Bloggposter

BEHIND THE CANDELABRA

**** Regi: Steven Soderbergh Manus: Richard LaGravenese efter en bok av Scott Thorson I rollerna: Michael Douglas, Matt Damon, Rob Lowe, Scott Baluka, Dan Aykroyd mfl

Steven Soderberghs ”Behind the Candelabra” (Mitt liv med Liberace) bygger på en sann historia om förhållandet mellan den flamboyante underhållaren Liberace och hans älskare Scott Thorson. Ett förhållande som varade i sex år och präglades av Liberaces längtan efter att bli älskad samtidigt som han utåt jobbade för sin image som hetero.

68-årige Michael Douglas i titelrollen gör en strålande comeback som pianisten, scenkostnären och den glittriga underhållaren och det här är en av de bästa rollprestationer han gjort. Michael är även Matt Damon som älskaren Scott gör en imponerande roll i denna svarta komedi där vi tas med bakom kulisserna i berömmelsens svårmod och ensamhet.
En intressant kuriosa kring filmen är att den är gjord för TV-bolaget HBO efter att i stort sett alla filmstudios tackat nej. Detta för att de, enligt Steven Soderbergh, tyckte filmen var "för gay" och både Michael och Matt fått gå in med egna pengar för att slutföra filmen.  Filmstudiornas nej kan tyckas märkligt då Hollywood redan gett oss ”Brokeback Mountains” och ”Milk” och det här är en historia där en väsentlig del är hur en stor artist handskades med sin sexualitet. Kanske det som provocerar är den övertygande intimiteten som framställs i Liberaces och Scotts förhållande i scener utan sex eller nakenhet. Det finns en äkthet mellan de älskande som når ut över den vita duken och framförallt syns den i Damonds rolltolkning där vi ser den unge mannen gradvis visa sina lager av sin personlighet. En personlighet som innehåller både behov av ömhet och panik men framförallt kärlek.
Det enda som kanske är ”för gay” är Rob Lowe i rollen som Liberaces plastikkirurg, och här i meningen att han blir en gayparodi vilket troligtvis inte varit tanken.
Plastikkirurgen är dock viktig i historien då Liberace inte ville att folk skulle förstå att Scott var hans älskare utan lät sin unga pojkvän plastikoperera sig - för att se mer ut som hans son. Ett av många bisarra drag av Liberace
Steven Soderbergh har sagt att han skall sluta göra film och efter succéer som ”Erin Brokovich”, ”Ocean´s eleven” och ”Traffic” lämnar han oss med ett av sina bästa verk om det ligger någon sanning i hans uttalande. För här serveras vi en underhållande berättelse där även det skeva och allvarliga får sin rättfärdiga plats. Och Hollywoodproducenterna som sade nej till projektet lär nog ångra sej idag.

Johan Finne
25.08.2013 kl. 09:51

Musikalläcker Traviata!

****

La Traviata

Opera i tre akter av Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas´ roman Kameliadamen.
Regi: Mariusz Trelin´ski
Scenografi: Boris Kudlicka
Medverkande: Jennifer Rowley, Pavlo Tolstoy, Daniel Sutin m fl
Nyslotts operakör och orkester
Operafestivalen i Nyslott i samarbete med polska nationaloperan.

Det här är fräscht och det är annorlunda. Borta är 1800-talets fina salonger i Paris, och i stället befinner vi oss i ett nutida partyland av musikalsnitt. TRAVIATA står det med stora bokstäver över en lång bar som i sin belysning och miljö stundom leder tankarna till Edward Hoppers berömda målning. Lättklädda dansare ger, lite onödigt men dock, en extra krydda åt den här moderna versionen av en av Verdis mest älskade operor. Sen är det som alltid en fråga om extra kryddor och modernisering verkligen behövs. Mitt personliga svar är – ja. Det kan inte finnas en för all tid given form, och här befinner vi oss solår från den avskalade närmast spartanska version, även den en synnerligen personlig tolkning, som vi kunde njuta av från Metropolitan förra säsongen.
Impulser utifrån och samarbete med utländska operahus kan också i hög grad bidra till en vitalisering av operafestivalen. Den här säsongen ser vi exempel på detta både i Samson et Dalila och La Traviata, och mig förefaller detta konstnärligt väl så givande som repriser på gamla bekanta. Nästa år kommer de tre trotjänarna Madama Butterfly, Carmen och Trollflöjten ,och det känns kanske i ärlighetens namn inte helt fräscht. Dock får man nästa år kanske sätta ett extra plus för Sallinens Kullervo. Om pluset även omfattar det faktum att Trollflöjten sjungs på finska återstår att höra.
La Traviata är som bekant en tragisk historia om kärlek, uppoffring, svek och försoning, allt till fantastisk musik. Första akten är ju fylld av pärlor och en god sopran i titelrollen har här alla möjligheter att briljera. Den amerikanska sångerskan Jennifer Rowley påannonserades som aningen förkyld och indisponerad men hon skulle göra ett tappert försök ändå, vilket hälsades med varma applåder av den månghövdade (utsålt!) publiken. Och det ska ju sägas direkt att Jennifer Rowleys Violetta fick såväl vokal glans som en stark personlighet. Slutapplåderna talade sitt tydliga språk. Publiken hade tagit till sig Rowleys Violetta. Av en förkylning märktes inte mycket. Å andra sidan tillhör en viss krasslighet rollen.
Den unge Alfredo Germont är förälskad i den något äldre Violetta, och han lyckas som bekant få henne att än en gång tro på kärlekens kraft och ett liv tillsammans. Möjligtvis hade det kunnat fungera om inte Germont den äldre lagt sig i saken och Violetta känt det moraliska trycket att offra sig.
Alfredo görs på ett ungt och sårbart sätt av Pavlo Tolstoy, som i sin slängiga stil ledde mina tankar till Vronsky i senaste filmversionen av Anna Karenina. Tolstoy har för övrigt en fin och bärande tenor med god lyster. Som pappa Germont hördes Daniel Sutin, vars myndiga bas var en av föreställningens absoluta höjdpunkter.
Sammanfattningsvis en synnerligen god version av La Traviata! Frågan är ju vart man i vår tid ska förlägga handlingen för att denna tragiska historia ska kännas angelägen för en nutida publik. På Malmö Opera utspelades för ett antal år sedan handlingen i ett Hollywoodskt 50-tal. Det fungerade riktigt bra, så när nu den polske regissören Mariusz Trelin´ski fastnat för ett nutida partyland med häftiga detaljer, så säger jag bara en sak. Varför inte?

Ulf Persson

Ulf Persson
19.07.2013 kl. 12:05

Dramatik och krut!

****

Samson et Dalila


Av Camille Saint Saëns
Libretto: Ferdinand Lemaire
Dirigent: Jacques Delacôte
Regi: Guy Montavon
Scenografi och kostym: Hank Irwin Kittel
Medverkande: Milijana Nikolic, Franco Farina m fl
Nyslotts operafestivalsorkester
Nyslotts operafestivalskör
Operafestivalen i Nyslott i samarbete med Theater Erfurt

Den gamla bibliska historien om Simson och Delila, som de heter på svenska, visar sig vara synnerligen aktuell på scenen i Olofsborg. Vi befinner oss nämligen direkt i en konflikt som skulle kunna vara från vilken nyhetsrapportering som helst. Fångar hålls fängslade på en teater bevakade av beväpnade vakter, och genast går tankarna till dramat på teatern i Moskva i det nära förflutna. Medlemmar ur kören springer omkring med kulsprutepistoler palestinskt klädda, och genast befinner vi oss mitt i den eviga konflikten. Det är skickligt och medryckande tänkt av regissören Guy Montavon och scenografen Hank Irwin Kittel. Sen måste man i ärlighetens namn säga att den moderna touchen för att inte säga tidlösheten stundtals känns lite oklar. Det blir med andra ord lite konstnärligt rörigt men ointressant blir det aldrig.
Avgående konstnärlige ledaren Jari Hämäläinen har velat blicka ut och bredda festivalen. Därför detta samarbete med Theater Erfurt. Kommande konstnärlige ledaren sångaren Jarmo Silvasti vill enligt uppgift rikta blickarna mot det inhemska. Själv förstår jag inte riktigt varför det måste vara tal om antingen eller – varför inte både och? Det minsta man kan säga om en produktion som Samson et Dalila är att den känns fräsch och medryckande, och att döma av publikens reaktioner gick föreställningen verkligen hem. Man kan komma ifrån är att det är synd att föreställningen inte återkommer nästa sommar. Hellre det än ännu en repris på Carmen.
Olofsborg inbjuder som bekant till dramatik, och här får vi verkligen full dramatik från början. Tacka musiken av Saint Saëns och festivalsorkestern under stark ledning av Jacques Delacôte för det. Det är med andra ord fullt dramatiskt krut i denna eviga historia om förbjuden kärlek med ett etniskt och religiöst krig som bakgrund. Det som skiljer den här historien från andra romantiska historier med liknande bakgrund är naturligtvis att Delila använder sin kvinnlighet och sin list för att förgöra sin älskare. Det är man ju inte van vid.
Då är vi direkt inne på operans innerligaste ögonblick, som kommer strax före paus och då Milijana Nicolic, en lika skön som stark Delila, i operans mest kända aria lyckas förföra och förgöra Samson. Det är svindlande vackert och grymt. Nicolic har en dramatiskt djup mezzo som gör sig väl tillsammans med Franco Farinas välljudande tenor. Vokalt och musikaliskt är detta överhuvudtaget en synnerligen kraftfull föreställning med gedigna insatser av såväl solister som kör och orkester. Vad mer kan man begära?
Ulf Persson
Ulf Persson
10.07.2013 kl. 13:40

Vad är det för liv att äta, sova och småningom dö?

Äta sova dö

Manus och regi: Gabriela Pichler
Medv: Nermina Lukač, Milan Dragišic, Jonathan Lampinen mfl.

Den svenska filmen ”Äta sova dö”, som i Sverige vann guldbaggar bland annat gör bästa film, regi och kvinligga huvudroll.

I en litet samhälle på skånska landsbygden packar Raša (Nermina Lukač) ruccola i rasande tempo på ortens basindustri och trots att arbetet är monotomt så trivs hon. Arbetet skänker henne trygghet och gemenskap men så varslas det om uppsägningar på fabriken. Något som naturligtvis skapar osäkerhet. Den långa, dialoglösa scenen när Raša anar att personalchefen är på väg mot henne samtidigt som hon undviker hans blick, är genial.

Det är en berättelse där vi får se ett samhälle som blivit alltmer omänskligt; den sönderarbetande pappan blir inte sjukskriven för att läkaren menar att man inte får bli för girig, på arbetsförmedlingens träffar bryter folk ihop och en smiley i en jobbansökan döms ut som inställsam. Samtidigt fångar Pichler en samvaro i kollektivet och en humanism i det lilla där ångesten mildras.

Mycket av det mänskliga i filmen skall Lukač ge äran för; hennes porträtt av Raša; en kaxig muslimsk tjej, görs med en intensitet som gör att jag inte bar känner för utan även med henne.

Handlingen byggs upp långsamt och påminner om en dokumentär saga. Att jag inte ger den högsta betyg har att göra med vissa dramaturgiska oklarheter. Alla frågor blir inte besvarade och i viss mån saknar karaktärerna den utveckling jag hade velat se i en fulländad berättelse.

Dock beundrar jag skildringen av det lilla samhället, precis så sörjbrunt och kallt som det kan vara.

Och vad är det för liv att äta, sova och småningom dö, som en äldre invandrarkvinna undrar i filmen.
Johan Finne
26.04.2013 kl. 13:09

Välspelat seniormys.

Kvartetten

Regi: Dustin Hoffman
Medverkande: Maggie Smith, Tom Courtenay, Billy Connolly, Pauline Collins m fl

England 2012

Det har kallats för seniormys, filmer och pjäser av feel good-karaktär som vänder sig till oss som tillhör gruppen mogen ungdom. För ett år sedan kunde vi avnjuta filmen The Best Exotic Marigold Hotel, och med Kvartetten i regi av senioren Dustin Hoffman är det så dags igen. Och resultatet är det samma. Man njuter och man mår bra. Feel good.
Handlingen i Kvartetten utspelar sig på ett hem, Beecham House, av engelskt mysigt landsbygdssnitt. Det är ett hem för pensionerade musiker och sångare, och det sjungs och spelas i alla hörn. Filmen är med andra ord full av musik, och det bidrar naturligtvis till mysfaktorn. Det som är extra intressant är att ensemblen av eftertexterna och fotona att döma består av riktiga seniorer från artistvärlden, vilket onekligen bidrar till äktheten.
Hemmet Beecham House är i desperat behov av pengar, och man bestämmer sig för att fixa detta genom att anordna en gala, där alla artister ska vara med och än en gång göra succé. Så är det alltså tänkt. In kommer ny gäst i form av en operadiva magnifikt spelad av Maggie Smith. Någon kommer nu på den snillrika idén att med henne skulle man kunna framföra den berömda Rigolettokvartetten, som alltså filmens titel syftar på. En ypperlig idé om det nu inte var för att hennes före detta och en gång synnerligen illa behandlade man finns i den tänkta kvartetten. Plats för konflikter, alltså.
Det man möjligen kan invända mot den här filmen är att den är ganska för att inte säga mycket förutsägbar. Några egentliga överraskningar bjuds man inte på. Å andra sidan förlåter man det gärna, när man får så utsökt spel av äkta brittiskt märke som här. Skådespelaren Anthony Hopkins sade en gång att hemligheten bakom god brittisk skådespelarkonst är att stå stilla och tala långsamt. Det är precis vad man gör här, och som åskådare är det bara att njuta. Av spelet och av en film som med små medel och fjärran från Hollywoods tröttande effekter tar sin mogna publik på allvar. 

Ulf Persson
Ulf Persson
22.04.2013 kl. 10:55

Ojämn operaafton men missa den inte.

Riddar Blåskäggs borg och Pajazzo


Dirigent: Mikko Franck
Regi: Vilppu Kiljunen
Scenografi: Sampo Pyhälä
Kostym: Mirkka Nyrhinen
Ljus: Kimmo Karjunen
Medverkande:
Vladimir Baykov, Niina Keitel
Sabina Cvilak, Mikhail Agafonov, Jorge Lagunes, Juha Riihimäki, Waltteri Torikka
Finlands Nationalopera
Premiär 12.4.2013

Det är onekligen en lite ovanlig operaafton som Nationaloperan nu bjuder på. Ovanlig, annorlunda och spännande. Vanligtvis är det ju så att man brukar sätta ihop operorna På Sicilien av Mascagni och Pajazzo av Leoncavallo. Så icke här, ty här låter man På Sicilien utgå till förmån för Riddar Blåskäggs borg (här kallad Hertig Blåskäggs borg) av Béla Bartók. Och vilken spännande afton det genast blir!
Béla Bartóks opera, hans enda för övrigt, är sällan spelad. Inte bara det; den blev ingen succé när den hade premiär 1918. Möjligen kan man säga att det berodde på att Bartók var före sin tid. Musikaliskt är ju denna version av den gamla historien om Blåskägg nog så modernistisk, vilket kan ha stött bort en del. Nu är det inte så. Tvärtom. Bartóks musik följer den erotiskt laddade skräckhistorien känsligt och med full kraft. Tacka sen Mikko Franck och operaorkestern för det. Man sparade verkligen inte på krutet.
Uppsättningen av Riddar Blåskäggs borg är konstnärligt läcker, där scenografin av Sampo Pyhälä ingår en god allians med den utsökta och stämningsfulla ljusdesignen av Kimmo Karjunen. Resultatet är vackert, romantiskt och skräckinjagande på samma gång. Det är för övrigt lite av samma skräckromantik som i The Phantom of the Opera, fast så mycket hemskare.
De två rollerna som riddar Blåskägg och Judit sjöngs vid den föreställning jag såg (17.4) av Vladimir Baykov och Niina Keitel, och i båda fallen var det fråga om utsökta vokala prestationer. För den här föreställningen på ungefär en timme blir det utan minsta tvekan full pott. En konstnärlig fullträff!
Riktigt så är inte fallet med Pajazzo som alltså tog vid efter paus. Här rör man sig mer på väl upptrampade operavägar. Dock bjuder man på en god överraskning på slutet men den kan jag  tyvärr inte avslöja men det var fiffigt gjort. Mer sådant kan man önska.
Operan Pajazzo av Leoncavallo är en sk veristisk opera, vilket betyder att man ska skildra verkligheten. Inte nog med det. Operan blandar ju sedan skickligt verklighet och fantasi, och det är ju det som så att säga utgör poängen. Den bedragne Canio/ Pajazzo förmår på slutet inte skilja på spelets fantasi och verkligheten, och då går allt åt skogen. Komedin övergår i tragedi.
Uppsättningen här är i stort traditionell i sitt upplägg. Den välsjungande kören används dramatiskt och får agera såväl medverkande i ett stort och något rörigt teatersällskap som publik i commedia dell’arte-föreställningen. På slutet krymper man sedan skeendet på scenen dvs man avgränsar operans stora scen och spelar på ett litet utrymme på den främre delen av scenen. Möjligen kan man säga att man vinner i dramatisk täthet men det känns som om man illa utnyttjar scenresurserna. För det kan jag sätta ett frågetecken. Likaså sätter jag ett stort frågetecken för de närmast buskisartade inslagen på slutet.
Vokalt var jag mest imponerad  Sabina Cvilak som Nedda. Hennes aria var enligt mig definitivt operans höjdpunkt. Normalt sett brukar det ju annars vara Pajazzos berömda aria som drar ner de mesta applåderna men så blev det inte här.

Ulf Persson

Ulf Persson
18.04.2013 kl. 11:28

Vincent River är gjord med hjärtat

VINCENT RIVER

Manus: Philip Ridley

 

Regi: Cris af Enehielm

På scen: Christina Indrenius-Zalewski, Fabian Silén

Ljus & Ljud: Mikko Kaukolampi

Bild: Tommi Seitajoki, Joan Da Silva

Producent: Mikko Iranshahi

Teaterföreningen Mestola

Dianascenen

 

En ung man, en kvinna, ett rum, sprit och piller. Sanningar kommer att avslöjas.

Philip Ridleys Vincent River är en stark berättelse som tar upp ämnet homofobiska hatbrott och bygger på en sann historia som utgått från mordet på en av Ridleys vänner på 80-talet. Temat är inte unikt men det intressanta här är att vi får se vad som händer efteråt med de som är tvungna att gå vidare med sitt liv. Anita och Jamie har betydligt mer gemensamt än vad det verkar när de träffas, även om det är Jamie som hittat kroppen av Anitas mördade son Vincent River.

Pjäsen har gjorts i både kortare och längre versioner och Cris af Enehielm har valt att sätta upp Ridleys längre originalmanuskript vilket gör att första akten känns aningen för lång. Samtidigt accepterar jag det då det syns att detta är en produktion gjord med hjärtat. Dessutom innehåller originalmanuskriptet material som ger pjäsen mer än den kortare versionen som jag sett i London.

Christina Indrenius-Zalewski som firar sitt 50-års konstnärsjubileum i rollen som Anita, vars son Vincent blivit mördad samspelar med Fabian Silén, i rollen som Jamie, på ett underbart sätt.  Två personer på scenen kräver sina skådespelare och trovärdigheten hos karaktärerna i en pjäs är viktig för att det skall fungera. Här har vi att göra med två helt olika människor där man i inledningen kan tycka att det inte är trovärdigt att de ses men Christina och Fabian gör dessa människor till en mor och en ung pojke där det inte finns någon tvekan om vilka de är eller vad de har för motiv.

Sedan är det inte bara en historia om homofobiska hatbrott. Det handlar om förhållanden mellan mor och son. Anitas förhållande till sin mördade son och Jamies förhållande till sin mor. Anita och Jamie börjar dela historier med varandra och överraskar sej själva med vad de avslöjar.

En eloge vill jag även ge till Tommi Seitajokis filmmaterial.  I den enkla, fungerande, scenografin projiceras i bakgrunden levande bilder som förstärker historien. Vad gäller det multimediala materialet ställde jag mej dock lite frågande till den finska textningen. Då jag såg premiären förstod jag att de hade haft lite svårt att få den i synk och det skall förbättras. Men textningens skärm sitter så att jag tror det vore vara svårt att hänga med när så mycket annat händer samtidigt. Jag själv som svenskspråkig noterade nu detta men i vårt tvåspråkiga land är jag ändå glad att textningen finns där som stöd om man inte helt hänger med i storyn.  Dessutom är bra förmedlade känslor på scen inte alltid fast i att man förstår varje ord.

Teaterföreningen Metsola har valt att göra ett starkt drama där vi både får skratta och gråta. Sevärt.

 

Johan Finne
15.04.2013 kl. 14:42

Well done, Thespians Anonymous!

I love you,
you’re perfect,
now change

Musikal av JoeDiPietro och Jimmy Roberts

Regi: Nihan Taniser

Medverkande: Nicola Bagalà, Lotta Heikkinen, Marjo Hienonen, Kirsi Kähkönen, Zach Laster, Gian Majidi, Ida Mauko, Mikko Marttala, Pauliina Munukka, Jonathan O’Brien, Elisa Paukkonen, Elina Vanne

Thespians Anonymous
Gloria
Helsingfors
Premiär 12 april 2013


Har på min teatervandring i Helsingfors till min glädje och förvåning nu stött på en andra grupp amatörer som spelar på engelska. Förra veckan var det Finn-Brit Players, som jag besökte, och i söndags var det så dags för det unga och synnerligen entusiastiska gänget i Thespians Anonymous som just nu spelar musikalen I love you, you’re perfect, now change på Gloria, Lilla Robertsgatan.
Skillnaden mellan Finn-Brit och TA tycks vara en tydlig skillnad i ålder, såväl i ensemblen som i den målgrupp man vänder sig till. Hos TA möter man unga teaterälskare, hos Finn-Brit något äldre. Detta sagt kan man sedan förvånas över djärvheten hos de unga i TA att ta sig an en hel musikal, men som det brukar heta – lyckan står den djärve bi – och så är det även här. Det här är bra!
Musikalen I love you är ingen komplicerad historia. Den berättar rapsodiskt och fragmentariskt om detta märkliga som händer när två människor möts och – i bästa fall – ljuv musik uppstår. Den första daten. Blyghet. Fumlighet. Sex. Giftermål. Barn. Skilsmässa. Sökandet efter ny partner (mycket fin videoscen!). Död. Och flört på en begravning (rolig och varmt mänsklig scen). Det är med andra ord livet som skildras under ett par timmar på Glorias scen. Det är mycket sympatiskt. Man känner igen sig.
Musikalen har alltså ingen handling i egentlig mening utan gör nerslag i detta svåra som är ensamhet och tvåsamhet eller med andra ord livet. Upplägget är perfekt för TA som i demokratins och rättvisans namn kan låta de tolv i ensemblen dela på roller och scener. Det fungerar alldeles utmärkt.
Jag sitter och kan inte låta bli att vara imponerad. Det är ju inte bara det att jag naturligtvis är väl medveten om vilket oerhört arbete som ligger bakom en sån här produktion. Det är det ena. Det andra är att jag imponeras stort över den mängd talang och entusiasm som visas upp. Inte nog med att man ska kunna agera, man ska kunna sjunga också. Och det kan man. I föreställningen hörs ett flertal fina musikalröster. Sen hör till saken att en sedvanlig musikalorkester här av naturliga skäl fått ersättas av ett ensamt piano. Fungerar alldeles utmärkt.
I föreställningen finns flera mycket fina scener. En personlig favorit är scenen där mannen vid frukostbordet sjunger om kärleken till hustrun sen många år. Hon märker dock inget utan läser vidare i tidningen, tittar dock upp på slutet och säger ”vad?” ”Det var inget” är svaret. Det var inget men ändå allt. Snyggt!
Ska nu bli spännande att följa Thespians Anonymous i fortsättningen.
Well done!

Ulf Persson

Ulf Persson
15.04.2013 kl. 10:04

Underhållande men för långt!

Neljäs tie

av Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä

Regi: Esa Leskinen
Scenografi: Kati Lukka
Kostym: Tarja Simonen
Musik: Paula Vesala, Joel Attila
Ljusdesign: Matti Tiilama
Ljud: Raine Ahonen
Video: Ville Vierikko
Mask: Jari Kettunen, Heikki Nylund

Medverkande: Juha Varis, Jukka Puotila, Katariina Kaitue, Kristiina Halttu, Sari Puumalainen, Seppo Pääkkönen, Timo Tuominen, Jouni Haapakoski, Aarni Kivinen, Antti Litja, Sari Mällinen, Anna-Riika Rajanen

Nationalteatern, Helsingfors. Premiär 20.3.2013


Med Neljäs tie fortsätter Nationalteatern sin i bästa mening underhållande vandring genom den finska historien. Här har regissören Esa Leskinen haft som tydligt mål att publiken inte ska ha tråkigt, och det har vi inte heller. Dock må man stillsamt påminna om uttrycket ”kill your darlings”. Med andra ord hade föreställningen mått dramatiskt bra av att kortas med cirka en halvtimme. Tre timmar och tio minuter är i längsta laget, trots allt scengodis och alla sceneffekter.
På Nationalteaterns stora scen fortsätter man med Neljäs tie den moderna trenden med ett teaterberättande fullt av en institutionsteaters tekniska godis. Det är fullt ös med bitvis hög ljudnivå. Det är bomber och musik i en salig högljudd röra. Precis som i Eurydike har man också fattat tycke för greppet med videoprojicering. Det kan betyda att agerandet äger rum längst bak på den stora scenen, så gott som osynligt för publiken, men skeendet projiceras via TV-kamera till storbild. Det är en teaterkaramell som man enligt min mening suger på lite för mycket.
Pjäsen Neljäs tie är en rapsodisk och fragmentarisk vandring genom Finlands nästan hundraåriga historia. So far so good. Även en utlänning med begränsade kunskaper i finska hänger med hyfsat i det politiska berättandet. Inte minst när skeendet använder sig av medryckande musikinslag, som närmast för tankarna till politisk teater av sjuttiotalssnitt eller – varför inte – tysk kabaré.
Svårare att förstå för en icke infödd är naturligtvis de långa politiska harangerna, inte sällan presenterade som debatter i riksdagen. För övrigt har dessa debatter en synnerligen autentisk prägel, så man förmodar att upphovsmännen Leskinen och Keski-Vähälä lusläst debattprotokoll från tiden det begav sig. Roande är sedan alla dessa politiska ”porträtt”, där kända politikers små och stora egenheter visas fram. Det kan vara Jyrki Katainens lite blyga Mona Lisa-leende, Paavo Lipponens ilska eller Esko Ahos obestämdhet. Det är mycket underhållande och väckte också berättigat jubel i salongen.
Neljäs tie är enligt reklamen en komedi om den finska demokratin, och det är en riktig beskrivning. Från självständighet och inbördeskrig till livet i skuggan av den stora ryska björnen till livet i den europeiska gemenskapen med såväl EU som EMU. När man i berättelsen kommer till det senare blir mångfalden och mångspråkigheten lite av ett problem på scenen, och berättandet stannar upp. Man behöver ju inte låta skådespelarna tala grekiska, portugisiska eller franska för att vi ska förstå sammanhanget. Detta avsnitt hade enligt min mening helt enkelt kunnat utgå. Kill your darlings!
Hur långt räcker ett bröd i solidaritetens namn? Med den frågan börjar berättelsen i den nyfödda nationen Finland, och där slutar den drygt tre timmar senare i EU-landet Finland. Det är mycket fiffigt gjort.

Ulf Persson

Ulf Persson
14.04.2013 kl. 14:06

Bättre än så här blir det inte.

The Woman in Black
av Stephen Mallatratt efter Susan Hills bok

Regi: Beth Morton och Joan Nordlund
Producent: Daniel McMullen
Ljus: Stina Halmetoja
Ljuddesign: Christian Jull, Beth Morton, Fionna O’Sullivan och Alex Southern
Kostym: Zoë Chandler

Medverkande: Christian Jull, Daniel McMullen, Marietta Chela

The Finn-Brit Players
Q-teaterns gästscen

5 – 13 april 2013

Det händer ibland att man som teaterbesökare i London hamnar på en föreställning i det mindre formatet, där fokus ligger inte så mycket på scentekniskt godis som på spelet. Hantverket. Det kan vara produktioner där ett fåtal aktörer får kasta sig från rollfigur till rollfigur i ett spel, där just berättandet, inte något bländande utanverk, är huvudsaken. Ett par exempel: The 39 Steps, Stones in His Pocket, Under Milk Wood eller just The Woman in Black, Stephen Mallatratts dramatisering av Susan Hills kusliga spökhistoria.

När jag sitter på Q-teaterns gästscen och ser premiären av Finn-Brit Players uppsättning av The Woman in Black, får jag ett par gånger knipa mig hårt i armen och säga: Du är inte i London, du är i Helsingfors! Uttryckt på annat sätt kan jag inte på något sätt säga hur en professionell uppsättning i London av The Woman in Black skulle kunna vara annorlunda än den här amatöruppsättningen av The Finn-Brit Players! Nu är Finn-Brit Players en ny bekantskap för mig i min outtröttliga vandring i Helsingfors teaterliv, så jag vet ju inte om den här produktionen är representativ för standarden hos Finn-Brit. En sak vet jag dock med bestämdhet. Bättre än så här kan det inte bli, vilket väl är det bästa betyg man kan ge. Well done!

Jag imponeras oerhört mycket av spelet, där Christian Jull och Daniel McMullen med små medel och synnerligen proffsigt byter karaktärer. Inte bara rösterna ändras. Hela gestalten ändras, när en ny karaktär formas. Det är mycket skickligt. Berättelsen The Woman in Black tycks mig genuint engelsk och utspelas i ett ödesmättat och öde landskap för drygt hundra år sen. Dimmorna kommer svepande och det är lika kusligt som när Sherlock Holmes är i farten på Dartmoorheden. Här finns alltså plats för en god blandning av karaktärer från olika samhällsklasser som Jull och McMullen alltså förvaltar synnerligen väl. Sen får vi naturligtvis inte glömma Marietta Chela som vid ett par tillfällen ger god och spöklik gestalt åt damen i svart.

Scenen är tämligen tom. Lite karg. Ett skrivbord med stol. En gungstol i bakgrunden. Atmosfären skapas med ljus och ljud, där ljudillustrationerna spelar en stor och viktig roll i berättandet. På så sätt är det inte konstigt att skrivbordet plötsligt blir en vagn dragen av en häst. Den här uppsättningen poängterar skickligt det som är det absolut viktigaste för en teaterupplevelse. Fantasin.

Detta sagt tycker jag faktiskt att det är synd att man bara spelar under en enda vecka. Uppsättningen skulle verkligen förtjäna en stor publik.

Text: Ulf Persson

Johan Finne
08.04.2013 kl. 13:47

Sympatiskt, virtuost och tankeväckande!

Tröst

Regi: Akse Pettersson

På scenen: Oskar Pöysti

Text: Akse Pettersson och Oskar Pöysti

Premiär på Viirus 15.3

Föreställningen turnerar 15.3 - Hösten 2013 och kan beställas till skolan, församlingen, biblioteket, föreningen, till det egna vardagsrummet, i princip vart som helt.
www.viirus.fi

Man kan naturligtvis fråga sig om föreställningen Tröst verkligen ger tröst. Den ställer definitivt stora och svåra livsfrågor, där vi i publiken nickar med och till och med skrattar igenkännande då och då – men får vi tröst? Möjligen i den meningen att vi inget vet och här får vi se att fler är i samma situation. Ingen vet, så vad återstår? Möjligen – bara möjligen – kan vi få hjälp genom att tro. Vi får dock klara oss själva så gott vi kan och - vi vandrar inte ensamma! I detta enkla och kanske självklara faktum ligger naturligtvis en viss tröst. 

Föreställningen som är tänkt för turnéer kan utmärkt fungera som underlag för diskussioner. Här finns ju de stora existentiella frågorna om livet, döden och Gud. Texten bygger på intervjuer som sedan Pettersson och Pöysti satt samman till en föreställning på knappt en timme. Resultatet är synnerligen sympatiskt om än dramaturgiskt aningen spretigt. Det är också tvära kast i föreställningen från barnatro och Blott en dag till mobbning, sjukdom och död , där man använder intervjusvar sida vid sida med Shakespeare. Här finns  citat från såväl Hamlet som Macbeth med den välkända monologen En skugga blott, som går och går, är livet som ett slags svar. Den skrevs som bekant för över fyrahundra år sedan, och frågan är om vi egentligen kommit närmare en lösning på livets mening? Förmodligen inte.

Tröst är en virtuos solouppvisning av skådespelaren Oskar Pöysti. Pöysti får direkt intensiv kontakt med publiken, inte minst genom det ovanliga greppet att inledningsvis påbjuda en tyst minut för reflektion och eftertanke. Skickligt utnyttjar Pöysti sedan rollens alla möjligheter och stämningslägen, när han tar  oss med ut på denna existentiella vandring, där frågan enligt det lilla programbladet är tro eller inte. Det är en viktig fråga i vårt sekulariserade samhälle, där allt fler lämnar kyrkan i sin jakt på andlighet. Vad är det vi söker, och vad är det som kyrkan inte ger? Egentligen tycker jag att föreställningen skulle ha hetat Tro? med ett utskrivet frågetecken  i stället för just Tröst.

Text: Ulf Persson

Johan Finne
03.04.2013 kl. 11:12

Jakten - en angelägen film som går på djupet

JAKTEN

Regi: Thomas Vinterhed

Medverkande: Mads Mikkelsen, Alexandra Rapaport m fl

Danskarna är duktiga på att skapa dramatisk spänning. Det är bara att följa den prisade TV-serien Borgen på måndagar för att konstatera detta. Med filmen Jakten är man nästan beredd att höja dem till skyarna. Regissören Thomas Vinterhed (Festen) tillsammans med suveräne Mads Mikkelsen (A Royal Affair) i huvudrollen har här skapat ett tätt drama som är ytterst obehagligt att bevittna.

Vi befinner oss någonstans på den danska landsbygden. I centrum står den drygt fyrtioårige Lucas (Mikkelsen). Efter en skilsmässa har han fått jobb på ett dagis. Han är synnerligen omtyckt och allt är frid och fröjd – fram till den dag då den lilla Klara, dotter till hans bästa vänner, kommer med en lögn. Hon hittar på att Lucas förgripit sig på henne. Sen är häxjakten igång.

Vinterhed visar hur hela samhället (med ett par undantag) vänder sig mot Lucas. Frågan man kan ställa sig är - hur lätt är vi beredda att tro på små barn och svälja lögner? Hur gör man sedan för att bevisa sin oskuld? Mina tankar går tämligen omedelbart till ett amerikanskt drama med lite av samma tema: lögn och masshysteri. Jag tänker på Arthur Millers Häxjakten (The Crucible) som utspelas under 1600-talets häxprocesser men där ju Miller hade femtiotalets amerikanska kommunistskräck i bakgrunden.

Ett samhälle som tror på en lögn. Människor som förvandlas från goda till onda och så en syndabock. Vinterheds film rör sig alltså i välkända dramatiska spår. Och här gäller det våra dagars absoluta skräck – pedofili.

Mikkelsen är en utsökt skådespelare som ger intensitet, själ och känsla åt Lucas. För en svensk publik är det sedan naturligtvis intressant att återknyta bekantskapen med Alexandra Rapaport, som här spelar Lucas’ utländska (en poäng i Danmark!) kollega som får ett gott öga till honom och ställer sig på hans sida. ’

Skådespelarpriset går dock till lilla Annika Wedderkop som spelar Klara på ett sådant sätt att man gärna tror på allt hon säger. Hur får man små barn att agera så äkta och naturligt, är min enkla fråga.

Slutsats. Jakten är en synnerligen viktig film. Den är angelägen och går på djupet på ett sätt som man verkligen inte är van vid i det vanliga popcornutbudet. Såg till exempel Cloud Atlas häromdagen och var uttråkad efter fem minuter. Det var jag definitivt inte här. Här satt jag på helspänn i två timmar.

Ulf Persson

Johan Finne
26.03.2013 kl. 13:03

Sympatisk, genuin, mänsklig Hissvägrare

My Elevator Days
(Hissvägraren)

Manus och regi: Bengt Ahlfors
Medverkande: Alexander West

Nicken - Svenska Teatern
Gästspel 19-21 mars 2013

Onekligen ett intressant möte på Nicken! Skådespelaren Alexander West framför på engelska Bengt Ahlfors’ text Hissvägraren som här fått heta My Elevator Days. En lätt skotsk anstrykning i talet ger en annorlunda och intressant färg åt texten av Ahlfors, som ju rör sig i ett nära fjärran Helsingfors. En blandning av svenskt, finskt, engelskt, skotskt, alltså. Det är väl sådant som kallas mångkulturellt. Ett annat ord kan ju vara sympatiskt. Eller genuint  mänskligt.

Från början är alltså den här korta pjäsen skriven på svenska och gick flera hundra föreställningar på Lilla Teatern och då med Lasse Pöysti i rollen. Pjäsen har sedan översatts till ett flertal språk, och den version som nu gästspelat på Svenska Teatern gjorde stor lycka vid Edinburgh Fringe i fjol. Att man nu tagit hit den får ses som ett lika gott exempel på samarbete som när Svenska Teatern i höstas presenterade En midsommarnattsdröm i samarbete med den engelska gruppen Told by an Idiot. Mer sådant!

My Elevator Days (Hissvägraren) är ingen märklig pjäs, en monolog snarare, där en medelålders man berättar om sitt liv. Han har i hela sitt liv bott i samma hus och fått för vana att tala med hissen. Han kallar den Enok (Kone spegelvänt). Genom åren har de fått ett speciellt förhållande, han och hissen Enok. Det är mycket roande.

Det är tydligt att Ahlfors läst sin Kafka och då inte minst dennes monolog Bättre utan hund. En hund spelar också en viktig roll här, och det är ju naturligtvis ingen slump att denna hund heter just Kafka!

Alexander Wests framförande är mycket sympatiskt. Med glimten i ögat och med små medel tar han oss genom den tragikomiska berättelsen. Här finns kärleken till hunden Kafka, som förresten älskade att lyssna till poesi som rimmar, ett misslyckat besök på en sexklubb, hans kärlek till Grace Kelly (de var födda på samma dag!) och så det oväntade mötet med den unga flickan Diana. Det är inget märkligt men djupt mänskligt och rörande.

West spelar till publiken men även med den. Frågar om vi förstår vad han talar om, om han talar för fort. Han låtsas vid något tillfälle komma av sig och bläddrar lite i sitt manus, får oss att tro att han tappar tråden. Det gör han inte.

Monologer är svåra. Det förstod redan Shakespeare. Man ska ju inbilla publiken att det är världens naturligaste sak att stå och tala rakt ut i luften. Alexander West lyckas emellertid med denna svåra konst fullkomligt övertygande under den dryga timme föreställningen varar. En prestation.

Ett gästspel med mersmak!

Ulf Persson

Johan Finne
22.03.2013 kl. 13:47

Oskuld - teater värd att trotsa vädergudarna för


Av Dea Loher
Regi: Erik Söderblom
Översättning: Maria Tellander
Rum, ljus: Kaisa Rasila
Rum, ljus: Anna Pöllänen
Kostym: Monika Hartl
Ljuddesign: Kristian Ekholm
Medverkande: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Grundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita
Viirus och Klockriketeatern på Teaterhörnan
Föreställning 27 februari 2013
Foto: Cata Portin


Teater Viirus och Klockriketeaterns gemensamma satsning på tyska dramatikerna Dea Loherns Oskuld i regi av Erik Söderblom marknadsförs som vårens teaterhändelse, och säkert kommer den att gå till historien som den mest minnesvärda uppsättningen den här våren, vågar jag påstå trots att vi ännu bara befinner oss halvvägs in på vårsäsongen.

Tidvis känns Oskuld som ett slags Spöktåg för vuxna. Man vandrar runt i och utanför den vackra gamla byggnaden Teaterhörnet (Teatterikulma) i Kronohagen där Viirus numera huserar och på olika ställen bevittnar man olika scener och tablåer, ofta skickligt iscensatta av scenograferna Kaisa Rasila och Anna Pöllänen med effektulla ljudeffekter av Kristian Ekholm, ibland makabra som tex när man passerar förbi en hängd man. Men en kringvandrande uppsättning som Oskuld finns det också en risk att de yttre ramarna tar över handen. Dels för att man fascineras av de vackra arkitektoniska detaljerna i det gamla jugendhuset.

Dels för att det helt enkelt inte alltid är så bekvämt för publiken. Ordentliga stolar åt alla finns sällan men under en nästan 3 h lång föreställning vill man ju ändå sitta ner emellanåt, vilket man då får göra på små triangelformade tältstolar som delas ut av guiderna över allt. Men ibland, som tex när vi sitter i en trappa vars trappsteg är lite smalare än stolsbenen, går ens koncentration mest åt till att hålla balansen och en del av texten går förbi. Det är tur att texten ofta upprepas annanstans i pjäsen.

Handikappade göre sig förstås icke besvär. En dam som går med käpp kan omöjligt hänga med i alla svängarna när vi ofta går trappa upp och trappa ner, rör oss i trånga källarutrymmen eller på hal is ute på gården. Temperaturväxlingarna är också ett problem. I början får vi alla poplinkappor utdelade och vi får hjälpa till att fixa ansiktsmasker och det sägs att man kommer att säga till när vi skall använda dem. Men jag uppfattar aldrig några kommandon. Följaktligen går jag i början runt med min tjocka vadderade vinter-poplin såväl ute som inne och känner mig som i bastun med kläderna på. När jag äntligen förstått att ta den av mig blir vi i ett skede placerade i en trappuppgång nära en öppen dörr en längre stund och jag får kallt men i förväg vet jag ju inte hur länge vi kommer att sitta där och sen är det för trångt att börja klä på sig. Resultatet är en präktig förkylning. Den publik som ser föreställningen först i april eller maj kommer säkert att få en ännu mer njutbar upplevelse? För idén är kul i sig, jag kommer osökt att tänka på Teater Sirius fina Vandring för tre röster som spelades sommartid, delvis i samma kvarter, för många år sen.

Innehållsmässigt får vi träffa på festliga karaktärer med gripande livsöden. Mest berör mig berättelsen om livet som volontär på ett sjukhus i Filippinierna. Roligast är Willehard Koranders Elisio och Viktor Idmans Fadoul - invandrare vars blattesvenska och skickliga masker av Tuija Luukkainen får mig att tro att Viirus fått förstärkning från Sverige. Maria Ahlroth är minnesvärd som den läckra, blinda strippan Absolut i spetsbody och lårhöga stövlar, som utrustad med ögonbindel och vit käpp söker sin plaspåse med pengar som Fadoul hittat på en busshållplats – Monika Hartl har svarat för kostymeringen. Niklas Groundstroem är obetalbar som den gamla, enbenta, sockersjuka mamman Fru Zucker i morgonrock och yllebyxor som flyttar in hos dottern Rosa (Jessica Raita) och svärsonen, liktvättaren Franz (Pelle Heikkilä) i deras lilla etta och meddelar att hon sen inte vill ha några barnbarn ännu.  Ulla-Britt Boström gör en empatisk tolkning av Fru Habersatt, modern till en mördare, som plågas av skuldkänslor. Ragni Grönblom-Jollys virriga Ella träffar vi på i hissar mm, ständigt mässande med sin kännspaka röst som man gärna lyssnar till.

Desperation och hopplöshet som driver folk till mord och självmord. Illegal invandring och mänskohandel. Vems är felet, bär vi alla på skulden? Oskuld behandlar många tunga och svåra dagsaktuella ämnen men med en galghumor och glimten i ögat som gör dem uthärdliga. Viirus´ och Klockrikes teatervandring i Kronohagen är det värt att tom trotsa även de strängaste vädergudar för. En upplevelse man inte borde missa om man inte är direkt fysiskt förhindrad att delta.

Siw Handroos-Kelekay
 

ps... På RECENSENTERNA kan fler kritiker skriva om samma sak. Oskuld är första pjäsen som fått två omdömen. Läs även Ulf Perssons recension.
Siw Handroos-Kelekay
16.03.2013 kl. 10:35

Figaro förtjänar stående ovationer!

Figaros bröllop

av Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Jussi Tapola
Scenografi och kostym: Seppo Nurmimaa
Dirigent: Friedemann Layer

Medverkande: Jaakko Kortekangas, Tove Åman, Jussi Merikanto, Anna-Kristiina Kaappola, Ann-Marie Heino m fl

Nationaloperans kör och orkester

Finska nationaloperan
8.3.2013



Figaros bröllop i Nationaloperans tappning kan nog bäst beskrivas som en gammal goding. Man kan naturligtvis också tala om årgångsvin som har lagrats och åldrats med behag. Uppsättningen hade faktiskt premiär redan 1983, och nu är det alltså dags igen. Trettio år senare. Rätt så!

Mozarts opera är som bekant ett lättviktigt stycke i betydelsen att tyngdpunkten ligger på komiska förvecklingar med erotisk kittling. Det är nöjsamt. Överhuvudtaget är ju operan Figaros bröllop som ett glas sprudlande bubbel, musikaliskt och innehållsmässigt. Man förstår att Nationaloperan nu låter den dyka upp på repertoaren igen. Som den klassiker den är bör den rimligen locka stor publik.

Regin av Jussi Tapola andas lätthet och lekfullhet. Det är med andra ord smålustigt mest hela tiden. Uppsättningen har också definitivt något av en klassisk ton över sig inte minst gäller detta scenografi och kostymer signerade Seppo Nurmimaa. Allt i sober stil. Här finns ingen klåfingrighet, där man velat modernisera för sakens egen skull. Sen är det naturligtvis rätt svårt att överföra operan till en annan tid med dess tal om ”ius primae noctis”. Något som den upplyste greve Almaviva avstår ifrån till glädje för såväl Figaro som Susanna.
Anna-Kristiina Kaappola som Susanna är förresten utan minsta tvekan kvällens och uppsättningens lysande stjärna. Kaappola förenar ett lekfullt och behagligt agerande med en vokal briljans.

Överhuvudtaget finns i den här återuppståndna Figaros bröllop många goda prestationer att glädja sig åt, såväl vokalt som skådespelarmässigt. Från Jussi Merikantos Figaro till Jaakko Kortekangas greve, Tove Åmans grevinna och så naturligtvis Ann-Marie Heino som pagen Cherubino. Det är ju han/hon som vackert får säga farväl till nöjen, ty greven gör ju honom till soldat för att bli av med honom. Det lyckas emellertid inte så där värst bra.
Förvecklingarna tar sin rundliga tid. Mozart använder sen samma knep som Shakespeare. Man byter identitet och till och med kön. Det är ett under att någon blir lurad men så är det. I slutscenen som kan leda tankarna till Muntra fruarna i Windsor får greven sig en läxa, och sen är allt klart. Alla får den som de ska ha och absolut ingen annan. Det tar tre timmar och tjugo minuter.

Återstår att säga att dirigenten Friedemann Layer fick fram den rätta och synnerligen lekfulla Mozartstämningen ur orkestern, som klingade mycket bra. En synnerligen god afton på operan, alltså, och nu har jag bara en fråga. Varför ger inte den finska publiken stående ovationer? I Sverige hade den här föreställningen fått det – men inte här. Märkligt!

Ulf Persson

Ulf Persson
09.03.2013 kl. 15:47

Ett spel om trafficking.

La Strada

Manus och regi: Martin Bahne

Medverkande: Mikko Kaukolampi, Amanda Löfman, Fabian Silén, Titus Poutanen, Thomas Weissman, Ragni Grönblom-Jolly

Teaterförening Mestola
Dianascenen
Premiär 7.3.2013


Ett par toner från Les Misérables, och så går tankarna direkt till samhällets olycksbarn. En snutt av Gelsomina på slutet, och så går tankarna i stället till Fellinis film La Strada som ju inspirerat upphovsmannen Martin Bahne. Själv tänker jag på Lukas Moodyssons synnerligen gripande film Lilja 4-ever. Ämnet för pjäsen är trafficking, ett av vår tids absolut vidrigaste brott.

Man kan direkt konstatera att Martin Bahnes korta, en timme och tjugo minuter, föreställning på Dianascenen är viktig men problemet är att den inte når de riktiga djupen. Till det är helt enkelt personteckningen och den dramatiska berättelsen för tunn. Dock känns Amanda Löfmans porträtt av huvudpersonen, rumänska Mina, helt rätt. Löfman är utmärkt och förmedlar med små medel Minas utsatthet och desperation. Man lider verkligen med henne, och i detta ligger naturligtvis en viktig poäng.

Det börjar med systern Rosas död och slutar med Minas egen. I denna klara linje finns ett spel om förtvivlan, utnyttjande, förnedring och undergång. Mina är i inledningen en ensamstående mor utan försörjningsmöjlighet. Så plockas hon upp av hallicken Pano, Fabian Silén, lovas arbete och uppehållstillstånd och så börjar det som tämligen omedelbart ska bli en resa mot helvete och undergång. Det hemskaste är naturligtvis att detta är scener som på riktigt utspelas i vår värld. Varje dag! Fast förmodligen värre, och man kan fråga sig varför man inte kan komma åt denna form av brottslighet och kvinnoförnedring. Det är den fråga jag bär med sig från den här föreställningen! Varför görs ingenting? Varför vidtas inga kraftfulla åtgärder mot trafficking? Eller bryr vi oss inte?

Spelet som försiggår i Dianascenens tämligen kala black box pendlar mellan djupaste allvar och rena groteskerier. Riktigt rolig är karaokescenen från färjan Cinderella. Den var helt enkelt på pricken! Dessutom fungerade den som ett slags ”comic relief” till hemskheterna. Det här är ju ett grepp som inte minst William Shakespeare använde sig av, så Bahne är onekligen i gott sällskap.
Avslutningsvis. Pjäsen väcker viktiga frågor men når inte riktigt ända fram.

Ulf Persson

Ulf Persson
09.03.2013 kl. 11:53

Kraftfullt familjedrama!

En familj

Av Tracy Letts

Översättning: Louise Amble
Regi och bearbetning: Joakim Groth
Scenografi: Erik Salvesen

Medverkande: Sue Lemström, Mikael Andersson, Max Forsman, Marcus Groth, Beata Harju, Anna Hultin, Veronika Mattsson, Cecilia Paul. Mitja Sirén, Kent Sjöman, Åsa Wallenius, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt

Svenska Teatern, Stora scenen, Premiär 2.2.2013

På Svenska Teatern djupdyker man just nu i den traditionella och på alla sätt dramatiskt givande psykologiska realismen. På Amos går fortfarande den moderna klassikern Vem är rädd för Virginia Woolf? av Albee, och på stora scenen har vi sedan ett par veckor tillbaka något som väl kan betraktas som en samtida efterföljare - amerikanen Tracy Letts drama En familj i följsam översättning av Louise Amble. Dramatikern Letts går alltså i goda fotspår. Man anar hos honom även influenser av såväl O’Neill som Miller. En familj är ett rejält kraftfullt drama alltså, och föreställningen blir också något av en lång dags färd mot natt. Letts tar nämligen gott om tid på sig. Föreställningen är på tre timmar och en kvart.

Uppsättningen på Svenska Teatern i regi av Joakim Groth är gedigen i alla sina delar. Scenbilden, signerad Erik Salvesen, är ytterst realistisk för att inte säga naturalistisk och visar ett hus i flera våningar i genomskärning. Ett imponerande scenbygge, där det sedan spelas på alla plan.

Pjäsen En familj är inte originell i sitt ämnesval – en dysfunktionell familj. Det har vi sett förr, vilket inte på något sätt förringar den dramatiska kraften. Här handlar det om familjen Weston. Plats ett hett Oklahoma. Första scenen visar familjens överhuvud: poeten och läraren för att inte säga alkoholisten Beverly Weston, Kent Sjöman. Medan han konsumerar avsevärda mängder whisky (jämför Virginia Woolf!) håller han en monolog för den nya tjänsteflickan Johnna, Cecilia Paul. Johnna är indian, men det får man inte säga, ty det är inte politiskt korrekt. Letts låter förresten Johnna i pjäsen bli något av en symbol. Det är hon som är styrkan. Ursprungskraften. Hon indianen, ursprungsamerikanen. När allting krackelerar finns hon kvar. Det är snyggt.

Så försvinner Beverly Weston, antas efter kort tid död, och den stora familjen samlas enligt klassiskt snitt. Det är med andra ord dags för sanningar. De kommer! Det är nu dags för ett riktigt imponerande persongalleri, alla med sina problem. Från den unga tonårstjejen, Jane, Beata Harju, till familjens nya överhuvud Violet Weston, Sue Lemström. Medan Beverly ägnade sig åt whisky, är piller Violets tröst. Hon tycks också ständigt mer eller mindre omtöcknad. Sen har vi tre systrar (Tjechov!) dvs Beverlys och Violets barn: Barbara, Anna Hultin, Ivy, Hellen Willberg, och Karen, Åsa Wallenius. Lägg därtill Violets syster Mattie Fae Aiken, Veronika Mattsson, med man Charlie, Marcus Groth, och son, Lill-Charlie, Niklas Åkerfelt, så är persongalleriet nästan klart.

Och långsamt byggs dramat upp enligt känt mönster för att sedan explodera i framför allt en uppgörelse mellan Violet och Barbara. Den uppgörelsen slår det verkligen gnistor om. Hårtestarna ryker på stora scenen, och det är mitt i bedrövelsens mörker mycket njutbart. Denna veritabla känsloexplosion för onekligen tankarna till uppgörelsen i Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?. Lysande spel från både Sue Lemström och Anna Hultin! En alldeles speciell applåd för den senare, som verkligen har det mycket tufft på Svenska Teaterns scener just nu!

Överhuvudtaget är En familj ytterst välspelad på alla händer. Ensemblespel när det är som bäst! En föreställning som är ett måste för alla vänner av gedigen teaterdramatik i den psykologiska realismens tradition!

Ulf Persson

Foto: Cata Portin

Ulf Persson
06.03.2013 kl. 11:19

Kungen - gott spel i svag pjäs!

Kungen

Av Timo Harakka och Antti Karumo

Översättning: Mårten Westö
Regi: Milko Lehto
Scenografi: Alisha Davidow

Medverkande:Carl-Kristian Rundman, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Taisto Oksanen, Elin Petersdottir, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Jan-Christian Söderholm, Joachim Wigelius

Lilla Teatern, Helsingfors
Premiär 1.3.2013


Det finns uppenbarligen en fascination med att avbilda äkta människor på scenen. Inte minst gäller denna tendens stadsteatern i Helsingfors, där vi den senaste säsongen kunnat möta flera stycken alltifrån den stammande engelske kungen George VI till Kekkonens kvinnor Sylvi och Anita, Marimekkos grundare Armi Ratia och nu alltså finansmannen Björn Wahlroos. Till skillnad från de föregående är dock Wahlroos i hög grad levande, och tanken att sätta honom på scenen får onekligen ett drag av nyfiken veckotidningskittling över sig.
Pjäsen ”Kungen” av Timo Harakka och Antti Karumo ställer en intressant fråga. Vad hjälper det människan om han har aldrig så mycket pengar om han inte gör ett avtryck för eftervärlden? Wahlroos vill inte bara bli accepterad av de stora ute i världen. Han vill sen lämna ett konkret spår efter sig. Detta kallas fåfänga eller ambition och här är pjäsens utgångspunkt.

Man talar ofta om den finlandssvenska ankdammen. I den utspelar sig pjäsen, och den är också pjäsens begränsning och svaghet. Enligt min mening hade de problem och frågeställningar pjäsen ställer upp vunnit på den allmängiltighet som ligger i att det inte handlar om kända människor. Nu begränsas man så till den grad att pjäsen utanför Finlands gränser torde bli tämligen ointressant. Själv var jag t ex tvungen att fråga en bänkgranne vem Leif Salmén är. Det hade, tycker jag, varit på sin plats att i programbladet skriva lite om huvudpersonerna Salmén och Wahlroos. Det hade onekligen gjort denna skrift intressantare än alla dessa skådespelarbiografier.
Handlingen i ”Kungen” utspelar sig på Åminne herrgård, som en gång tillhörde Gustaf Mauritz Armfelt, kung Gustav III:s gunstling, men som sedan år 2000 tillhör finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos. I gustaviansk anda ska här bli en storstilad maskeradfest med Wahlroos som kung i Gustav III:s anda och kostym, trots att den svenske kungen, i Pia Runnakkos gestalt, faktiskt dyker upp.  Allt verkar upplagt för förhärligandet av kung Wahlroos men något fattas. Gustav III hade sin Bellman, någon som hyllade honom. Det har inte kung Wahlroos som nu vill bjuda sin gamle vän men nuvarande antagonist (det är här man är förlorad om man inte bott i Finland!) journalisten och författaren Leif Salmén men denne vill hellre delta i en frågesport. Konflikt alltså! Slutet bjuder på en god överraskning men går sedan över styr.

”Kungen” innebär gott spel i svag pjäs. Carl-Kristian Rundman, som vi tidigare kunnat se i ”Kungens tal” är porträttlik till den grad att det går ett sus i salongen, när han visar sig. Rundman är en god Wahlroos med föredömlig diktion. Antagonisten Leif Salmén, som hållit fast vid ungdomens ideal, görs med kraft av Niklas Häggblom. Joachim Wigelius som historieprofessor Matti Klinge är ytterst sevärd.
Förnöjsamt och smålustigt men inte mer. Dock hade man kunnat nå djup i ”Kungen”. Det gör man dock inte. Tyvärr.

Text: Ulf Persson

Foto: Tapio Vanhatalo

Ulf Persson
03.03.2013 kl. 13:07

Eurydike - härlig teaterupplevelse!

Eurydike

Text: Sarah Ruhl
Finsk översättning: Michael Baran
Regi: Yana Ross
Scenografi och dräkter: Zane Pihlström, Ljudplanering: Antanas Jasenka, Ljusplanering: Aslak Sandströmm, Videon: Petri Tarkiainen, Masker: Laura Sgureva, Petra Kuntsi och Eija Hakkarainen.

Medverkande: Antti Pääkkönen Harri Nousiainen Juha Muje Petri Manninen Pirjo Luoma-aho Terhi Panula Emmi Parviainen (TeaK), Saska Pulkkinen (TeaK), Jesse Vinnari (TeaK)

Lilla scenen
Nationalteatern, Helsingfors. Premiär 20.2.2013

Ibland har man tur. Som nu när jag råkade välja en föreställning med textning på engelska och ryska, där åtminstone det förra hjälpte. Tack Nationalteatern! Vilken utmärkt idé tycker säkert alla vi som – än så länge – har begränsade kunskaper i finska. Får man stillsamt föreslå att detta kan finnas även på andra föreställningar?

Ibland har man lyckan att uppleva teaterupplevelser som skakar om och gör en glad och upplyft i anden och som man tar med sig ut. Eurydike, skriven an den prisbelönta amerikanska författaren Sarah Ruhl och i regi av Yana Ross, är just en sådan föreställning. Innovativ, tragisk och komisk på samma gång, annorlunda.

Historien är den antika dvs den passionerade kärlekshistorien (här inte minst fångad av en rejäl sexscen i duschen) mellan musikern och sångaren Orfeus och nymfen Eurydike. Hos Ruhl är dock handlingen förflyttad till en obestämd nutid. Orfeus är musiker och Eurydike en passionerad bokälskare och absolut ingen mesig nymf utan en modern kvinna som vet vad hon vill. Här är det faktiskt hon som bestämmer sig för att stanna kvar i underjorden. Den misslyckade vandringen upp avslutas förresten med ett härligt uppfriskande gräl. Så gick det med den kärleken och den återföreningen!

Sceniskt är detta en föreställning med många goda infall och idéer. Tacka regissören Ross för det! Man utnyttjar framför allt institutionsteaterns möjligheter i form av projektioner, spel utanför salongen och fyndiga scenlösningar. Lustiga är underjordens talande stenar, som lägger sig i handlingen på ett komiskt sätt. En fiffig idé av Ruhl som förvaltas väl av regissören Ross.

Man njuter av gott spel på alla händer. Speciellt plus för de finstämda scenerna mellan Eurydike och hennes pappa. Av någon anledning kom jag att tänka på Wotan och Brünhilde i Wagners Valkyrian. En gränslös faderskärlek mitt i all tragik, alltså. Det var fint.

Föreställningen frågar: vad kommer människan ihåg att glömma? Jag skulle vilja vända på det och fråga vad jag kommer ihåg att inte glömma? Svaret på den frågan är lätt. Den här föreställningen av Eurydike!

Text: Ulf Persson

I bilden: Emmi Parviainen. Foto: Tuomo Manninen.

Ulf Persson
24.02.2013 kl. 12:53

Mitt i allt - spännande och underhållande läsning

Mitt i allt

Herman Lindqvist

Albert Bonniers Förlag

 


Den svenske journalisten och författaren Herman Lindqvist har skrivit 55 böcker. 54 handlar om andra personer. Nu har han skrivit om sig själv. Boken heter ”Mitt i allt” och det är en synnerligen lämplig titel. Boken är nämligen en dramatisk resa som nästan tar andan av läsaren. Och mitt i all dramatik finns den ivrige och nyfikne journalisten Lindqvist. Han vill se och han vill bli sedd!

För ett par månader sedan lyssnade jag en torsdagskväll på Lindqvist på Arbis i Helsingfors. Det var en intressant upplevelse, och det var vi många som tyckte. Att säga att salen var full är ett understatement. Lindqvist är tydligt mycket populär även på denna sida om Östersjön, och han kunde lätt ha fyllt en dubbelt så stor sal.

Att säga att hans självbiografiska bok ”Mitt i allt” är en händelserik resa genom krig, olyckor, dramatik och kärlek är också ett understatement. Man dras från den ena dramatiken till nästa med andan i halsen och får samtidigt en historielektion på köpet. Boken är i ordets bästa betydelse mycket underhållande.

Lindqvist är kanske numera mest känd för att ha väckt historieintresset i Sverige. Han har till exempel skrivit om den svenska (och därmed till stor del finska) historien på ett lättillgängligt och populärt sätt samt har också delat med sig av sitt kunnande i form av alla dessa historiska TV-program. Sådant gör man emellertid inte ostraffat i Jantelagens Sverige. Etablissemanget i form av den fina akademiska och kulturella världen har behandlat Lindqvist nedlåtande, vilket han inte kommit över. Detta framgår tydligt och klart i slutet i boken. Herman Lindqvist har haft väldiga framgångar, inte minst som folkbildare och ändå sitter just denna brist på uppskattning som en tagg. Synd.

Till slut. Lindqvist har även undervisat prinsessorna Victoria och Madeleine i historia. Av boken framgår klart att den förra var intresserad. Den senare mindre så.
”Mitt i allt” är ingen märklig bok, rent litterärt. Det är också en bok som använder ordet ”jag” flitigt. Dock ger boken en spännande och underhållande läsupplevelse. Från uppväxten i Helsingfors till författarlivet i Frankrike.
Rekommenderas!

Ulf Persson

Ulf Persson
22.02.2013 kl. 11:30

Lång teatervandring

Oskuld

Av Dea Loher
Regi: Erik Söderblom
Översättning: Maria Tellander

Rum, ljus: Kaisa Rasila
Rum, ljus: Anna Pöllänen
Kostym: Monika Hartl
Ljuddesign: Kristian Ekholm

Medverkande: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Grundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita

Viirus
Klockriketeatern
Premiär 15 februari 2013

Foto:Cata Portin
Är sedan snart två år tillbaka ständigt på upptäcktsfärd i Helsingfors teaterliv. Vad gäller de svenskspråkiga scenerna så är naturligtvis Svenska Teatern störst. Därmed inte utan kvalitativ konkurrens. Uppstickande och god sådan ger definitivt Viirus och Klockriketeatern. När dessa två nu går samman i uppsättningen av Dea Lohers pjäs Oskuld väntar man sig att det ska bli en enastående teaterupplevelse. Riktigt så blir det dock inte.
Det är alltid givande att diskutera utifrån termerna form och innehåll. Innehållsmässigt är den tyska dramatikern Dea Lohers Oskuld en fragmentarisk pjäs med short cuts-estetik, som styckevis och delt speglar människans vilsenhet och utsatthet i vår moderna värld. So far so good.
Formellt väljer regissören Erik Söderblom att bokstavligen följa det fragmentariska hos Loher och bryter upp teaterupplevelsen. Konkret betyder det att man som åskådare under nästan tre timmar får vandra genom hela teaterhuset vid Sjötullsgatan. Från scen till scen. Från spelplats till spelplats.
Kan förstå att regissör och ensemble vill bryta tittskåpsteatern och inkludera åskådarna i det fragmentariska skeendet. Problemet är att resultatet blir det motsatta. Man exkluderar. Först genom att själva upplägget begränsar antalet åskådare. Nu kan man endast ta ett trettiotal åt gången. Det är det ena. Det andra är att husvandringen i trånga utrymmen exkluderar dem med begränsad rörlighet. Halta och lytta göre sig med andra ord inte besvär. Hur har man tänkt här?
Enskilda öden etsar sig fast i föreställningen. Mötet mellan den blinda Absolut, Maria Ahlroth, och den illegala invandraren Fadoul, Viktor Idman. Här slår det verkligen gnistor! Likaså i spelet mellan Rosa, Jessica Raita, och Pelle Heikkiläs Franz och Niklas Grundstroems festliga fru Zucker. Plus genomgående för spelet!
Till sist två frågor. Varför dessa poplinrockar? Varför dessa masker? Man lämnar huset vid Sjötullsgatan aningen förvirrad. Det kanske var det som var meningen?

Ulf Persson

 

Ulf Persson
16.02.2013 kl. 10:04

Vårt behov av tegelstenar

Var inne i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors igår. Kände på Jörn Donners självbiografiska Mammuten. Såg priset, vilket onekligen var aningen avskräckande. Såg framför allt omfånget och insåg att den boken kommer jag inte att läsa. Dessutom skulle den ju vara direkt livsfarlig att ligga och läsa i sängen, där jag konsumerar min mesta litteratur. Somnar man och får boken i huvudet torde det vara evig natt som gäller.

Har funderat på vårt behov av tegelstenar. Var kom det ifrån egentligen?

LÄS MER

Ulf Persson

Ulf Persson
13.02.2013 kl. 11:27

Mysigt om skräck!

FILM

Hitchcock

Regi: Sacha Gervasi
Medverkande: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson m fl

Skådespelaren Anthony Hopkins tillfrågades en gång om brittisk skådespelarkonst. Vad var hemligheten? Och var det inte svårt? Hopkins svar är fullt av brittisk understatement och humor: Nej, det är inte svårt. Det är bara att stå stilla och tala långsamt!

Tänker på detta, när jag ser filmen Hitchcock i regi av Sacha Gervasi. Hopkins i huvudrollen som regissören Alfred Hitchcock får här rika tillfällen att göra just som han sade – att stå stilla och tala långsamt. Hopkins är till det yttre väl uppbyggd och maskerad för att få den riktiga rondören, och han rör sig också långsamt och värdigt men ändå vill det sig enligt min mening inte riktigt. Rösten är dock där.

Filmen Hitchcock berättar om den period i slutet av 50-talet när regissören just haft en stor succé med filmen I sista minuten (North by Northwest) med Cary Grant i huvudrollen. Filmbolaget vill att han ska fortsätta på den inslagna succévägen men det vill inte Hitchcock. Han vill göra något nytt, han vill göra skräckfilmen Psycho, byggd på berättelsen om massmördaren Ed Gein. Det slutar med att Hitchcock driver igenom sin vilja och tar en konstnärlig risk med hjälp av egna pengar. Resten är filmhistoria.

Filmen Hitchcock är relativt kort (en av få nuförtiden under två timmar) och sympatisk samt ger en – tror jag – god bild av hur det hela gick till. Femtiotalskänslan är definitivt där, och på pluskontot står en kvick dialog in i sista repliken. Det är mysigt och småputtrigt.
Filmen är också berättelsen om kärlekshistorien mellan regissören och hans hustru Alma Reville, mästerligt porträtterad av Helen Mirren. Alma är inte bara hustrun, hon delar hans passion för filmmediet. Hon skriver manus och hon ligger bakom slutklippningen av Psycho. Filmens succé blir i hög grad även hennes.

Det påstås att Hitchcock hade ett gott öga, för att nu uttrycka sig milt, för sina blonda hjältinnor. Vi vet att han, utan större framgång, jagade vår egen Ingrid Bergman. Här är det Janet Leigh dvs Scarlett Johansson som blir föremål för hans uppvaktning. Det är ju hon som i filmen tas av daga i filmhistoriens mest kända duschscen. Såg en gång en uppgift om att Hitchcock fick fram de fasansfulla skriken hos Leigh genom att duscha henne med iskallt vatten. Låter mycket troligt. Scarlett Johansson är riktigt bra som Janet Leigh. Har personligen tidigare inte varit så imponerad av Johansson men det ber jag härmed att få ta tillbaka.

Slutligen. Regissören låter vid ett par tillfällen massmördaren Ed Gein (Michael Wincott) uppsöka - för att inte säga hemsöka - Hitchcock. Det är ett filmgrepp till vilket jag ställer mig aningen frågande.

Ulf Persson
Ulf Persson
12.02.2013 kl. 10:50

Ekenäs filmfest bland ekorrar och skateboards

Vad? Ekenäs Filmfest 2013
Filmer:Liitäjät (2005) och Brett Kontroll (2006)
När? 8-10.2
Var? Ekenäs, Kronomagasinet


Ekenäs filmfest ordnades i helgen för åttonde gången och har funnits sedan 2006. Arrangör är föreningen Ekenäs Filmfest (i samarbete med Ungdomsbyrån och Kronomagasinet)
Traditionellt var temat i år nordisk dokumentär- och spelfilm samt lokalt filmskapande och film från närmiljön.
Nytt för i år var att film även visades på Kronomagasinet i Ekenäs. Kronomagasinet är ett centralt hus för unga med tillhörande replokal, skejtramper, konstutställningsmöjlighet samt plats för umgänge.
Två filmer hade jag chansen att se på ovannämnda plats.


Liitäjät (Anssi Kasitonni, Finland, 2005)


är en absurd kortfilm på lite på 13 minuter. Merparten av filmen handlar om två ekorrar, den ena lär den andra – ja, eller försöker i alla fall – att ”glida” så att säga, från trädet där de bor. Det går inget vidare och snart bildar glidnovisen ett band med skogens djur och åker skateboard i stället.
Dramatik uppstår mot slutet där både en bil, en människa och en fågel är inblandad.
Filmen är delvis gjord med animationsteknik, närmare bestämt med stop-motion.
Filmen i sig är trevlig och ekorrarnas mysiga hem i trädet väcker sympatier och jag skulle gärna göra ett besök hos dem.
Till en början upplever jag en röd tråd och en tydlig handling men mot slutet bryts historien och att det plötsligt finns en människa med i bilden utan tydligt sammanhang förvirrar en aning. Man kan också fundera på vad budskapet i filmen är. Kanske är det livets förgänglighet, eller vikten av samarbete och tro på sig själv?
Personligen väcker filmen innehållsmässigt ingenting större i mig än att det är humoristiskt, surrealistisk och söta ekorrar.


Klicka på bilden för att se källa.


Brett kontroll (Emil Trier, Norge, 2006)


Filmen är en dokumentär på en halv timme som berättar om förbudet mot skateboarding i Norge under åren 78-89.
Under dessa år fick man varken åka, köpa eller inneha skateboards i grannlandet. Förbudet kom p.g.a. skrämmande statistiksiffror från USA om skador i och med åkandet. Förbudet ledde till att unga byggde ramper djupt inne i skogen eller åkte på skateläger till Sverige bland annat.
Filmen beskriver något negativt på ett positivt sätt och det känns mest som en skön nostalgitripp med historieberättande av de då unga ”skejtarna” som nu är i medelåldern.
Musiken i filmen är mångsidig och de enkla bastonerna tillsammans med de mera poppiga låtarna passar väl in under berättandet om hur de unga tvingades springa undan polisen när de hade fått nys om de hemliga skateramperna.
Filmen är samtidigt fylld med känslor och minnen som den även historiskt informerar om en sak som många kanske inte känner till.
Kreativiteten hos de unga på 80-talet inspirerar och jag får lust att med ens hoppa på en bräda, jag också.
Den positiva känslan infinner sig hos tittaren också bland annat när de som minns tiden nu närmast verkar se tillbaka på den med ett skratt. I dokumentären sägs att uppgifterna från USA inte ens på något sätt bekräftades eller undersöktes innan förbudet blev ett faktum i Norge.
En fråga väcks onekligen hos mig; Vad tänkte ni egentligen Norge?

Malena Backman

 


Johan Finne
11.02.2013 kl. 15:45

Missa inte Chaplin!

Chaplin

Dramatiker: Christoffer Mellgren, Johan Storgård
Regi: Sven Sid
Scenografi och dräkter: Hanne Horte
Ljus- och videodesign: Mia Erlin
Ljuddesign: Andreas ”Stanley” Lönnquist
Musiker: Peter Achrén

I rollerna:
Kristofer Möller (Chaplin den äldre)
Patrick Henriksen (Chaplin den yngre)
Thomas Backlund, Nina Hukkinen, Simon Häger, Josefin Reinhard

Svenska Teatern, Helsingfors, Amos. Premiär 23.1.2013

Svenska Teaterns föreställning ger oss under två timmar både människan och underhållaren Charlie Chaplin.

Någonstans i mitt inre hör jag låten ”Smile” i Nat King Coles sammetslena version. Det är en fin melodi. Romantisk, sentimental, mjukt insmickrande. Låten dök förresten upp i frågeprogrammet På spåret härom sistens, och då frågade man efter upphovsmannen. Rätt svar var Charlie Chaplin men det var det visst ingen som kunde.
Tänker på det här, när jag sitter på Svenska Teaterns scen Amos och ser deras nya pjäs Chaplin skriven av Christoffer Mellgren och teaterns chef Johan Storgård. Det här är en alldeles utmärkt föreställning. Sympatisk och välspelad och ett gott alternativ för besökare i Helsingfors med svenskspråkig teater i blick. Pjäsens upplägg med den gamle Chaplin som ser tillbaka på sitt liv och sin karriär är måhända inte världens originellaste men fungerar utmärkt. Lägg därtill filmklipp från t ex Moderna Tider och Chaplins pojke (vilken hjärtskärande blick!), musikackompanjemang och en begåvad ensemble, som allt tillsammans gör att jag sitter och undrar om inte detta är något av det bästa jag sett på Svenska Teatern under mina snart två år i Helsingfors.
Föreställningen leder då och då tankarna till Richard Attenboroughs film från 1992. Inte minst gäller det scenen när den mycket unge gossen Chaplin spontant hoppar in för sin mamma på varietéscenen i London. Hon blir utbuad men han gör succé. Och på den vägen är det. Resten är historia. På Amos får man med det mesta under de två timmar föreställningen varar. Hollywood, den lille luffaren, ljudfilmen, kvinnorna, den monumentala succén, beskyllningen för antiamerikansk verksamhet, upprättelsen. Och så Oona. Oona O’Neill!
Oona var 30 år yngre och med henne fick Chaplin åtta barn, varav det mest kända heter Geraldine Chaplin. En kul detalj är att i filmen Chaplin spelar Geraldine Charlies mamma alltså sin egen farmor! Det är hon som blir utbuad. Genom Oona har vi sedan en koppling mellan Chaplin och Dramaten i Stockholm. Hon var nämligen dotter till dramatikern Eugene O’Neill, som testamenterade sin mest kända pjäs Lång dags färd mot natt till Dramaten som tack för att de spelat hans tidigare pjäser. Och så gillade han svensk dramatik. Tack Strindberg!
Och på Amosscenen på Svenska Teatern i Helsingfors ger Kristofer Möller och Patrick Henriksen oss en väl sammansatt och personlig bild av människan Charlie Chaplin bakom luffarmasken. Det är styvt gjort. Man bär föreställningen med sig ut från teatern. Den värmer i den finska vinterkylan.
Charlie Chaplin dog på juldagen 1977 i sitt hem i Schweiz 88 år gammal.

Ulf Persson

Ulf Persson
10.02.2013 kl. 11:52

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.