Bloggposter

Kungen - gott spel i svag pjäs!

Kungen

Av Timo Harakka och Antti Karumo

Översättning: Mårten Westö
Regi: Milko Lehto
Scenografi: Alisha Davidow

Medverkande:Carl-Kristian Rundman, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Taisto Oksanen, Elin Petersdottir, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Jan-Christian Söderholm, Joachim Wigelius

Lilla Teatern, Helsingfors
Premiär 1.3.2013


Det finns uppenbarligen en fascination med att avbilda äkta människor på scenen. Inte minst gäller denna tendens stadsteatern i Helsingfors, där vi den senaste säsongen kunnat möta flera stycken alltifrån den stammande engelske kungen George VI till Kekkonens kvinnor Sylvi och Anita, Marimekkos grundare Armi Ratia och nu alltså finansmannen Björn Wahlroos. Till skillnad från de föregående är dock Wahlroos i hög grad levande, och tanken att sätta honom på scenen får onekligen ett drag av nyfiken veckotidningskittling över sig.
Pjäsen ”Kungen” av Timo Harakka och Antti Karumo ställer en intressant fråga. Vad hjälper det människan om han har aldrig så mycket pengar om han inte gör ett avtryck för eftervärlden? Wahlroos vill inte bara bli accepterad av de stora ute i världen. Han vill sen lämna ett konkret spår efter sig. Detta kallas fåfänga eller ambition och här är pjäsens utgångspunkt.

Man talar ofta om den finlandssvenska ankdammen. I den utspelar sig pjäsen, och den är också pjäsens begränsning och svaghet. Enligt min mening hade de problem och frågeställningar pjäsen ställer upp vunnit på den allmängiltighet som ligger i att det inte handlar om kända människor. Nu begränsas man så till den grad att pjäsen utanför Finlands gränser torde bli tämligen ointressant. Själv var jag t ex tvungen att fråga en bänkgranne vem Leif Salmén är. Det hade, tycker jag, varit på sin plats att i programbladet skriva lite om huvudpersonerna Salmén och Wahlroos. Det hade onekligen gjort denna skrift intressantare än alla dessa skådespelarbiografier.
Handlingen i ”Kungen” utspelar sig på Åminne herrgård, som en gång tillhörde Gustaf Mauritz Armfelt, kung Gustav III:s gunstling, men som sedan år 2000 tillhör finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos. I gustaviansk anda ska här bli en storstilad maskeradfest med Wahlroos som kung i Gustav III:s anda och kostym, trots att den svenske kungen, i Pia Runnakkos gestalt, faktiskt dyker upp.  Allt verkar upplagt för förhärligandet av kung Wahlroos men något fattas. Gustav III hade sin Bellman, någon som hyllade honom. Det har inte kung Wahlroos som nu vill bjuda sin gamle vän men nuvarande antagonist (det är här man är förlorad om man inte bott i Finland!) journalisten och författaren Leif Salmén men denne vill hellre delta i en frågesport. Konflikt alltså! Slutet bjuder på en god överraskning men går sedan över styr.

”Kungen” innebär gott spel i svag pjäs. Carl-Kristian Rundman, som vi tidigare kunnat se i ”Kungens tal” är porträttlik till den grad att det går ett sus i salongen, när han visar sig. Rundman är en god Wahlroos med föredömlig diktion. Antagonisten Leif Salmén, som hållit fast vid ungdomens ideal, görs med kraft av Niklas Häggblom. Joachim Wigelius som historieprofessor Matti Klinge är ytterst sevärd.
Förnöjsamt och smålustigt men inte mer. Dock hade man kunnat nå djup i ”Kungen”. Det gör man dock inte. Tyvärr.

Text: Ulf Persson

Foto: Tapio Vanhatalo

Ulf Persson
03.03.2013 kl. 13:07

Eurydike - härlig teaterupplevelse!

Eurydike

Text: Sarah Ruhl
Finsk översättning: Michael Baran
Regi: Yana Ross
Scenografi och dräkter: Zane Pihlström, Ljudplanering: Antanas Jasenka, Ljusplanering: Aslak Sandströmm, Videon: Petri Tarkiainen, Masker: Laura Sgureva, Petra Kuntsi och Eija Hakkarainen.

Medverkande: Antti Pääkkönen Harri Nousiainen Juha Muje Petri Manninen Pirjo Luoma-aho Terhi Panula Emmi Parviainen (TeaK), Saska Pulkkinen (TeaK), Jesse Vinnari (TeaK)

Lilla scenen
Nationalteatern, Helsingfors. Premiär 20.2.2013

Ibland har man tur. Som nu när jag råkade välja en föreställning med textning på engelska och ryska, där åtminstone det förra hjälpte. Tack Nationalteatern! Vilken utmärkt idé tycker säkert alla vi som – än så länge – har begränsade kunskaper i finska. Får man stillsamt föreslå att detta kan finnas även på andra föreställningar?

Ibland har man lyckan att uppleva teaterupplevelser som skakar om och gör en glad och upplyft i anden och som man tar med sig ut. Eurydike, skriven an den prisbelönta amerikanska författaren Sarah Ruhl och i regi av Yana Ross, är just en sådan föreställning. Innovativ, tragisk och komisk på samma gång, annorlunda.

Historien är den antika dvs den passionerade kärlekshistorien (här inte minst fångad av en rejäl sexscen i duschen) mellan musikern och sångaren Orfeus och nymfen Eurydike. Hos Ruhl är dock handlingen förflyttad till en obestämd nutid. Orfeus är musiker och Eurydike en passionerad bokälskare och absolut ingen mesig nymf utan en modern kvinna som vet vad hon vill. Här är det faktiskt hon som bestämmer sig för att stanna kvar i underjorden. Den misslyckade vandringen upp avslutas förresten med ett härligt uppfriskande gräl. Så gick det med den kärleken och den återföreningen!

Sceniskt är detta en föreställning med många goda infall och idéer. Tacka regissören Ross för det! Man utnyttjar framför allt institutionsteaterns möjligheter i form av projektioner, spel utanför salongen och fyndiga scenlösningar. Lustiga är underjordens talande stenar, som lägger sig i handlingen på ett komiskt sätt. En fiffig idé av Ruhl som förvaltas väl av regissören Ross.

Man njuter av gott spel på alla händer. Speciellt plus för de finstämda scenerna mellan Eurydike och hennes pappa. Av någon anledning kom jag att tänka på Wotan och Brünhilde i Wagners Valkyrian. En gränslös faderskärlek mitt i all tragik, alltså. Det var fint.

Föreställningen frågar: vad kommer människan ihåg att glömma? Jag skulle vilja vända på det och fråga vad jag kommer ihåg att inte glömma? Svaret på den frågan är lätt. Den här föreställningen av Eurydike!

Text: Ulf Persson

I bilden: Emmi Parviainen. Foto: Tuomo Manninen.

Ulf Persson
24.02.2013 kl. 12:53

Lång teatervandring

Oskuld

Av Dea Loher
Regi: Erik Söderblom
Översättning: Maria Tellander

Rum, ljus: Kaisa Rasila
Rum, ljus: Anna Pöllänen
Kostym: Monika Hartl
Ljuddesign: Kristian Ekholm

Medverkande: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Grundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita

Viirus
Klockriketeatern
Premiär 15 februari 2013

Foto:Cata Portin
Är sedan snart två år tillbaka ständigt på upptäcktsfärd i Helsingfors teaterliv. Vad gäller de svenskspråkiga scenerna så är naturligtvis Svenska Teatern störst. Därmed inte utan kvalitativ konkurrens. Uppstickande och god sådan ger definitivt Viirus och Klockriketeatern. När dessa två nu går samman i uppsättningen av Dea Lohers pjäs Oskuld väntar man sig att det ska bli en enastående teaterupplevelse. Riktigt så blir det dock inte.
Det är alltid givande att diskutera utifrån termerna form och innehåll. Innehållsmässigt är den tyska dramatikern Dea Lohers Oskuld en fragmentarisk pjäs med short cuts-estetik, som styckevis och delt speglar människans vilsenhet och utsatthet i vår moderna värld. So far so good.
Formellt väljer regissören Erik Söderblom att bokstavligen följa det fragmentariska hos Loher och bryter upp teaterupplevelsen. Konkret betyder det att man som åskådare under nästan tre timmar får vandra genom hela teaterhuset vid Sjötullsgatan. Från scen till scen. Från spelplats till spelplats.
Kan förstå att regissör och ensemble vill bryta tittskåpsteatern och inkludera åskådarna i det fragmentariska skeendet. Problemet är att resultatet blir det motsatta. Man exkluderar. Först genom att själva upplägget begränsar antalet åskådare. Nu kan man endast ta ett trettiotal åt gången. Det är det ena. Det andra är att husvandringen i trånga utrymmen exkluderar dem med begränsad rörlighet. Halta och lytta göre sig med andra ord inte besvär. Hur har man tänkt här?
Enskilda öden etsar sig fast i föreställningen. Mötet mellan den blinda Absolut, Maria Ahlroth, och den illegala invandraren Fadoul, Viktor Idman. Här slår det verkligen gnistor! Likaså i spelet mellan Rosa, Jessica Raita, och Pelle Heikkiläs Franz och Niklas Grundstroems festliga fru Zucker. Plus genomgående för spelet!
Till sist två frågor. Varför dessa poplinrockar? Varför dessa masker? Man lämnar huset vid Sjötullsgatan aningen förvirrad. Det kanske var det som var meningen?

Ulf Persson

 

Ulf Persson
16.02.2013 kl. 10:04

Missa inte Chaplin!

Chaplin

Dramatiker: Christoffer Mellgren, Johan Storgård
Regi: Sven Sid
Scenografi och dräkter: Hanne Horte
Ljus- och videodesign: Mia Erlin
Ljuddesign: Andreas ”Stanley” Lönnquist
Musiker: Peter Achrén

I rollerna:
Kristofer Möller (Chaplin den äldre)
Patrick Henriksen (Chaplin den yngre)
Thomas Backlund, Nina Hukkinen, Simon Häger, Josefin Reinhard

Svenska Teatern, Helsingfors, Amos. Premiär 23.1.2013

Svenska Teaterns föreställning ger oss under två timmar både människan och underhållaren Charlie Chaplin.

Någonstans i mitt inre hör jag låten ”Smile” i Nat King Coles sammetslena version. Det är en fin melodi. Romantisk, sentimental, mjukt insmickrande. Låten dök förresten upp i frågeprogrammet På spåret härom sistens, och då frågade man efter upphovsmannen. Rätt svar var Charlie Chaplin men det var det visst ingen som kunde.
Tänker på det här, när jag sitter på Svenska Teaterns scen Amos och ser deras nya pjäs Chaplin skriven av Christoffer Mellgren och teaterns chef Johan Storgård. Det här är en alldeles utmärkt föreställning. Sympatisk och välspelad och ett gott alternativ för besökare i Helsingfors med svenskspråkig teater i blick. Pjäsens upplägg med den gamle Chaplin som ser tillbaka på sitt liv och sin karriär är måhända inte världens originellaste men fungerar utmärkt. Lägg därtill filmklipp från t ex Moderna Tider och Chaplins pojke (vilken hjärtskärande blick!), musikackompanjemang och en begåvad ensemble, som allt tillsammans gör att jag sitter och undrar om inte detta är något av det bästa jag sett på Svenska Teatern under mina snart två år i Helsingfors.
Föreställningen leder då och då tankarna till Richard Attenboroughs film från 1992. Inte minst gäller det scenen när den mycket unge gossen Chaplin spontant hoppar in för sin mamma på varietéscenen i London. Hon blir utbuad men han gör succé. Och på den vägen är det. Resten är historia. På Amos får man med det mesta under de två timmar föreställningen varar. Hollywood, den lille luffaren, ljudfilmen, kvinnorna, den monumentala succén, beskyllningen för antiamerikansk verksamhet, upprättelsen. Och så Oona. Oona O’Neill!
Oona var 30 år yngre och med henne fick Chaplin åtta barn, varav det mest kända heter Geraldine Chaplin. En kul detalj är att i filmen Chaplin spelar Geraldine Charlies mamma alltså sin egen farmor! Det är hon som blir utbuad. Genom Oona har vi sedan en koppling mellan Chaplin och Dramaten i Stockholm. Hon var nämligen dotter till dramatikern Eugene O’Neill, som testamenterade sin mest kända pjäs Lång dags färd mot natt till Dramaten som tack för att de spelat hans tidigare pjäser. Och så gillade han svensk dramatik. Tack Strindberg!
Och på Amosscenen på Svenska Teatern i Helsingfors ger Kristofer Möller och Patrick Henriksen oss en väl sammansatt och personlig bild av människan Charlie Chaplin bakom luffarmasken. Det är styvt gjort. Man bär föreställningen med sig ut från teatern. Den värmer i den finska vinterkylan.
Charlie Chaplin dog på juldagen 1977 i sitt hem i Schweiz 88 år gammal.

Ulf Persson

Ulf Persson
10.02.2013 kl. 11:52

Kristina gör succé i Helsingfors!

Kristina från Duvemåla

En musikal byggd på Vilhelm Mobergs utvandrarepos

Text: Björn Ulvaeus
Musik: Benny Andersson
Regi: Lars Rudolfsson

Musikalisk ledare: Hans Ek
Manus: Lars Rudolfsson och Jan Mark

Medverkande: Maria Ylipää, Robert Noack, Oskar Nilsson, Birthe Wingren, Kent Sjöman, Glenn Daniel Nilsson m fl

Svenska Teaterns kör och orkester
Ansvarig producent: Johan Storgård

Svenska Teatern, Helsingfors. Premiär 29 februari 2012

Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla går snart in på andra året på Svenska Teatern i Helsingfors. Och det är fullt ut nästan varje kväll! Succé här också, alltså. Kristina spelas nu våren ut men i slutet av maj är det definitivt tack och adjö.

En sak är klar direkt! Maria Ylipää som Kristina är fantastisk! När hon i slutet av den andra akten sjunger Du måste finnas med all den förtvivlan och kraft hon är mäktig är det knäpptyst på Svenska Teatern i Helsingfors. Sen kommer explosionen i form av jubel och stormande applåder. Vilken röst, vilken utstrålning och vilket utspel! Detta är utan tvivel föreställningens absoluta höjdpunkt, och här, om inte förr, inser man att den här uppsättningen av Kristina från Duvemåla är i ”gott bevar”. För att nu citera Kristinas egna sista ord.
   Det kan möjligen till en början tyckas som ett vågspel att exportera Björn och Bennys helsvenska musikal österut till Finland. Tveksamheten hos upphovsmännen lär också ha varit stor men Svenska Teaterns chef Johan Storgård är enligt uppgift en man utrustad med en stor portion envishet så det blev Kristina till slut.
   Musikalen Kristina från Duvemåla är ett gott exempel på traditionellt berättande i tämligen realistisk anda. Det är också en berättelse som tar god tid på sig. Speltiden ligger uppåt en fyra timmar inklusive paus. Och bara den första akten tar ungefär två timmar, vilket i ärlighetens namn känns aningen långt.
   Man känner väl igen sig från Malmö, även om antalet medverkande i ensemblen på scen liksom i orkesterdiket lär ha halverats. Svenska Teatern är ju också en betydligt mindre - men mysigare - spelplats än Malmö Opera. Detta sagt är igenkänningsfaktorn hög. Den nya scentekniken låter även här säden mogna upp i skyn till publikens stora jubel, och Smålands stenar far till väders och blir ulliga moln. Det är mycket snyggt.
   Den här uppsättningen av berättelsen om utvandrarna har som sig bör tyngd och allvar, och lustigheterna får vänta ända till slutet av den första akten, då pastor Jackson i Glenn Daniel Nilssons charmiga person uppför sig på ett sätt som gör att kvinnorna förvånat sjunger Tänk att män som han kan finnas. Detta komiska avbrott tar publiken tacksamt emot och klappar till och med takten. 
   Styrkan i den här uppsättningen ligger först och främst hos de handplockade och synnerligen begåvade solisterna. Maria Ylipää gör en fantastisk prestation i huvudrollen, inte minst för att hon egentligen är finskspråkig och har fått lära sig svenska för rollen. Maria Ylipää har en kraft i sången och en utstrålning som gör henne till uppsättningens klart lysande stjärna!
   Det finlandssvenska sjungande målet ersätter på Svenska Teatern det småländska, och det är en förändring som känns helt rätt. Även Finland hade sina utvandrare som vågade lämna hembygden för att söka lyckan på andra sidan Oceanen, och den här versionen av Kristina från Duvemåla blir på så sätt även deras historia. Från Finland kommer också Birthe Wingren som gör Ulrika i Västergöhl med fräckhet och gott humör.
   Direkt från Teaterhögskolan i Malmö kommer Robert Noack som är en alldeles utmärkt Karl Oskar. Han är rätt typ och förenar dessutom vokalt krut – som i sången Vildgräs - med ledigt och kraftfullt agerande. Och brodern Robert, drömmaren, görs charmigt och vokalt begåvat av Oskar Nilsson som sjunger Guldet blev till sand så förtvivlat och innerligt att man glömmer Peter Jöback. En eloge!
   Regissören Lars Rudolfsson har med sedvanligt flyhänt, begåvad och vänlig hand fått ordning på barn och ensemble. I orkesterdiket spelar den bantade orkestern under ledning av Hans Ek på ett sätt som gör att det hörs som om de är många fler.
   Halv elva på kvällen går man ut på den snöiga Mannerheimvägen, blickar upp mot varuhuset Forum, vars vägg täcks av en jättebild på Maria Ylipää som Kristina. I ena hörnet sitter Helen Sjöholm. Rollen har gått vidare. Berättelsen om Kristina är i gott bevar!

Ulf Persson
Ulf Persson
09.02.2013 kl. 13:26

Drabbande pjäs med Ylva och Stina på Dramaten

TEATER  Dramaten, Lilla scenen
Som löven i Vallombrosa



av Lars Norén
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi: Steffen Aarfing

I rollerna: Ylva Ekblad, Björn Granath, Stina Ekblad, Reine Brynolfsson, Iwar Wiklander, Johan Holmberg, Hannes Meidal, Hans Klinga och Marianne Vassbotn Klasson.


LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN

Som löven i Vallombrosa är en av Lars Noréns sista stora ”familjepjäser”. Såväl här som i den föregående ”Tiden är vårt hem” har dramatikern börjat distansera sig från naturalismen och från den borgerliga miljön. Tids- och rumsramarna har börjat falla.

Lars Noréns dramatik var länge framhävt samtida: pjäserna tog tempen på samtiden. Häri finns ett problem: trots att den inledande musiken i Dramatenuppsättningen så tydligt signalerar 2000-tal, trots att pjäsen fått en remake, känns replikerna ofta daterade.

Från slutet av första akten sker en omkoppling: föreställningen tätnar och pjäsens kvalitéer blir allt tydligare. Den loja atmosfären, avsaknaden av egentlig intrig, får en djupare resonans: kroppsspråk, mimik och förflugna repliker samverkar i en klanglåda som ekar av undertext.

Det brett anlagda, för att inte säga mångstämmiga verket, ekar av tjechovska stämningar. Stort och smått, om vartannat. Detaljen är granne med livsfrågorna.

Som löven i Vallombrosa, som i Sverige bara visats i en tv-uppsättning, har här iscensatts av Vibeke Bjelke. Frånsett ett tillskrivet, tveksamt metaperspektiv i slutet har hon gjort en väl balanserad uppsättning där skådespelarna fått rejält utrymme för egna manövrer.

Sammantaget en drabbande föreställning om levandet som både förställning och föreställning... Människorna spelar roller de egentligen vill lämna. Som om livet var en förbannelse och döden mer lockande.

Reine Brynolfsson, i trettio år en hängiven norénuttolkare, är här extremt bra: en dramatiker som under ett slags behaglig förströddhet kämpar med sin rädsla för närhet. Han vill både känna starkt och slippa känna starkt… Han lever i ett trasigt blixtlåsförhållande med en skådespelerska – Stina Ekblad gör här en av sina bästa roller någonsin. Hon spelar en typisk norénkvinna: snabb, fordrande, intensivt sökande en kompassriktning.

Ylva Ekblad är underbar som Sonja: efter ett livs (miss)anpassning blir hon Suzanne Reuterskt bitchig och vill börja leva på riktigt. Norénkännaren Björn Granath gör nervigt hennes make, som till slut betraktar spelet genom ett filter av psyskiskt sammanbrott. Johan Holmberg är helt underbar som naturvetartypen: en forskare i vacuum som personlighetsmässigt själv framstår som ett tomrum. Hannes Meidal som den unge geniale dramatikern nr 2 är thåströmskt uppkäftig, unga skådespelerskan Clara framstår som pjäsens skadeskjutna vildand: härligt gestaltad av unga Marianne Vassbotn Klasson.

Dessutom Hans Klinga som närboende kusinen: en tjechovsk kuf som görs med perfekt känsla för en sargad personlighets särdrag. Lägg därtill Iwar Wiklanders som syskonens åldrade fader: en trollaktig Markurell-typ, en krumelur à la Edvin Adolphson och Ernst Günther.

Bilden: Stina Ekblad och Ylva Ekblad
Foto: Roger Stenberg

recensent
BJÖRN GUSTAVSSON

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 17:19

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.