som Jamie, på ett underbart sätt.  Två personer på scenen kräver sina skådespelare och trovärdigheten hos karaktärerna i en pjäs är viktig för att det skall fungera. Här har vi att göra med två helt olika människor där man i inledningen kan tycka att det inte är trovärdigt att de ses men Christina och Fabian gör dessa människor till en mor och en ung pojke där det inte finns någon tvekan om vilka de är eller vad de har för motiv.

Sedan är det inte bara en historia om homofobiska hatbrott. Det handlar om förhållanden mellan mor och son. Anitas förhållande till sin mördade son och Jamies förhållande till sin mor. Anita och Jamie börjar dela historier med varandra och överraskar sej själva med vad de avslöjar.

En eloge vill jag även ge till Tommi Seitajokis filmmaterial.  I den enkla, fungerande, scenografin projiceras i bakgrunden levande bilder som förstärker historien. Vad gäller det multimediala materialet ställde jag mej dock lite frågande till den finska textningen. Då jag såg premiären förstod jag att de hade haft lite svårt att få den i synk och det skall förbättras. Men textningens skärm sitter så att jag tror det vore vara svårt att hänga med när så mycket annat händer samtidigt. Jag själv som svenskspråkig noterade nu detta men i vårt tvåspråkiga land är jag ändå glad att textningen finns där som stöd om man inte helt hänger med i storyn.  Dessutom är bra förmedlade känslor på scen inte alltid fast i att man förstår varje ord.

Teaterföreningen Metsola har valt att göra ett starkt drama där vi både får skratta och gråta. Sevärt.

 

Johan Finne
15.04.2013 kl. 14:42

Well done, Thespians Anonymous!

I love you,
you’re perfect,
now change

Musikal av JoeDiPietro och Jimmy Roberts

Regi: Nihan Taniser

Medverkande: Nicola Bagalà, Lotta Heikkinen, Marjo Hienonen, Kirsi Kähkönen, Zach Laster, Gian Majidi, Ida Mauko, Mikko Marttala, Pauliina Munukka, Jonathan O’Brien, Elisa Paukkonen, Elina Vanne

Thespians Anonymous
Gloria
Helsingfors
Premiär 12 april 2013


Har på min teatervandring i Helsingfors till min glädje och förvåning nu stött på en andra grupp amatörer som spelar på engelska. Förra veckan var det Finn-Brit Players, som jag besökte, och i söndags var det så dags för det unga och synnerligen entusiastiska gänget i Thespians Anonymous som just nu spelar musikalen I love you, you’re perfect, now change på Gloria, Lilla Robertsgatan.
Skillnaden mellan Finn-Brit och TA tycks vara en tydlig skillnad i ålder, såväl i ensemblen som i den målgrupp man vänder sig till. Hos TA möter man unga teaterälskare, hos Finn-Brit något äldre. Detta sagt kan man sedan förvånas över djärvheten hos de unga i TA att ta sig an en hel musikal, men som det brukar heta – lyckan står den djärve bi – och så är det även här. Det här är bra!
Musikalen I love you är ingen komplicerad historia. Den berättar rapsodiskt och fragmentariskt om detta märkliga som händer när två människor möts och – i bästa fall – ljuv musik uppstår. Den första daten. Blyghet. Fumlighet. Sex. Giftermål. Barn. Skilsmässa. Sökandet efter ny partner (mycket fin videoscen!). Död. Och flört på en begravning (rolig och varmt mänsklig scen). Det är med andra ord livet som skildras under ett par timmar på Glorias scen. Det är mycket sympatiskt. Man känner igen sig.
Musikalen har alltså ingen handling i egentlig mening utan gör nerslag i detta svåra som är ensamhet och tvåsamhet eller med andra ord livet. Upplägget är perfekt för TA som i demokratins och rättvisans namn kan låta de tolv i ensemblen dela på roller och scener. Det fungerar alldeles utmärkt.
Jag sitter och kan inte låta bli att vara imponerad. Det är ju inte bara det att jag naturligtvis är väl medveten om vilket oerhört arbete som ligger bakom en sån här produktion. Det är det ena. Det andra är att jag imponeras stort över den mängd talang och entusiasm som visas upp. Inte nog med att man ska kunna agera, man ska kunna sjunga också. Och det kan man. I föreställningen hörs ett flertal fina musikalröster. Sen hör till saken att en sedvanlig musikalorkester här av naturliga skäl fått ersättas av ett ensamt piano. Fungerar alldeles utmärkt.
I föreställningen finns flera mycket fina scener. En personlig favorit är scenen där mannen vid frukostbordet sjunger om kärleken till hustrun sen många år. Hon märker dock inget utan läser vidare i tidningen, tittar dock upp på slutet och säger ”vad?” ”Det var inget” är svaret. Det var inget men ändå allt. Snyggt!
Ska nu bli spännande att följa Thespians Anonymous i fortsättningen.
Well done!

Ulf Persson

Ulf Persson
15.04.2013 kl. 10:04

Underhållande men för långt!

Neljäs tie

av Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä

Regi: Esa Leskinen
Scenografi: Kati Lukka
Kostym: Tarja Simonen
Musik: Paula Vesala, Joel Attila
Ljusdesign: Matti Tiilama
Ljud: Raine Ahonen
Video: Ville Vierikko
Mask: Jari Kettunen, Heikki Nylund

Medverkande: Juha Varis, Jukka Puotila, Katariina Kaitue, Kristiina Halttu, Sari Puumalainen, Seppo Pääkkönen, Timo Tuominen, Jouni Haapakoski, Aarni Kivinen, Antti Litja, Sari Mällinen, Anna-Riika Rajanen

Nationalteatern, Helsingfors. Premiär 20.3.2013


Med Neljäs tie fortsätter Nationalteatern sin i bästa mening underhållande vandring genom den finska historien. Här har regissören Esa Leskinen haft som tydligt mål att publiken inte ska ha tråkigt, och det har vi inte heller. Dock må man stillsamt påminna om uttrycket ”kill your darlings”. Med andra ord hade föreställningen mått dramatiskt bra av att kortas med cirka en halvtimme. Tre timmar och tio minuter är i längsta laget, trots allt scengodis och alla sceneffekter.
På Nationalteaterns stora scen fortsätter man med Neljäs tie den moderna trenden med ett teaterberättande fullt av en institutionsteaters tekniska godis. Det är fullt ös med bitvis hög ljudnivå. Det är bomber och musik i en salig högljudd röra. Precis som i Eurydike har man också fattat tycke för greppet med videoprojicering. Det kan betyda att agerandet äger rum längst bak på den stora scenen, så gott som osynligt för publiken, men skeendet projiceras via TV-kamera till storbild. Det är en teaterkaramell som man enligt min mening suger på lite för mycket.
Pjäsen Neljäs tie är en rapsodisk och fragmentarisk vandring genom Finlands nästan hundraåriga historia. So far so good. Även en utlänning med begränsade kunskaper i finska hänger med hyfsat i det politiska berättandet. Inte minst när skeendet använder sig av medryckande musikinslag, som närmast för tankarna till politisk teater av sjuttiotalssnitt eller – varför inte – tysk kabaré.
Svårare att förstå för en icke infödd är naturligtvis de långa politiska harangerna, inte sällan presenterade som debatter i riksdagen. För övrigt har dessa debatter en synnerligen autentisk prägel, så man förmodar att upphovsmännen Leskinen och Keski-Vähälä lusläst debattprotokoll från tiden det begav sig. Roande är sedan alla dessa politiska ”porträtt”, där kända politikers små och stora egenheter visas fram. Det kan vara Jyrki Katainens lite blyga Mona Lisa-leende, Paavo Lipponens ilska eller Esko Ahos obestämdhet. Det är mycket underhållande och väckte också berättigat jubel i salongen.
Neljäs tie är enligt reklamen en komedi om den finska demokratin, och det är en riktig beskrivning. Från självständighet och inbördeskrig till livet i skuggan av den stora ryska björnen till livet i den europeiska gemenskapen med såväl EU som EMU. När man i berättelsen kommer till det senare blir mångfalden och mångspråkigheten lite av ett problem på scenen, och berättandet stannar upp. Man behöver ju inte låta skådespelarna tala grekiska, portugisiska eller franska för att vi ska förstå sammanhanget. Detta avsnitt hade enligt min mening helt enkelt kunnat utgå. Kill your darlings!
Hur långt räcker ett bröd i solidaritetens namn? Med den frågan börjar berättelsen i den nyfödda nationen Finland, och där slutar den drygt tre timmar senare i EU-landet Finland. Det är mycket fiffigt gjort.

Ulf Persson

Ulf Persson
14.04.2013 kl. 14:06

Sympatisk, genuin, mänsklig Hissvägrare

My Elevator Days
(Hissvägraren)

Manus och regi: Bengt Ahlfors
Medverkande: Alexander West

Nicken - Svenska Teatern
Gästspel 19-21 mars 2013

Onekligen ett intressant möte på Nicken! Skådespelaren Alexander West framför på engelska Bengt Ahlfors’ text Hissvägraren som här fått heta My Elevator Days. En lätt skotsk anstrykning i talet ger en annorlunda och intressant färg åt texten av Ahlfors, som ju rör sig i ett nära fjärran Helsingfors. En blandning av svenskt, finskt, engelskt, skotskt, alltså. Det är väl sådant som kallas mångkulturellt. Ett annat ord kan ju vara sympatiskt. Eller genuint  mänskligt.

Från början är alltså den här korta pjäsen skriven på svenska och gick flera hundra föreställningar på Lilla Teatern och då med Lasse Pöysti i rollen. Pjäsen har sedan översatts till ett flertal språk, och den version som nu gästspelat på Svenska Teatern gjorde stor lycka vid Edinburgh Fringe i fjol. Att man nu tagit hit den får ses som ett lika gott exempel på samarbete som när Svenska Teatern i höstas presenterade En midsommarnattsdröm i samarbete med den engelska gruppen Told by an Idiot. Mer sådant!

My Elevator Days (Hissvägraren) är ingen märklig pjäs, en monolog snarare, där en medelålders man berättar om sitt liv. Han har i hela sitt liv bott i samma hus och fått för vana att tala med hissen. Han kallar den Enok (Kone spegelvänt). Genom åren har de fått ett speciellt förhållande, han och hissen Enok. Det är mycket roande.

Det är tydligt att Ahlfors läst sin Kafka och då inte minst dennes monolog Bättre utan hund. En hund spelar också en viktig roll här, och det är ju naturligtvis ingen slump att denna hund heter just Kafka!

Alexander Wests framförande är mycket sympatiskt. Med glimten i ögat och med små medel tar han oss genom den tragikomiska berättelsen. Här finns kärleken till hunden Kafka, som förresten älskade att lyssna till poesi som rimmar, ett misslyckat besök på en sexklubb, hans kärlek till Grace Kelly (de var födda på samma dag!) och så det oväntade mötet med den unga flickan Diana. Det är inget märkligt men djupt mänskligt och rörande.

West spelar till publiken men även med den. Frågar om vi förstår vad han talar om, om han talar för fort. Han låtsas vid något tillfälle komma av sig och bläddrar lite i sitt manus, får oss att tro att han tappar tråden. Det gör han inte.

Monologer är svåra. Det förstod redan Shakespeare. Man ska ju inbilla publiken att det är världens naturligaste sak att stå och tala rakt ut i luften. Alexander West lyckas emellertid med denna svåra konst fullkomligt övertygande under den dryga timme föreställningen varar. En prestation.

Ett gästspel med mersmak!

Ulf Persson

Johan Finne
22.03.2013 kl. 13:47

Oskuld - teater värd att trotsa vädergudarna för


Av Dea Loher
Regi: Erik Söderblom
Översättning: Maria Tellander
Rum, ljus: Kaisa Rasila
Rum, ljus: Anna Pöllänen
Kostym: Monika Hartl
Ljuddesign: Kristian Ekholm
Medverkande: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Grundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita
Viirus och Klockriketeatern på Teaterhörnan
Föreställning 27 februari 2013
Foto: Cata Portin


Teater Viirus och Klockriketeaterns gemensamma satsning på tyska dramatikerna Dea Loherns Oskuld i regi av Erik Söderblom marknadsförs som vårens teaterhändelse, och säkert kommer den att gå till historien som den mest minnesvärda uppsättningen den här våren, vågar jag påstå trots att vi ännu bara befinner oss halvvägs in på vårsäsongen.

Tidvis känns Oskuld som ett slags Spöktåg för vuxna. Man vandrar runt i och utanför den vackra gamla byggnaden Teaterhörnet (Teatterikulma) i Kronohagen där Viirus numera huserar och på olika ställen bevittnar man olika scener och tablåer, ofta skickligt iscensatta av scenograferna Kaisa Rasila och Anna Pöllänen med effektulla ljudeffekter av Kristian Ekholm, ibland makabra som tex när man passerar förbi en hängd man. Men en kringvandrande uppsättning som Oskuld finns det också en risk att de yttre ramarna tar över handen. Dels för att man fascineras av de vackra arkitektoniska detaljerna i det gamla jugendhuset.

Dels för att det helt enkelt inte alltid är så bekvämt för publiken. Ordentliga stolar åt alla finns sällan men under en nästan 3 h lång föreställning vill man ju ändå sitta ner emellanåt, vilket man då får göra på små triangelformade tältstolar som delas ut av guiderna över allt. Men ibland, som tex när vi sitter i en trappa vars trappsteg är lite smalare än stolsbenen, går ens koncentration mest åt till att hålla balansen och en del av texten går förbi. Det är tur att texten ofta upprepas annanstans i pjäsen.

Handikappade göre sig förstås icke besvär. En dam som går med käpp kan omöjligt hänga med i alla svängarna när vi ofta går trappa upp och trappa ner, rör oss i trånga källarutrymmen eller på hal is ute på gården. Temperaturväxlingarna är också ett problem. I början får vi alla poplinkappor utdelade och vi får hjälpa till att fixa ansiktsmasker och det sägs att man kommer att säga till när vi skall använda dem. Men jag uppfattar aldrig några kommandon. Följaktligen går jag i början runt med min tjocka vadderade vinter-poplin såväl ute som inne och känner mig som i bastun med kläderna på. När jag äntligen förstått att ta den av mig blir vi i ett skede placerade i en trappuppgång nära en öppen dörr en längre stund och jag får kallt men i förväg vet jag ju inte hur länge vi kommer att sitta där och sen är det för trångt att börja klä på sig. Resultatet är en präktig förkylning. Den publik som ser föreställningen först i april eller maj kommer säkert att få en ännu mer njutbar upplevelse? För idén är kul i sig, jag kommer osökt att tänka på Teater Sirius fina Vandring för tre röster som spelades sommartid, delvis i samma kvarter, för många år sen.

Innehållsmässigt får vi träffa på festliga karaktärer med gripande livsöden. Mest berör mig berättelsen om livet som volontär på ett sjukhus i Filippinierna. Roligast är Willehard Koranders Elisio och Viktor Idmans Fadoul - invandrare vars blattesvenska och skickliga masker av Tuija Luukkainen får mig att tro att Viirus fått förstärkning från Sverige. Maria Ahlroth är minnesvärd som den läckra, blinda strippan Absolut i spetsbody och lårhöga stövlar, som utrustad med ögonbindel och vit käpp söker sin plaspåse med pengar som Fadoul hittat på en busshållplats – Monika Hartl har svarat för kostymeringen. Niklas Groundstroem är obetalbar som den gamla, enbenta, sockersjuka mamman Fru Zucker i morgonrock och yllebyxor som flyttar in hos dottern Rosa (Jessica Raita) och svärsonen, liktvättaren Franz (Pelle Heikkilä) i deras lilla etta och meddelar att hon sen inte vill ha några barnbarn ännu.  Ulla-Britt Boström gör en empatisk tolkning av Fru Habersatt, modern till en mördare, som plågas av skuldkänslor. Ragni Grönblom-Jollys virriga Ella träffar vi på i hissar mm, ständigt mässande med sin kännspaka röst som man gärna lyssnar till.

Desperation och hopplöshet som driver folk till mord och självmord. Illegal invandring och mänskohandel. Vems är felet, bär vi alla på skulden? Oskuld behandlar många tunga och svåra dagsaktuella ämnen men med en galghumor och glimten i ögat som gör dem uthärdliga. Viirus´ och Klockrikes teatervandring i Kronohagen är det värt att tom trotsa även de strängaste vädergudar för. En upplevelse man inte borde missa om man inte är direkt fysiskt förhindrad att delta.

Siw Handroos-Kelekay
 

ps... På RECENSENTERNA kan fler kritiker skriva om samma sak. Oskuld är första pjäsen som fått två omdömen. Läs även Ulf Perssons recension.
Siw Handroos-Kelekay
16.03.2013 kl. 10:35

Figaro förtjänar stående ovationer!

Figaros bröllop

av Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Jussi Tapola
Scenografi och kostym: Seppo Nurmimaa
Dirigent: Friedemann Layer

Medverkande: Jaakko Kortekangas, Tove Åman, Jussi Merikanto, Anna-Kristiina Kaappola, Ann-Marie Heino m fl

Nationaloperans kör och orkester

Finska nationaloperan
8.3.2013



Figaros bröllop i Nationaloperans tappning kan nog bäst beskrivas som en gammal goding. Man kan naturligtvis också tala om årgångsvin som har lagrats och åldrats med behag. Uppsättningen hade faktiskt premiär redan 1983, och nu är det alltså dags igen. Trettio år senare. Rätt så!

Mozarts opera är som bekant ett lättviktigt stycke i betydelsen att tyngdpunkten ligger på komiska förvecklingar med erotisk kittling. Det är nöjsamt. Överhuvudtaget är ju operan Figaros bröllop som ett glas sprudlande bubbel, musikaliskt och innehållsmässigt. Man förstår att Nationaloperan nu låter den dyka upp på repertoaren igen. Som den klassiker den är bör den rimligen locka stor publik.

Regin av Jussi Tapola andas lätthet och lekfullhet. Det är med andra ord smålustigt mest hela tiden. Uppsättningen har också definitivt något av en klassisk ton över sig inte minst gäller detta scenografi och kostymer signerade Seppo Nurmimaa. Allt i sober stil. Här finns ingen klåfingrighet, där man velat modernisera för sakens egen skull. Sen är det naturligtvis rätt svårt att överföra operan till en annan tid med dess tal om ”ius primae noctis”. Något som den upplyste greve Almaviva avstår ifrån till glädje för såväl Figaro som Susanna.
Anna-Kristiina Kaappola som Susanna är förresten utan minsta tvekan kvällens och uppsättningens lysande stjärna. Kaappola förenar ett lekfullt och behagligt agerande med en vokal briljans.

Överhuvudtaget finns i den här återuppståndna Figaros bröllop många goda prestationer att glädja sig åt, såväl vokalt som skådespelarmässigt. Från Jussi Merikantos Figaro till Jaakko Kortekangas greve, Tove Åmans grevinna och så naturligtvis Ann-Marie Heino som pagen Cherubino. Det är ju han/hon som vackert får säga farväl till nöjen, ty greven gör ju honom till soldat för att bli av med honom. Det lyckas emellertid inte så där värst bra.
Förvecklingarna tar sin rundliga tid. Mozart använder sen samma knep som Shakespeare. Man byter identitet och till och med kön. Det är ett under att någon blir lurad men så är det. I slutscenen som kan leda tankarna till Muntra fruarna i Windsor får greven sig en läxa, och sen är allt klart. Alla får den som de ska ha och absolut ingen annan. Det tar tre timmar och tjugo minuter.

Återstår att säga att dirigenten Friedemann Layer fick fram den rätta och synnerligen lekfulla Mozartstämningen ur orkestern, som klingade mycket bra. En synnerligen god afton på operan, alltså, och nu har jag bara en fråga. Varför ger inte den finska publiken stående ovationer? I Sverige hade den här föreställningen fått det – men inte här. Märkligt!

Ulf Persson

Ulf Persson
09.03.2013 kl. 15:47

Ett spel om trafficking.

La Strada

Manus och regi: Martin Bahne

Medverkande: Mikko Kaukolampi, Amanda Löfman, Fabian Silén, Titus Poutanen, Thomas Weissman, Ragni Grönblom-Jolly

Teaterförening Mestola
Dianascenen
Premiär 7.3.2013


Ett par toner från Les Misérables, och så går tankarna direkt till samhällets olycksbarn. En snutt av Gelsomina på slutet, och så går tankarna i stället till Fellinis film La Strada som ju inspirerat upphovsmannen Martin Bahne. Själv tänker jag på Lukas Moodyssons synnerligen gripande film Lilja 4-ever. Ämnet för pjäsen är trafficking, ett av vår tids absolut vidrigaste brott.

Man kan direkt konstatera att Martin Bahnes korta, en timme och tjugo minuter, föreställning på Dianascenen är viktig men problemet är att den inte når de riktiga djupen. Till det är helt enkelt personteckningen och den dramatiska berättelsen för tunn. Dock känns Amanda Löfmans porträtt av huvudpersonen, rumänska Mina, helt rätt. Löfman är utmärkt och förmedlar med små medel Minas utsatthet och desperation. Man lider verkligen med henne, och i detta ligger naturligtvis en viktig poäng.

Det börjar med systern Rosas död och slutar med Minas egen. I denna klara linje finns ett spel om förtvivlan, utnyttjande, förnedring och undergång. Mina är i inledningen en ensamstående mor utan försörjningsmöjlighet. Så plockas hon upp av hallicken Pano, Fabian Silén, lovas arbete och uppehållstillstånd och så börjar det som tämligen omedelbart ska bli en resa mot helvete och undergång. Det hemskaste är naturligtvis att detta är scener som på riktigt utspelas i vår värld. Varje dag! Fast förmodligen värre, och man kan fråga sig varför man inte kan komma åt denna form av brottslighet och kvinnoförnedring. Det är den fråga jag bär med sig från den här föreställningen! Varför görs ingenting? Varför vidtas inga kraftfulla åtgärder mot trafficking? Eller bryr vi oss inte?

Spelet som försiggår i Dianascenens tämligen kala black box pendlar mellan djupaste allvar och rena groteskerier. Riktigt rolig är karaokescenen från färjan Cinderella. Den var helt enkelt på pricken! Dessutom fungerade den som ett slags ”comic relief” till hemskheterna. Det här är ju ett grepp som inte minst William Shakespeare använde sig av, så Bahne är onekligen i gott sällskap.
Avslutningsvis. Pjäsen väcker viktiga frågor men når inte riktigt ända fram.

Ulf Persson

Ulf Persson
09.03.2013 kl. 11:53

Kraftfullt familjedrama!

En familj

Av Tracy Letts

Översättning: Louise Amble
Regi och bearbetning: Joakim Groth
Scenografi: Erik Salvesen

Medverkande: Sue Lemström, Mikael Andersson, Max Forsman, Marcus Groth, Beata Harju, Anna Hultin, Veronika Mattsson, Cecilia Paul. Mitja Sirén, Kent Sjöman, Åsa Wallenius, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt

Svenska Teatern, Stora scenen, Premiär 2.2.2013

På Svenska Teatern djupdyker man just nu i den traditionella och på alla sätt dramatiskt givande psykologiska realismen. På Amos går fortfarande den moderna klassikern Vem är rädd för Virginia Woolf? av Albee, och på stora scenen har vi sedan ett par veckor tillbaka något som väl kan betraktas som en samtida efterföljare - amerikanen Tracy Letts drama En familj i följsam översättning av Louise Amble. Dramatikern Letts går alltså i goda fotspår. Man anar hos honom även influenser av såväl O’Neill som Miller. En familj är ett rejält kraftfullt drama alltså, och föreställningen blir också något av en lång dags färd mot natt. Letts tar nämligen gott om tid på sig. Föreställningen är på tre timmar och en kvart.

Uppsättningen på Svenska Teatern i regi av Joakim Groth är gedigen i alla sina delar. Scenbilden, signerad Erik Salvesen, är ytterst realistisk för att inte säga naturalistisk och visar ett hus i flera våningar i genomskärning. Ett imponerande scenbygge, där det sedan spelas på alla plan.

Pjäsen En familj är inte originell i sitt ämnesval – en dysfunktionell familj. Det har vi sett förr, vilket inte på något sätt förringar den dramatiska kraften. Här handlar det om familjen Weston. Plats ett hett Oklahoma. Första scenen visar familjens överhuvud: poeten och läraren för att inte säga alkoholisten Beverly Weston, Kent Sjöman. Medan han konsumerar avsevärda mängder whisky (jämför Virginia Woolf!) håller han en monolog för den nya tjänsteflickan Johnna, Cecilia Paul. Johnna är indian, men det får man inte säga, ty det är inte politiskt korrekt. Letts låter förresten Johnna i pjäsen bli något av en symbol. Det är hon som är styrkan. Ursprungskraften. Hon indianen, ursprungsamerikanen. När allting krackelerar finns hon kvar. Det är snyggt.

Så försvinner Beverly Weston, antas efter kort tid död, och den stora familjen samlas enligt klassiskt snitt. Det är med andra ord dags för sanningar. De kommer! Det är nu dags för ett riktigt imponerande persongalleri, alla med sina problem. Från den unga tonårstjejen, Jane, Beata Harju, till familjens nya överhuvud Violet Weston, Sue Lemström. Medan Beverly ägnade sig åt whisky, är piller Violets tröst. Hon tycks också ständigt mer eller mindre omtöcknad. Sen har vi tre systrar (Tjechov!) dvs Beverlys och Violets barn: Barbara, Anna Hultin, Ivy, Hellen Willberg, och Karen, Åsa Wallenius. Lägg därtill Violets syster Mattie Fae Aiken, Veronika Mattsson, med man Charlie, Marcus Groth, och son, Lill-Charlie, Niklas Åkerfelt, så är persongalleriet nästan klart.

Och långsamt byggs dramat upp enligt känt mönster för att sedan explodera i framför allt en uppgörelse mellan Violet och Barbara. Den uppgörelsen slår det verkligen gnistor om. Hårtestarna ryker på stora scenen, och det är mitt i bedrövelsens mörker mycket njutbart. Denna veritabla känsloexplosion för onekligen tankarna till uppgörelsen i Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?. Lysande spel från både Sue Lemström och Anna Hultin! En alldeles speciell applåd för den senare, som verkligen har det mycket tufft på Svenska Teaterns scener just nu!

Överhuvudtaget är En familj ytterst välspelad på alla händer. Ensemblespel när det är som bäst! En föreställning som är ett måste för alla vänner av gedigen teaterdramatik i den psykologiska realismens tradition!

Ulf Persson

Foto: Cata Portin

Ulf Persson
06.03.2013 kl. 11:19

Kungen - gott spel i svag pjäs!

Kungen

Av Timo Harakka och Antti Karumo

Översättning: Mårten Westö
Regi: Milko Lehto
Scenografi: Alisha Davidow

Medverkande:Carl-Kristian Rundman, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Taisto Oksanen, Elin Petersdottir, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Jan-Christian Söderholm, Joachim Wigelius

Lilla Teatern, Helsingfors
Premiär 1.3.2013


Det finns uppenbarligen en fascination med att avbilda äkta människor på scenen. Inte minst gäller denna tendens stadsteatern i Helsingfors, där vi den senaste säsongen kunnat möta flera stycken alltifrån den stammande engelske kungen George VI till Kekkonens kvinnor Sylvi och Anita, Marimekkos grundare Armi Ratia och nu alltså finansmannen Björn Wahlroos. Till skillnad från de föregående är dock Wahlroos i hög grad levande, och tanken att sätta honom på scenen får onekligen ett drag av nyfiken veckotidningskittling över sig.
Pjäsen ”Kungen” av Timo Harakka och Antti Karumo ställer en intressant fråga. Vad hjälper det människan om han har aldrig så mycket pengar om han inte gör ett avtryck för eftervärlden? Wahlroos vill inte bara bli accepterad av de stora ute i världen. Han vill sen lämna ett konkret spår efter sig. Detta kallas fåfänga eller ambition och här är pjäsens utgångspunkt.

Man talar ofta om den finlandssvenska ankdammen. I den utspelar sig pjäsen, och den är också pjäsens begränsning och svaghet. Enligt min mening hade de problem och frågeställningar pjäsen ställer upp vunnit på den allmängiltighet som ligger i att det inte handlar om kända människor. Nu begränsas man så till den grad att pjäsen utanför Finlands gränser torde bli tämligen ointressant. Själv var jag t ex tvungen att fråga en bänkgranne vem Leif Salmén är. Det hade, tycker jag, varit på sin plats att i programbladet skriva lite om huvudpersonerna Salmén och Wahlroos. Det hade onekligen gjort denna skrift intressantare än alla dessa skådespelarbiografier.
Handlingen i ”Kungen” utspelar sig på Åminne herrgård, som en gång tillhörde Gustaf Mauritz Armfelt, kung Gustav III:s gunstling, men som sedan år 2000 tillhör finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos. I gustaviansk anda ska här bli en storstilad maskeradfest med Wahlroos som kung i Gustav III:s anda och kostym, trots att den svenske kungen, i Pia Runnakkos gestalt, faktiskt dyker upp.  Allt verkar upplagt för förhärligandet av kung Wahlroos men något fattas. Gustav III hade sin Bellman, någon som hyllade honom. Det har inte kung Wahlroos som nu vill bjuda sin gamle vän men nuvarande antagonist (det är här man är förlorad om man inte bott i Finland!) journalisten och författaren Leif Salmén men denne vill hellre delta i en frågesport. Konflikt alltså! Slutet bjuder på en god överraskning men går sedan över styr.

”Kungen” innebär gott spel i svag pjäs. Carl-Kristian Rundman, som vi tidigare kunnat se i ”Kungens tal” är porträttlik till den grad att det går ett sus i salongen, när han visar sig. Rundman är en god Wahlroos med föredömlig diktion. Antagonisten Leif Salmén, som hållit fast vid ungdomens ideal, görs med kraft av Niklas Häggblom. Joachim Wigelius som historieprofessor Matti Klinge är ytterst sevärd.
Förnöjsamt och smålustigt men inte mer. Dock hade man kunnat nå djup i ”Kungen”. Det gör man dock inte. Tyvärr.

Text: Ulf Persson

Foto: Tapio Vanhatalo

Ulf Persson
03.03.2013 kl. 13:07

Eurydike - härlig teaterupplevelse!

Eurydike

Text: Sarah Ruhl
Finsk översättning: Michael Baran
Regi: Yana Ross
Scenografi och dräkter: Zane Pihlström, Ljudplanering: Antanas Jasenka, Ljusplanering: Aslak Sandströmm, Videon: Petri Tarkiainen, Masker: Laura Sgureva, Petra Kuntsi och Eija Hakkarainen.

Medverkande: Antti Pääkkönen Harri Nousiainen Juha Muje Petri Manninen Pirjo Luoma-aho Terhi Panula Emmi Parviainen (TeaK), Saska Pulkkinen (TeaK), Jesse Vinnari (TeaK)

Lilla scenen
Nationalteatern, Helsingfors. Premiär 20.2.2013

Ibland har man tur. Som nu när jag råkade välja en föreställning med textning på engelska och ryska, där åtminstone det förra hjälpte. Tack Nationalteatern! Vilken utmärkt idé tycker säkert alla vi som – än så länge – har begränsade kunskaper i finska. Får man stillsamt föreslå att detta kan finnas även på andra föreställningar?

Ibland har man lyckan att uppleva teaterupplevelser som skakar om och gör en glad och upplyft i anden och som man tar med sig ut. Eurydike, skriven an den prisbelönta amerikanska författaren Sarah Ruhl och i regi av Yana Ross, är just en sådan föreställning. Innovativ, tragisk och komisk på samma gång, annorlunda.

Historien är den antika dvs den passionerade kärlekshistorien (här inte minst fångad av en rejäl sexscen i duschen) mellan musikern och sångaren Orfeus och nymfen Eurydike. Hos Ruhl är dock handlingen förflyttad till en obestämd nutid. Orfeus är musiker och Eurydike en passionerad bokälskare och absolut ingen mesig nymf utan en modern kvinna som vet vad hon vill. Här är det faktiskt hon som bestämmer sig för att stanna kvar i underjorden. Den misslyckade vandringen upp avslutas förresten med ett härligt uppfriskande gräl. Så gick det med den kärleken och den återföreningen!

Sceniskt är detta en föreställning med många goda infall och idéer. Tacka regissören Ross för det! Man utnyttjar framför allt institutionsteaterns möjligheter i form av projektioner, spel utanför salongen och fyndiga scenlösningar. Lustiga är underjordens talande stenar, som lägger sig i handlingen på ett komiskt sätt. En fiffig idé av Ruhl som förvaltas väl av regissören Ross.

Man njuter av gott spel på alla händer. Speciellt plus för de finstämda scenerna mellan Eurydike och hennes pappa. Av någon anledning kom jag att tänka på Wotan och Brünhilde i Wagners Valkyrian. En gränslös faderskärlek mitt i all tragik, alltså. Det var fint.

Föreställningen frågar: vad kommer människan ihåg att glömma? Jag skulle vilja vända på det och fråga vad jag kommer ihåg att inte glömma? Svaret på den frågan är lätt. Den här föreställningen av Eurydike!

Text: Ulf Persson

I bilden: Emmi Parviainen. Foto: Tuomo Manninen.

Ulf Persson
24.02.2013 kl. 12:53

Lång teatervandring

Oskuld

Av Dea Loher
Regi: Erik Söderblom
Översättning: Maria Tellander

Rum, ljus: Kaisa Rasila
Rum, ljus: Anna Pöllänen
Kostym: Monika Hartl
Ljuddesign: Kristian Ekholm

Medverkande: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Grundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita

Viirus
Klockriketeatern
Premiär 15 februari 2013

Foto:Cata Portin
Är sedan snart två år tillbaka ständigt på upptäcktsfärd i Helsingfors teaterliv. Vad gäller de svenskspråkiga scenerna så är naturligtvis Svenska Teatern störst. Därmed inte utan kvalitativ konkurrens. Uppstickande och god sådan ger definitivt Viirus och Klockriketeatern. När dessa två nu går samman i uppsättningen av Dea Lohers pjäs Oskuld väntar man sig att det ska bli en enastående teaterupplevelse. Riktigt så blir det dock inte.
Det är alltid givande att diskutera utifrån termerna form och innehåll. Innehållsmässigt är den tyska dramatikern Dea Lohers Oskuld en fragmentarisk pjäs med short cuts-estetik, som styckevis och delt speglar människans vilsenhet och utsatthet i vår moderna värld. So far so good.
Formellt väljer regissören Erik Söderblom att bokstavligen följa det fragmentariska hos Loher och bryter upp teaterupplevelsen. Konkret betyder det att man som åskådare under nästan tre timmar får vandra genom hela teaterhuset vid Sjötullsgatan. Från scen till scen. Från spelplats till spelplats.
Kan förstå att regissör och ensemble vill bryta tittskåpsteatern och inkludera åskådarna i det fragmentariska skeendet. Problemet är att resultatet blir det motsatta. Man exkluderar. Först genom att själva upplägget begränsar antalet åskådare. Nu kan man endast ta ett trettiotal åt gången. Det är det ena. Det andra är att husvandringen i trånga utrymmen exkluderar dem med begränsad rörlighet. Halta och lytta göre sig med andra ord inte besvär. Hur har man tänkt här?
Enskilda öden etsar sig fast i föreställningen. Mötet mellan den blinda Absolut, Maria Ahlroth, och den illegala invandraren Fadoul, Viktor Idman. Här slår det verkligen gnistor! Likaså i spelet mellan Rosa, Jessica Raita, och Pelle Heikkiläs Franz och Niklas Grundstroems festliga fru Zucker. Plus genomgående för spelet!
Till sist två frågor. Varför dessa poplinrockar? Varför dessa masker? Man lämnar huset vid Sjötullsgatan aningen förvirrad. Det kanske var det som var meningen?

Ulf Persson

 

Ulf Persson
16.02.2013 kl. 10:04

Missa inte Chaplin!

Chaplin

Dramatiker: Christoffer Mellgren, Johan Storgård
Regi: Sven Sid
Scenografi och dräkter: Hanne Horte
Ljus- och videodesign: Mia Erlin
Ljuddesign: Andreas ”Stanley” Lönnquist
Musiker: Peter Achrén

I rollerna:
Kristofer Möller (Chaplin den äldre)
Patrick Henriksen (Chaplin den yngre)
Thomas Backlund, Nina Hukkinen, Simon Häger, Josefin Reinhard

Svenska Teatern, Helsingfors, Amos. Premiär 23.1.2013

Svenska Teaterns föreställning ger oss under två timmar både människan och underhållaren Charlie Chaplin.

Någonstans i mitt inre hör jag låten ”Smile” i Nat King Coles sammetslena version. Det är en fin melodi. Romantisk, sentimental, mjukt insmickrande. Låten dök förresten upp i frågeprogrammet På spåret härom sistens, och då frågade man efter upphovsmannen. Rätt svar var Charlie Chaplin men det var det visst ingen som kunde.
Tänker på det här, när jag sitter på Svenska Teaterns scen Amos och ser deras nya pjäs Chaplin skriven av Christoffer Mellgren och teaterns chef Johan Storgård. Det här är en alldeles utmärkt föreställning. Sympatisk och välspelad och ett gott alternativ för besökare i Helsingfors med svenskspråkig teater i blick. Pjäsens upplägg med den gamle Chaplin som ser tillbaka på sitt liv och sin karriär är måhända inte världens originellaste men fungerar utmärkt. Lägg därtill filmklipp från t ex Moderna Tider och Chaplins pojke (vilken hjärtskärande blick!), musikackompanjemang och en begåvad ensemble, som allt tillsammans gör att jag sitter och undrar om inte detta är något av det bästa jag sett på Svenska Teatern under mina snart två år i Helsingfors.
Föreställningen leder då och då tankarna till Richard Attenboroughs film från 1992. Inte minst gäller det scenen när den mycket unge gossen Chaplin spontant hoppar in för sin mamma på varietéscenen i London. Hon blir utbuad men han gör succé. Och på den vägen är det. Resten är historia. På Amos får man med det mesta under de två timmar föreställningen varar. Hollywood, den lille luffaren, ljudfilmen, kvinnorna, den monumentala succén, beskyllningen för antiamerikansk verksamhet, upprättelsen. Och så Oona. Oona O’Neill!
Oona var 30 år yngre och med henne fick Chaplin åtta barn, varav det mest kända heter Geraldine Chaplin. En kul detalj är att i filmen Chaplin spelar Geraldine Charlies mamma alltså sin egen farmor! Det är hon som blir utbuad. Genom Oona har vi sedan en koppling mellan Chaplin och Dramaten i Stockholm. Hon var nämligen dotter till dramatikern Eugene O’Neill, som testamenterade sin mest kända pjäs Lång dags färd mot natt till Dramaten som tack för att de spelat hans tidigare pjäser. Och så gillade han svensk dramatik. Tack Strindberg!
Och på Amosscenen på Svenska Teatern i Helsingfors ger Kristofer Möller och Patrick Henriksen oss en väl sammansatt och personlig bild av människan Charlie Chaplin bakom luffarmasken. Det är styvt gjort. Man bär föreställningen med sig ut från teatern. Den värmer i den finska vinterkylan.
Charlie Chaplin dog på juldagen 1977 i sitt hem i Schweiz 88 år gammal.

Ulf Persson

Ulf Persson
10.02.2013 kl. 11:52

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.