Bloggposter

Kristina gör succé i Helsingfors!

Kristina från Duvemåla

En musikal byggd på Vilhelm Mobergs utvandrarepos

Text: Björn Ulvaeus
Musik: Benny Andersson
Regi: Lars Rudolfsson

Musikalisk ledare: Hans Ek
Manus: Lars Rudolfsson och Jan Mark

Medverkande: Maria Ylipää, Robert Noack, Oskar Nilsson, Birthe Wingren, Kent Sjöman, Glenn Daniel Nilsson m fl

Svenska Teaterns kör och orkester
Ansvarig producent: Johan Storgård

Svenska Teatern, Helsingfors. Premiär 29 februari 2012

Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla går snart in på andra året på Svenska Teatern i Helsingfors. Och det är fullt ut nästan varje kväll! Succé här också, alltså. Kristina spelas nu våren ut men i slutet av maj är det definitivt tack och adjö.

En sak är klar direkt! Maria Ylipää som Kristina är fantastisk! När hon i slutet av den andra akten sjunger Du måste finnas med all den förtvivlan och kraft hon är mäktig är det knäpptyst på Svenska Teatern i Helsingfors. Sen kommer explosionen i form av jubel och stormande applåder. Vilken röst, vilken utstrålning och vilket utspel! Detta är utan tvivel föreställningens absoluta höjdpunkt, och här, om inte förr, inser man att den här uppsättningen av Kristina från Duvemåla är i ”gott bevar”. För att nu citera Kristinas egna sista ord.
   Det kan möjligen till en början tyckas som ett vågspel att exportera Björn och Bennys helsvenska musikal österut till Finland. Tveksamheten hos upphovsmännen lär också ha varit stor men Svenska Teaterns chef Johan Storgård är enligt uppgift en man utrustad med en stor portion envishet så det blev Kristina till slut.
   Musikalen Kristina från Duvemåla är ett gott exempel på traditionellt berättande i tämligen realistisk anda. Det är också en berättelse som tar god tid på sig. Speltiden ligger uppåt en fyra timmar inklusive paus. Och bara den första akten tar ungefär två timmar, vilket i ärlighetens namn känns aningen långt.
   Man känner väl igen sig från Malmö, även om antalet medverkande i ensemblen på scen liksom i orkesterdiket lär ha halverats. Svenska Teatern är ju också en betydligt mindre - men mysigare - spelplats än Malmö Opera. Detta sagt är igenkänningsfaktorn hög. Den nya scentekniken låter även här säden mogna upp i skyn till publikens stora jubel, och Smålands stenar far till väders och blir ulliga moln. Det är mycket snyggt.
   Den här uppsättningen av berättelsen om utvandrarna har som sig bör tyngd och allvar, och lustigheterna får vänta ända till slutet av den första akten, då pastor Jackson i Glenn Daniel Nilssons charmiga person uppför sig på ett sätt som gör att kvinnorna förvånat sjunger Tänk att män som han kan finnas. Detta komiska avbrott tar publiken tacksamt emot och klappar till och med takten. 
   Styrkan i den här uppsättningen ligger först och främst hos de handplockade och synnerligen begåvade solisterna. Maria Ylipää gör en fantastisk prestation i huvudrollen, inte minst för att hon egentligen är finskspråkig och har fått lära sig svenska för rollen. Maria Ylipää har en kraft i sången och en utstrålning som gör henne till uppsättningens klart lysande stjärna!
   Det finlandssvenska sjungande målet ersätter på Svenska Teatern det småländska, och det är en förändring som känns helt rätt. Även Finland hade sina utvandrare som vågade lämna hembygden för att söka lyckan på andra sidan Oceanen, och den här versionen av Kristina från Duvemåla blir på så sätt även deras historia. Från Finland kommer också Birthe Wingren som gör Ulrika i Västergöhl med fräckhet och gott humör.
   Direkt från Teaterhögskolan i Malmö kommer Robert Noack som är en alldeles utmärkt Karl Oskar. Han är rätt typ och förenar dessutom vokalt krut – som i sången Vildgräs - med ledigt och kraftfullt agerande. Och brodern Robert, drömmaren, görs charmigt och vokalt begåvat av Oskar Nilsson som sjunger Guldet blev till sand så förtvivlat och innerligt att man glömmer Peter Jöback. En eloge!
   Regissören Lars Rudolfsson har med sedvanligt flyhänt, begåvad och vänlig hand fått ordning på barn och ensemble. I orkesterdiket spelar den bantade orkestern under ledning av Hans Ek på ett sätt som gör att det hörs som om de är många fler.
   Halv elva på kvällen går man ut på den snöiga Mannerheimvägen, blickar upp mot varuhuset Forum, vars vägg täcks av en jättebild på Maria Ylipää som Kristina. I ena hörnet sitter Helen Sjöholm. Rollen har gått vidare. Berättelsen om Kristina är i gott bevar!

Ulf Persson
Ulf Persson
09.02.2013 kl. 13:26

Drabbande pjäs med Ylva och Stina på Dramaten

TEATER  Dramaten, Lilla scenen
Som löven i Vallombrosa



av Lars Norén
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi: Steffen Aarfing

I rollerna: Ylva Ekblad, Björn Granath, Stina Ekblad, Reine Brynolfsson, Iwar Wiklander, Johan Holmberg, Hannes Meidal, Hans Klinga och Marianne Vassbotn Klasson.


LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN

Som löven i Vallombrosa är en av Lars Noréns sista stora ”familjepjäser”. Såväl här som i den föregående ”Tiden är vårt hem” har dramatikern börjat distansera sig från naturalismen och från den borgerliga miljön. Tids- och rumsramarna har börjat falla.

Lars Noréns dramatik var länge framhävt samtida: pjäserna tog tempen på samtiden. Häri finns ett problem: trots att den inledande musiken i Dramatenuppsättningen så tydligt signalerar 2000-tal, trots att pjäsen fått en remake, känns replikerna ofta daterade.

Från slutet av första akten sker en omkoppling: föreställningen tätnar och pjäsens kvalitéer blir allt tydligare. Den loja atmosfären, avsaknaden av egentlig intrig, får en djupare resonans: kroppsspråk, mimik och förflugna repliker samverkar i en klanglåda som ekar av undertext.

Det brett anlagda, för att inte säga mångstämmiga verket, ekar av tjechovska stämningar. Stort och smått, om vartannat. Detaljen är granne med livsfrågorna.

Som löven i Vallombrosa, som i Sverige bara visats i en tv-uppsättning, har här iscensatts av Vibeke Bjelke. Frånsett ett tillskrivet, tveksamt metaperspektiv i slutet har hon gjort en väl balanserad uppsättning där skådespelarna fått rejält utrymme för egna manövrer.

Sammantaget en drabbande föreställning om levandet som både förställning och föreställning... Människorna spelar roller de egentligen vill lämna. Som om livet var en förbannelse och döden mer lockande.

Reine Brynolfsson, i trettio år en hängiven norénuttolkare, är här extremt bra: en dramatiker som under ett slags behaglig förströddhet kämpar med sin rädsla för närhet. Han vill både känna starkt och slippa känna starkt… Han lever i ett trasigt blixtlåsförhållande med en skådespelerska – Stina Ekblad gör här en av sina bästa roller någonsin. Hon spelar en typisk norénkvinna: snabb, fordrande, intensivt sökande en kompassriktning.

Ylva Ekblad är underbar som Sonja: efter ett livs (miss)anpassning blir hon Suzanne Reuterskt bitchig och vill börja leva på riktigt. Norénkännaren Björn Granath gör nervigt hennes make, som till slut betraktar spelet genom ett filter av psyskiskt sammanbrott. Johan Holmberg är helt underbar som naturvetartypen: en forskare i vacuum som personlighetsmässigt själv framstår som ett tomrum. Hannes Meidal som den unge geniale dramatikern nr 2 är thåströmskt uppkäftig, unga skådespelerskan Clara framstår som pjäsens skadeskjutna vildand: härligt gestaltad av unga Marianne Vassbotn Klasson.

Dessutom Hans Klinga som närboende kusinen: en tjechovsk kuf som görs med perfekt känsla för en sargad personlighets särdrag. Lägg därtill Iwar Wiklanders som syskonens åldrade fader: en trollaktig Markurell-typ, en krumelur à la Edvin Adolphson och Ernst Günther.

Bilden: Stina Ekblad och Ylva Ekblad
Foto: Roger Stenberg

recensent
BJÖRN GUSTAVSSON

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 17:19

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.