Bloggposter

God komedi på engelska!

 

The Memory of Water

 

Av Shelagh Stephenson

 

Regi: Anna Rawlings och Pauliina Munukka

Producent: Joan Nordlund

 

Medverkande: Christopher Sloan, Zoë Chandler, Giorgia Chizzoni, Stina Halmetoja, David Rogers

 

Andorra

Eriksgatan 11

Helsingfors

Premiär 5 maj 2014

Spelas till och med 11 maj

 

 

Pjäsen The Memory of Water av Shelagh Stephenson tillhör en inte helt ovanlig grupp komedier, nämligen den där lustigheter har ett synnerligen stort allvar i botten. Sanningar sägs här ofta i form av verbal pajkastning, skeletten i garderoberna kommer fram ackompanjerade av såväl skratt som gråt, och på slutet kan man sedan tala om viss förståelse och försoning.

På det sättet är Stephensons pjäs inget märkvärdigt stycke och tillhör väl inte heller de tyngre i branschen. Det som gör den lite originell är det faktum att det står tre systrar i centrum, tre systrar som för övrigt står så långt från Tjechovs längtande och vemodiga systrar man kan komma. De tre, Mary, Zoë Chandler, Catherine, Ghiorgia Ghizzoni, och Teresa, Stina Halmetoja, har trots det biologiska faktum att de är syskon, inte så mycket gemensamt, inte ens samma barndomsminnen, visar det sig, och de har nu samlats av en lika naturlig som sorglig anledning. Deras mamma är död. Man måste ordna begravning. Systrarna samlas och dramat kan börja

In på scenen kommer så småningom även Marys synnerligen gifte pojkvän Mike, Christopher Sloan, samt Teresas man Frank, David Rogers. Dags för andra relationskonflikter. Sen är det naturligtvis aningen originellt att även den nog så döda mamman dyker upp i ett par scener med Mary. Ett trick som man kanske inte sett sedan Noel Cowards glada komedidagar. Till avdelningen originella inslag hör också det faktum att man (mest Teresa) dricker rejält och röker på (alla systrarna) samt – nästan – ägnar sig åt sex (Mary och Mike). Yngre och aningen känsliga personer varnas.

Allt som allt innebär uppsättningen av The Memory of Water ett par timmars god underhållning med överlag synnerligen gott spel. Dubbelregissörerna Anna Rawlings och Paulinna Munukka har tillsammans med sin begåvade ensemble väl utnyttjat pjäsens kvalitéer. Efter en lite tveksam inledning (på premiären) nådde man sedan raskt fram till såväl komiska som tragiska ögonblick av gott märke. Det var skratt och riktiga tårar med andra ord. Härligt! Jag är inte så lite imponerad.

Sen är det naturligtvis en bedrift att så väl kunna utnyttja det något smala utrymme som scenen på Andorra, egentligen en biograf, erbjuder. En eloge!

Jag har i andra sammanhang nämnt att jag är imponerad av det faktum att Finn-Brit Players kan erbjuda amatöruppsättningar av så god kvalité som det faktiskt är fråga om. Uttryckt på annat sätt menar jag att engelskspråkiga teaterföreställningar borde kunna vara ett lika välkänt som naturligt inslag i teaterlivet i Helsingfors. Men man måste känna till dem! Ut och gör reklam – bland skolor och bildningsförbund. Överallt! Det räcker inte med vännerna på Facebook. Ni förtjänar en större publik!

 

Ulf Persson
06.05.2014 kl. 11:06

Utsökt La Bohème

 

La Bohème

av Giacomo Puccini

Dirigent: Michael Güttler
Regi: Katariina Lahti
Scenografi: Mark Väisänen
Kostym: Anna Sinkkonen


Puccinis opera om de fattiga konstnärerna i Paris och deras penning-och kärleksbekymmer är som bekant en ständigt återkommande publikfavorit på världens operascener. Just nu kan man till exempel njuta av La Bohème på operan i Malmö, på Metropolitan (direktutsändning digitalt lördagen 5.4 och repriser veckan därpå) och alltså också här i Helsingfors. Det är bara att tacka och ta emot.
Nationaloperans uppsättning är en konstnärlig fullträff! Så enkelt kan det sägas. Det är en uppsättning som väl tar till vara på operans alla kvalitéer på såväl det visuella som det vokala planet. Stämningen infinner sig också direkt, ty här faller snön så vackert i öppningsscenen och man riktigt känner hur kallt det är. Inte konstigt att de fattiga konstnärerna eldar upp en mindre bra pjäs bara för att hålla värmen.
På julmarknaden i den andra akten vimlar det av folk i de mest fantasifulla kostymer jag sett på länge. Det är rena karnevalsstämningen. Stort plus till Anna Sinkkonen som skapat detta härliga överdåd. Stort plus också för scenografen Mark Väisänen som ligger bakom en scenografi som väl utnyttjar institutionsteaterns tekniska möjligheter för att få fram dramat. Konstnärernas vindsrum ligger här bokstavligen en bit upp, vilket ser nog så realistiskt ut. Vagnar kör på spår i den andra aktens folkfest, då också ett jättestort belyst hjul syns samt en julgran som sänks ner. Det är mycket snyggt.
Regissören Katariina Lahti har med försiktig hand flyttat fram handlingen men den är dock fjärran från den tid som reklamfotot  (Borgbacken på 50-talet?) låter oss ana. Lahti låter Mimi, en utmärkt Marjukka Tepponen, blåsa ut sitt eget ljus på väg upp till Rodolfo, Zach Borichevsky (god och bärande tenor). Det är en variant som jag nog inte sett förr men den handlingen låter oss ju ana att mötet mellan de två var allt annat än en slump. Samspelet mellan Tepponen och Borichevsky är av god romantisk klass. De är ett trovärdigt vackert par, och vokalt är de härligt samsjungna.
För det är ju så att Puccinis La Bohème är något av det vackraste man kan höra på en operascen. Handlingen kan som bekant leda tankarna lite till Verdis La Traviata, som ju också handlar om kärlek med diverse förhinder och där hjältinnans hostande – precis som här – tidigt låter oss ana det tragiska slutet. Båda operorna är bitterljuva handlar om det eviga temat kärlek och död och försoning och båda innehåller helt fantastisk musik men - det är frågan om inte Puccini och La Bohème tar priset.
Tepponens Mimi och Borichevskys Rodolfo kompletteras väl av Marcellos, Stephen Gadd, och hans Musetta, Siphiwe McKenzie. Här finns både dramatisk krut och vokalt välljud. Kvartetten i slutet av den tredje akten var för övrigt en av operans absoluta höjdpunkter. Och McKenzies vals i den andra akten sitter som en återkommande slinga i huvudet så här dagen efter. Ett betyg så gott som något.

 

Ulf Persson

Johan Finne
03.04.2014 kl. 10:16

Vart tog Gogol vägen?

Kappan

Av Gogol

Manus: Esa Leskinen, Sami Keski-Vähälä
Regi och översättning: Mitja Sirén
Scenografi och dräkter: Mitja Sirén

Medverkande: Kent Sjöman, Max Forsman, Sophia Heikkilä, Simon Häger, Kristofer Möller, Birthe Wingren

Svenska Teatern
Amos
Premiär 22.3.2014

Gogols berömda novell Kappan har som bekant inspirerat många och med mycket skiftande resultat. Ett synnerligen berömt och gott svenskt exempel är Hjalmar Söderbergs novell Pälsen, som är en kort och tragisk historia. Precis som Gogols novell. Det ska finnas en närmast hjärtskärande tragik. Det är det som det hela historien går ut på.
När teamet Esa Leskinen, Sami Keski-Vähälä och Mitja Sirén på Svenska Teatern ger sig på Gogol, så blir det inte riktigt så. Man gapar nämligen över så mycket att hela berättelsens klara struktur går förlorad, ty det verkar som om man inte riktigt vetat vilket dramatiskt ben man velat stå på. Komedi, fars eller tragik. Resultatet kan väl närmast beskrivas som en sekamelska, där resultatet endast räddas av de agerande som kämpar på tappert. Och tappert blir det verkligen med dessa ständiga rollbyten.
Problemet med Svenska Teaterns uppsättning är att man i sin iver att vara modern och framåt nästan fullständigt glömt bort Gogol. Tjänstemannen Akaki Akakievitj (man har behållit hans namn bland alla finnar och en dansk) finns där och går som en arbetets hjälte igenom historien fram till det tårdrypande och sentimentala slutet, som förresten helt avviker i tonläge från det högljudda komedispelet för att inte säga buskisspelet. Möjligen har man här sneglat på Chaplins sluttal i filmen Diktatorn och precis som där hänger talet inte riktigt ihop med det övriga hur välment det än är.
Vad vill man nu säga med den här versionen av Kappan? Vill man göra en genomgång av Finlands affärer under de senaste 50 åren? Om så – vad skulle man med Gogol till? Man hade kunnat göra en mycket bättre pjäs på temat det finska folkhemmets uppgång och fall utan honom. Eller vill man något annat? Det dunkelt sagda är som bekant det dunkelt tänkta.
Det finns en bok och film som i original heter Being There och i svensk översättning heter den Välkommen Mr Chance. Den handlar om en trädgårdsmästare som går omkring och uttalar plattityder om trädgårdsodling och dessa plattityder blir till det högsta politiska sanning. Samma tema används i en scen här. Akaki håller tal och nämner att han älskar potatis. Detta uttalande höjs också till högsta möjliga sanning. Det är ironiskt och lite fiffigt.
Smålustiga inprickningar och gott spel räddar situationen. Till vissa delar är föreställningen i sanningens namn rätt underhållande, även om man sitter och undrar vart den är på väg. På pluskontot finns också en fin och öm scen, och det är när Akaki följer en ung dam hem och sjunger och spelar för henne. Då plötsligt blir här ett djup man saknat innan.
Det står i det ytterst bristfälliga programmet att föreställningens längd är lagom. Det är inte riktigt sant. Trots alla scen- och kostymbyten känns tiden stundtals för lång, vilket inte är bra. Man hade behövt strama upp och ”kill your darlings”. Den danske bankmannen blir till exempel något prövande i längden.
Trots lite skratt då och då sitter man och undrar en sak hela tiden - vart tog Gogol vägen?

Ulf Persson
27.03.2014 kl. 18:42

Lysande och tankeväckande!

Timo Teräväinen Suomen Kansallisteatteri

Luolasto


Av Laura Ruohonen
Regi: Laura Ruohonen
Scenografi: Kati Lukka
Kostym: Tarja Simonen
Ljus: Ville Toikka

Medverkande: Alma Pyösti, Martti Suosalo, Sari Mällinen, Petri Manninen, Emilia Kokko, Markku Maalismaa, Helmi-Lenna Nummela, Heikki Pitkänen, Katja Salminen

Stora scenen
Nationalteatern
Premiär 5.3.2014


Uppsättningen av Laura Ruohonens pjäs Luolasto i regi av författaren är ett ypperligt exempel på teaterns magiska kraft. Jag är mycket tacksam för detta, eftersom mina kunskaper i finska är begränsade, vilket gör att jag missar mycket av ordens valörer. Jag får i stället koncentrera mig på det yttre skeendet dvs den grottvärld som visas, och den är inget mindre än lysande. Närmast magisk.

Scenen föreställer inte en grotta – den är en grotta! Hissar går upp och ner, man klättrar (ser stundtals livsfarligt ut!) längs grottväggarna och ljuset skimrar (plus för ljussättningen). Resultatet är en utsökt och skön mix av realism och poesi, där man utnyttjat en institutionsteaters alla möjligheter. Gott så! Slutscenen med sina till synes tusentals flaskor som hänger i taket är en utsökt skönhetsupplevelse. Ett konstverk i sig själv.

Ruohonens pjäs tar upp den allvarliga och i Finland tyvärr aktuella frågan om kärnavfall. Kan man gräva ner avfallet i en grotta, stänga grottan och sedan glömma hela saken i 100 000 år? Kärnkraft ger som bekant energi i ett tiotal år medan avfallet alltså finns där i 100 000 år, vilket är en svindlande tidsperiod som är så svindlande att den helt enkelt inte existerar. Vi talar tid och vi talar ansvar, där vi i vår begränsade och tekniska syn tror att vi är kloka. Det är vi inte.

Ruohonen låter teknikens rationella syn representeras av ett gäng käcka och bitvis komiska ingenjörer med den hurtfriska chefen, Sari Mällinen, i spetsen. Det här gänget är inga onda typer. De gör sitt jobb, och de gör det så gott de kan. Farligare är då de allvetande politiker som i projektioner uttalar sig på ett sätt som vi hört så många gånger i verkligheten. Och vad ska man säga om en kommun som står på tårna och vill ta emot kärnavfall? Man behöver ju arbetsplatserna och man behöver inkomsten. Hur stor är den förresten? Trettio silverpenningar?

Tiden och historien representeras av de tre poetiska föredettingarna som finns i grottan. Luolasto är ingen helt realistisk pjäs och det är man tacksam för. Ruohonen bjuder i stället på överraskningar i detta spel, där poesin och skönheten kontrasteras mot den krassa verkligheten med teknik och politik. Här finns en skärningspunkt, där man som åskådare verkligen tvingas tänka till. Eftertankens kranka blekhet.

Så har vi den bräckliga kärlekshistorien mellan grottvakten, Martti Suosalo, och den unga grottforskaren, Alma Pöysti. Mellan dem finns scener av ömhet och passion. En kärleksscen, där de två hänger i luften och Pöysti till och med upp och ner, förde mina tankar till en föreställning av Romeo och Julia i ett samarbete mellan Dramaten och Cirkus Cirkör. Nu, liksom den gången, hade scenen samma effekt på mig. Jag vågade knappt titta.
Luolasto är en lysande och tankeväckande teaterupplevelse!

Ulf Persson
07.03.2014 kl. 12:17

Roligt, allvarligt och lysande spel!

I sista minuten


Komedi av Carin Mannheimer

Regi: Maria Sid
Scenografi: Erik Salvesen

Medverkande: Veronika Mattsson, Christina Indrenius-Zalewski, Sue Lemström, Thomas Backlund, Mikael Andersson, Hellen Willberg, Ann-Louise Lönnquist

Svenska Teatern.
Stora scenen
Premiär 26.2.2014


Vridscenen snurrar, och vi ser det inre av en stor och fin paradvåning (plus för snygg scenografi av Erik Salvesen!). Det är som en doft av den tid som flytt. Så nära och ändå så avlägsen. I bakgrunden hörs smäktande tangotongångar av Astor Piazzolla, där också musiken bidrar till att ge en känsla av förfluten tid och svunnen passion. Det är en god atmosfärskapande inledning.

Dylan Thomas skrev dikten ”Do not go gentle into that good night”, där han säger att gamla människor i stället för att snällt tystna och sakta tyna bort i stället bör ”burn and rave at close of day”. Det vill säga föra ett ordentligt liv i alla betydelser av ordet. Det är ju inte fel att påstå att Carin Mannheimer låter sina huvudpersoner i komedin ”I sista minuten” följa detta råd av Dylan Thomas. Det är med andra ord ordentligt liv i luckan. Bra så! Här finns många komiska poänger att hämta, och man tar vara på de flesta.

Man kan också säga att hur svensk pjäsen än är (här försiktigt överförd till Helsingfors), så finns det någonting mycket traditionellt brittiskt över komediupplägget. Det handlar om tre gamla damer som lever på minnen och lite oförrätter samt träffas på bridgeluncher, som för övrigt är i farozonen eftersom den fjärde vid bordet precis definitivt lämnat dem. Man träffas också vid begravningar, där änklingarna går åt lika fort som smörgåstårtan, men damerna vägrar att finna sig i att livet snart skulle vara slut. Det vilar något djupt sympatiskt över hela uppsättningen, där man dock i sanningens namn går lite på tomgång i den första akten. Man sitter då och undrar vart man är på väg. Publiken tar emellertid spelet till sig och småskrattar gärna och ofta. Ett gott tecken. Man bjuds på god underhållning på Svenska Teatern.

Det som lyfter komedin är inte minst det snärtiga språket, som måhända inte är helt realistiskt men bitvis synnerligen vasst och komiskt. Framför allt är ”I sista minuten” en bländande uppvisning, en veritabel ”tour de force”, av aktriserna Veronika Mattsson (Marianne), Christina Indrenius-Zalewski (Annlouise) och Sue Lemström (Solveig). Spelet för att inte säga samspelet är av yttersta klass. Bravo! Av någon anledning ger man inte stående ovationer i Finland men här hade det definitivt varit på sin plats.

Som en katalysator i skeendet fungerar den kommunala fixaren Staffan, Mikael Andersson, en vänlig typ som man som gammal gärna vill ha i sin närhet. Han dyker upp för att fixa en glödlampa men sätter snart nog igång skeenden. Det är mycket trevligt. Staffan är en sympatisk typ, som Mikael Andersson gör med värdighet och sympati. När fixaren Staffan under ett par sekunder tråder en dans med Veronika Mattsons Marianne sitter jag och önskar att uppsättningen ville lämna realismen och för ett ögonblick gå över till en nostalgisk och romantisk surrealism men så sker tyvärr inte.

Den nyblivne änklingen Per, Thomas Backlund, tar man gärna emot i bridgegänget. Det är väl bara ett fel med Per. Han spelar inte bridge. Backlund kompenserar dock denna brist hos Per med sympati och vänlighet. Sen bjuder han på en god överraskning.
Åldringsvård diskuteras som bekant livligt i såväl Finland som Sverige. I valtider talar politikerna sig varma om valfrihet i vården, samtidigt som larmrapporterna kommer. I det sammanhanget är Mannheimers pjäs en frisk fläkt. Under den glättiga och repliksnabba ytan finns nämligen ett djupt allvar. Det handlar ju om en verklighet som förr eller senare drabbar oss alla.

Ulf Persson
02.03.2014 kl. 10:56

Viktigt ämne men svag pjäs

 

Kvinna till salu

av Jeanette Björkqvist m fl
Regi: Marcus Groth

Medverkande: Anna Hultin, Niklas Åkerfelt

Nicken
Svenska Teatern
Premiär 21 februari 2014


Vår tids slaveri heter som bekant trafficking eller människohandel. Unga kvinnor från fattiga länder lockas till oss i rika länder med löften om arbete. De faller för fagra tongångar och löften från lika fagra unga män, löftena bryts och så hamnar de hos oss i prostitution, misär och förnedring. Något som de naturligtvis inte skulle göra, om ingen köpte sex. Men det gör vi, vi köper sex och den lukrativa (för hallickarna) människohandeln fortsätter. Men ingen tycks göra något. Många fördömande ord från EU-politiker förekommer förvisso men ingen tycks ha förmågan eller viljan att riktigt ta i problemet.
Ett mycket starkt inlägg i debatten kring trafficking var Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever, som, baserad, på en sann historia berättade den tragiska historien om ryska Lilja som lockades till Sverige och hamnade i prostitution och förnedring. Moodyssons film är oerhört stark, och man bär den med sig länge. Jag tänker på den när jag sitter på Svenska Teatern. Det borde jag naturligtvis inte göra.
När Svenska Teatern väljer att ta upp en pjäs om människohandel och prostitution, så är det värt all heder och respekt. Pjäsen, som egentligen inte är någon pjäs, har fått den slående titeln Kvinna till salu. Det må vara hänt. Värre är, menar jag, att programblad och affischer visar en vacker halvnaken kvinnokropp, och den exploatering man vill debattera ägnar man sig alltså åt själv. Visserligen med viss dramatisk distans men ändå. Man utnyttjar kvinnokroppen. Det blir inte riktigt bra, för att nu uttrycka sig försiktigt.
Kvinna till salu är inte så mycket en pjäs som ett en timme långt debattinlägg, där två av teaterns skådespelare, Anna Hultin och Niklas Åkerfelt, går in och ur ett antal roller för att skildra livet hos den fiktiva och prostituerade Katja. Det är förvisso skickligt gjort men spelstilen är genomgående väldigt dämpad, så dämpad att det inte riktigt hettar till. Trots att skådespelarna stundtals tar i och flitigt använder våra vanligaste könsord (känsliga personer varnas) så vill det sig inte riktigt. Det hettar helt enkelt inte till, och jag sitter och funderar på om det inte hade varit bättre med en mer traditionell pjäs om Katja. Som det är nu förtar formen något av det fruktansvärda innehållet, och det är ju naturligtvis inte meningen.
Den stora förtjänsten hos den här produktionen är att den sätter ljuset på en kräftsvulst i vårt samhälle. Det är bra! Nu räcker det inte med att sätta ljuset på – man borde sätta en blåslampa på! Debatten, som man förresten inbjuds till efter varje föreställning, måste komma igång hos oss alla.  Man kunde kanske börja med att väcka politiker? Tarja Halonen satt framför mig på premiären. Kanske kan hon göra något?
Ulf Persson
23.02.2014 kl. 17:58

Spännande och välspelat!

Lauantai

av Ian McEwan

Regi: Irene Aho
Dramatisering: Eva Buchwald
Scenografi: Markus Tsokkinen
Ljus: Max Wikström

Medverkande: Kristiina Halkola, Johannes Holopainen, Markus Järvenpää, Maria Kuusiluoma, Petri Liski, Antti Litja, Seppo Pääkkönen, Ulla Raitio, Joonas Saartamo.

Nationalteatern
Lilla scenen
Premiär 12 februari 2014.


Det här blir full pott! Dramatiseringen av den engelske författaren Ian McEwans roman Saturday har blivit inget mindre än en konstnärlig fullträff på Nationalteaterns lilla scen. Föreställningen är intensiv, gripande och synnerligen välspelad, och man går från teatern ordentligt omskakad. Känslan sitter i länge. Det här är en teaterupplevelse som känns ända in under skinnet. Så ska det vara.
Måste erkänna att jag inte är någon större beundrare av Ian McEwan som författare men boken Saturday (Lördag) finner jag synnerligen givande, även om det stundtals är lite för mycket faktadetaljer, när det gäller neurokirurgen Henry Perownes arbete. Författaren McEwan redovisar flitigt sin research in i minsta detalj, vilket man till all lycka dragit ner på i pjäsen.
Boken och pjäsen skildrar sedan det som är tänkt att bli en helt vanlig lördag i denne Perownes liv. Det är tänkt att bli en fin lördag med squash, inköp, matlagning och en familjefest där man inte minst ska fira att den författande dottern kommer hem.
Vi befinner oss i den klart övre medelklassen i London, där man dricker sina drinkar och har kulturella och intellektuella diskussioner. Inte minst moraliska spörsmål tas upp i denna berättelse som utspelas i världen efter 9/11.
Men det finns en annan värld, som Perowne plötsligt och bokstavligt krockar med denna lördag. Någonting händer och någon vanlig lördag blir det inte. Tvärtom. Världen utanför tränger sig i slutet bokstavligen på. Det blir spännande och otäckt, och familjen Perowne ställs inför avgörande val. Det är som vilken deckare som helst.
Dramatikern Eva Buchwald har skickligt vävt samman inledningens squashmatch (plus för ljudet!) med en presentation av huvudpersonerna, där bakgrunder tecknas och karaktärer framträder. I bakgrunden dyker så småningom det överhängande hotet upp, och vi anar att något ska hända. Här hjälper scenografin av Markus Tsokkinen och ljussättningen av Max Wikström till att effektivt bygga upp dramatiken. Slutet blir otäckt och intensivt dramatiskt. Avslutningsvis lägger McEwan in ännu ett moraliskt ställningstagande, och man sitter och frågar sig om rätt och fel. Hur skulle man själv ha handlat?
Det här är en kort föreställning på knappt två och en halv timme inklusive paus och det är också en föreställning som känns oerhört intensiv. Det är också en i alla avseenden tät föreställning utan longörer. Inte en tråkig sekund!
Spelet är på alla händer av synnerligen hög kvalitet. Det känns därför inte meningsfullt att räkna upp alla medverkande. Det här en god ensembleinsats. En eloge!
Rekommenderas!

Ulf Persson
17.02.2014 kl. 19:35

Lysande ensemblespel på Viirus!

Gräset är mörkare på andra sidan

Baserad på Kaj Korkea-Ahos roman
Dramatisering: Christoffer Mellgren

Regi: Maria Lundström
Scenograf: Maria Lundström, Nicke von Weissenberg, Albert Sundström

Medverkande: Maria Ahlroth, Robert Enckell, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Robert Kock, Oskar Pöysti, Jessica Raita

Teater Viirus
Premiär 14 februari 2014

Har sagt det förr men en god sanning tål att upprepas, nämligen - det är alltid spännande att gå till Teater Viirus på Sjötullsgatan. Har lärt mig nu efter ett par år i Helsingfors att Viirus är en teater som aldrig väljer en enkel mainstream-lösning, utan ständigt letar nya uttryck oftast med synnerligen gott konstnärligt resultat. En föreställning, som jag minns med stort behag, var den suveräna Där vi en gång flått. En annan var föreställningen Tillsammans baserad på Lukas Moodyssons film.
Föreställningen Gräset är mörkare på andra sidan, byggd på Kaj Korkea-Ahos roman, vilken jag skam till sägandes inte läst, fortsätter den goda traditionen med högt ställda konstnärliga uttryck. Berättelsen är en dramatisk berättelse om att vända tillbaka i tid och rum, om uppgörelse och om försoning och med en myckenhet dramatik allt i god regi av Maria Lundström. Det är bitvis en riktigt spännande föreställning.
Hur Korkea-Ahos roman är uppbyggd vet jag alltså inte men teaterföreställningen använder sig av en teknik som är synnerligen vanlig nuförtiden, nämligen den uppbrutna kronologin. Fördelen med den är naturligtvis att åskådaren får glimtar av skeenden och själv får lägga pussel. Det blir som när man ser en deckare – man frågar sig hur allting hänger ihop. Nackdelen kan vara en plottrighet, speciellt om man som här blandar den uppbrutna kronologin med short cuts-estetik dvs scenerna är relativt korta och snabba, och skådespelarna får också spela olika personer. Som åskådare kan man då stundtals känna sig lite vilse. Mig hände detta i den första akten, då jag ibland satt och undrade över vadan och varthän. I den andra akten stramades dramatiken åt betydligt.
Att låta personer från det förgångna mötas för en uppgörelse är som bekant alltid intressant. På Svenska Teatern gick förra säsongen dramat En familj (nu filmaktuell) och på TV har vi just nu den svenska serien Blod är tjockare än vatten med bl a Jessica Grabowsky. Gräset är mörkare på andra sidan hör hemma i den här kategorin, människor med ett gemensamt förflutet måste på grund av en tragisk händelse mötas och ta ställning till ting som skuld, skam, hemligheter och rädslor. Det är intressant.
Scenen på Viirus är nästan kal och scenografin alltså sparsmakad. Det enda som är anmärkningsvärt är en stor ramp som då och då sänks. Man skapar stundtals ett sluttande plan, där agerandet delvis äger rum. Möjligen kan det i detta också ligga en psykologisk mening.
Det känns absolut inte meningsfullt att gå in djupare på handlingen. Inte heller att fördjupa sig i  enskilda rollprestationer. Hos Viirus har jag blivit bortskämd med ensemblespel på hög nivå, och så är det även nu. Gräset är mörkare på andra sidan är helt enkelt en uppvisning i fysiskt och psykologiskt spel på synnerligen hög nivå. Skickligt!
Ulf Persson
15.02.2014 kl. 10:39

Gripande drama!

Jenufa

Opera av Leos Janácek

Libretto: Gabriela Preissová
Dirigent: Jakub Hrusa
Regi: Olivier Tambosi
Scenografi och kostym: Frank Philipp Schlössmann

Medverkande: Karita Mattila, Jorma Silvasti, Jyrki Anttila, Päivi Nisula, Sari Nordqvist m fl

Finska Nationaloperans kör och orkester

Finska Nationaloperan

Premiär 24.1.2014

 

Slutscenen är oerhört gripande. Jenufa, Karita Mattila, och Laca, Jorma Silvasti, närmar sig varandra från var sin sida av scenen oändligt långsamt och försiktigt. Som om de till slut, trots allt, efter det att dramat nått sin fullbordan vill göra ett försök att tro på kärleken och en framtid tillsammans. Vi ser dem sträcka ut händerna mot varandra, gå mot varandra, och sen är alltså dramat slut. Ridån faller, och då blir det starka applåder och ett och annat bravorop. Dock inga stående ovationer, ty det har jag lärt mig nu. I Finland ger man inte stående ovationer. Synd. Här hade det verkligen varit på plats!
Janáceks opera Jenufa är, så vitt jag förstår, sällan spelad. Själv har jag aldrig någonsin sett den förr. Premiär, alltså. Att dJenufa är sällan spelad är egentligen märkligt, ty det är ett synnerligen kraftfullt drama till lika kraftfull men alls inte svår musik. Ingredienserna är klassiska och för närmast tankarna till en antik grekisk tragedi. Det handlar om kärlek, svek, död men också om försoning. Allt i ett närmast klaustrofobiskt instängt (fint gestaltat genom scenografin av Frank Philipp Schlössmann) samhälle. Det kan i princip vara var som helst, där samhällets instängdhet och tryck sätter sin prägel på människorna.
Jenufa älskar charmören Steva, Jyrki Anttila, men han sviker. Han är en slarver, en kvinnokarl med ingen heder i kroppen. I hemlighet och i skam föder Jenufa hans barn men han är inte intresserad. Vare sig av henne eller barnet.  Halvbrodernn Lacas stora sorg är att han alltid älskat Jenufa men hon har inte varit intreserad. Änkan Kostelnicka, som är Jenufas styvmor ser i Laca en möjlighet att skänka Jenufa en framtid, om hon nu vill ta honom, trots skammen. Allt hade kunnat bli bra – om det inte hade varit för barnet. Det är nu Kostelnicka väljer det oerhörda, och operan blir en grym tragedi. Det finns inget mera skamfullt än att döda ett barn men Kostelnicka väljer förtvivlat denna utväg. Här är vi så verkligen nära den antika tragedin vi kan komma, och effekten av tragiken är gastkramande. Det är alldeles tyst i salongen. Man håller andan.
Med den här produktionen (från Hamburg för övrigt) har Nationaloperan fått en riktig och välförtjänt succé. Inte konstigt då att alla föreställningar är slutsålda. Det är ju inte heller ofta som man har tillfälle att se Karita Mattila i en inhemsk produktion så det gäller att passa på. Själv hade jag möjlighet att se henne som Marie i Alban Bergs Wozzeck på Royal Opera House i London i höstas, och det var en magnifik produktion. Att möta henne igen här på Nationaloperan i Helsingfors är inget mindre än en ynnest. Mattilas Jenufa är synnerligen gripande, och med sin dramatiska och vackra sopran får Mattila fint fram Jenufas sårbara karaktär. Det är ett djuplodande och ömsint porträtt av en förtvivlad människa hon gör.
Det finns många dramatiska scener i operan. Flera finns i den andra akten, där Jenufa/Mattila spelar mot styvmodern Kostelnicka, som görs på ett oerhört gripande sätt av Päivi Nisula. Det blev helt rättvist stormande applåder för henne också. Solisterna i den här produktionen är överhuvudtaget i toppklass. Tenoren Jorma Silvasti, ny konstnärlig ledare för operafestivalen i Nyslott, gör ett fint porträtt av den sympatiske Lac, och Jyrki Anttila är övertygande som den opålitlige charmören Steva.
Lägg därtill en väl och kraftfullt klingande orkester under ledning av den unge och dynamiske dirigenten Jakub Hrusa, en välklingande kör, som agerade lika lätt som någonsin kören i Nyslott. Tacka regissören Olivier Tambosi för det.
En mäktig operakväll! Jag är fortfarande tagen.

Ulf Persson

Ulf Persson
28.01.2014 kl. 16:26

Underhållande komedi på engelska!

 

I Hate Hamlet

av Paul Rudnick

Regi: Zoë Chandler


Medverkande: Paul Savage, Pauliina Munukka, Christian Jull, Anna Maria Rawlings, Daniel McMullen, Stina Halmetoja

Finn-Brit Players
Dansteatern Hurjaruuth
Kabelfabriken
Helsingfors

18 – 23 november 2013


Det spelas god teater på engelska i Helsingfors. Den grupp som står för det heter Finn-Brit Players, och de är förvisso amatörer men resultatet av deras mödor är icke sällan långt från amatörmässigt. Det hade jag all anledning att konstatera vid deras uppsättning av The Woman in Black tidigare i år, och nu är det så dags igen. Uppsättningen av komedin I Hate Hamlet i regi av Zoë Chandler rekommenderas härmed varmt för var och en med intresse för just teater på engelska. Så alla ni skolor, studieförbund, språkgrupper, anglofiler i största allmänhet – mot Kabelfabriken! Men skynda på.
I Hate Hamlet är en flyhänt komedi skriven av Paul Rudnick och handlar om Andrew Rally (Daniel McMullen) som står vid ett vägskäl i livet. Ska han ta ett välbetalt TV-jobb eller spela Hamlet i Central Park? Var ligger egentligen hans egen själ? Var finns för övrigt vars och ens Hamlet i denna vår tid av snabba cash och krav på omedelbar belöning, där tal om långsamhetens lov ses som något nördigt? Dilemmat diskuteras klokt och insiktsfullt av regissören i det lilla programbladet.
Det som gör Rallys dilemma till ett verkligt problem är att han dels hatar Hamlet (som han inte förstår) och dels det intrikata faktum att om han inte spelar Hamlet, så blir det inget med den evigt oskuldsfulla flickvännen Deirdre (Stina Halmetoja).  Så vad göra? Att vara eller inte vara Hamlet, det är frågan.
Rally råkar som av en händelse bo i den lägenhet som en gång ägdes av den store skådespelaren och Shakespearetolkaren John Barrymore (Christian Jull). Denne uppenbarar sig och försöker få Rally på den rätta teatervägen, och som ytterligare komplikation nu kan inte Barrymore återgå till den eviga vila ur vilken han väckts om inte Rally spelar Hamlet. Så vad göra?
På scenen har man med diskreta medel och viss framgång lyckats skapa en tjusig lägenhet. Speciellt plus för ljussättning och ljudillustrationer. Två konstateranden. Spelet sker – med varierande framgång - på amerikansk engelska, och sen dansas det vals till tonerna av den romantiska melodin Charmaine. Det är Barrymore (Jull) och hans gamla (sorry!) kärlek Lillian Troy (Anna Maria Rawlings) som svävar ut. En sak är klar. Vals är vackert men inte lätt. 
Tyngdpunkten i föreställningen ligger på spelet mellan Barrymore och Rally. Det är ju också här den allvarliga och filosofiska kärnan ligger. Så det allvarliga djupet kontrasteras mot ett ytligt och stundtals bokstavligt gott fäktande (man måste verkligen ha haft kul på repetitionerna). Det hela är synnerligen nöjsamt, och man kan än en gång konstatera att samspelet mellan Jull och McMullen, precis som i The Woman in Black, är av synnerligen god klass. Vad då amatörer?
Ulf Persson
20.11.2013 kl. 12:21

Flott underhållning!

Dr Zjivago

Musik: Lucy Simon
Sångtexter: Michael Korie och Amy Powers
Book: Michael Weller
Baserad på romanen av Boris Pasternak

Regi: Hans Berndtsson
Koreografi: Gunilla Olsson
Scenografi och kostym: Ralf Forsström
Kapellmästare: Markku Luuppala

Medverkande: Tuukka Leppänen, Anna-Maija Tuokko, Esko Roine, Antti Timonen m fl

Helsingfors stadsteater
Premiär 3.10.2013
Bild @ Charlotte Estman-Wennström


Man kan ju börja med att lyfta på hatten för Helsingfors som musikalstad. I stället för att traggla gamla succéer om och om igen, så har man modet att höja blicken och söka sig utanför de väl uppkörda musikalspåren. Det är ganska häpnadsväckande att man nu har två för den breda europeiska publiken fullständigt okända musikaler på repertoaren. Djungelboken på Svenska Teatern och så Dr Zjivago på Stadsteatern. Visst är sådan djärvhet att applådera och nog så mycket intressantare än ännu en Les Misérables, Miss Saigon eller Mamma Mia.
Detta sagt är det ju förvånande att det dröjt så länge (2011) innan Boris Pasternaks såväl dramatiska som romantiska roman blivit musikal. Filmen från 1965, som för övrigt till en del spelades in i Finland, har vi som är något till åren i färskt minne. Den gången var det Omar Sharif och Julie Christie som stod i händelsernas snörika centrum allt till tonerna av det smäktande örhänget ”Lara’s Theme”.
På Stadsteatern försöker man sig med viss framgång på samma sak. Snön yr (rökmaskinen har mycket att göra), vargarna ylar och till och med ett tåg kör runt på teaterns vridscen. Det är flott gjort, och en applåd går därför till scenografen Ralf Forsström. Uppsättningen av Dr Zjivago är till det yttre ytterst påkostad och spektakulär. Snygg.
En annan applåd går till den svenske regissören Hans Berndtsson som lyckas få god ordning på den massa människor som tidvis rör sig på scenen. Revolutionsromantiken och dramatiken har vissa likheter med Les Misérables, och stundtals är det synnerligen dramatiskt på scen. Uppsättningen rekommenderas inte för barn under 12 år men om det beror på våldet eller en avklädd scen framgår inte.
Musikalen började i San Diego, gick vidare till Sydney och lär också ha spelats i Sydkorea. Broadway blir det först nästa år, 2014. Och så alltså nu i Helsingfors. Som sagt – av med hatten!
Hur är nu den här musikalen? Traditionell med stark dramatik. Lite anonym musik utan några örhängen som fastnar så där direkt. Precis som i bok och film är sedan egentligen utvecklingen hos Pasha/Strelnikov (Antti Timonen) väl så intressant som kärlekshistorien mellan Zjivago och Lara. Möjliggen beror det senare på att det trots allt inte slår några våldsamt passionerade gnistor mellan Tuukka Leppänens Zjivago och Anna-Maija Tuokkos Lara.
Men en flott föreställning är det med allt mellan kristallkronor och kanoner. Stadsteatern bjuder på flott teaterunderhållning under tre timmar. Det är bara att tacka och ta emot.

Ulf Persson
27.10.2013 kl. 20:40

Lysande illusionsnummer!

The Outsider

Av och med Janne Raudaskoski

Svenska Teatern
Helsingfors
18.10 - 22.10


Skådespelaren och illusionisten Janne Raudaskoski är på kort besök i Helsingfors med sin spektakulära show The Outsider. Det är en föreställning som nu har ett par år på nacken och som väckt berättigad förundran och beundran varhelst den har spelats. Den fråga man ställer sig när man sett föreställningen är mycket enkel – hur gör han? Inte för inte har Raudaskoski en bakgrund som finsk mästare i trolleri.
Likt den svenske illusionisten Joe Labero använder sig Raudaskoski av modern teknik för sina illusionsnummer. Vi får uppleva en synnerligen skicklig blandning av film, videokonst och trolleri. Det är mycket elegant. Till detta kommer ett sinnrikt ljus- och ljudspel. En av höjdpunkterna är när Raudaskoski låter ett flygplan sväva ut över åskådarna på ett sätt som gör att man nästan tappar andan och håller på att vrida nacken ur led. Frågan är som sagt – hur gör han? Till detta blåses såpbubblor, för som det sägs i inledningen – den som blåser bubblor kan inte vara ond. Så sant.
Vad handlar då The Outsider om? Enkelt uttryckt handlar det om vad en tillfällig besökare från en annan planet ser och upplever av vår värld. Huvudpersonen är alltså en outsider dvs en utböling som med förvåning betraktar oss jordemänniskor och våra liv. Stum och iklädd en sorts clownkostym går Raudaskoski storögt omkring och betraktar allting omkring sig, och hans synnerligen allvarliga uppsyn leder onekligen tankarna till Chaplin eller Buster Keaton, och det är naturligtvis inga dåliga förebilder.
Och budskapet? Det är väl här jag börjar undra, ty nu blir det lite oklarare i denna korta (1 timme och tio minuter) föreställning. Vad vill Raudaskoski egentligen säga? Att det är synd om oss människor? Kanske, kanske inte. Att vi gör obegripliga saker? Kanske.
Så samtidigt som man gapande beundrar den briljanta tekniken och njuter av föreställningens alla illusionsnummer, där förresten Raudaskoski själv spelar alla roller (eftertexterna är ett humoristiskt mästerstycke i sig), så sitter åtminstone jag och undrar vad clownen och illusionisten Raudaskoski vill säga i sin stumhet.
Sen funderar jag inte så mycket och njuter i stället av en i mycket lysande föreställning.

 

Ulf Persson

Ulf Persson
19.10.2013 kl. 11:13

Sagolikt djungeläventyr på svenskis

.

DJUNGELBOKEN

Familjemusikal av: László Dés (kompositör), 
Péter Geszti (texter), 
och Pál Békés (libretto).
 Efter Rudyard Kiplings roman.
Regi: György Böhm.

Översättning: Daniel Gustafsson Peck.

Koreografi: Jakob Höglund.

Musikarrangemang: Hanna Mikander.

Svenska texter: Tobias Zilliacus.

Scenografi: Erik Salvesen.

Dräkter: Erika Turunen.

Ljus: Tom Kumlin.

Ljud: Andreas "Stanley" Lönnquist.
Hår och mask: Pirjo Ristola.

I rollerna: Patric

 

Patrik Henriksen, Kent Sjöman, Birthe Wingren, 
Mitja Sirén, Arne Nylander, Simon Häger, Niklas Åkerfelt, Max Forsman, Cecilia Paul, Ingemar Raukola, Josefin Reinhard,Sue Lemström samt alternerande i rollen Mowgli som barn; 
Christian Schauman, Lucas Borgström och Kosti Kuokkanen .
Dansare: Antti Nieminen, Anna Strand Andersen, Jussi Virkki, Sara Sellberg, Lotta Kaarla.
 

 

Det är inte så enkelt att lära sig djungelns lagar då man måste kombinera tanken på att det är den starkaste är som överlever tillsammans med ett moraliskt ansvar. I Svenska Teaterns uppsättning av ”Djungelboken” får vi med hjälp av svängig musik, bollywoodinfluerad dans och humor se hur Mowgli klarar av dessa lektioner, växer upp och mognar.

När ridån går upp befinner vi oss i en fabulös djungel där ett oväder drar in och vi får klart för oss att detta är en uppsättning som inte värjer för djungelns mörka sidor. I öppningsscenen anfaller den ondskefulle tigern Shere Khan människobyn och tar livet av Mowglis far och senare i musikalen ser vi hur jägaren Buldeo precis som Shere Khan inte visar någon som helst respekt för andra varelser.


Mowgli lyckas dock fly och adopteras av vargflockens ledare Akela på grund av förbarmande över den lilla varelsen. Mowglis modersfigur- pantern Baghera ställer upp för människosonen på grund av kärlek och på sitt eget sätt visar även björnen Baloo sin kärlek. Detta genom att lära Mowgli djungelns regler via hård diciplin. Baloos uppfostringsmetoder går ut på att det kan behövas lite örfilspedagogik för att lära sej civilkurage.

Jag kan tycka att det i första akten blir det lite väl mycket djungelvrål, vargylande och aptjatter på bekostnad av berättelsen om vänskap och att få vara annorlunda samt bli accepterad för det och att de vilda, anarkistiska aporna uttrycker sej med en rap gör att de rasbestäms på ett sätt som kan verka stötande. Detta är egentligen mina enda invändningar mot uppsättningen där Patrick Henriksen gör en sansad och övertygande tolkning av människosonen.

Även de övriga centrala figurerna tolkas säkert och trovärdigt men de som verkligen lämnar ett bestående intryck är två sidofigurer; Simon Häger som ormen Kaa och Mitja Siréns gam Chil.

Simon tolkar Kaa som en narcissistisk varitédiva vars största bekymmer är om det nya skinnet är snyggare än det gamla efter ömsningen och när han framför Kaas dödsdans gör han det med en beslöjad röst som får mej att tänka på Berlins klassiska nattklubbar.
Mitjas  gam igen är en begravningsentrepenör med en slående ironisk glimt i ögat och det känns befriande på helt rätt sätt att man lockas till skratt efter en kär väns död. Ett extra plus för den icke-dans han dansar i begravningsjazznumret ”Säg Chil!”. Hans fel känns helt rätt i en föreställning som genomsyras av elegant koreografi skapad av Jakob Höglund.

Som helhet har den ungerske regissören Györgö Böhm skapat ett sagolikt äventyr av denna klassiska berättelse om mognad, föräldrarfrigörelse och vänskap och Erik Salvesens fantasifulla scenografi förstärker utmärkt den svindlande djungelupplevelsen.

 

Johan Finne
22.09.2013 kl. 15:15

Fantasifullt teateräventyr!

Djungelboken

Kompositör: Lászlo Dés
Texter: Péter Geszti
Libretto: Pál Békés
efter Rudyard Kiplings roman 

Regi: György Böhm
Koreografi: Jakob Höglund
Scenografi: Erik Salvesen
Dräkter: Erika Turunen
Hår och mask: Pirjo Ristola
Ljus: Tom Kumlin
Ljud: Andreas ”Stanley” Lönnquist

Medverkande: Patrick Henriksen, Kent Sjöman, Birthe Wingren, Mitja Sirén, Arne Nylander, Simon Häger, Niklas Åkerfelt m fl

Svenska Teatern
Helsingfors
Premiär 21 september 2013


Det börjar med en tropisk storm, och därefter samlas vargarna för att diskutera om människobarnet Mowgli hör hemma hos dem eller ej, och det slutar med att pantern Bagheera får Mowgli att lämna livet i djungeln för att söka sig till människornas värld. Däremellan ligger två och en halv timmes fantasifullt och spännande teateräventyr. Svenska Teaterns uppsättning av Djungelboken har blivit en fullständigt lysande teaterunderhållning för hela familjen. Se den! Den uppmaningen gäller inte minst finskspråkiga föräldrar. Ta med barnen och se Djungelboken! Här är språket inget problem! Dessutom är föreställningen både spännande och rolig!
Det finns flera synnerligen sympatiska drag med den här uppsättningen. Man väljer först och främst en icke känd musikal – en ungersk version av Rudyard Kiplings berättelse fjärran från den söta versionen hos Disney. Det gör direkt programvalet för mig till något betydligt intressantare och djärvare än ännu en uppsättning av Mamma Mia. Sen har vi en berättelse med ett budskap. Det gäller främlingskap, att passa in eller stötas ut, och då är vi inne på en diskussion som tyvärr är aktuell såväl i Sverige som i Finland. I uppsättningen finns ett humanistiskt budskap som känns angeläget. Bra!
Man sitter och imponeras av mycket under föreställningen. Tempot, färgen, ljussättningen, ljudet (Shere Khans vrål kan få vem som helst att ramla av stolen), karaktärerna. Man ser en noggrannhet i uppbyggnaden av djurens karaktärer, från dräkter (Erika Turunen) till rörelsemönster. Det senare en kombination av god regi (György Böhm) och koreografi (Jakob Höglund). Uppsättningen är också synnerligen fysisk, och det märks att det finns ett antal dansare med i ensemblen.
Erik Salvesens scenografi ger oss en djungel med lianer och klippor, som känns så äkta det kan bli på en teater, och där teaterns vridscen hjälper till att ge oss olika miljöer. Lägg sen till ljus och ljud och illusionen av verklighet är fullständig. I djungeln finns sen alla djuren, och framställningen av de olika djurkaraktärerna är kanske det mest imponerande med hela föreställningen. Birthe Wingrens mjuka och sympatiska panter Bagheera, Arne Nylanders snälla bamsing till Baloo, Niklas Åkerfelts farlige mobbare till tiger. Hans Shere Kahn är faktiskt riktigt otrevlig och kan säkert skrämma alltför små barn. Den lustige gamen Chil spelas av Mitja Sirén på ett sätt som gör att man förlåter honom för vad han egentligen sysslar med. Kul typ! Vargarnas ledare görs av Kent Sjöman på ett värdigt sätt i en vargflock som tycks synnerligen feg och inte alltför smart. Och så ormen Kaa, som snabbt blev en personlig favorit. Simon Hägers långsmala och farliga varelse med gayiga drag intar eller nästan stjäl scenen med sitt väsande. Och Mowgli är hos Patrick Henriksen en sympatisk figur, som finner sig väl till rätta hos djuren. Inte bara det. Han får i den riktiga dramatikens anda gå igenom en prövning (kampen mot Shere Kahn). Sen vinner han kärleken i form av Tuna (Cecilia Paul) på slutet, och då är det tack och adjö till livet i djungeln.
Och musiken av Lászlo Dés? Annorlunda än hos Lloyd Webber, inte lika sockersöt. Bitvis synnerligen svängig. Catchy. Det är för övrigt intressant med en musikal som går utanför den anglosaxiska sfären. Såg den österrikiska musikalen Elisabeth i Wien för ett år sedan och imponerades. Likadant nu med Djungelboken.
Jag är imponerad!

Ulf Persson
22.09.2013 kl. 13:12

Missa den inte!

Där vi en gång flått

Text och regi: Lauri Maijala
Översättning: Linda Wallgren
Musik: Ylermi Rajamaa
Scenografi och kostym: Janne Vasama
Ljuddesign: Kristian Ekholm
Ljusdesign: Petri Tuhkanen
Mask: Tuija Luukkainen

Medverkande: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Viktor Idman, Robert Kock, Peter Kanerva, Julia Korander, Celia Hakala


Teater Viirus
Premiär 13.9.2013


Det blir full pott! Uttryckt på annat sätt kan man säga att uppsättningen av Lauri Maijalas Där vi en gång flått på Viirus och i regi av författaren själv är en av de mest underhållande teaterupplevelser jag varit med om på länge. Fullständigt lysande!
Titeln associerar naturligtvis till Kjell Westös roman Där vi en gång gått och är ju lite småkul i sig. Maijalas pjäs har dock inte mycket gemensamt med Westö. Där Westö realistiskt skildrar en värld som var, där granskar Maijala kritiskt och symboliskt den värld, det samhälle som är just nu med rovkapitalism, girighet, omoral osv. Inspirationen till föreställningen lär enligt uppgift komma från Blå Tågets låt På väg till koppargruvan, och den låten förekommer också i föreställningen.
Till och med den katolska kyrkan får sig en känga i en minnesvärd scen. Möjligen kan man säga att Lauri Maijala greppat över för mycket och att handlingen stundtals kan tyckas något oklar. Inte minst när Maijala i god antik tradition kommer in på fablernas värld och i huvudrollerna använder sig av en räv, en björn och en örn. Här blir symboliken alltså lite oklar men å andra sidan får pjäsens titel sin förklaring.
Nu är handlingen i Där vi en gång flått inte det väsentliga. Man kan lugnt nöja sig med att säga att den surrealistiska handlingen utspelas på ett konferenshotell med närmast helvetiska drag. Lite av Sartres Stängda dörrar, alltså, fast betydligt roligare. Hotellet heter förresten Heartbreak Hotel och det är väl det delvis handlar om. Vår tids krossade hjärtan.
Handlingen är alltså inte det väsentliga utan iscensättningen, som är ett veritabelt kraftprov för alla medverkande och där alla ingredienser samarbetar för att ge ett gott resultat. Ljus, ljud, musik, spel, tempo. Framför allt är uppsättningen ett utsökt exempel på fysisk teater. Det går med andra ord undan, och de knappa två timmar som föreställningen varar (ingen paus) flyger förbi i ett rasande tempo fram till slutet, som väl närmast för tankarna till en musikal. Stort plus förresten för såväl musik som ljussättning i den här uppsättningen. Båda bidrar i synnerligen hög grad till stämningen.
Som vanligt på Viirus är föreställningen ett prov på mycket fint ensemblespel, där aktörerna i vissa fall fick spela olika karaktärer, och det kan därför tyckas lite orättvist att framhäva enskilda insatser. Dock kan jag inte låta bli att nämna Oskar Pöysti. Hans närmast virtuosa nummer som fransk (härlig engelska med god fransk brytning!) varitéartist är nämligen sanslöst roligt. Ett nummer i absolut bästa stand up comedy-klass.
Där vi en gång flått spelas nu under hela hösten, och det är väl bara en sak att säga. Missa den inte!

Ulf Persson

Ulf Persson
15.09.2013 kl. 10:06

Hysteriskt men inte hysteriskt roligt!

Snart kommer tiden

Av Line Knutzon

Översättning: Yvonne Eklund
Regi: Aleksis Meaney
Scenografi: Tiina Hauta-Aho

Medverkande: Anna Hultin, Kristofer Möller, Hellen Willberg, Mikael Andersson, Sophia Heikkilä, Seija Metsärinne

Amos- Svenska Teatern
Premiär 4.9.2013



För ett par år sedan såg jag Line Knutzons pjäs Hantverkarna på Dramaten i Stockholm i regi av Gösta Ekman. Det var en pjäs som då gjorde ett veritabelt segertåg i Sverige, ett faktum som förvånade mig stort. Pjäsen var nämligen synnerligen tunn och lovade definitivt mer än den höll. Tempot var hysteriskt, farsartat uppskruvat och omgående mycket tröttande. Uppsättningen lämnade mig tämligen likgiltig.

Kommer att tänka på det här när jag sitter och ser Svenska Teaterns uppsättning av Knutzons Snart kommer tiden. Historien upprepar sig nämligen. Jag får en déja vu-upplevelse, för vad har vi här? En text som absolut inte innehåller några djupsinnigheter. Tvärtom. De banala replikerna räddas enbart av aktörernas skicklighet men förmår inte dölja pjäsens grundhet. Dessutom möter vi även här en närmast hysterisk spelstil med verbala utbrott och släng i soffan och släng över soffan. Något tröttande. Sitter och funderar på hur det skulle ha varit om den unge regissören Aleksis Meaney hade slagit av på tempot och låtit de komiska absurditeter som finns verkligen få bottna? Vill man vara allvarlig, och det vill man ju ibland, så är pjäsen egentligen ingen fars. En långsam spelstil i god engelsk tradition och med absurda inslag hade kanske kunnat ge pjäsen och uppsättningen ett djup de nu definitivt saknar.
Snart kommer tiden handlar om oss människor och vårt förhållande till tiden, ett ämne som är allmänmänskligt och viktigt och som man hade kunnat få så mycket mer ut av. I centrum står det äkta paret Rebecka, Anna Hultin, och Hilbert, Kristofer Möller. Sen finns här Rebeckas exman John, Mikael Andersson och dennes nuvarande fru Ingrid, Hellen Willberg. Lägg därtill den mystiska hemhjälpen Oda, Sophia Heikkilä, samt Gullebarnet, Seija Metsärinne. Pjäsen skildrar deras inbördes förhållanden i situationer som är nutid och dåtid på samma gång. Egentligen intressant.
Precis som i Brechts Die Spiessbürgerhochzeit krackelerar allt ordentligt på slutet, vilket inte minst framgår i Tiina Hauta-Ahos suggestiva scenografi. Scenrummet är trångt. Dörrar markerar rummet och i mitten dras vridscenen runt för hand. Efter paus hamnar så allt på sned, och det är kanske så det är i livet. Tiden går, minnen går in i varandra och barnen kan plötsligt synas äldre än sina föräldrar. Det är märkligt.
Den första akten känns trots en speltid på omkring timmen som alltför lång. Farshysterin förmår inte dölja textens tomhet och man får inte något egentligt grepp om karaktärerna. I den andra akten djupnar det dock. Inte minst när barnet, Gullebarnet, dyker upp. Hennes tal till föräldrarna är uppsättningens höjdpunkt och visar vad pjäs och uppsättning hade kunnat bli. Trots gedigna skådespelarinsatser känner man emellertid att Snart kommer tiden på Amos inte når ända fram. Synd.

Johan Finne
09.09.2013 kl. 14:26

Musikalläcker Traviata!

****

La Traviata

Opera i tre akter av Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas´ roman Kameliadamen.
Regi: Mariusz Trelin´ski
Scenografi: Boris Kudlicka
Medverkande: Jennifer Rowley, Pavlo Tolstoy, Daniel Sutin m fl
Nyslotts operakör och orkester
Operafestivalen i Nyslott i samarbete med polska nationaloperan.

Det här är fräscht och det är annorlunda. Borta är 1800-talets fina salonger i Paris, och i stället befinner vi oss i ett nutida partyland av musikalsnitt. TRAVIATA står det med stora bokstäver över en lång bar som i sin belysning och miljö stundom leder tankarna till Edward Hoppers berömda målning. Lättklädda dansare ger, lite onödigt men dock, en extra krydda åt den här moderna versionen av en av Verdis mest älskade operor. Sen är det som alltid en fråga om extra kryddor och modernisering verkligen behövs. Mitt personliga svar är – ja. Det kan inte finnas en för all tid given form, och här befinner vi oss solår från den avskalade närmast spartanska version, även den en synnerligen personlig tolkning, som vi kunde njuta av från Metropolitan förra säsongen.
Impulser utifrån och samarbete med utländska operahus kan också i hög grad bidra till en vitalisering av operafestivalen. Den här säsongen ser vi exempel på detta både i Samson et Dalila och La Traviata, och mig förefaller detta konstnärligt väl så givande som repriser på gamla bekanta. Nästa år kommer de tre trotjänarna Madama Butterfly, Carmen och Trollflöjten ,och det känns kanske i ärlighetens namn inte helt fräscht. Dock får man nästa år kanske sätta ett extra plus för Sallinens Kullervo. Om pluset även omfattar det faktum att Trollflöjten sjungs på finska återstår att höra.
La Traviata är som bekant en tragisk historia om kärlek, uppoffring, svek och försoning, allt till fantastisk musik. Första akten är ju fylld av pärlor och en god sopran i titelrollen har här alla möjligheter att briljera. Den amerikanska sångerskan Jennifer Rowley påannonserades som aningen förkyld och indisponerad men hon skulle göra ett tappert försök ändå, vilket hälsades med varma applåder av den månghövdade (utsålt!) publiken. Och det ska ju sägas direkt att Jennifer Rowleys Violetta fick såväl vokal glans som en stark personlighet. Slutapplåderna talade sitt tydliga språk. Publiken hade tagit till sig Rowleys Violetta. Av en förkylning märktes inte mycket. Å andra sidan tillhör en viss krasslighet rollen.
Den unge Alfredo Germont är förälskad i den något äldre Violetta, och han lyckas som bekant få henne att än en gång tro på kärlekens kraft och ett liv tillsammans. Möjligtvis hade det kunnat fungera om inte Germont den äldre lagt sig i saken och Violetta känt det moraliska trycket att offra sig.
Alfredo görs på ett ungt och sårbart sätt av Pavlo Tolstoy, som i sin slängiga stil ledde mina tankar till Vronsky i senaste filmversionen av Anna Karenina. Tolstoy har för övrigt en fin och bärande tenor med god lyster. Som pappa Germont hördes Daniel Sutin, vars myndiga bas var en av föreställningens absoluta höjdpunkter.
Sammanfattningsvis en synnerligen god version av La Traviata! Frågan är ju vart man i vår tid ska förlägga handlingen för att denna tragiska historia ska kännas angelägen för en nutida publik. På Malmö Opera utspelades för ett antal år sedan handlingen i ett Hollywoodskt 50-tal. Det fungerade riktigt bra, så när nu den polske regissören Mariusz Trelin´ski fastnat för ett nutida partyland med häftiga detaljer, så säger jag bara en sak. Varför inte?

Ulf Persson

Ulf Persson
19.07.2013 kl. 12:05

Dramatik och krut!

****

Samson et Dalila


Av Camille Saint Saëns
Libretto: Ferdinand Lemaire
Dirigent: Jacques Delacôte
Regi: Guy Montavon
Scenografi och kostym: Hank Irwin Kittel
Medverkande: Milijana Nikolic, Franco Farina m fl
Nyslotts operafestivalsorkester
Nyslotts operafestivalskör
Operafestivalen i Nyslott i samarbete med Theater Erfurt

Den gamla bibliska historien om Simson och Delila, som de heter på svenska, visar sig vara synnerligen aktuell på scenen i Olofsborg. Vi befinner oss nämligen direkt i en konflikt som skulle kunna vara från vilken nyhetsrapportering som helst. Fångar hålls fängslade på en teater bevakade av beväpnade vakter, och genast går tankarna till dramat på teatern i Moskva i det nära förflutna. Medlemmar ur kören springer omkring med kulsprutepistoler palestinskt klädda, och genast befinner vi oss mitt i den eviga konflikten. Det är skickligt och medryckande tänkt av regissören Guy Montavon och scenografen Hank Irwin Kittel. Sen måste man i ärlighetens namn säga att den moderna touchen för att inte säga tidlösheten stundtals känns lite oklar. Det blir med andra ord lite konstnärligt rörigt men ointressant blir det aldrig.
Avgående konstnärlige ledaren Jari Hämäläinen har velat blicka ut och bredda festivalen. Därför detta samarbete med Theater Erfurt. Kommande konstnärlige ledaren sångaren Jarmo Silvasti vill enligt uppgift rikta blickarna mot det inhemska. Själv förstår jag inte riktigt varför det måste vara tal om antingen eller – varför inte både och? Det minsta man kan säga om en produktion som Samson et Dalila är att den känns fräsch och medryckande, och att döma av publikens reaktioner gick föreställningen verkligen hem. Man kan komma ifrån är att det är synd att föreställningen inte återkommer nästa sommar. Hellre det än ännu en repris på Carmen.
Olofsborg inbjuder som bekant till dramatik, och här får vi verkligen full dramatik från början. Tacka musiken av Saint Saëns och festivalsorkestern under stark ledning av Jacques Delacôte för det. Det är med andra ord fullt dramatiskt krut i denna eviga historia om förbjuden kärlek med ett etniskt och religiöst krig som bakgrund. Det som skiljer den här historien från andra romantiska historier med liknande bakgrund är naturligtvis att Delila använder sin kvinnlighet och sin list för att förgöra sin älskare. Det är man ju inte van vid.
Då är vi direkt inne på operans innerligaste ögonblick, som kommer strax före paus och då Milijana Nicolic, en lika skön som stark Delila, i operans mest kända aria lyckas förföra och förgöra Samson. Det är svindlande vackert och grymt. Nicolic har en dramatiskt djup mezzo som gör sig väl tillsammans med Franco Farinas välljudande tenor. Vokalt och musikaliskt är detta överhuvudtaget en synnerligen kraftfull föreställning med gedigna insatser av såväl solister som kör och orkester. Vad mer kan man begära?
Ulf Persson
Ulf Persson
10.07.2013 kl. 13:40

Ojämn operaafton men missa den inte.

Riddar Blåskäggs borg och Pajazzo


Dirigent: Mikko Franck
Regi: Vilppu Kiljunen
Scenografi: Sampo Pyhälä
Kostym: Mirkka Nyrhinen
Ljus: Kimmo Karjunen
Medverkande:
Vladimir Baykov, Niina Keitel
Sabina Cvilak, Mikhail Agafonov, Jorge Lagunes, Juha Riihimäki, Waltteri Torikka
Finlands Nationalopera
Premiär 12.4.2013

Det är onekligen en lite ovanlig operaafton som Nationaloperan nu bjuder på. Ovanlig, annorlunda och spännande. Vanligtvis är det ju så att man brukar sätta ihop operorna På Sicilien av Mascagni och Pajazzo av Leoncavallo. Så icke här, ty här låter man På Sicilien utgå till förmån för Riddar Blåskäggs borg (här kallad Hertig Blåskäggs borg) av Béla Bartók. Och vilken spännande afton det genast blir!
Béla Bartóks opera, hans enda för övrigt, är sällan spelad. Inte bara det; den blev ingen succé när den hade premiär 1918. Möjligen kan man säga att det berodde på att Bartók var före sin tid. Musikaliskt är ju denna version av den gamla historien om Blåskägg nog så modernistisk, vilket kan ha stött bort en del. Nu är det inte så. Tvärtom. Bartóks musik följer den erotiskt laddade skräckhistorien känsligt och med full kraft. Tacka sen Mikko Franck och operaorkestern för det. Man sparade verkligen inte på krutet.
Uppsättningen av Riddar Blåskäggs borg är konstnärligt läcker, där scenografin av Sampo Pyhälä ingår en god allians med den utsökta och stämningsfulla ljusdesignen av Kimmo Karjunen. Resultatet är vackert, romantiskt och skräckinjagande på samma gång. Det är för övrigt lite av samma skräckromantik som i The Phantom of the Opera, fast så mycket hemskare.
De två rollerna som riddar Blåskägg och Judit sjöngs vid den föreställning jag såg (17.4) av Vladimir Baykov och Niina Keitel, och i båda fallen var det fråga om utsökta vokala prestationer. För den här föreställningen på ungefär en timme blir det utan minsta tvekan full pott. En konstnärlig fullträff!
Riktigt så är inte fallet med Pajazzo som alltså tog vid efter paus. Här rör man sig mer på väl upptrampade operavägar. Dock bjuder man på en god överraskning på slutet men den kan jag  tyvärr inte avslöja men det var fiffigt gjort. Mer sådant kan man önska.
Operan Pajazzo av Leoncavallo är en sk veristisk opera, vilket betyder att man ska skildra verkligheten. Inte nog med det. Operan blandar ju sedan skickligt verklighet och fantasi, och det är ju det som så att säga utgör poängen. Den bedragne Canio/ Pajazzo förmår på slutet inte skilja på spelets fantasi och verkligheten, och då går allt åt skogen. Komedin övergår i tragedi.
Uppsättningen här är i stort traditionell i sitt upplägg. Den välsjungande kören används dramatiskt och får agera såväl medverkande i ett stort och något rörigt teatersällskap som publik i commedia dell’arte-föreställningen. På slutet krymper man sedan skeendet på scenen dvs man avgränsar operans stora scen och spelar på ett litet utrymme på den främre delen av scenen. Möjligen kan man säga att man vinner i dramatisk täthet men det känns som om man illa utnyttjar scenresurserna. För det kan jag sätta ett frågetecken. Likaså sätter jag ett stort frågetecken för de närmast buskisartade inslagen på slutet.
Vokalt var jag mest imponerad  Sabina Cvilak som Nedda. Hennes aria var enligt mig definitivt operans höjdpunkt. Normalt sett brukar det ju annars vara Pajazzos berömda aria som drar ner de mesta applåderna men så blev det inte här.

Ulf Persson

Ulf Persson
18.04.2013 kl. 11:28

Vincent River är gjord med hjärtat

VINCENT RIVER

Manus: Philip Ridley

 

Regi: Cris af Enehielm

På scen: Christina Indrenius-Zalewski, Fabian Silén

Ljus & Ljud: Mikko Kaukolampi

Bild: Tommi Seitajoki, Joan Da Silva

Producent: Mikko Iranshahi

Teaterföreningen Mestola

Dianascenen

 

En ung man, en kvinna, ett rum, sprit och piller. Sanningar kommer att avslöjas.

Philip Ridleys Vincent River är en stark berättelse som tar upp ämnet homofobiska hatbrott och bygger på en sann historia som utgått från mordet på en av Ridleys vänner på 80-talet. Temat är inte unikt men det intressanta här är att vi får se vad som händer efteråt med de som är tvungna att gå vidare med sitt liv. Anita och Jamie har betydligt mer gemensamt än vad det verkar när de träffas, även om det är Jamie som hittat kroppen av Anitas mördade son Vincent River.

Pjäsen har gjorts i både kortare och längre versioner och Cris af Enehielm har valt att sätta upp Ridleys längre originalmanuskript vilket gör att första akten känns aningen för lång. Samtidigt accepterar jag det då det syns att detta är en produktion gjord med hjärtat. Dessutom innehåller originalmanuskriptet material som ger pjäsen mer än den kortare versionen som jag sett i London.

Christina Indrenius-Zalewski som firar sitt 50-års konstnärsjubileum i rollen som Anita, vars son Vincent blivit mördad samspelar med Fabian Silén, i rollen som Jamie, på ett underbart sätt.  Två personer på scenen kräver sina skådespelare och trovärdigheten hos karaktärerna i en pjäs är viktig för att det skall fungera. Här har vi att göra med två helt olika människor där man i inledningen kan tycka att det inte är trovärdigt att de ses men Christina och Fabian gör dessa människor till en mor och en ung pojke där det inte finns någon tvekan om vilka de är eller vad de har för motiv.

Sedan är det inte bara en historia om homofobiska hatbrott. Det handlar om förhållanden mellan mor och son. Anitas förhållande till sin mördade son och Jamies förhållande till sin mor. Anita och Jamie börjar dela historier med varandra och överraskar sej själva med vad de avslöjar.

En eloge vill jag även ge till Tommi Seitajokis filmmaterial.  I den enkla, fungerande, scenografin projiceras i bakgrunden levande bilder som förstärker historien. Vad gäller det multimediala materialet ställde jag mej dock lite frågande till den finska textningen. Då jag såg premiären förstod jag att de hade haft lite svårt att få den i synk och det skall förbättras. Men textningens skärm sitter så att jag tror det vore vara svårt att hänga med när så mycket annat händer samtidigt. Jag själv som svenskspråkig noterade nu detta men i vårt tvåspråkiga land är jag ändå glad att textningen finns där som stöd om man inte helt hänger med i storyn.  Dessutom är bra förmedlade känslor på scen inte alltid fast i att man förstår varje ord.

Teaterföreningen Metsola har valt att göra ett starkt drama där vi både får skratta och gråta. Sevärt.

 

Johan Finne
15.04.2013 kl. 14:42

Well done, Thespians Anonymous!

I love you,
you’re perfect,
now change

Musikal av JoeDiPietro och Jimmy Roberts

Regi: Nihan Taniser

Medverkande: Nicola Bagalà, Lotta Heikkinen, Marjo Hienonen, Kirsi Kähkönen, Zach Laster, Gian Majidi, Ida Mauko, Mikko Marttala, Pauliina Munukka, Jonathan O’Brien, Elisa Paukkonen, Elina Vanne

Thespians Anonymous
Gloria
Helsingfors
Premiär 12 april 2013


Har på min teatervandring i Helsingfors till min glädje och förvåning nu stött på en andra grupp amatörer som spelar på engelska. Förra veckan var det Finn-Brit Players, som jag besökte, och i söndags var det så dags för det unga och synnerligen entusiastiska gänget i Thespians Anonymous som just nu spelar musikalen I love you, you’re perfect, now change på Gloria, Lilla Robertsgatan.
Skillnaden mellan Finn-Brit och TA tycks vara en tydlig skillnad i ålder, såväl i ensemblen som i den målgrupp man vänder sig till. Hos TA möter man unga teaterälskare, hos Finn-Brit något äldre. Detta sagt kan man sedan förvånas över djärvheten hos de unga i TA att ta sig an en hel musikal, men som det brukar heta – lyckan står den djärve bi – och så är det även här. Det här är bra!
Musikalen I love you är ingen komplicerad historia. Den berättar rapsodiskt och fragmentariskt om detta märkliga som händer när två människor möts och – i bästa fall – ljuv musik uppstår. Den första daten. Blyghet. Fumlighet. Sex. Giftermål. Barn. Skilsmässa. Sökandet efter ny partner (mycket fin videoscen!). Död. Och flört på en begravning (rolig och varmt mänsklig scen). Det är med andra ord livet som skildras under ett par timmar på Glorias scen. Det är mycket sympatiskt. Man känner igen sig.
Musikalen har alltså ingen handling i egentlig mening utan gör nerslag i detta svåra som är ensamhet och tvåsamhet eller med andra ord livet. Upplägget är perfekt för TA som i demokratins och rättvisans namn kan låta de tolv i ensemblen dela på roller och scener. Det fungerar alldeles utmärkt.
Jag sitter och kan inte låta bli att vara imponerad. Det är ju inte bara det att jag naturligtvis är väl medveten om vilket oerhört arbete som ligger bakom en sån här produktion. Det är det ena. Det andra är att jag imponeras stort över den mängd talang och entusiasm som visas upp. Inte nog med att man ska kunna agera, man ska kunna sjunga också. Och det kan man. I föreställningen hörs ett flertal fina musikalröster. Sen hör till saken att en sedvanlig musikalorkester här av naturliga skäl fått ersättas av ett ensamt piano. Fungerar alldeles utmärkt.
I föreställningen finns flera mycket fina scener. En personlig favorit är scenen där mannen vid frukostbordet sjunger om kärleken till hustrun sen många år. Hon märker dock inget utan läser vidare i tidningen, tittar dock upp på slutet och säger ”vad?” ”Det var inget” är svaret. Det var inget men ändå allt. Snyggt!
Ska nu bli spännande att följa Thespians Anonymous i fortsättningen.
Well done!

Ulf Persson

Ulf Persson
15.04.2013 kl. 10:04

Underhållande men för långt!

Neljäs tie

av Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä

Regi: Esa Leskinen
Scenografi: Kati Lukka
Kostym: Tarja Simonen
Musik: Paula Vesala, Joel Attila
Ljusdesign: Matti Tiilama
Ljud: Raine Ahonen
Video: Ville Vierikko
Mask: Jari Kettunen, Heikki Nylund

Medverkande: Juha Varis, Jukka Puotila, Katariina Kaitue, Kristiina Halttu, Sari Puumalainen, Seppo Pääkkönen, Timo Tuominen, Jouni Haapakoski, Aarni Kivinen, Antti Litja, Sari Mällinen, Anna-Riika Rajanen

Nationalteatern, Helsingfors. Premiär 20.3.2013


Med Neljäs tie fortsätter Nationalteatern sin i bästa mening underhållande vandring genom den finska historien. Här har regissören Esa Leskinen haft som tydligt mål att publiken inte ska ha tråkigt, och det har vi inte heller. Dock må man stillsamt påminna om uttrycket ”kill your darlings”. Med andra ord hade föreställningen mått dramatiskt bra av att kortas med cirka en halvtimme. Tre timmar och tio minuter är i längsta laget, trots allt scengodis och alla sceneffekter.
På Nationalteaterns stora scen fortsätter man med Neljäs tie den moderna trenden med ett teaterberättande fullt av en institutionsteaters tekniska godis. Det är fullt ös med bitvis hög ljudnivå. Det är bomber och musik i en salig högljudd röra. Precis som i Eurydike har man också fattat tycke för greppet med videoprojicering. Det kan betyda att agerandet äger rum längst bak på den stora scenen, så gott som osynligt för publiken, men skeendet projiceras via TV-kamera till storbild. Det är en teaterkaramell som man enligt min mening suger på lite för mycket.
Pjäsen Neljäs tie är en rapsodisk och fragmentarisk vandring genom Finlands nästan hundraåriga historia. So far so good. Även en utlänning med begränsade kunskaper i finska hänger med hyfsat i det politiska berättandet. Inte minst när skeendet använder sig av medryckande musikinslag, som närmast för tankarna till politisk teater av sjuttiotalssnitt eller – varför inte – tysk kabaré.
Svårare att förstå för en icke infödd är naturligtvis de långa politiska harangerna, inte sällan presenterade som debatter i riksdagen. För övrigt har dessa debatter en synnerligen autentisk prägel, så man förmodar att upphovsmännen Leskinen och Keski-Vähälä lusläst debattprotokoll från tiden det begav sig. Roande är sedan alla dessa politiska ”porträtt”, där kända politikers små och stora egenheter visas fram. Det kan vara Jyrki Katainens lite blyga Mona Lisa-leende, Paavo Lipponens ilska eller Esko Ahos obestämdhet. Det är mycket underhållande och väckte också berättigat jubel i salongen.
Neljäs tie är enligt reklamen en komedi om den finska demokratin, och det är en riktig beskrivning. Från självständighet och inbördeskrig till livet i skuggan av den stora ryska björnen till livet i den europeiska gemenskapen med såväl EU som EMU. När man i berättelsen kommer till det senare blir mångfalden och mångspråkigheten lite av ett problem på scenen, och berättandet stannar upp. Man behöver ju inte låta skådespelarna tala grekiska, portugisiska eller franska för att vi ska förstå sammanhanget. Detta avsnitt hade enligt min mening helt enkelt kunnat utgå. Kill your darlings!
Hur långt räcker ett bröd i solidaritetens namn? Med den frågan börjar berättelsen i den nyfödda nationen Finland, och där slutar den drygt tre timmar senare i EU-landet Finland. Det är mycket fiffigt gjort.

Ulf Persson

Ulf Persson
14.04.2013 kl. 14:06

Sympatisk, genuin, mänsklig Hissvägrare

My Elevator Days
(Hissvägraren)

Manus och regi: Bengt Ahlfors
Medverkande: Alexander West

Nicken - Svenska Teatern
Gästspel 19-21 mars 2013

Onekligen ett intressant möte på Nicken! Skådespelaren Alexander West framför på engelska Bengt Ahlfors’ text Hissvägraren som här fått heta My Elevator Days. En lätt skotsk anstrykning i talet ger en annorlunda och intressant färg åt texten av Ahlfors, som ju rör sig i ett nära fjärran Helsingfors. En blandning av svenskt, finskt, engelskt, skotskt, alltså. Det är väl sådant som kallas mångkulturellt. Ett annat ord kan ju vara sympatiskt. Eller genuint  mänskligt.

Från början är alltså den här korta pjäsen skriven på svenska och gick flera hundra föreställningar på Lilla Teatern och då med Lasse Pöysti i rollen. Pjäsen har sedan översatts till ett flertal språk, och den version som nu gästspelat på Svenska Teatern gjorde stor lycka vid Edinburgh Fringe i fjol. Att man nu tagit hit den får ses som ett lika gott exempel på samarbete som när Svenska Teatern i höstas presenterade En midsommarnattsdröm i samarbete med den engelska gruppen Told by an Idiot. Mer sådant!

My Elevator Days (Hissvägraren) är ingen märklig pjäs, en monolog snarare, där en medelålders man berättar om sitt liv. Han har i hela sitt liv bott i samma hus och fått för vana att tala med hissen. Han kallar den Enok (Kone spegelvänt). Genom åren har de fått ett speciellt förhållande, han och hissen Enok. Det är mycket roande.

Det är tydligt att Ahlfors läst sin Kafka och då inte minst dennes monolog Bättre utan hund. En hund spelar också en viktig roll här, och det är ju naturligtvis ingen slump att denna hund heter just Kafka!

Alexander Wests framförande är mycket sympatiskt. Med glimten i ögat och med små medel tar han oss genom den tragikomiska berättelsen. Här finns kärleken till hunden Kafka, som förresten älskade att lyssna till poesi som rimmar, ett misslyckat besök på en sexklubb, hans kärlek till Grace Kelly (de var födda på samma dag!) och så det oväntade mötet med den unga flickan Diana. Det är inget märkligt men djupt mänskligt och rörande.

West spelar till publiken men även med den. Frågar om vi förstår vad han talar om, om han talar för fort. Han låtsas vid något tillfälle komma av sig och bläddrar lite i sitt manus, får oss att tro att han tappar tråden. Det gör han inte.

Monologer är svåra. Det förstod redan Shakespeare. Man ska ju inbilla publiken att det är världens naturligaste sak att stå och tala rakt ut i luften. Alexander West lyckas emellertid med denna svåra konst fullkomligt övertygande under den dryga timme föreställningen varar. En prestation.

Ett gästspel med mersmak!

Ulf Persson

Johan Finne
22.03.2013 kl. 13:47

Oskuld - teater värd att trotsa vädergudarna för


Av Dea Loher
Regi: Erik Söderblom
Översättning: Maria Tellander
Rum, ljus: Kaisa Rasila
Rum, ljus: Anna Pöllänen
Kostym: Monika Hartl
Ljuddesign: Kristian Ekholm
Medverkande: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Grundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita
Viirus och Klockriketeatern på Teaterhörnan
Föreställning 27 februari 2013
Foto: Cata Portin


Teater Viirus och Klockriketeaterns gemensamma satsning på tyska dramatikerna Dea Loherns Oskuld i regi av Erik Söderblom marknadsförs som vårens teaterhändelse, och säkert kommer den att gå till historien som den mest minnesvärda uppsättningen den här våren, vågar jag påstå trots att vi ännu bara befinner oss halvvägs in på vårsäsongen.

Tidvis känns Oskuld som ett slags Spöktåg för vuxna. Man vandrar runt i och utanför den vackra gamla byggnaden Teaterhörnet (Teatterikulma) i Kronohagen där Viirus numera huserar och på olika ställen bevittnar man olika scener och tablåer, ofta skickligt iscensatta av scenograferna Kaisa Rasila och Anna Pöllänen med effektulla ljudeffekter av Kristian Ekholm, ibland makabra som tex när man passerar förbi en hängd man. Men en kringvandrande uppsättning som Oskuld finns det också en risk att de yttre ramarna tar över handen. Dels för att man fascineras av de vackra arkitektoniska detaljerna i det gamla jugendhuset.

Dels för att det helt enkelt inte alltid är så bekvämt för publiken. Ordentliga stolar åt alla finns sällan men under en nästan 3 h lång föreställning vill man ju ändå sitta ner emellanåt, vilket man då får göra på små triangelformade tältstolar som delas ut av guiderna över allt. Men ibland, som tex när vi sitter i en trappa vars trappsteg är lite smalare än stolsbenen, går ens koncentration mest åt till att hålla balansen och en del av texten går förbi. Det är tur att texten ofta upprepas annanstans i pjäsen.

Handikappade göre sig förstås icke besvär. En dam som går med käpp kan omöjligt hänga med i alla svängarna när vi ofta går trappa upp och trappa ner, rör oss i trånga källarutrymmen eller på hal is ute på gården. Temperaturväxlingarna är också ett problem. I början får vi alla poplinkappor utdelade och vi får hjälpa till att fixa ansiktsmasker och det sägs att man kommer att säga till när vi skall använda dem. Men jag uppfattar aldrig några kommandon. Följaktligen går jag i början runt med min tjocka vadderade vinter-poplin såväl ute som inne och känner mig som i bastun med kläderna på. När jag äntligen förstått att ta den av mig blir vi i ett skede placerade i en trappuppgång nära en öppen dörr en längre stund och jag får kallt men i förväg vet jag ju inte hur länge vi kommer att sitta där och sen är det för trångt att börja klä på sig. Resultatet är en präktig förkylning. Den publik som ser föreställningen först i april eller maj kommer säkert att få en ännu mer njutbar upplevelse? För idén är kul i sig, jag kommer osökt att tänka på Teater Sirius fina Vandring för tre röster som spelades sommartid, delvis i samma kvarter, för många år sen.

Innehållsmässigt får vi träffa på festliga karaktärer med gripande livsöden. Mest berör mig berättelsen om livet som volontär på ett sjukhus i Filippinierna. Roligast är Willehard Koranders Elisio och Viktor Idmans Fadoul - invandrare vars blattesvenska och skickliga masker av Tuija Luukkainen får mig att tro att Viirus fått förstärkning från Sverige. Maria Ahlroth är minnesvärd som den läckra, blinda strippan Absolut i spetsbody och lårhöga stövlar, som utrustad med ögonbindel och vit käpp söker sin plaspåse med pengar som Fadoul hittat på en busshållplats – Monika Hartl har svarat för kostymeringen. Niklas Groundstroem är obetalbar som den gamla, enbenta, sockersjuka mamman Fru Zucker i morgonrock och yllebyxor som flyttar in hos dottern Rosa (Jessica Raita) och svärsonen, liktvättaren Franz (Pelle Heikkilä) i deras lilla etta och meddelar att hon sen inte vill ha några barnbarn ännu.  Ulla-Britt Boström gör en empatisk tolkning av Fru Habersatt, modern till en mördare, som plågas av skuldkänslor. Ragni Grönblom-Jollys virriga Ella träffar vi på i hissar mm, ständigt mässande med sin kännspaka röst som man gärna lyssnar till.

Desperation och hopplöshet som driver folk till mord och självmord. Illegal invandring och mänskohandel. Vems är felet, bär vi alla på skulden? Oskuld behandlar många tunga och svåra dagsaktuella ämnen men med en galghumor och glimten i ögat som gör dem uthärdliga. Viirus´ och Klockrikes teatervandring i Kronohagen är det värt att tom trotsa även de strängaste vädergudar för. En upplevelse man inte borde missa om man inte är direkt fysiskt förhindrad att delta.

Siw Handroos-Kelekay
 

ps... På RECENSENTERNA kan fler kritiker skriva om samma sak. Oskuld är första pjäsen som fått två omdömen. Läs även Ulf Perssons recension.
Siw Handroos-Kelekay
16.03.2013 kl. 10:35

Figaro förtjänar stående ovationer!

Figaros bröllop

av Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Jussi Tapola
Scenografi och kostym: Seppo Nurmimaa
Dirigent: Friedemann Layer

Medverkande: Jaakko Kortekangas, Tove Åman, Jussi Merikanto, Anna-Kristiina Kaappola, Ann-Marie Heino m fl

Nationaloperans kör och orkester

Finska nationaloperan
8.3.2013



Figaros bröllop i Nationaloperans tappning kan nog bäst beskrivas som en gammal goding. Man kan naturligtvis också tala om årgångsvin som har lagrats och åldrats med behag. Uppsättningen hade faktiskt premiär redan 1983, och nu är det alltså dags igen. Trettio år senare. Rätt så!

Mozarts opera är som bekant ett lättviktigt stycke i betydelsen att tyngdpunkten ligger på komiska förvecklingar med erotisk kittling. Det är nöjsamt. Överhuvudtaget är ju operan Figaros bröllop som ett glas sprudlande bubbel, musikaliskt och innehållsmässigt. Man förstår att Nationaloperan nu låter den dyka upp på repertoaren igen. Som den klassiker den är bör den rimligen locka stor publik.

Regin av Jussi Tapola andas lätthet och lekfullhet. Det är med andra ord smålustigt mest hela tiden. Uppsättningen har också definitivt något av en klassisk ton över sig inte minst gäller detta scenografi och kostymer signerade Seppo Nurmimaa. Allt i sober stil. Här finns ingen klåfingrighet, där man velat modernisera för sakens egen skull. Sen är det naturligtvis rätt svårt att överföra operan till en annan tid med dess tal om ”ius primae noctis”. Något som den upplyste greve Almaviva avstår ifrån till glädje för såväl Figaro som Susanna.
Anna-Kristiina Kaappola som Susanna är förresten utan minsta tvekan kvällens och uppsättningens lysande stjärna. Kaappola förenar ett lekfullt och behagligt agerande med en vokal briljans.

Överhuvudtaget finns i den här återuppståndna Figaros bröllop många goda prestationer att glädja sig åt, såväl vokalt som skådespelarmässigt. Från Jussi Merikantos Figaro till Jaakko Kortekangas greve, Tove Åmans grevinna och så naturligtvis Ann-Marie Heino som pagen Cherubino. Det är ju han/hon som vackert får säga farväl till nöjen, ty greven gör ju honom till soldat för att bli av med honom. Det lyckas emellertid inte så där värst bra.
Förvecklingarna tar sin rundliga tid. Mozart använder sen samma knep som Shakespeare. Man byter identitet och till och med kön. Det är ett under att någon blir lurad men så är det. I slutscenen som kan leda tankarna till Muntra fruarna i Windsor får greven sig en läxa, och sen är allt klart. Alla får den som de ska ha och absolut ingen annan. Det tar tre timmar och tjugo minuter.

Återstår att säga att dirigenten Friedemann Layer fick fram den rätta och synnerligen lekfulla Mozartstämningen ur orkestern, som klingade mycket bra. En synnerligen god afton på operan, alltså, och nu har jag bara en fråga. Varför ger inte den finska publiken stående ovationer? I Sverige hade den här föreställningen fått det – men inte här. Märkligt!

Ulf Persson

Ulf Persson
09.03.2013 kl. 15:47

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

I denna spalt kommer namnen på recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, MUSIK

Johan Finne 


Frilansjournalisten, författaren och trädgårdsmästaren Johan Finne skrev sin första recenssion för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som radioprofil, amatörteatersregissör och skådespelare. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 

TEATER, FILM, LITTERATUR

Ulf Persson

 

 

 

 

 

har skrivit kultur-journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London. Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson

 

 

 

 

 

verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.

Kategorier

Senaste kommentarer