Så här har man aldrig sett Trollflöjten!

29.02.2016 kl. 13:20

 

Trollflöjten

Opera av W.A. Mozart

Libretto: Emanuel Schikaneder
Översättning till finska: Juhani Koivisto
Regi: Suzanne Andrade, Barrie Kosky
Animationer: Paul Barritt
Koncept: 1927 Barrie Kosky
Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Kristel Pärtna, Tuomas Katajala, Tuuli Takala, Jyrki Korhonen, Jussi Merikanto, Margarita Nacér m fl

Finlands nationaloperas kör och orkester
Komische Opers i Berlin produktion

Finlands nationalopera • Premiär 26.2.2016
 

Den här versionen av Mozarts opera marknadsförs som ”den nya Trollflöjten” och det är naturligtvis helt korrekt men på samma gång inte. För här sitter jag och tror att denna produktion som är ett lån från Komische Oper i Berlin är helt ny. Sen börjar jag känna influenserna från tysk expressionism på teater och film dvs från 1920 och 30-talet. Först därefter läser jag i programmet och ser att det här konceptet för Mozarts opera Trollflöjten daterar sig så långt tillbaka som 1927! Mina tankar är alltså helt fel men på något sätt ändå rätt. 

Det är egentligen märkligt att denna produktion inte nått oss tidigare för det vi har här är nyskapande av alldeles speciellt innovativt och fantasifullt slag, och det är onekligen förvånande att konceptet är nästan nittio år gammalt. Uppsättningen säger nämligen tack och adjö till sedvanliga och traditionella lösningar. Borta är till exempel vanlig scenografi. I stället sker spelet mot en fond där fantasifulla animationer projiceras i en strid ström. Aktörerna står på avsatser på denna stora fondvägg (ser aningen farligt ut) och agerar mot animationerna och varandra. Det är oerhört fiffigt och medryckande. Fungerar väldigt väl. Borta är med ett slag eventuella döda punkter, ty det visuella tar oss med på en fantasifull färd. Det är som en blandning av stumfilm, serieteckningar och sagor.

Som en blinkning mot konceptåret 1927 (ljudfilmens genombrottsår) har man ersatt vissa replikväxlingar med texter i stumfilmsstil ackompanjerade av pianospel. Det ger ett lustigt och roande intryck. Överhuvudtaget präglas hela uppsättningen av en lekfullhet som är direkt avväpnande och vilket också gör att man å det varmaste kan anbefalla den här uppsättningen till operanybörjare. 

Sen är ju föreställningen intressant så till vida att den är helfinsk med så vitt jag kan se finska artister, och så sjunger man på finska. Att sjunga på nationalspråken hör som bekant inte till vanligheterna i dagens operavärld. Kan bara komma på Folkoperan i Stockholm som fortfarande gör så men här är det finskt för hela slanten. Dessutom textas operan på finska, svenska och engelska. 

Lekfullheten i uppsättningen smittar säkert av sig på de medverkande och på publiken. Med andra ord måste det vara kul att vara med i den här uppsättningen. Här finns utmejslade figurer som tycks höra hemma i stumfilm och kabaré. Tamino, Tuomas Katajala, är en skönsjungande hjälte, Papageno, Jussi Merikanto, en smålustig fågelfångare, Patina, en mörkhårig hjältinna, görs ljuvt av Kristel Pärtna. De tre damerna är lustiga och tantliknande iklädda gammaldags kostymer.

Nattens drottning, Tuuli Takala, är en spindel helt i Louise Bourgeois’ anda. Takala sjunger sin berömda koloraturaria och hennes långa spindelben far över scenen. Det är läckert.

Den här Trollflöjten blir man på väldigt gott humör av!

Ulf Persson

FORK - CHAPTER 1: THE END

As always it´s like riding a Roller Coaster when you are being entertained by FORK. And now they have started the beginning of the end with yet another surprising show: "Chapter 1 - The End", playing now at Svenska Teatern in Helsinki. A must see for former fans and "FORK-virgins" as they would put it themselves.

 

Why do I write in English? Well, cause it´s more Rock n roll when I am giving a review on a band that embodies the stage as Rock stars. Men var inte oroliga jag skall avsluta på svenska.

Fork Chapter 1 - The end. Photo: Juha Mustonen

FORK is true to there combination of harmonious vocals, charismatic diva-like stage presence and self-irony. Entertaining from start to finish. One moment you are astounded and the next swept away. Just like riding a Roller Coaster. And most importantly both the audience and the band are having a ball.

Fork är inte bara de fyra stjärnorna på scenen. (Anna Asunta, Mia Hafrén, Jonte Ramsten och Kasper Ramström) utan även Grégory Maisse, mannen bakom gruppens fantastiska och unika ljuddesign. Samt Tobias Lönnquist som står för ljusdesignen. Ett ljus som i den här showen är sagoligt vackert och spelar med som en extra skön ljudlös ton.

En stor del av FORK:s underhållningsvärde har alltid varigt publikkontakten och mellansnacken där Mia likt en cirkusdomptör kan få oss i publiken involverade med endast en gest eller axelryckning och där Jonte på något sätt alltid lyckas vara både teddybjörnslik och sexgud. Roligt därför att se att den i min mening riktiga sexguden i bandet Kasper (förlåt Jonte) här får släppa loss i verklig publikkontakt till tonerna av    "You´re my heart You´re my soul". Kasper får även avsluta den "officiella" delen med ett i mitt tycke underbart låtval; The Arks "Calleth You Commeth I" där gruppen får hela publiken att sjunga med. Mellansnacken handlar den här gången mycket om vad gänget skall göra sen och självklart tycker jag Anna skall bli vår näste statsminister.

Och jag är glad att man inte har gjort en avslutningsshow som är allt för bombastisk. Det är snyggt nära och proffsigt lite som Pink Noise en gång var. Fast bättre

Vad gäller låtvalet blandar man i den här uppsättningen några av FORKs klassiker som exempelvis "Smooth Criminal", "Highway to hell" och "Bad Romancemed nytt material. Jag har följt gruppen under alla dess år och visst finns det ett par nya låtar där jag tänkte "Varför?" då jag hörde dem och klassiska FORK-moments som jag saknade och gärna hade sett igen. Men så är det ju med ett band man älskar. Man kan lära sej det nya även.

Det finns också ett snyggt överraskningsmoment som jag inte vill förstöra för den som skall se föreställningen. Men det är briljant och fem plus kan jag säja även om föreställningen som helhet bara får fyra plus.

Det har ju att göra med att jag recenserar FORK som de Rockstjärnor de är. Bruce Springsteen fick en gång fyra plus för en konsert i en kvällstidning för att nästa dag i samma tidning få fem plus då han spelat konserten igen.

Jag skall följa FORK i graven och kommer säkert få uppleva femplusmomentet. Och en sak är säker: Varje gång jag sett dem under dessa 23 år har jag varigt på gott humör efteråt.

Sedan hoppas jag innerligt hur fånigt det än låter att de slutar på topp 27/5 2020 då deras sista spelning skall vara på Ishallen i Helsingfors. Att de inte övertygas att göra fåniga företagsgig hur mycket pengar de än får. Lär av ABBA.

 

Johan Finne
15.11.2019 kl. 23:30

DRAMAT DRIVS AV SKÖNA SÅNGER, KVINNORS KRAFTER, DOCKORS DANSER

Att det är en unik tolkning av Kalevala som Jakob Höglund trollat fram på Åbo Svenska Teater är det minsta man kan säja. Här smälter man samman musik och dockteater med dans till en vacker visuell helhet som på det stora hela fungerar mycket väl.

 

När nu Åbo Svenska Teater fyller 180 så känns det ganska rätt att fira det i en modern tolkning med lillebror nationaleposet Kalevala som firar sina 170.

Och det som bjuds på är ett visuellt vackert allkonstverk i fem akter som skapats i samarbete mellan ÅST, Yrkeshögskolan Novia och Turun ammattikorkeakoulu.

Energin och samspelet i Kalevala imponerar. Foto ÅST/Pette Rissanen

Redan i prologen når samspelet och den kollektiva energin i uppsättningen ut ända till salongens sista rad (där jag har min plats). Sedan får vi vara med om allt från världen skapelse till Marjattas lingonätande. Med Lemminkäinen, Svanen, smidandet av Sampo och Kullervo däremellan. Det vill säja Kalevala snyggt komprimerat.

Kalevala har sagts vara ett feministiskt verk och visst är det de starka kvinnorna man fastnar för såsom Aino, Louhi och Lemminkäinens mor. Dessutom är det 25 kvinnor på scenen som kollektivt skiner lika starkt som solen och månen tillsammans.

Detta märks bäst i dansnumren. Höglunds koreografi är både vacker och fantasieggande även om det i något massnummer kan kännas lite rörigt.

En annan sak som imponerar är musiken. Robert Kock har valt att ge varje akt sin egen prägel. En utmaning som han lyckats med. Här finns maffiga körinslag, folkviseliknande toner, dansband och musikal. Dessutom har Tobias Zilliacus lyckats med konststycket att skriva nya sångtexter som smälter ihop med originalet på ett sådant genialt sätt att man nästan tror det Lönnrots egna, även om de inte är på runometer.

Det som däremot inte fungerar helt för mej är dockorna. Det är en enda docka som imponerar och det är Kullervo-dockan samt samspelet med Reeta Moilanen som Kullervo. Den dockan har själ och liv. Den dockan berör. Jag förstår idén med att använda dockor för att skapa en sagostämning och ibland är man nästan där. Men bara nästan. Dockorna blir mer rekvisita än karraktärer tyvärr till skillnad från exempelvis dockorna som nu syns på Wasa Teater i "Spelman på taket".

Det får man naturligtvis bilda sej en egen uppfattning om. Precis som jag tolkar Marjattas lingonätande och jungfrufödande som kanske ett sätt att se på att lesbiska kvinnor borde få skaffa barn med hjälp av inseminering.

I vilket fall får ni se spelglädje, ögonglädje och Kalevala på ett sätt ni aldrig upplevt om ni bokar biljett till ÅST.

 

 

KALEVALA

TEXT: Elias Lönnrot
ÖVERSÄTTNING: Lars och Mats Huldén
REGI, KOREOGRAFI OCH DRAMATISERING Jakob Höglund
KOMPOSITÖR Robert Kock
SÅNGTEXTER Tobias Zilliacus

SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN Heidi Wikar
DOCKORNAS DESIGN OCH TILLVERKNING Heini Maaranen
DOCKINSTRUKTÖR Ari Ahlholm
DRAMATURG Annina Enckell
REGI- OCH KOREOGRAFIASSISTENT, DANSKAPTEN Soile Ojala
PÅ SCENEN Josephine Betschart, Heini Haapaniemi, Sonia Haga, Juuli Hyttinen, Julia Högnabba-Lewis, Unna Kitti, Jahorina Kolppanen, Lee Lahikainen, Elina Lajunen, Saara Lehtonen, Tuulia Lindholm, Heli Lyytikäinen, Reetta Moilanen, Nanna Mäkinen, Anna Nekrassova, Amanda Nyman, Monica Nyman, Elena Rekola, Riina Tikkanen, Sofia Törnqvist och Lisa Wermelin.
KAPELLMÄSTARE Sara Puljula
I ORKESTERN  Aili Järvelä, Mirva Tarvainen och Senni Valtonen
Johan Finne
14.11.2019 kl. 21:38

BÄSTA SAGAN SEDAN DEN FULA ANKUNGEN

Denna blogg har aldrig gett 6 r av 5 möjliga nu blir det så TACK DuvTeatern och Svenska Teatern. Och Wegelius kammarstråkar. Och Resonaarigroup. Från hela mitt hjärta,

TACK ALLA INBLANDADE I FÖRESTÄLLNINGEN "DET STORA LANDSKAPET"

Detta är den kortate resencion jag skrivigt i mitt liv. Men kan inte säja annat en gå och se sagan.

I Det Stora Landskapet / Photo by Cata Portin
I bilden: Martina Roos, Irina von Martens, Pia Renes, Mikael Andersson, Ragnar Bengtström, Christoffer Strandberg, Yvonne Heins. I bakgrunden Resnoaari Group och Wegelius Kammarstråkar.

Jag menar det. Jag vill inte analysera. Vissa sagor är för bra för att vara sanna. Och denna är det. Då pratar jag inte om att den delvis bygger på sanningar utan om upplevelsen att ta del av sagan.

 

(mitt enda minus till Svenska Teatern är att det står Män/Kvinnor på vissa toalettdörrar. Wasa Teater har könsneutrala)

 

 

PÅ SCENEN

DuvTeaterns ensemble:
Ragnar Bengtström, Krister Ekebom, Roy Eriksson, Marina Haglund, Yvonne Heins, Karolina Karanen, Carl Knif, Ida-Lotta Knuuttila, Helena Laxén, Irina von Martens, Tanya Palmgren, Pia Renes, Martina Roos, Sara Sandén, Elias Simons, Christoffer Strandberg

Svenska Teaterns skådespelare:
Mikael Andersson, Sophia Heikkilä, Niklas Åkerfelt

Emma Raunio, kapellmästare

Resonaarigroups musiker:
Tomi Lehtimaa, Jaakko Lahtinen, Juho Lähteenmäki, Marlo Paumo

En kvartett ur Wegelius Kammarstråkar
Violin 
Annemarie Åström, Kirsi Ruotsala, Pia Sundroos
Altviolin
Kristina Grönqvist, Mauri Kuokkanen
Cello
Annika Furstenborg, Csilla Tuhkane

PRODUKTION

Text: DuvTeaterns ensemble
Regissör: Mikaela Hasán
Regiassistent: Sanna Huldén
Kompositör: Markus Fagerudd
Kapellmästare: Emma Raunio
Koreograf, danscoach: Carl Knif
Scenograf: Erik Salvesen
Kostymdesigner: Anna Sinkkonen
Maskplanering: Leila Mäkynen
Ljuddesigner: Andreas “Stanley” Lönnquist
Ljusdesigner: Tom Kumlin
Videodesigner: Paula Lehtonen
Sångcoach: Martina Roos
Skådespelarcoach: Christoffer Strandberg
Dramaturgiskt stöd: Christoffer Mellgren

Produktion: Annina Blom, Elin Westerlund/DuvTeatern, Svenska Teatern, Markku Kaikkonen/Resonaarigroup, Kristina Grönqvist/Wegelius Kammarstråkar

Publikarbete: Sanna Huldén, Noona Leppinen

Scen- och produktionsassistenter: Sara Sandén, Helena Laxén, Kristin Helgaker, Kaarlo Uusitalo, Joonas Palkeinen

Rådgivande forskare: Niklas Altermark (Lunds universitet), Jenni Kuuliala (Tammerfors universitet), Antti Teittinen (Kehitysvammaliitto)

 

 

 

Johan Finne
08.11.2019 kl. 20:52

Wasa Teater bjuder på en roande och rörande uppsättning av Spelman på Taket

Wasa Teater har valt att fira sina hundra år med en väldigt unik version av klassikern "Spelman på taket". En version som överraskar positivt och där dockor har en bärande roll.
 

Handlingen i denna klassiker utspelar sej 1905 i den fiktiva byn Anatevka någonstanns i Tsarryssland. Här kämpar huvudpersionen Tevje, gestaltad av Mats Holmqvist med att bevara de judiska traditionerna eftersom utan dem skulle man vara lika osäker som en spelman på taket. Detta står dock i konflikt med hans egna döttrars vilja. De har ingen lust att gifta sej på traditionellt sätt utan vill hellre göra det av kärlek. Samtidigt pågår det oroligheter i samhället med pogromer mot judar och förrevolutionära motsättningar i landet.

Även idag finns kvinnor som kan känna igen sej i de frågor som Tevjes döttrar kämpade med och folk som tvingas fly av politiska eller religiösa skäl.

Men berättelsen är långt mer än en historielektion eller en samhällsanalys.

I Wasa  Teaters version är det en rörande berättelse med fantastisk musik som orkestern framför både ståtligt och lyhört.

Det är fina sånginsatser både i kör och soloinsatserna samt medryckande dansnummer.

Allt i en enkel men väldigt stark scenbild skapad av Jani Uljas som förstärks av Tobias Lönnquists vackra ljussättning.

 

Johan Aspelin, Mats Holmqvist, Tove Qvickströ, Jonas Bergqvist, Thomas Lundin, Carola Sarén, Foto Frank A. Unger
Tevje är pjäsens huvudpersom och Mats Holmqvist blir verkligen denna mjölkbonde i en imponerande rolltolkning. Lyckligtvis, till skillnad från vissa skildringar av Tevye blir det varken för överdrivet skämtsamt i hans monologer med Gud eller överdrivet tillrättalagt i hans övertygelse om att hålla fast i traditioner. Mats lyckas balansera mellan en man som med humorns hjälp anpassar sej men som också allvarligt börjar tvivla på sina åsikter. Han gör Tevye till en man att tycka om och i duetten "Är det kärlek", tillsammans med Maria Udd som spelar Tevyes fru Golde blir det verkligt rörande.
Så har vi då det fullkomligt geniala i att använda dockor. I Markus Virtas regi och med Merja Pyöhönen och Pia Kalenius som dockinstruktörer lyckas de skådespelare som också är dockförare göra dessa levande.

Men samtidigt finns det en fördel i att de är just dockor. De blir just därför som olika stadsbor extra komiska i sina komiska stunder men också extra tragiska i tragiska stunder. Lite som karikatyrer av de mänskliga gestalter de föreställer. Men samtidigt karikatyrer man bara kan gilla. Man känner för Carola Saréns docka äktenskapsmäklaren Yente, för Thomas Lundins dockor bland annat rabbin och tonårspojkarna samt för slaktaren Lazar med Jonas Bergqvist som dockförare.

Överlag gör hela ensembeln här ett fantastiskt arbete både skådespelare och dockor och just det avskalade i uppsättningen gör det hela extra gripande. Och roande. Och unikt.

 

 
SPELMAN PÅ TAKET
AV: Joseph Stein
TEXT: Sheldon Harnick
MUSIK: Jerry Bock
REGI: Markus Virta
SCENOGRAFI: Jani Uljas
KOSTYM: Linn Wara
KOREOGRAFI: Miguel-Angel Fernandez
KAPELLMÄSTARE: Ralf Nyqvist
LJUSDESIGN: Tobias Lönnquist
LJUDDESIGN: Dennis Lindén
MASK- OCH PERUKDESIGN: Anna Vesterback
DOCKOR- OCH DOCKINSTRUKTÖR: Pia Kalanius
DOCKINSTRUKTÖR: Merja Pöyhönen
I ROLLERNA: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Mats Holmqvist, Thomas Lundin, Sannah Nedergård, Filip Ohls, Tove Qvickström, Tom Salminen, Carola Sarén, Astrid Stenberg, Ksenia Timoshenko, Maria Udd
ORKESTER: Alexei Meidzof violin, John Ale’n/Petri Judin klarinett, Tobias Udd trumpet, Eero Paalanen bas, Patrik Lax slagverk, Ralf Nyqvist piano, Johan Aspelin gitarr/mandolin

 

Johan Finne
24.10.2019 kl. 00:23

Man behöver inte skämmas helt

Då teaterversionen av SKAM sätts upp på Kulturhuset Martinus i Vanda är det snyggt producerat, kanske för snyggt och för mej brister det i regin. Men de unga förmågorna på scen har inget att skämmas för.

Man kan fråga sej varför man skall kopiera en historia som "alla" Nordens ungdomar sett och överföra den till scenen så här snart inpå att NRK:s serie gjort succé inte bara bland unga utan över generationer. Varför inte?

Teater kan ju i bästa fall ge en mer levande känsla en än tv-serie tänkt att ses via mobilen. Samt en upplevelse man delar med andra.

Det är Evas historia vi främst följer i teaterversionen av SKAM.På bilden Rosanna Liuski som Eva och Elias Hjelm som hennes pojkvän Jonas Foto: Cata Portin

 

 

Visst delar vi i publiken historien med andra men den äkta känslan saknar jag i Tiina Brännares regi. De unga aktörerna är som bäst i sina monologer och ensammma på scenen. Då ser man vilken potential de har. Men speciellt i scener med mer än två skådespelare har man inte vågat lägga in pauser. Reaktioner.

Det är inget fel i sej på ett snabbt tempo och även originalserien bestod ju av korta klipp. Men det intressanta i en situation är ju ofta inte vad som säjs utan hur någon reagerar på det vilket här speciellt i första akten tappas bort. Detta gör karraktärerna väldigt endimensionella och allt blir bara ett långt berättande.

Inte riktigt allt. Elias Hjelm lyckas föreställningen igenom ha en närvaro på scenen och reagera på även små detaljer som ger hans rollfigur Jonas ett djup. Även Kreetta Kiviniemis tolkning av Evas kompis Vilde blir en person som man känner för och en människa som utvecklas.

Ingen av de andra på scenen gör dåliga prestationer och det tar sej i andra akten. Här är exempelvis Joonas Saturi fantastisk som berättarröst och Rosanna Liuski får i huvudrollen som Eva visa mer av en känslosam sida som hon lyckas med. Alla i gänget har talang och vi kommer säkert att få se några av dem i framtiden. Jere Hartikainen gör ett snyggt jobb som Jonas vän Isak även om jag här också tycker det brister i regin. Speciellt om man känner till fortsättningen att Isak är ickeheterosexuell. Det säjs aldrig rent ut och det gjordes det heller inte i första säsongen av tv-serien, den som teterversionen bygger på, men där anade man det betydligt tydligare. Yasmmin Ahsanulla är som Yana bäst ensam på scenen, Kreeta Sihvola fungerar som en stark ung kvinna och Jenna Schleiffer även som Evas vän Chris.

Att jag skrev fungerar har mest att göra med att de rollfigurerna inte har så mycket eget material samt den regibrist jag påpekat. Jag tror både Kreeta och Jenna kan ha något stort inom sej.

 

En snygg föreställning som helhet dock. Till stor del tack vare ljus, ljud och teknik där vi exempelvis får se skådespelarna i närbild då de talar via faceapp. Då blir det intimt.

Och jag kan väl bortse från det löjligaste och osnyggaste när en dildo firas ned från taket och man kastar ut kondomer till publiken. Tror inte det har med min ålder att göra att jag tyckte det var fånigt. Det tyckte även några ungdomar som satt raden framför mej. Orsaken kanske var att RFSU är samarbetspartner och tanken god. men nej.

 
SKAM
Regi: Tiina Brännare.
Text: Julie Andem. Dramatisering: Line Mørkeby. Finsk översättning: Aino Piirola.
Ljus: Riku Malinen. Ljud: Esa Lindroos.
Videoplanering: Jyri Suominen. Mask: Elisa Koivuniemi.
I rollerna: Rosanna Liuski, Elias Hjelm, Kreetta Kiviniemi, Kreeta Sihvola, Yasmin Ahsanullah, Jenna Schleifer, Joona Saturi, Jere Hartikainen.
Johan Finne
24.10.2019 kl. 00:22

Mysigt och godkänt på Svenskis AMOS-scen

En smart tankelek med briljant scenografi av Karoliina Koisto-Kanttila bjuder Svenska Teatern oss på i föreställningen ”Vi som är hundra”. För mej personligen fungerar dock allt inte helt hundra.

 

I pjäsen ser vi en kvinna klonad i olika tidspersktiv av sej själv. Hon är ung. Hon är meddelålders. Hon är gammal. Själv är jag man,  nyss fyllda 50 och jag älskar Jonas Hassen Khemiris språk och ordlekar. Det var andra gången jag såg denna föreställning. Första gången var på Stockholms Stadsteater och kan hända min upplevelse av premiären och en småbesvikelse har att göra med hur mycket jag gillar texten och att jag inte blev så överraskad.

 

Manusets idé är briljant. En person gör upp med sej själv i olika åldrar. Lite medveten politiskt, lite vilsen och mycket funderande.

Det är härligt se tre kvinnor på scenen och deras samarbete. Men tyvärr för mej blir det emellanåt lite för teatraliskt och man kanske kunnat fånga Jonas text på ett annat sätt-

 

Andra premiärbesökare hörde jag dock älskade den och detta min personliga åsikt. Gör gärna din egen och tre i betyg är klart godkännt.

Johan Finne

 

Av: Jonas Hassen Khemiri

Regi: Natalie Ringler

Scenografi och kostym: Karoliina Koiso-Kanttila

Mask: Tiitta Stoor

Ljusdesign: Tom Laurmaa

Ljuddesign: Hanna Mikander

På scenen: Annna Hultin, Cecilia Paul, Hellen Willberg.

 

Johan Finne
04.10.2019 kl. 12:11

Bravo! Det gick helt rätt

Recensenterna har haft två recensenter på The Play that Goes Wrong. Ulf Persson vill också dela ut fem fulla poäng till Svenska Teaterns nya fars.

The Play That Goes Wrong

av Henry Lewis, Jonathan Sayers och Henry Shields

Översättning: Sven Melander, Scenografi: Erik Salvesen

Regi: Adde Malmberg

Medverkande: Max Forsman, Riko Eklundh / Jon Henriksen, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund, Mitja Sirén

 

Svenska Teatern - Stora scenen - Premiär 18 september 2019

I programbladet ställs frågan vad vi skrattar åt. Det är en bra fråga. För många människor skulle det enkla svaret kunna vara - det här. Andra skulle möjligen kunna säga att de skrattar åt mer subtilt finlir. En tredje grupp kan kanske inte komma på något, ty de har ingen humor. Men dem behöver vi inte bry oss om, ty dem är det synd om. Det är intressant att se att Svenska Teatern lutar sig mer och mer åt Sverige, samtidigt som man vill attrahera en finskspråkig publik. Det är en kulturell balansgång som heter duga. De senaste åren har vi sett Kristina, Mama Mia och Chess - allt av Abbapojkarna och nu har vi The Play That Goes Wrong översatt av Sven Melander och i regi av Adde Malmberg. Båda med ytterst gedigna teatererfarenheter i den lätta genren. Och snart är det dags för Jonas Hassen Khemiri. Som sagt. The Play That Goes Wrong hade i fjol premiär i Sverige, närmare bestämt i Malmö, i regi av översättaren Sven Melander. Det var en fartfylld och lustig uppsättning. Nu är det alltså dags här på Svenska Teatern, där komikerkollegan Adde Malmberg står för regin, och det blir precis lika fartfyllt och lustigt. När det gäller rolig teater finns det väl tre former: komedi, fars och buskis. Komedi kan vara mer subtilt - de andra inte. The Play That Goes Wrong tillhör definitivt avdelning två. Det är en fars. Utmärkande för farsen - Michael Frayn, Ray Cooney osv - är att det ska gå undan. Det ska vara exakt tajming och det får gärna vara spring i dörrar samt missförstånd, inte minst av erotisk natur. Allt detta finns här plus att här finns en engelsk blinkning åt deckargenren modell Agatha Christie. Det snöar (nåja?) och här finns en kommissarie och man kan tro att man är på The Mousetrap. Det är man inte. Sen finns här ett nytt inslag - allting går åt helvete och brakar bokstavligen samman. Det är synnerligen roligt och måste för övrigt ha varit väldigt kul att repetera. Att tala om handling är en överloppsgärning. Det finns egentligen ingen. Jo - en teatergrupp ska sätta upp en föreställning och allt går åt skogen. Det är högt tempo, sanslösa turer som når rent hysteriska höjder. Djup? Budskap? Glöm det. Detta är två timmars god och härlig underhållning. Så hatten för alla medverkande - ingen nämnd och ingen glömd - och regissör och inte minst det gäng av tekniker och scenarbetare som ser till att det går åt skogen i precis rätt ögonblick. Bravo!

ULF PERSSON

Ulf Persson
23.09.2019 kl. 20:33

SVENSKIS FÅR EN ATT SKRATTA SÅ MAN DÖR

Adde Malmberg har verkligen lyckats skruva till det tillsammans med ensambeln i Svenska Teaterns uppsättning av "The Play That Goes Wrong". Allting blir knasigt rätt då det går knasigt fel.

Ett amatörsällskap skall sätta upp en pjäs som är ett deckarmysterium a la Agatha Christie. På ett gods där snöstorm råder utanför har vi släktingarna, butlern och en polis som skall klura ut hur mordet begåtts. Men sällskapets uppsättning börjar gå fel redan innan ridån gått upp och sedan rullar det på. Det här är idén bakom The Play That Goes Wrong.

Patrick Henriksen, Emma Klingenberg, Dennis Nylund. Foto:Cata Portin

 

Det här är inte frågan om en pjäs där man mediterar över livets problem. Tvärtom så är det en oändlig räcka av gamla slaptricks och komediklicheer som serveras. Och det fungerar. Här blandas hög fars med låg fars i ett rasande tempo och i dagens förvirrade värld så borde vi alla skratta mera. Eller som regissören Adde Malmberg uttryckt det: ”Det skrattas för lite i vår värld idag. Folk som är glada hatar inte.”

Det måste vara otroligt svårt att få det att se ut som att det går fel på rätt sätt och jag är imponerad av tajmingen som lyckas till hundra procent mycket tack vare skickliga scentekniker i samarbete med skådespelarna. Sant ensemblearbete där vi på scenenen ser; Jon Henriksen, Max Forsman, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Jag måste dock medge att jag blev lite extra förtjust i Dennis Nylunds tolkning av Hans, amatörskådespelaren som emellanåt försöker stjäla föreställningen och flirta med publiken. Samt hur Nina Hukkinen gestaltade amatörteatersällskapets incpisient Anna som bara vill hjälpa till innan allt går över styr även för henne.

Nina Hukkinen och Mitja Sirén försöker som Incpisienten Anna och teknikern Torsten ställa iordning scenen. Foto: Cata Portin

 

Vad man tycker om för humor kan ju vara olika och själv brukar jag ibland ha svårt för "falla på ändan"-skämt som det förekommer en hel del av i pjäsen. Men när det görs så här charmigt och framförallt proffsigt ja då skrattar jag.

Och egentligen är det ju oss själva vi skrattar åt.. Vem har inte någon gång försökt hålla masken när något går snett bara för att sedan märka att allt just därför blir ännu mera fel?

Det är inte fel att gå och se The Play That Goes Wrong. Tvärtom förlänger ju ett gott skratt livet även om du dör av skratt.

The Play That Goes Wrong
Av Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields 
Översättning: Sven Melander
Regi Adde Malmberg
Medverkande: Riko Eklundh/Jon Henriksen, Max Forsman, Patrick Henriksen, Nina Hukkinen, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund, Mitja Sirén
Scenograf Erik Salvesen
Kostymdesign Hanne Horte-Garner
Mask & hårdesign Pirjo Ristola
Ljusdesign Tom Kumlin
Ljuddesign Hanna Mikander
Rollen som Jonas spelades på premiären av Jon Henriksen. Senare kommer även Riko Eklundh spela rollen
Johan Finne
18.09.2019 kl. 23:31

Banalt och Briljant i Underlandet

Ibland känner Alice att hon är för liten och ibland att hon är för stor. Jag känner att Unga Teaterns uppsättning av "Alice i Underlandet" ibland bara är banal och ibland briljant.

 

 

Kan kanske verka lite schitzofrent att jag ger denna musikalversion av Lewis Carrolls klassiska berättelse två helt olika betyg. En tvåa som betyder godkännt och en fyra som betyder fantastiskt. Men egentligen är det inte underligare än det som Alice är med om och en kompromisstrea hade gett helt fel bild av min upplevelse.

 

Alex Holmlund som Katten och Stella Laine som Alice. Foto: Tani Simberg

 

Om vi börjar med några av de briljanta sakerna. Med hjälp av scenografin skapad av Janne Siltavuori och Jukka Hannikainens ljusdesign befinner vi oss med enkla men geniala lösningar i det Underland där Alice ömsom krymper till cirka 7 centimeters höjd ömsom växer till en jätte. Allt beroende på vad hon äter av.

Alice som tolkas så fint av Stella Laine kämpar med att förhålla sej till de här förändringarna och det lyckas Stella gestalta utan några överdrivna maner. Som publik blir även jag frustrerad att hon exempelvis inte kan komma in i den vackra trädgården eller ut ur kaninens hus.

 

Vad är det då som felas?

En verklig besvikelse för mej var uppsättningens sångtexter.

Charles Lutwidge Dodgson  som var Carrols riktiga namn, var känd för sina ordlekar och logiska kullerbyttor i sina poem. Av det märker man i princip ingenting i Anna Simbergs texter,  Det närmaste man kommer en underfundig ordlek är i dubbelbetydelsen av meningen "Lägg ägg" (lägg av) som sjungs när en fågelmamma är rädd att Alice, ormlik med sin långa hals skall stjäla hennes ägg. Texterna för heller inte handlingen framåt utan blir mest platta konstateranden och upprepningar av saker som redan har berättats.

Vad gäller underbara nonsenspoem för barn hade det inte varit helt fel att snegla på exempelvis Lennart Hellsing. Eller varför kunde man inte gjort som Lewis Carroll själv? När han skrev "Hummerkadriljen" var det en parodi på Mary Bothman Howitts "The Spider and the fly".

Simberg tolkar hela pjäsens text som att figurerna i Underlandet representerar Alice släkt. Vore då inte en parodi på "Bä, bä vita lamm" exempelvis en strålande idé. Skapad i sann Carrolls-anda?

 

Men musiknumren är inte helt förgäves, texterna till trots. Sam Hubers musik svänger i olika stilar och här smyger viss musikalisk ironi in här och var men framförallt en härlig lekfullhet. Alla på scenen sjunger och trakterar ett otal instrument; allt från kastruller och fågelflöjt till elbas och dragspel. Det gungar skönt.

Sam står även för två av de härligaste rolltolkningarna; den vattenpipsrökande kålmasken som lojt sitter på sin svamp och som är raka motsatsen till en av Sams andra figurer: den krocketfuskande Drottningen som vill hugga huvudet av alla.

 

Drottningen (Sam Huber) och Herr Kanin (Kristian Thulesius)

 

Det finns många andra fina små rolltolkningar som exempelvis Frank Skogs Marshare, men framför allt är det en skön ensemble-lek vi bjuds på. En lek som, med sina egna ord; "den lite underlige regissören" Paul Olin har fått ihop till en njutbar afton.

Att jag sedan tycker den galne Hattmakerens galenskap inte stämmer överens med min bild av Hattmakarens galenskap är en annan sak. Vi är ju alla lite underliga. Och självklart är det så att i en dramatisering slås vissa saker ihop. En lyckad sammanslagning här som inte överensstämmer med boken är att i slutet ställs Hertiginnan och inte Hjärter Knekt inför rätta.

Men snälla bry er inte om denna text: Upplev Unga Teaterns saga själv. Eller som Lewis Carrol sa: "No! No! The adventures first, explanations takes such a dreadful time"

 

Dramatisering och sångtexter: Anna Simberg
Musik: Sam Huber
Regi: Paul Olin
Scenografi och dräkter: Janne Siltavuori
Ljus och ljud: Jukka Hannukainen
Koreografi: Teemu Korjuslommi
Mask: Tuija Luukkainen
På scen: Stella Laine, Alex Holmlund, Sam Huber, Ville Hukkinen, Åsa Nybo, Frank Skog och Kristian Thulesius
Publikarbete: Harriet Abrahamsson

Åldersrekommendation: lämpar sig för alla från 6 år uppåt

Johan Finne
01.03.2019 kl. 16:37

ÅST ger oss skratt och eftertanke i fulländad fars

Humorn och det bitska budskapet i Larry Shue´s komedi ”Främlingen” sitter som en smäck i dagens värld med tanke på det socialt utmanande politiska spelet som vi dagligen kan ta del av via nyheterna. Ett spel där vissa tyvärr ser murar och inte broar som en lösning. Och i Åbo Svenska Teaters version av denna komediklassiker bjuds vi både på värme och dråpliga kvickheter.

 

Jerry Wahlforrs och Samuel Karlsson som Charlie och Ellard. Foto: Pette Rissanen/ÅST

Jerry Wahlforss och Samuel Karlsson som Charlie och Ellard. Foto: Pette Rissanen/ÅST

 

Man har verkligen lyckats samla en toppenensemblé i denna energiska uppsättning där regissören Arn-Henrik Blomqvist  fått ihop två täta och livliga akter där varje karaktär också har ett djup, även om rollfigurerna  lätt hade kunnat bli endast stereotyper för skrattets skull.

Föreställningen spelas såväl på turné som på ÅST:s stora scen och jag ser den på hemmapremiären i Åbo. Då har man redan spelat den en månad på turné och gänget på scenen är säkert varma i kläderna. Ändå blir inledningen på första akten något trög där vissa skämt faller platt. Men jag förlåter det för när det väl brakar igång så brakar det igång.

Jerry Wahlforss porträtterar här Charlie Baker, en ödmjuk, men också väldigt blyg britt som anländer till ett sydstatspensionat tillsammans med sin vän sprängmedelsexperten "Froggy" LeSueur, spelad av Bror Österlund.

Charlie är även lätt deprimerad då hans fru hemma i England ligger på sjukhus och dessutom är han osäker på deras förhållande. För att Charlie skall få vara i fred på pensionatet kommer därför "Froggy" på en idé; Charlie skall låtsas vara en utlänning som inte förstår språket. Tanken är att då kommer ingen att störa honom.

Naturligtvis leder detta till att Charlie får höra om andra karaktärers hemligheter och om skumma saker som planeras. Detta eftersom alla tror att han inte förstår vad de säjer och därför vågar tala rätt ut, utan risk att avslöjas. Informationen gör att Charlie under pjäsens gång utvecklas från den blyge, osäkre mannen han var till en hjälte. Eller åtminstonne till en självsäkrare person, detta även via kärlek han får.

Jerry Wahlforss, med sin blandning av subtil mimik, gester och fysiska upptåg är fullkomligt briljant som Charlie. Han lyckas ge liv åt karaktären på ett charmigt sätt man bara kan älska. Vare sej det sker via fåniga danssteg eller hans helt fantastiska monolog på nonsensspråk. Där har han inte bara de andra på pensionatet trollbundna utan hela ÅST:s publik. I vissa stunder är Jerrys sätt att gestalta som legendaren Buster Keatons. Bravo.

Monica Nyman år också en pärla i sin roll som Betty, änkan som håller igång pensionatet. Betty är en varm person som bryr sej och i Monica Nymans tolkning kan man verkligen känna den värmen.. 

Fängslande är även Amanda Nyman i rollen som Chatarine Simms. Med tanke på vad jag skrev om att karaktärerna i den här uppsättningen verkligen inte är stereotyper lyckas hon gestalta en roll som man lätt i början kan tro bara är en bimbo till en kvinna som har styrka.

Och på tal om bimbo. Chatarines bror Ellard Simms, här tolkad av Samuel Karlsson är en karaktär som när han introduceras benämns som efterbliven. Jag är väldigt glad att man i den här uppsättningen inte fallit i fällan att bara göra Ellard till något att skratta åt genom att överdriva de mentala handikapp han eventuellt har. Här balanserar man exakt rätt och Ellard är nog infantil, eller har någon sorts bokstavskombination. En sak som är viktig för historien kan jag säja utan att avslöja för mycket. Men framför allt är han sympatisk och medkännande något som Samuel verkligen lyckats få in i sin tolkning.

I den första aktens klassiska frukostscen där Ellard skall börja lära Charlie språket känns samspelet som Samuel och Jerry bjuder på så äkta. Så fint. Och samtidigt så roligt. Deras lek påminner om den typen av humor man såg redan i bröderna Marx.

Så har vi då Owen Muster, gestaltad av Anders Slotte (och vars namn "utlänningen" Charlie briljant nog uttalar som o-vän, ett extra språkskämt). Owen är den högerpopulistiske, rasistiske och sexistiske figuren. Det är intressant att Anders lyckas göra denne obehaglige typ till någon man ändå kan förstå. Åter handlar det om den balans som hela föreställningen lyckas med. Jo, Owen är ett svin, men även skör.

Denna mångsidighet ser man även i pastor David Marshall Lee, Ingemar Raukola. En karaktär med lite olika sidor beroende på vem han talar med och vem han måste ljuga för. Med finstämda medel lyckas Ingemar lyfta fram de olika nyanserna i pastorns person.

Främlingens fantastiska ensemble. Foto: Pette Rissanen/ÅST

Ett budskap i denna komedi/fars är att sättet du ser på andra har mycket att göra med hur du ser dej själv. Och vi kan alla utvecklas och lära oss. Även via skratt när vi ser teater.

 

TEXT: Larry Shue/ÖVERSÄTTNING: Göran O. Eriksson
REGI: Arn-Henrik Blomqvist
SCENOGRAFI OCH DRÄKTER: Mimmi Resman
I ROLLERNA: Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Monica Nyman, Ingemar Raukola. Anders Slotte, Jerry Wahlforss, Bror Österlund samt som medverkande: Niklas Grönholm och Keijo Järvinen

 

 

 

Johan Finne
16.02.2019 kl. 14:01

Svenskis gör ingen tavla av ART

Att göra en tavla är ett uttryck synonymt med att göra bort sej. Och det gör inte trion på scenen i Svenska Teaterns "ART"

Egentligen handlar Yasmina Rezas pjäs inte om en tavla utan om vänskap.

Och sedan en ovanlig inledning av en recension;man brukar prata om skådespelarna eller så men nu börjar jag såhär. Erik Salvesen har lyckats perfekt som scenograf och ansvarig för kostymer. Det är vad gäller kostymer så fina detaljer som att de tre vännerna bär liknande jeans efter 15 års vänskap men detaljer i deras kläder skiljer sej ändå för de är olika personer.

Andreas Lönnquists ljusdesign är även fenomenal.

Jag vill inte sätta denna enaktare i ett fack och kan tycka pjäsen marknadsförs fel med ordet komedi. Författaren var själv överraskad då pjäsen hyllats som komedi. - För mej är det en tragedi, har hon sagt i en intervju.

Och tolka inte heller det ordet fel. På Amos scenen bjuder Mikael Andersson, Max Forsman och Simon Häger på en härlig upplevelse.

Ibland kan det på teater ha att göra med vilken publik som är på plats. Då jag såg föreställningen förekom fniss, en mellanapplåd till Max efter en lång monolog och tyvärr min mobilsignal. FÖRLÅT HADE GLÖMT STÄNGA AV.

En annan publik kanske skrattar mer. På teater är en upplevelse delvis gemensam och man kan inte frånta någon sin.

Det finns vita lögner, det finns kanske en vit tavla och det finns vänskap. Detta blogginlägg är svart på vitt min upplevelse. Och jag rekommenderar du har din av ART.

 

Johan Finne
07.10.2018 kl. 01:20

Svagt manus men bitvis underhållande

 

Stockmann! Stockmann!

 

av Barbro Smeds

Bearbetad av Anna Simberg

 

Regi: Aleksis Meaney

Koreografi: Markku Nenonen

Musik: Leif Jordansson

Kostym: Anna Sinkkonen

Kapellmästare: Maija Ruuskanen

 

Medverkande: Mikael Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristoffer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman, Niklas Åkerfelt

 

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 17 februari 2018

 

 

 

Svenska Teaterns uppsättning av Stockmann! Stockmann! kan man närma sig på många olika sätt. Ett är naturligtvis frågan vad denna ”nästan musikal” vill berätta. Vad är storyn? Vad är detta? Reklam för den berömda grannen (beställningsarbete?)? Dokumentär om hur det går till i ett varuhus? Musikalunderhållning med sång och dans? Vad gäller det sistnämnda finns här definitivt uppsättningens pluskonto, ty den andra akten är klart svängig och underhållande. Eller gäller det hela ”en dag på varuhuset”? Å andra sidan har bröderna Marx en betydligt roligare variant.

Låt oss klart konstatera att svagheten hos Stockmann! Stockmann! ligger hos manus. Så enkelt är det. Någon borde ha talat om för Barbro Smeds att det här inte håller. Det räcker inte med enskilda korta scener mer eller mindre lustiga - det måste finnas en klar linje, en röd tråd. Vad vill man säga? Budskapet?

Det hela utspelar sig under den sista av några galna dagar (ett fenomen som jag med viss framgång försöker undvika). Den nye okände chefen, Dennis Nylund, ger sig ut i varuhuset och arbetar inkognito under en dag för att lära sig hur allt fungerar. Det är ett kul om än inte alldeles originellt grepp. Intressantast blir det när han stöter på sin fd skolkamrat Kira, Stella Laine, och ljuv musik så småningom uppstår. Mellan dem finns också en ansats till ett gott dramatiskt tema, som tyvärr inte blir något. Hon är arbetslös skådespelerska (sic!) och han alltså chef. Hon är kritisk mot kapitalism och kommersialism. Det är naturligtvis inte han. Här kunde det alltså ha blivit något. Det blir det inte.

I den första akten undrar man vart föreställningen är på väg. Och det är en berättigad fråga, för meningen kan ju inte enbart ha varit en igenkänningsfaktor hos publiken - alltifrån klockan till guldfisk? Och alla dessa mer eller mindre lustiga typer som flimrar förbi i korta scener? Här skrockas det lite här och var i salongen men det räcker faktiskt inte. Frågan är - vad vill man säga? Och vad är tollor? Gubbarna på bänken begrep jag mig faktiskt inte på.

Man nuddar vid verkligheten - programbladet ger ju hela Stockmanns historia -  fast denna ”nästan musikal” inte är någon dokumentär. Det är ju så till exempel - både i verkligheten och på scenen - att 95 medarbetare riskerar att sägas upp, och det är inget att skoja om. Här är man än en gång nära ett brännande tema - utan att det blir något.

Så föreställningens svaghet är manus - dess styrka, spel, musik, sång. Det blir faktiskt så småningom - inte minst i den andra akten - just en nästan musikal och som sådan god underhållning. Inte minst musiken med orkester på scenen under ledning av Maija Ruuskanen står för ett ordentligt sväng och tryck. Det tackar man för. Den gamla ”16 tons” är till exempel en av föreställningens absoluta höjdare. 

Typerna i föreställningen är alla gott spelade. Finns ingen anledning till uppräkning men dock kan jag inte låta bli att lyfta på min imaginära hatt för Max Forsmans Conchita Wurst-porträtt. Här tar man ut svängarna ordentligt och plötsligt lyfter hela föreställningen. Och på tal om minnesvärda scener -  poesiscenen! Mycket rolig.

Så slutordet blir - styckevis och helt. Bitvis god underhållning men  - vad vill man säga?

 

Ulf Persson
20.02.2018 kl. 13:07

TALANGFULLT, UNDERFUNDIGT OCH SMART NÄR INGA FINNES LIV PASSERAR REVY

Jag, Johan Finne. är nu förälskad i min efternamnsnamne; den fiktiva 100-åringen Inga Finne. Hon skulle gärna få vara min mamma, vem av hennes bisarra män jag skulle vilja ha som pappa är jag lite mer osäker på.

Teater Mars och Siriusteatern har fått ihop en underbar skröna i Joakim Groths regi, där han tillsammans med Anders Slotte och arbetsgruppen står för texten i denna underbart absurda livsrevy.

 

Foto: Stefan Bremer

 

Sättet att blanda det allvarsamma, med det roliga och rentavt absurda får mej att tänka på humorgruppen Grotesco. Det handlar om pusselbitar i en humoristisk skröna där vi får ta del av Ingas liv och en alternativ syn på Finlands 100 år.

 

Att det inte blir helt fulla poäng från min sida har att göra med att speciellt i första akten kunde man vridigt till lite mer och kanske ökat på just absurditeten samt stramat åt lite i vissa delar. 

Exempelvis inleds hela föreställningen med ett nummer som skall vara någon sorts parodi på alla dessa tradiga talare man inte orkar höra på. Jag förstod snabbt vad man var ute efter och för mej blev öppningen inte en parodi utan tradig. Men sen klampade clownerna in och vi blev inbjudna till en resa där Inga Finne överraskad även blev inbjuden; Tv-programmet "Här är ditt liv".

 

Vi kastas från det ena till det andra och man driver med sterotyper såsom alkoholiserade ryssar och genustänkande feminister på ett sätt som gör att man delvis driver med hur dessa stereotyper brukar gestaltas. Begåvat!

 

Det är frågan om ett ensemblearbete där både Amanda Löfman, Nina Hukkinen och Åsa Nybo gestaltar Inga. Plus andra karaktärer som även grabbarna i gänget gör.

 

Skulle jag framhäva någon speciellt (och utan att glömma musikern Salla Markkanen) skulle det vara Amanda och Niklas Häggblom för deras sånginsatser.

 

Samt Paul Holländer; hans pundare som Ingas son gestaltar han fantastiskt och jag skulle inte vilja ha honom som bror. Däremot som pappa kanske; en av Ingas män som han gör i en fantastisk bastuscen med änglavingar.

Jag, Inga Finne. Text: Joakim Groth, Anders Slotte och arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. Scenografi: Markus R. Packalén. Ljusdesign, scenmästare: Saija Nojonen. Projektion: Rasmus Vuori. Kostym: Elina Riikonen. Musiker: Salla Markkanen. Musik: Salla Markkanen och arbetsgruppen. Rekvisita: Anu Sallinen. På scenen: Amanda Löfman, Nina Hukkinen, Max Bremer, Niklas Häggblom, Paul Holländer, Åsa Nybo.
Johan Finne
11.11.2017 kl. 19:09

Så naket, så roligt, så underbar show!

“Alastomat kundit lavalla” som nu spelas på restaurang Hercules i Helsingfors har en fantastisk ensemble med skönsjungande killar.

 

Att på scenen se helt nakna män i denna musikalrevy får troligtvis varje tjej eller kille att i öppningen lite se och fundera på killarnas snoppar och kroppar. Men det är inte det viktigaste det här handlar om hur nakenheten kan blotta den vackraste själen som det sjungs om i öppningsnumret.

Jermo Grundströms regi och Jyri Numminens koreografi har i denna version av Robert Scrocks “Naked Boys Singing” blivigt en fantastisk upplevelse. Och att den nu spelas på en gay-klubb betyder inte alls att man behöver ha de sexuella preferenserna för att bli förförd av Kristoffer Ignatius, Aleksi Parvinen, Valtteri Turunen, Ville Mustonen och Kim Jonas Gustafsson.

Både i de gemensamma och solonumren briljerar grabbarna och jag vill inte framhäva någon mer än en annan. Det är fem plus till alla.

 

https://www.youtube.com/watch?v=nVTBh_qPAiI

Johan Finne
11.11.2017 kl. 18:40

Ett land men inte mitt

Jag har aldrig i mitt liv varigt i Australien, men när jag ser Svenska Teaterns “Landet” får jag tyvärr en känsla av att “I have been there I have seen that”.

Tillsammans med Svenska litteratursällskapet ordnade teatern en insamling som resulterade i ett fyrtiotal bidrag av vilka manusförfattaren Christoffer Mellgren försökt bygga ett drömspel.

Det är frågan om en livsberättelse i olika fragmatiska scener där man vill ge en kärleksförklaring till teatern som konstform.

För mej lyckas det inte som helhet. Att referera till August Strindbergs “Ett Drömspel” utan att koppla det vidare. Att ha ett nummer i första akten på olika språk som verkar vara stulet från Johan Glans och ha sångtexter som försöker vara konstnärliga, men ändå bara består av plattityder. Nej, tyvärr.

Emellertid gör ensemblen med materialet allt vad de kan. Patrick Henriksen klättrar och dansar lika fint som han gjorde i Svenska Teaterns “Förvandlingen”. Max Forsman lyckas förföra publiken, Stella Laine uttrycker sin osäkerhet. Föreställningen jag såg var Stella förkyld och Simon Häger sjöng hennes låt som avslutar första akten. Det gjorde Simon till hundra procent med sin vackra stämma.

Och jo; Hellen Willberg som cermonimästare, Niklas Åkerfeldt som den gamle mannen Arvid kring vilket drömspelet byggs upp fungerar. Det gör även musikerna.

Historien är byggd på publikens egna minnen och jag vill inte dissa någon som bidragit med historier. Däremot för mej personligen kommer denna jubileumsföreställning inte bli ett av mina bästa minnen på Svenskis. Ett halvfärdigt hus.

 

 

 

Johan Finne
02.11.2017 kl. 13:04

Skickligt och rörande!

 

En man som heter Ove

 

Manus: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg och Emma Bucht efter Fredrik Backmans roman

 

Regi: Bjarni Haukur Thorsson

 

Scenografi: Finnur Arnar, Bjarni Haukur Thorsson

 

 

På scen: Marcus Groth

 

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 28 oktober 2017

 

 

Det är något visst med enmansteater. Personligen har jag varit fascinerad av denna gedigna och ursprungliga teaterform allt sedan jag för många år sedan såg Dylan Thomas Under Milk Wood som enmansteater. Det var sanslöst briljant. Ett annat minne är Hamlet som enmansteater, en närmast svindlande tanke, där den svenske skådespelaren Mikael Strandberg spelade alla roller  - till och med hela den norska armén. Det var skickligt och underbart roligt. 

Enmansteater måste vara oerhört krävande. Skådespelaren är ensam och därmed hela tiden utlämnad och måste också hela tiden fängsla publiken, gå in i nya roller, växla mellan rollerna, få nytt sätt att tala och röra sig. Och textläxan är enorm. Tala om yrkesskicklighet! Allt det här tänker jag på när jag ser Marcus Groth i En man som heter Ove på Svenska Teaterns stora scen. Groth gör nämligen allt det här, är allt det här, är alla personer. Det är ytterst skickligt, gripande och roligt, och man gråter och skrattar nästan på samma gång. 

Berättelsen om Ove är en kort (speltiden är en och en halv timme) och synnerligen enkel historia. Det är historien om mannen som älskar ordning, som ju den finska titeln lyder, och som gömmer sina känslor under skalet av bufflighet, misstänksamhet och ovänlighet. Nya grannar, speciellt utlänningar, betraktar han med stor misstänksamhet, och här kan naturligtvis berättelsen om Ove ses i ett vidare perspektiv.

Förståelsen för Ove får man genom tillbakablickar på det långa livet tillsammans med hustrun Sonja. Saknaden efter henne är enorm, och Ove sluter sig i sitt skal, så till den grad att han gör tafatta försök att ta sitt eget liv. 

Berättelsen om Ove är en rörande skildring, där man naturligtvis anar hur det ska gå. Mer och mer öppnar sig Ove och släpper in omvärlden. Slutet är naturligtvis en överraskning. Som bra slut ska vara.

Sen sitter jag och funderar på hur Ove var medan hustrun levde. Det framgår att hon knäppte upp honom, fick honom att leva upp, möta kärleken. Och så levde lyckliga i över fyrtio år. Sen dör hon och han blir en vresig paragrafryttare. Hur gick det till?

Jag blev lite förvånad över att En man som heter Ove går på stora scenen. Det här är ju en typiskt intim föreställning som egentligen bättre passar det lilla formatet.

Sen satt jag och beundrade Groths kroppsspråk, hans olika gester och mimik, hans språk. På presspremiären var publiken mycket entusiastisk och Groth fick komma in många gånger. Och varje gång som en av karaktärerna. Skickligt!

Och scenografin är enkel och funktionell. En husfasad i ett typiskt svenskt radhusområde. Här bor Ove och här får man inte köra bil!

 

Ulf Persson
29.10.2017 kl. 11:05

ÅST behöver inte ångra musikdramat Piaf

En ung Piaf får lära sej att det är viktigt att berätta en historia när man sjunger. En lärdom som hon senare för vidare till sin adept Yves Montand. Edith Piaf var själv en mästare på det och i Åbo Svenska Teaters musikdrama “Piaf – jag ångrar ingenting” lyckas Emma Klingberg i rollen som Edith tolka sångerskans dramatiska chansoner så att de går rakt in i publikens hjärtan


Det är ärlig musikalisk styrka vi får uppleva där orkestern under ledning av Marko Autio tidvis medverkar på scenen på ett övertygande sätt.

Peter Snickars har i sin text valt att lyfta fram den sköra men ändå viljestarka kvinnan och det är inte så att han när han skrev den menade att dramat skildrar Piafs liv helt autentiskt. Snickars har själv sagt att texten är mer fiktiv än biografisk och exempelvis är sångerskans sprit och drogproblem rätt nedtonade. De finns med mest som en drömsk, subtil känsla i bakgrunden där den dansande döden och andra koreografiska inslag kan ses som den åldrande Ediths hallucinationer.

Om man känner till den lilla sparvens liv kan jag känna att vissa brister finns dramaturgiskt i de brottsstycken som visas upp. Exempelvis hade Brel-låten “Du får inte gå” säkert väckt mer rysningar om det hade varigt tydligare att Piaf var både mentor och älskarinna till Yves Montand, tolkad av Peter Ahlqvist. Absolut inget fel på hans sånginsats, det är starkt men när Yves tidigare bara presenterats som en lätt komisk figur förstår man inte riktigt att sången skall uttrycka Yves sorg för att Edith lämnade honom delvis av orsaken att han som sångare började bli lika populär som hon.


 

Jag såg uppsättningen med Emma i huvudrollen, den alterneras med Sarah Nedergård och jag kan inte uttala mej om hur hon lyckas tolka Edith men som en skönsjungande förförisk Marlene Dietrich var hon fantastisk. Jag blev kär i henne (eller hennes rollfigur om vi skall vara ärliga och då skall man veta att jag inte är hetero). En annan karaktär som är lätt att bli kär i är Momone, den franska författarinnan som enlig egen utsago var halvsyster till Piaf i Daniela Franzells tolkning. Kontrasten mellan den delvis sköra men viljestarka Edith och den varma men ändå ibland lite naiva Momone kommer mycket bra fram i samspelet mellan Emma och Daniela.


 

Det är mycket frågan om ett ensemblespel med snygga rollbyten och Jerry Wahlforss klarar utmärkt att gestalta Piafs stora kärlek boxaren Marcel Cerdan, Louis Dupont som Piaf förälskade sej i som 16-åring och som var far till hennes enda barn; avliden vid två-års-ålder,Sedan vidare; den grekiska frisören Theo Sarapo som Piaf gifte sej med 1962 och i kontrast till dessa Ediths män; en nazisoldat som är lätt humoristisk. Jerry fixar fint sina olika figurer; tuffa, känslomässiga och fåniga.

 

En stor eloge skall även ges till scenografen Markus Tsokkinen samt Eeva Soini och Lassi Sairela för koreografin. Både sceno- och koreografi lyfter fram den nerviga men även varma människa som gjorde Edith till den lilla sparven som fortfarande kan ses som en av Frankrikes största artister.

 

Piaf - jag ångrar ingenting, musikdrama. Text: Peter Snickars. Regi: Jukka Aaltonen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Dräktdesign: Heidi Tsokkinen. Ljusdesign: Antti Niitemaa. På scenen: Emma Klingenberg, Sarah Nedergård, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Peter Ahlqvist, Joona Rytkönen. Orkester: Marko Autio, Mikko Luoma, Jusu Heinonen, Mikko Maunula, Marko Mäki, Juha Viljanen, Juho Vähäkuopus.

 

Johan Finne
07.10.2017 kl. 21:29

Bravo Viirus!

 

Mästaren och Margarita

 

av Michail Bulgakov

 

 

Regi och dramatisering: Egill Pålsson

Scenografi och kostymer: Milja Salovaara

Kompositör och musiker: Ville Kabrell

Ljus: Lauri Lundahl

 

 

Medverkande: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pyösti, Tobias Zilliacus, Ville Kabrell

 

Viirus

Premiär 29 september 2017

 

 

Det är alltid intressant med en förändring, en flytt. En sådan kan som bekant skapa kreativitet och nytänkande. Men kan naturligtvis också bli motsatsen. En radikal kan plötsligt bli en del av etablissemanget. Uppkäftigheten kan bli mindre när kostymen är ny och glänsande fin. Så vad innebär förändringen - att man formar eller att man formas?

Flytten från Sjötullsgatan till nya fina lokaler på Busholmen måste för teater Viirus vara ett stort kliv i teatervärlden. Sen är alltså frågan vad flytten kommer att innebära rent konstnärligt. Vi lär få se.

Med den här uppsättningen av Bulgakovs Mästaren och Margarita i regi av Egill Pålsson är det så att man direkt kan andas ut. Kort uttryckt är det så att inledningsprogrammet på Busholmen är en konstnärlig fullträff. Viirus är fortfarande Viirus! Även på Busholmen. Skönt!

Ett trick i teatervärlden är som bekant att låta föreställningen börja redan innan åskådarna är på plats. När man går in i salongen undrar man i sitt stilla sinne om bygget inte är klart. Tryckborren dånar. Byggnadsarbetare är febrilt sysselsatta. En stor grävskopa står mitt på scenen. Byggdamm. Så går ljuset. Arbetarna tar paus, tar av sig overallerna och visar sig naturligtvis vara skådespelare. Snygg inledning!

Bulgakovs berättelse om djävulen som kommer till Moskva är en snårig historia i flera lager, där det inte är lönt att gå in på detaljer. Man kan i stället lugnt nöja sig med att konstatera att det vi bjuds på Busholmen är intensiv, begåvad och synnerligen fysisk teater. Man tar med andra ord ut svängarna ordentligt. Inte minst musikaliskt, där Ville Kabrells musik dånar ut över scen och salong. Öron känsliga för högt ljud varnas härmed. Skådespelarna visar sig också vara goda musiker. Maria Ahlroth som djävulen Woland spelar till exempel trummor på ett sådant sätt att hon hade kunnat sitta in i vilket hårdrocksband som helst. 

Det är full fart alltså och inte tråkigt en sekund. Nja, det var kanske inte riktigt sant. Den första akten känns stundtals för lång, vilket ju inte är konstigt med dess längd på drygt en och en halv timme. En speltid på sammanlagt över tre timmar är också aningen i överkant. 

Detta sagt är detta en uppsättning jag kommer att bära med mig länge. Och minnas denna intensitet, detta begåvade spel på alla händer. Dessa intensiva rollporträtt, där kanske det mest överraskande var Iida Kuningas som Pontius Pilatus. Begåvat! Och varför inte? I Stockholm såg jag en gång en kvinnlig Hamlet (Helena Bergström) så varför inte en kvinnlig Pontius Pilatus?

Ett gott råd. Missa inte Mästaren och Margarita!

 

 

 

 

Ulf Persson
02.10.2017 kl. 11:46

Lysande på Nationalteatern!

 

 

Björken och stjärnan

 

Koivu ja tähti

 

av Pirkko Saisio

 

Regi: Laura Jäntti

Scenografi: Kati Lukka

Kostym: Tarja Simone

Musik: Markus Fagerudd

Ljus: Morten Reinan

 

Medverkande: Tiina Weckström, Jukka Puotila, Karin Pacius, Riku Nieminen, Heikki Pitkänen m fl

 

Stora scenen

Nationalteatern

Premiär 13.9. 2017

 

 

Med den här uppsättningen av Björken och stjärnan gör jag ett experiment. För vad gör man om man som rikssvensk dels inte är bekant med Topelius saga och dels har ytterst begränsade kunskaper i finska? Jo - man koncentrerar sig på teaterupplevelsen. Det sceniska uttrycket med andra ord.

Och här blir det högsta betyg. Pirkko Saisios version av sagan om Hagar och Kristoffer blir i Laura Jänttis fantasifulla och dramatiskt verkningsfulla regi en teaterupplevelse av högsta klass. Man skulle naturligtvis kunna använda ordet lysande, för det är ju precis det som Nationalteatern bjuder på. En i alla avseenden lysande teater.

Det är naturligtvis härligt att se när landets ledande teater slösar med resurserna. För det är just vad man gör här. Föreställningen är nämligen slösande generös och som åskådare är det bara att tacka och ta emot. 

Vridscenen används flitigt. Inte minst i den suggestiva slutscenen, där en Karonlik färjekarl för en flotte framåt, där människorna och en isbjörn (!) förs framåt på floden Styx- mot vad? Den sista selfien? Det är en mycket stämningsfull avslutning, stämningsfull och vacker. Och budskapet?

Den här uppsättningen av Topelius saga ska naturligtvis ses som ett led i firandet av Finlands jubileumsår. Man kan notera att teaterfirandet är i full fart i huvudstaden. Stadsteatern firar med den älskade berättelsen om Stormskärs Maja, och Nationalteatern tar alltså hjälp av Topelius. Med synnerligen gott resultat.

På ett intressant sätt blandas olika tidsepoker ur Finlands historia.. En utskrivning under den svenska tiden har sina språkliga krumsprång och blir lätt komisk, även om verkligheten var långt ifrån det komiska. I uppsättningen blandas för övrigt flitigt det absurda med det realistiska. Ska man anmärka på något i realismen är det väl det alltför flitigt använda könsord som tycks vara Finlands nummer ett kraftuttryck. Känns - även för en mindre finskkunnig åskådare - som något tjatigt. Finns det inga alternativ?

Scenen när man bär in en jättestaty av Lenin som sedan får fungera som bord vid en kräftskiva är ett komiskt mästerstycke. Mindre komiskt är naturligtvis den scen där folket på vandring plötsligt hindras av en mur och av soldater. Där tränger sig verkligheten på med full kraft. Vart är Finland på väg? Inkludera eller exkludera? Generositet och gästvänlighet eller inte?

En fantasiskog målas upp med hjälp av fantasifull scenografi (Kati Lukka) och suggestiv ljussättning (Morten Reinan) och spelet tar sin början. Det varar i nästan tre timmar.

Man kan naturligtvis gå in på enskilda skådespelarinsatser men det finns ingen anledning. Det är en proffsig uppsättning och då ska det vara bra. Sen är det ju kul att de flesta av aktörerna spelar en massa roller. 

Björken och stjärnan rekommenderas verkligen - även om man inte är så bra på finska!

 

 

Ulf Persson
18.09.2017 kl. 11:18

Maja som musikal!

 

Stormskärs Maja

 

Text: Anni Blomqvist

Dramatisering: Seppo Parkkinen

Musik: Lasse Mårtenson

Regi: Kari Rentola

Kapellmästare: Eeva Kontu

Koreografi: Jyrki Karttunen

Scenografi: Katariina Kirjavainen

 

Medverkande: Laura Alajääski, Aaro Wichmann, Eero Saarinen, Leenamari Unho m fl

 

Helsingfors stadsteater 

Stora scenen

Premiär 24 augusti 2017

 

 

Man tar i ordentligt på den nyrenoverade stora scenen på Helsingfors stadsteater. Alla teaterns resurser tycks ha använts när det nu gäller att blåsa musikalliv i den älskade och dramatiskt tacksamma berättelsen om Stormskärs Maja. Och satsningen går i mycket hem. Antalet biljettbokningar talar också sitt tydliga språk. Ordet är succé.

Kari Rentolas regi ser också till att väl ta vara på den dramatik som bjuds. Slutscenen är till exempel magnifik. En imponerande båt dras in på scen och Maja står vid rodret och runt henne står hennes älskade Janne och sonen August. Båda borta sedan länge men här står de. Det är som slutscenen av Les Misérables när Jean Valjean ska lämna oss och man samlas och sjunger Do you hear the people sing. En tår kan komma. Sak samma här. Lasse Mårtenssons Majatema får klinga ut över salongen. Det är en flott och dramatisk avslutning.

Uppsättningen är inte helt okomplicerad. Den första akten känns lång och man tycks ta för lång tid på sig att etablera dramatiken och föra handlingen framåt. En publik van vid ren realism i berättelsen om Maja kan möjligen också känna sig bitvis förvirrad. Realismen blandas med symbolism, där koreografiska inslag leder tankarna mot det övernaturliga. Fungerar delvis. Sen har ju dansarna fått uppgiften att även tjäna som scenarbetare och hjälpa till vid scenbyten, och det fungerar naturligtvis alldeles utmärkt..

Scenen - den stora och väldiga - med all sin teknik utnyttjas i stort mycket väl. Scenografin design Katariina Kirjavainen är egentligen tämligen enkel men funktionell. Skärgårdsdramatik är naturligtvis tacksamt från Strindbergs Hemsöborna, till Ulla-Lena Lundbergs Is och så Stormskärs Maja som varit en favorit länge men som nu blivit musikal, där Lasse Mårtenssons musik från TV-serien fått bilda det musikaliska underlaget. Naturen formar människorna och här är det Maja som anpassar sig, kämpar och vinner. 

Det är alltid intressant att avläsa publikreaktionerna i salongen. De var synnerligen avvaktande i den första akten. I den andra - kortare och tätare - kom de spontana applåderna. Gott så.

En anmärkning. I jakten på dramatik tar man stundtals i för mycket med överdrivet högljudda kvinnoskrin. Kan lätt bli för mycket.

Som Maja och Janne fungerar Laura Ajajääski och Aaro Wichmann väl, vokalt och aktionsmässigt, och binds samman genom den gemensamma kampen mot naturen. De är ett gott musikalpar som publiken tar till sitt hjärta. 

Återstår att säga att Stormskärs Maja har blivit en hygglig musikal som har vissa möjligheter att bli folkkär. Möjligen kommer publiken att sakna den rena realismen och den åländska dialekten. Men man kan inte få allt.

 

Ulf Persson
06.09.2017 kl. 18:48

LYNCH ÄR MÄSTAREN AV DET BISARRA

Regissören David Lynch och manusförfattaren Mark Frost är tillbaka med Twin Peaks och åter förvirrar man tittaren på ett fantastiskt sätt.

 

 

När kultserien Twin Peaks slutade för 25 år sedan så sa Laura Palmer till Agent Dale Cooper  (Kyle MacLachlan) att hon skulle se honom igen om 25 år. Det skedde i The Black Lodge och det röd-draperade rummet där Cooper plötsligt befinner sej igen. Vad han gör där och varför tänker jag dock inte avslöja.

Agent Cooper. Foto:Suzanne Tenner/Showtime

 

När serien startade 1990 började den med att Laura  Palmer hittades mördad och frågan på allas läppar var  "Vem gjorde det?" Jag hade själv sett ett antal avsnitt innan de sändes i Finland och var i samtal med mina vänner i bland irriterad på att jag var tvungen att hålla tyst då jag ju sett mer än dem då de spekulerade.

Idag är Tv annorlunda och de två första avsnitten finns redan tillgängliga. Fortfarande är det hemligheter man inte kan avslöja för någon som inte sett serien men frågan den här gången är mera: "vad är detta?" än "vem gjorde det?".

Bara som ett exempel så har vi en ung man i New York som blivigt betald av en multimiljonär för att bevaka en glaslåda och se om något kommer att hända.

Lynch är mästaren av det bisarra och för de som verkligen är "Twin Peaks-fans" är de nya avsnitten som julafton. Jag har bara sett de två första; Part 1: My log has a message for you.  och  Part 2: The stars turn and a time presents itself men det verkar lovande både för oss som sett Twin Peaks tidigare och för tittare som inte är bekanta med denna kult-tv-serie som gjorde verkligheten tvistad i tv långt före Fargo, Mr Robot eller Walking Dead.

 

En gammal bekant: Michael Horse som Hawk Hill Foto:Suzanne Tenner/Showtime

För fansen är det naturligtvis underbart att se de gamla karaktärerna dyka upp igen; däribland "Hawk" Hill och "The Log Lady" (Catherine E Coulson, som gick bort strax efter inspelningarna) Är man bekant med serien finns en hel del humor som kan gå förbi de som inte känner till "Twin Peaks". Samtidigt tror jag att de trådar som knyts ihop och de nya lösa som kastas fram kan irritera en del fans medan oskuldstittare, vana idag med TV där allt inte nödvändigtvis har en början, mitten och ett slut lättare kan dras in i det bisarra utan att behöva analysera för mycket.

Visuellt är Lynch en mästare på kuslig, märklig skönhet . Och sedan är även ljudet suveränt, designat av Lynch själv. och med ett ledmotiv som fortfarande får en att rysa. . 

I vilket fall är det smart gjort och mitt betyg är bedömt efter de två första avsnitten. De som var tveksamma till att återuppta en milstolpe i tv-historien hade enligt min mening fel. Återstår att se om Twin Peaks 2017 blir ytterligare en.

 

 

Johan Finne
22.05.2017 kl. 09:58

Synnerligen underhållande!

Paradisdoktrinen

Manus: Fabian Silén

 

Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt

 

Scenografi: Paola Guzmán Figueroa

 

I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas

 

Teater Mestola

 

Gästspel på Viirus

 

29.4 - 12.5

 

 

På Viirus är man van vid att råka ut för det oväntade. Så även denna gång, när teatern gästas av Teater Mestola. Paradisdoktrinen tillhör definitivt avdelningen glada överraskningar. Det är nämligen en rolig, uppfriskande och intelligent moralitet som presenteras. Uppsättningen innebär väl väl sista gången med gänget på Sjötullsgatan innan Viirus själva drar till Busholmen och nya lokaler samt nya djärva mål. 

Paradisdoktrinen är en rapp och rolig undergångskomedi med massor av begåvade infall och idéer. Världen ska alltså gå under, och frågan är vad vi gör åt det. Det här för ju onekligen tankarna till Lars von Triers film Melancholia, där det ju går åt helvete och detta till vacker musik av Mahler. Upplägget här hos Teater Mestola är något liknande dvs en asteroid närmar sig jorden och kommer att krossa allt och alla om femton år. Låter lagom muntert. Till skillnad från von Trier får vi ingen vacker musik av Mahler, däremot kan man glädja sig åt ett musikaliskt toppnummer med Only You, där man förstår att ensemblen studerat The Platters. För detta talangfulla sångnummer står för övrigt ensemblens synnerligen begåvade Lidia Bäck. 

Uppsättningen är mycket effektfull med sin avskalade scenografi designad Paola Guzmán Figueroa. Plastskynken som täcker väggarna och så ett berg av pappkartonger på golvet. Det är det hela, och det fungerar alldeles utmärkt.

Gud fader själv (Lidia Bäck igen) är bekymrad. Det blev ju inte riktigt som han tänkt, och det kan man ju förstå. Och Adam (Martin Bahne) och Eva (Iida Kuningas) har problem. Här formligen sprudlar det av infall och vi får i form av papphuvuden möta så disparata storheter som Charles Darwin, Milton Friedman och Knausgård (storhet?). Det är också mycket fysisk teater, inte minst när Eva ska till att föda. Hon föder en son, David (Lidia Bäck), och han blir inte riktigt som det är tänkt. Om man nu uttrycker sig milt. Kul är det.

Så här kan man hålla på. Kort sagt är Paradisdoktrinen synnerligen underhållande, och ett besök rekommenderas å det varmaste. Sen är väl budskapet i sanningens namn inte kristallklart. Å andra sidan var det kanske inte så hos Lars von Trier heller. 

En anmärkning. Volymen är stundtals av det slaget att öron känsliga för (o-)ljud mår illa. Sänk volymen, tack. 

 

 

 

 

Ulf Persson
04.05.2017 kl. 11:32

# studenttearen HÄR KOMMER LITE INFO VIA NÄTET: STUDENTTEATERN CHARMAR :-)

Caryl Churhills pjäs ”Love and information” innehåller från början 57 scener, cirka hundra karaktärer, spelas av Studentteatern i Kabelfabriken i översättning av Sofia Stenström och i studentteaterns version är scenerna 49 .... Vänta blev det för mycket information?

+

Först en personlig sak till er läsare; Jag såg premiären 7/4 och i mitt bakhuvud fanns tankar om mina vänner i Stockholm pga det misstänkta terrordådet. Absolut inte gruppens fel att jag kort  i delar av föreställningen hade mina tankar på annat håll. Så kan det vara när man fått information. Men TACK jag gick hem med bra fiiling och kommer att se uppsättningen igen.

Och ibland kan det vara svårt att ge betyg som vi gör på den här bloggen men får bli en stark trea..

Studentteatern tar nämligen an sej  denna pjäs om Kärlek och information på ett charmant sätt i Oskar Siléns regi.

Det är frågan om korta scener, humor och allvar.

Rabbe Tiainens scenografi är så vacker och genialisk tillsammans med ljusdesignen av Oskar och Valo Sauri. Fungerar perfekt då det tack vare de många rollerna emellanåt krävs snabba klädbyten. Samt effektfulla ändringar i scenografin där den kärleksfulla ensemblen hjälper till att flytta den säng eller stol som behövs.

Det är också överraskande och härligt att se hur bra skådespelarna lyckas med de snabba karaktärsbytena. Visst finns det stunder där man kan tycka vissa repliker blir överdrivet teatraliska eller att en punchline inte levereras perfekt. Men det är ju amtörskådespelare på scenen och med en sådan här text är det inte alltid det enklaste. Och de små bristerna överskuggas nog av gängets energi, spelglädje och kärleksfulla grupparbete.

Vi lever i en värld där vi bombaderas med info som kan riskera atrofi av minnet och även en risk att förlora äkta känsla. Tekniken attackeras inte i denna underhållande pjäs och Caryls budskap i grunden handlar om hur vi skall bemästra den och inte bli slavar i det virtuella. Tala med någon och inte en dator.

På premiären kom i första akten en mellanaplåd där det handlade om kycklingar. Och i andra akten får vi veta hur (o)viktigt det är att veta vad bord heter på olika språk. Två av mina favoritscener och vill inte ge för mycket information om de olika scenerna. Det skall ni se själva. IRL. (Betyder I verkliga livet det vill säja på teatern.)

Vad gäller texten där arbetsgruppen från svenska författaren Sofia Stenströms översättning bearbetat för finska förhållanden; tycker jag mer referenser kunde ha funnits. Kanske man hade kunnat få in lite mer humor om det inte stannar vid Borgå. Och som jag gjort i min rubrik; använda ordet haschtag. Lite mer nutid men här vet jag inte exakt hur rättigheterna till översättningen är. Pjäsen skrevs 2012.

 

Men en tokhärlig resa är det att följa med på där man lyckas balansera det allvarliga och humorn.

 

Vänta nu. Jag kommer lägga ut denna text på den fristående teaterbloggen Recensenterna, kopiera till min facebooksida. # studentteatern.... Sen har jag inte Twitter. Men hoppas någon som läst detta går och ser föreställningen. https://www.facebook.com/events/202681296880205/

På scen: Emilia Gustafsson, Rebecca Niska, Anna Norros, Susanna Nygård, Marie Rosenberg och Valo Sauri

Regi: Oskar Silén
Scenografi: Rabbe Tiainen
Ljuddesign: Kristina Grönqvist
Ljusdesign: Oskar Silén, Valo Sauri  

Johan Finne
07.04.2017 kl. 11:54

Skamlöst festande!

 

FESTEN

 

 

Av och med

Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund, Malou Zilliacus

 

Nicken Nu

Nickenscenen

Svenska Teatern

Premiär 25 mars 2017

 

 

Budskapet med föreställningen är att vi inte ska skämmas för någonting. Detta budskap trummas i oss i det Skammanifest som delas ut som ett slags programblad. På slutet av föreställningen Festen får vi i publiken på små lappar skriva vad vi skäms över. Dessa lappar läggs i en skål, plockas sedan upp och läses av aktörerna. Därefter biter de bokstavligen huvudet av skammen genom att äta upp våra lappar. Budskapet är alltså tydligt. Vi ska inte skämmas. Frågan är om detta är riktigt. Det är kanske bra att skämmas lite då och då. Är det inte detta som gör oss till hela människor?

Man förstår avsikten med Festen. Livet är symboliskt en fest, där ett och annat kan hända och händer och vi ska alltså inte skämmas. Den till synes improvisatoriska föreställningen leder tankarna till autofiktion, vilket ju alltid känns kittlande. Är detta sant? Aktörerna bygger enligt uppgift på egna erfarenheter - eller gör de inte det? Och spelar det någon roll? 

Upplägget av föreställningen samt inte minst språket är sådant att man antar att de medverkande först och främst vänder sig till en ung publik som kan tycka att det är häftigt när man använder könsord på scenen. Det är det inte, vill jag tillägga. Konsten är att låta bli. Uppsättningen borde alltså egentligen recenseras av någon i lämplig ålder, inte av en till åren kommen manlig kritiker. Å andra sidan kan det vara nyttigt med ögon mindre känsliga för ungdomligt festande.

Nickenscenen är mysigt omgjord. Trasmattor, nedsuttna soffor, myskuddar. Vi sjunker ner och känner oss hemma samt är nyfiket avvaktande. Vi bjuds alkoholfri öl och chips. Festen kan börja, och det gör den genom en lång - i sanningens namn alldeles för lång - redogörelser över vad som hände på en kryssning med Viking Lines Mariella i december. Här tappar man tämligen snart intresset, ty denna i sanning rätt ointressanta katalog är på tok för lång. Stryk ned denna inledning är mitt välmenta råd. Kill your darlings!

Problemet med Festen är dramaturgin eller rättare sagt - bristen på. Det spretiga upplägget, där skådespelarna generöst bjuder på sig själva men egentligen inte kommer någon vart, hade också mått väl av en regissör. Uppstramning, please!

Aktörerna bjuder alltså friskt på sig själva men det räcker inte. För att hålla intresset vid liv föreställningen igenom krävs en dramaturgi. Föreställningen är på måttliga en och en halv timme men känns trots detta stundtals alldeles för lång. Synd. 

 

Ulf Persson
26.03.2017 kl. 17:03

Kraftfull Macbeth!

Macbeth

 

av William Shakespeare

 

Regi: Janne Reinikainen

Översättning och bearbetning: Eva Buchwald och Janne Reinikainen

Scenografi: Kati Lukka

 

Medverkande: Antti Luusuaniemi, Katariina Kaitue, Esko Salmonen, Seppo Pääkkönen, Tero Koponen, Fanni Noroila m fl

 

Stora scenen

Nationalteatern

Helsingfors

Premiär 8 mars 2017

 

 

Att premiären på Janne Reinikainens version av Shakespeares drama Macbeth äger rum på den internationella kvinnodagen är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke. Eller inte. Kanske är det bara en planeringsslump. Dramat är uppkallat efter mannen men bakom mannen finns den drivande kvinnan. Cherchez la femme! Lady Macbeth som får blod på händerna, fläckar som inte kan tvättas av. 

På Nationalteatern är vi fjärran från Skottlands dimhöljda hedar. Här befinner vi oss i stället i en elegant nutid, i en tjusig men måhända lite stel och kylig nutidsmiljö som tagen från ett avsnitt av kriminalserien ”Bron”. Scenografin av Kati Lukka är fiffig. Det är snyggt och just elegant, om än icke kungligt. Projektionerna i bakgrunden visar vid ett tillfälle snabba klipp med såväl Trump som Putin, så att vi riktigt ska förstå att det handlar om modern maktkamp. Något övertydligt kan tyckas. 

De tre häxorna är här tre hårdrockande damer som frestar Macbeth. Det är läckert och fullt ös från början. Macbeth faller ivrigt påhejad av sin lady. Mördarna finns sedan mitt ibland oss. Antti Luusaniemi som Macbeth banar sig väg ut i publiken med två glas som belöning. Något besvärligt men budskapet är klart.

Texten stuvas om. Macbeth med Lady Macbeth, Katariina Kaitue, tar livet av Macduffs hustru och barn, och just här får Ladyn tillfälle att två sina blodiga händer. Inte senare i någon sömngångarscen utan just på mordplatsen. Fungerar väl. Mindre väl fungerar tilltaget att låta portvaktsscenen med sitt berusade pladder närmast försvinna. Ska den vara med överhuvudtaget, och det är ju inte nödvändigt, så ska den komma direkt efter mordet på Duncan, som just den ”comic relief” den var tänkt att vara. Ett lysande gott exempel såg jag i somras på The Globe i London. Det var en lysande komisk uppvisning. Här blir den till närmast ingenting.

Dramat om Macbeth är ett drama om maktens frestelser, att frestas och att falla. Det är därmed ett drama för alla tider, vilket Janne Reinikainens personliga version väl visar. Sen sätter jag ett frågetecken för Malcolms, Fanni Noroila, långa tal vid rampen i slutscenen. Här verkar det som om regissör Reinikainen tillsammans med Eva Buchwald vill säga något viktigt. Mitt frågetecken gäller inte så mycket detta utan mer det synnerligen trista faktum att jag inte förstår det. Mina kunskaper i finska räcker helt enkelt inte till. Vissa föreställningar ska textas på engelska men varför inte alla? Och varför inte premiären?

Macbeth på Nationalteatern är ett konstnärligt kraftprov och ett gott exempel på vad man kan åstadkomma med en institutionsteaters alla resurser. Överhuvudtaget präglas Janne Reinikainens regi av kreativitet och nytänkande. Gott spel på alla händer. Antti Luusuaniemi är en trovärdig Macbeth, om än inte någon machogeneral, mer av ung man från näringslivet som anar en väg till snabb befordran. Partymiljön anger också tonen från det unga och fina folket. Katariina Kaitues Lady Macbeth driver kraftfullt på sin make, även om jag sätter ett stort frågetecken för hennes sätt att överreagera när hon får besked om (via SMS - naturligtvis) om makens befordran och inser vad det kan leda till. Det största återstår!

Macbeth på Nationalteatern är en mycket sevärd föreställning som varmt kan rekommenderas. har väl bara en fråga. De där hundarna? Vad var tanken?

Ulf Persson
10.03.2017 kl. 10:39

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

I denna spalt kommer namnen på recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, MUSIK

Johan Finne 


Frilansjournalisten, författaren och trädgårdsmästaren Johan Finne skrev sin första recenssion för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som radioprofil, amatörteatersregissör och skådespelare. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 

TEATER, FILM, LITTERATUR

Ulf Persson

 

 

 

 

 

har skrivit kultur-journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London. Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson

 

 

 

 

 

verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.

Kategorier

Senaste kommentarer

November 2019

FORK - CHAPTER 1: THE ENDDRAMAT DRIVS AV SKÖNA SÅNGER, KVINNORS KRAFTER, DOCKORS DANSERBÄSTA SAGAN SEDAN DEN FULA ANKUNGEN

Oktober 2019

Wasa Teater bjuder på en roande och rörande uppsättning av Spelman på TaketMan behöver inte skämmas heltMysigt och godkänt på Svenskis AMOS-scen

September 2019

Bravo! Det gick helt rättSVENSKIS FÅR EN ATT SKRATTA SÅ MAN DÖR

Mars 2019

Banalt och Briljant i Underlandet

Februari 2019

ÅST ger oss skratt och eftertanke i fulländad fars

Oktober 2018

Svenskis gör ingen tavla av ART

Februari 2018

Svagt manus men bitvis underhållande

November 2017

TALANGFULLT, UNDERFUNDIGT OCH SMART NÄR INGA FINNES LIV PASSERAR REVYSå naket, så roligt, så underbar show!Ett land men inte mitt

Oktober 2017

Skickligt och rörande!ÅST behöver inte ångra musikdramat PiafBravo Viirus!

September 2017

Lysande på Nationalteatern!Maja som musikal!

Maj 2017

LYNCH ÄR MÄSTAREN AV DET BISARRASynnerligen underhållande!

April 2017

# studenttearen HÄR KOMMER LITE INFO VIA NÄTET: STUDENTTEATERN CHARMAR :-)

Mars 2017

Skamlöst festande!Kraftfull Macbeth!

Februari 2017

Tove griper inte riktigt

Januari 2017

Tom tar Finland med show

November 2016

Festlig ytlighetVälspelat på Viirus!SHAWN STJÄLPTE INTE SKÖNSJUNGANDE STJÄRNFALLS CHOKLADSJÄLS SHOW

Oktober 2016

FORK REVOLTERARJag vill komma till byinKUNGENS FANTASTISKA TAL

September 2016

Fantastiska flickor i FamiljeäventyrUnderbart roligt om depressionEtt härligt underhållande teateräventyr!Olli Mäki knockar och förför

Februari 2016

Så här har man aldrig sett Trollflöjten!Nyskapande dansteaterUnderhållande och angeläget!