Välspelat på Viirus!

11.11.2016 kl. 10:35

Allt som sägs

 

Text och regi: Milja Sarkola

Scenografi: Kaisa Raisila
Kostym: Riitta Röpelinen
Ljus: Heikki Paasonen
Musik: Robert Kock

På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Sanna-Kaisa Palo, Jessica Raita

Viirus - Premiär 4.11 2016

Vi möter en modern, lite småtråkig bostadsmiljö, snyggt skapad av scenografen Kaisa Raisila. Spelplatsen består av flera olika rum: ett kök till höger, en gårdsplats i centrum, rum till vänster och så ett rum i bakgrunden. Det är lite småtrist betongstuk över det hela där den urbana instängdheten snart visar sig även ha satt sig på relationen mellan människorna. Det är lite stelt, lite tafatt, där det viktiga inte är det som sägs utan det som inte sägs. 

”Allt som sägs” heter också Milja Sarkolas pjäs, och det är ju fyndigt. Men det andra? Det som inte sägs? Hur påverkar det oss och vår syn på oss själva och på andra? Efter fem år i Finland kan jag konstatera att det är mycket som inte sägs. Vad gör det outtalade med oss?

I centrum står Flickan (hon har inget namn), begåvat, sårigt och känsligt porträtterad av Jessica Raita. Bara hennes vilsna och tafatta kroppsspråk är värt ett besök. Flickan vill vara duktig och till lags men innanför ett till synes säkert och duktigt yttre finns ett hål av ensamhet och osäkerhet. Vid ett tillfälle i den tidiga ungdomen tippar det över i grymhet och översitteri. Det blir till en av föreställningens starkaste  scener.

Det är i relationen med sina medmänniskor som Flickan utvecklas men också med sig själv. När Flickan i början av pjäsen skriver så ser vi i livets förlängning hur hon som Kvinnan (?) gör samma sak. Det är snyggt. En flash forward. Så här går det. Så här blir det. Kvinnan, spelad av Sanna-Kaisa Palo, är alltså den som Flickan blir. Osäker, trängtande efter ömhet och kärlek men framför allt ensam. Här är frågan om Sarkola velat beskriva ett personligt möjligt självporträtt eller ett porträtt av en möjlig finsk verklighet. Som Kvinnan talar Palo finska, vilket för min del synes något ologiskt. Att det för mig är svårt att förstå är naturligtvis en annan sak. En regipärla är födelsedagspresenten som binder ihop livet. Snyggt.

Som vanligt på Viirus kan vi njuta av en fullödig föreställning av yppersta kvalitet med spel på högsta nivå . Förutom Jessica Raita ser vi Maria Ahlroth, Robert Kock och Viktor Idman. Robert Kock spelar för övrigt Flickans förstående mamma på ett fullständigt naturligt sätt. Inget trams utan rakt upp och ner. Mycket bra.

Robert Kock har också skapat den musik som finns i föreställningen och som bidrar till att understryka stämningen. Man spelar och sjunger stilla och vackert och långsamt. Just i långsamheten ligger en av farorna med uppsättningen. Det här är förvisso ingen realism men man tänjer lite väl mycket på tempot. Det blir bitvis för långsamt. Kvinnans telefonsamtal mot slutet dras ut för mycket.

Pjäsen är kort och borde kunna spelas i ett svep speciellt om man gör vissa strykningar och drar upp tempot något.

Detta sagt så är jag än en gång imponerad av Viirus.

Ulf Persson

Ulf Persson
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Vilken känd konstnär var du sambo med i flera år med?
Anonymous28.09.17 kl. 11:16
495525_t.jpg

Svenskis gör ingen tavla av ART

Att göra en tavla är ett uttryck synonymt med att göra bort sej. Och det gör inte trion på scenen i Svenska Teaterns "ART"

Egentligen handlar Yasmina Rezas pjäs inte om en tavla utan om vänskap.

Och sedan en ovanlig inledning av en recension;man brukar prata om skådespelarna eller så men nu börjar jag såhär. Erik Salvesen har lyckats perfekt som scenograf och ansvarig för kostymer. Det är vad gäller kostymer så fina detaljer som att de tre vännerna bär liknande jeans efter 15 års vänskap men detaljer i deras kläder skiljer sej ändå för de är olika personer.

Andreas Lönnquists ljusdesign är även fenomenal.

Jag vill inte sätta denna enaktare i ett fack och kan tycka pjäsen marknadsförs fel med ordet komedi. Författaren var själv överraskad då pjäsen hyllats som komedi. - För mej är det en tragedi, har hon sagt i en intervju.

Och tolka inte heller det ordet fel. På Amos scenen bjuder Mikael Andersson, Max Forsman och Simon Häger på en härlig upplevelse.

Ibland kan det på teater ha att göra med vilken publik som är på plats. Då jag såg föreställningen förekom fniss, en mellanapplåd till Max efter en lång monolog och tyvärr min mobilsignal. FÖRLÅT HADE GLÖMT STÄNGA AV.

En annan publik kanske skrattar mer. På teater är en upplevelse delvis gemensam och man kan inte frånta någon sin.

Det finns vita lögner, det finns kanske en vit tavla och det finns vänskap. Detta blogginlägg är svart på vitt min upplevelse. Och jag rekommenderar du har din av ART.

 

Johan Finne
07.10.2018 kl. 01:20

Svagt manus men bitvis underhållande

 

Stockmann! Stockmann!

 

av Barbro Smeds

Bearbetad av Anna Simberg

 

Regi: Aleksis Meaney

Koreografi: Markku Nenonen

Musik: Leif Jordansson

Kostym: Anna Sinkkonen

Kapellmästare: Maija Ruuskanen

 

Medverkande: Mikael Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristoffer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman, Niklas Åkerfelt

 

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 17 februari 2018

 

 

 

Svenska Teaterns uppsättning av Stockmann! Stockmann! kan man närma sig på många olika sätt. Ett är naturligtvis frågan vad denna ”nästan musikal” vill berätta. Vad är storyn? Vad är detta? Reklam för den berömda grannen (beställningsarbete?)? Dokumentär om hur det går till i ett varuhus? Musikalunderhållning med sång och dans? Vad gäller det sistnämnda finns här definitivt uppsättningens pluskonto, ty den andra akten är klart svängig och underhållande. Eller gäller det hela ”en dag på varuhuset”? Å andra sidan har bröderna Marx en betydligt roligare variant.

Låt oss klart konstatera att svagheten hos Stockmann! Stockmann! ligger hos manus. Så enkelt är det. Någon borde ha talat om för Barbro Smeds att det här inte håller. Det räcker inte med enskilda korta scener mer eller mindre lustiga - det måste finnas en klar linje, en röd tråd. Vad vill man säga? Budskapet?

Det hela utspelar sig under den sista av några galna dagar (ett fenomen som jag med viss framgång försöker undvika). Den nye okände chefen, Dennis Nylund, ger sig ut i varuhuset och arbetar inkognito under en dag för att lära sig hur allt fungerar. Det är ett kul om än inte alldeles originellt grepp. Intressantast blir det när han stöter på sin fd skolkamrat Kira, Stella Laine, och ljuv musik så småningom uppstår. Mellan dem finns också en ansats till ett gott dramatiskt tema, som tyvärr inte blir något. Hon är arbetslös skådespelerska (sic!) och han alltså chef. Hon är kritisk mot kapitalism och kommersialism. Det är naturligtvis inte han. Här kunde det alltså ha blivit något. Det blir det inte.

I den första akten undrar man vart föreställningen är på väg. Och det är en berättigad fråga, för meningen kan ju inte enbart ha varit en igenkänningsfaktor hos publiken - alltifrån klockan till guldfisk? Och alla dessa mer eller mindre lustiga typer som flimrar förbi i korta scener? Här skrockas det lite här och var i salongen men det räcker faktiskt inte. Frågan är - vad vill man säga? Och vad är tollor? Gubbarna på bänken begrep jag mig faktiskt inte på.

Man nuddar vid verkligheten - programbladet ger ju hela Stockmanns historia -  fast denna ”nästan musikal” inte är någon dokumentär. Det är ju så till exempel - både i verkligheten och på scenen - att 95 medarbetare riskerar att sägas upp, och det är inget att skoja om. Här är man än en gång nära ett brännande tema - utan att det blir något.

Så föreställningens svaghet är manus - dess styrka, spel, musik, sång. Det blir faktiskt så småningom - inte minst i den andra akten - just en nästan musikal och som sådan god underhållning. Inte minst musiken med orkester på scenen under ledning av Maija Ruuskanen står för ett ordentligt sväng och tryck. Det tackar man för. Den gamla ”16 tons” är till exempel en av föreställningens absoluta höjdare. 

Typerna i föreställningen är alla gott spelade. Finns ingen anledning till uppräkning men dock kan jag inte låta bli att lyfta på min imaginära hatt för Max Forsmans Conchita Wurst-porträtt. Här tar man ut svängarna ordentligt och plötsligt lyfter hela föreställningen. Och på tal om minnesvärda scener -  poesiscenen! Mycket rolig.

Så slutordet blir - styckevis och helt. Bitvis god underhållning men  - vad vill man säga?

 

Ulf Persson
20.02.2018 kl. 13:07
421246_t.jpg

Ett land men inte mitt

Jag har aldrig i mitt liv varigt i Australien, men när jag ser Svenska Teaterns “Landet” får jag tyvärr en känsla av att “I have been there I have seen that”.

Tillsammans med Svenska litteratursällskapet ordnade teatern en insamling som resulterade i ett fyrtiotal bidrag av vilka manusförfattaren Christoffer Mellgren försökt bygga ett drömspel.

Det är frågan om en livsberättelse i olika fragmatiska scener där man vill ge en kärleksförklaring till teatern som konstform.

För mej lyckas det inte som helhet. Att referera till August Strindbergs “Ett Drömspel” utan att koppla det vidare. Att ha ett nummer i första akten på olika språk som verkar vara stulet från Johan Glans och ha sångtexter som försöker vara konstnärliga, men ändå bara består av plattityder. Nej, tyvärr.

Emellertid gör ensemblen med materialet allt vad de kan. Patrick Henriksen klättrar och dansar lika fint som han gjorde i Svenska Teaterns “Förvandlingen”. Max Forsman lyckas förföra publiken, Stella Laine uttrycker sin osäkerhet. Föreställningen jag såg var Stella förkyld och Simon Häger sjöng hennes låt som avslutar första akten. Det gjorde Simon till hundra procent med sin vackra stämma.

Och jo; Hellen Willberg som cermonimästare, Niklas Åkerfeldt som den gamle mannen Arvid kring vilket drömspelet byggs upp fungerar. Det gör även musikerna.

Historien är byggd på publikens egna minnen och jag vill inte dissa någon som bidragit med historier. Däremot för mej personligen kommer denna jubileumsföreställning inte bli ett av mina bästa minnen på Svenskis. Ett halvfärdigt hus.

 

 

 

Johan Finne
02.11.2017 kl. 13:04

Skickligt och rörande!

 

En man som heter Ove

 

Manus: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg och Emma Bucht efter Fredrik Backmans roman

 

Regi: Bjarni Haukur Thorsson

 

Scenografi: Finnur Arnar, Bjarni Haukur Thorsson

 

 

På scen: Marcus Groth

 

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 28 oktober 2017

 

 

Det är något visst med enmansteater. Personligen har jag varit fascinerad av denna gedigna och ursprungliga teaterform allt sedan jag för många år sedan såg Dylan Thomas Under Milk Wood som enmansteater. Det var sanslöst briljant. Ett annat minne är Hamlet som enmansteater, en närmast svindlande tanke, där den svenske skådespelaren Mikael Strandberg spelade alla roller  - till och med hela den norska armén. Det var skickligt och underbart roligt. 

Enmansteater måste vara oerhört krävande. Skådespelaren är ensam och därmed hela tiden utlämnad och måste också hela tiden fängsla publiken, gå in i nya roller, växla mellan rollerna, få nytt sätt att tala och röra sig. Och textläxan är enorm. Tala om yrkesskicklighet! Allt det här tänker jag på när jag ser Marcus Groth i En man som heter Ove på Svenska Teaterns stora scen. Groth gör nämligen allt det här, är allt det här, är alla personer. Det är ytterst skickligt, gripande och roligt, och man gråter och skrattar nästan på samma gång. 

Berättelsen om Ove är en kort (speltiden är en och en halv timme) och synnerligen enkel historia. Det är historien om mannen som älskar ordning, som ju den finska titeln lyder, och som gömmer sina känslor under skalet av bufflighet, misstänksamhet och ovänlighet. Nya grannar, speciellt utlänningar, betraktar han med stor misstänksamhet, och här kan naturligtvis berättelsen om Ove ses i ett vidare perspektiv.

Förståelsen för Ove får man genom tillbakablickar på det långa livet tillsammans med hustrun Sonja. Saknaden efter henne är enorm, och Ove sluter sig i sitt skal, så till den grad att han gör tafatta försök att ta sitt eget liv. 

Berättelsen om Ove är en rörande skildring, där man naturligtvis anar hur det ska gå. Mer och mer öppnar sig Ove och släpper in omvärlden. Slutet är naturligtvis en överraskning. Som bra slut ska vara.

Sen sitter jag och funderar på hur Ove var medan hustrun levde. Det framgår att hon knäppte upp honom, fick honom att leva upp, möta kärleken. Och så levde lyckliga i över fyrtio år. Sen dör hon och han blir en vresig paragrafryttare. Hur gick det till?

Jag blev lite förvånad över att En man som heter Ove går på stora scenen. Det här är ju en typiskt intim föreställning som egentligen bättre passar det lilla formatet.

Sen satt jag och beundrade Groths kroppsspråk, hans olika gester och mimik, hans språk. På presspremiären var publiken mycket entusiastisk och Groth fick komma in många gånger. Och varje gång som en av karaktärerna. Skickligt!

Och scenografin är enkel och funktionell. En husfasad i ett typiskt svenskt radhusområde. Här bor Ove och här får man inte köra bil!

 

Ulf Persson
29.10.2017 kl. 11:05
420817_t.jpg

ÅST behöver inte ångra musikdramat Piaf

En ung Piaf får lära sej att det är viktigt att berätta en historia när man sjunger. En lärdom som hon senare för vidare till sin adept Yves Montand. Edith Piaf var själv en mästare på det och i Åbo Svenska Teaters musikdrama “Piaf – jag ångrar ingenting” lyckas Emma Klingberg i rollen som Edith tolka sångerskans dramatiska chansoner så att de går rakt in i publikens hjärtan


Det är ärlig musikalisk styrka vi får uppleva där orkestern under ledning av Marko Autio tidvis medverkar på scenen på ett övertygande sätt.

Peter Snickars har i sin text valt att lyfta fram den sköra men ändå viljestarka kvinnan och det är inte så att han när han skrev den menade att dramat skildrar Piafs liv helt autentiskt. Snickars har själv sagt att texten är mer fiktiv än biografisk och exempelvis är sångerskans sprit och drogproblem rätt nedtonade. De finns med mest som en drömsk, subtil känsla i bakgrunden där den dansande döden och andra koreografiska inslag kan ses som den åldrande Ediths hallucinationer.

Om man känner till den lilla sparvens liv kan jag känna att vissa brister finns dramaturgiskt i de brottsstycken som visas upp. Exempelvis hade Brel-låten “Du får inte gå” säkert väckt mer rysningar om det hade varigt tydligare att Piaf var både mentor och älskarinna till Yves Montand, tolkad av Peter Ahlqvist. Absolut inget fel på hans sånginsats, det är starkt men när Yves tidigare bara presenterats som en lätt komisk figur förstår man inte riktigt att sången skall uttrycka Yves sorg för att Edith lämnade honom delvis av orsaken att han som sångare började bli lika populär som hon.


 

Jag såg uppsättningen med Emma i huvudrollen, den alterneras med Sarah Nedergård och jag kan inte uttala mej om hur hon lyckas tolka Edith men som en skönsjungande förförisk Marlene Dietrich var hon fantastisk. Jag blev kär i henne (eller hennes rollfigur om vi skall vara ärliga och då skall man veta att jag inte är hetero). En annan karaktär som är lätt att bli kär i är Momone, den franska författarinnan som enlig egen utsago var halvsyster till Piaf i Daniela Franzells tolkning. Kontrasten mellan den delvis sköra men viljestarka Edith och den varma men ändå ibland lite naiva Momone kommer mycket bra fram i samspelet mellan Emma och Daniela.


 

Det är mycket frågan om ett ensemblespel med snygga rollbyten och Jerry Wahlforss klarar utmärkt att gestalta Piafs stora kärlek boxaren Marcel Cerdan, Louis Dupont som Piaf förälskade sej i som 16-åring och som var far till hennes enda barn; avliden vid två-års-ålder,Sedan vidare; den grekiska frisören Theo Sarapo som Piaf gifte sej med 1962 och i kontrast till dessa Ediths män; en nazisoldat som är lätt humoristisk. Jerry fixar fint sina olika figurer; tuffa, känslomässiga och fåniga.

 

En stor eloge skall även ges till scenografen Markus Tsokkinen samt Eeva Soini och Lassi Sairela för koreografin. Både sceno- och koreografi lyfter fram den nerviga men även varma människa som gjorde Edith till den lilla sparven som fortfarande kan ses som en av Frankrikes största artister.

 

Piaf - jag ångrar ingenting, musikdrama. Text: Peter Snickars. Regi: Jukka Aaltonen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Dräktdesign: Heidi Tsokkinen. Ljusdesign: Antti Niitemaa. På scenen: Emma Klingenberg, Sarah Nedergård, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Peter Ahlqvist, Joona Rytkönen. Orkester: Marko Autio, Mikko Luoma, Jusu Heinonen, Mikko Maunula, Marko Mäki, Juha Viljanen, Juho Vähäkuopus.

 

Johan Finne
07.10.2017 kl. 21:29

Bravo Viirus!

 

Mästaren och Margarita

 

av Michail Bulgakov

 

 

Regi och dramatisering: Egill Pålsson

Scenografi och kostymer: Milja Salovaara

Kompositör och musiker: Ville Kabrell

Ljus: Lauri Lundahl

 

 

Medverkande: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pyösti, Tobias Zilliacus, Ville Kabrell

 

Viirus

Premiär 29 september 2017

 

 

Det är alltid intressant med en förändring, en flytt. En sådan kan som bekant skapa kreativitet och nytänkande. Men kan naturligtvis också bli motsatsen. En radikal kan plötsligt bli en del av etablissemanget. Uppkäftigheten kan bli mindre när kostymen är ny och glänsande fin. Så vad innebär förändringen - att man formar eller att man formas?

Flytten från Sjötullsgatan till nya fina lokaler på Busholmen måste för teater Viirus vara ett stort kliv i teatervärlden. Sen är alltså frågan vad flytten kommer att innebära rent konstnärligt. Vi lär få se.

Med den här uppsättningen av Bulgakovs Mästaren och Margarita i regi av Egill Pålsson är det så att man direkt kan andas ut. Kort uttryckt är det så att inledningsprogrammet på Busholmen är en konstnärlig fullträff. Viirus är fortfarande Viirus! Även på Busholmen. Skönt!

Ett trick i teatervärlden är som bekant att låta föreställningen börja redan innan åskådarna är på plats. När man går in i salongen undrar man i sitt stilla sinne om bygget inte är klart. Tryckborren dånar. Byggnadsarbetare är febrilt sysselsatta. En stor grävskopa står mitt på scenen. Byggdamm. Så går ljuset. Arbetarna tar paus, tar av sig overallerna och visar sig naturligtvis vara skådespelare. Snygg inledning!

Bulgakovs berättelse om djävulen som kommer till Moskva är en snårig historia i flera lager, där det inte är lönt att gå in på detaljer. Man kan i stället lugnt nöja sig med att konstatera att det vi bjuds på Busholmen är intensiv, begåvad och synnerligen fysisk teater. Man tar med andra ord ut svängarna ordentligt. Inte minst musikaliskt, där Ville Kabrells musik dånar ut över scen och salong. Öron känsliga för högt ljud varnas härmed. Skådespelarna visar sig också vara goda musiker. Maria Ahlroth som djävulen Woland spelar till exempel trummor på ett sådant sätt att hon hade kunnat sitta in i vilket hårdrocksband som helst. 

Det är full fart alltså och inte tråkigt en sekund. Nja, det var kanske inte riktigt sant. Den första akten känns stundtals för lång, vilket ju inte är konstigt med dess längd på drygt en och en halv timme. En speltid på sammanlagt över tre timmar är också aningen i överkant. 

Detta sagt är detta en uppsättning jag kommer att bära med mig länge. Och minnas denna intensitet, detta begåvade spel på alla händer. Dessa intensiva rollporträtt, där kanske det mest överraskande var Iida Kuningas som Pontius Pilatus. Begåvat! Och varför inte? I Stockholm såg jag en gång en kvinnlig Hamlet (Helena Bergström) så varför inte en kvinnlig Pontius Pilatus?

Ett gott råd. Missa inte Mästaren och Margarita!

 

 

 

 

Ulf Persson
02.10.2017 kl. 11:46

Lysande på Nationalteatern!

 

 

Björken och stjärnan

 

Koivu ja tähti

 

av Pirkko Saisio

 

Regi: Laura Jäntti

Scenografi: Kati Lukka

Kostym: Tarja Simone

Musik: Markus Fagerudd

Ljus: Morten Reinan

 

Medverkande: Tiina Weckström, Jukka Puotila, Karin Pacius, Riku Nieminen, Heikki Pitkänen m fl

 

Stora scenen

Nationalteatern

Premiär 13.9. 2017

 

 

Med den här uppsättningen av Björken och stjärnan gör jag ett experiment. För vad gör man om man som rikssvensk dels inte är bekant med Topelius saga och dels har ytterst begränsade kunskaper i finska? Jo - man koncentrerar sig på teaterupplevelsen. Det sceniska uttrycket med andra ord.

Och här blir det högsta betyg. Pirkko Saisios version av sagan om Hagar och Kristoffer blir i Laura Jänttis fantasifulla och dramatiskt verkningsfulla regi en teaterupplevelse av högsta klass. Man skulle naturligtvis kunna använda ordet lysande, för det är ju precis det som Nationalteatern bjuder på. En i alla avseenden lysande teater.

Det är naturligtvis härligt att se när landets ledande teater slösar med resurserna. För det är just vad man gör här. Föreställningen är nämligen slösande generös och som åskådare är det bara att tacka och ta emot. 

Vridscenen används flitigt. Inte minst i den suggestiva slutscenen, där en Karonlik färjekarl för en flotte framåt, där människorna och en isbjörn (!) förs framåt på floden Styx- mot vad? Den sista selfien? Det är en mycket stämningsfull avslutning, stämningsfull och vacker. Och budskapet?

Den här uppsättningen av Topelius saga ska naturligtvis ses som ett led i firandet av Finlands jubileumsår. Man kan notera att teaterfirandet är i full fart i huvudstaden. Stadsteatern firar med den älskade berättelsen om Stormskärs Maja, och Nationalteatern tar alltså hjälp av Topelius. Med synnerligen gott resultat.

På ett intressant sätt blandas olika tidsepoker ur Finlands historia.. En utskrivning under den svenska tiden har sina språkliga krumsprång och blir lätt komisk, även om verkligheten var långt ifrån det komiska. I uppsättningen blandas för övrigt flitigt det absurda med det realistiska. Ska man anmärka på något i realismen är det väl det alltför flitigt använda könsord som tycks vara Finlands nummer ett kraftuttryck. Känns - även för en mindre finskkunnig åskådare - som något tjatigt. Finns det inga alternativ?

Scenen när man bär in en jättestaty av Lenin som sedan får fungera som bord vid en kräftskiva är ett komiskt mästerstycke. Mindre komiskt är naturligtvis den scen där folket på vandring plötsligt hindras av en mur och av soldater. Där tränger sig verkligheten på med full kraft. Vart är Finland på väg? Inkludera eller exkludera? Generositet och gästvänlighet eller inte?

En fantasiskog målas upp med hjälp av fantasifull scenografi (Kati Lukka) och suggestiv ljussättning (Morten Reinan) och spelet tar sin början. Det varar i nästan tre timmar.

Man kan naturligtvis gå in på enskilda skådespelarinsatser men det finns ingen anledning. Det är en proffsig uppsättning och då ska det vara bra. Sen är det ju kul att de flesta av aktörerna spelar en massa roller. 

Björken och stjärnan rekommenderas verkligen - även om man inte är så bra på finska!

 

 

Ulf Persson
18.09.2017 kl. 11:18

Maja som musikal!

 

Stormskärs Maja

 

Text: Anni Blomqvist

Dramatisering: Seppo Parkkinen

Musik: Lasse Mårtenson

Regi: Kari Rentola

Kapellmästare: Eeva Kontu

Koreografi: Jyrki Karttunen

Scenografi: Katariina Kirjavainen

 

Medverkande: Laura Alajääski, Aaro Wichmann, Eero Saarinen, Leenamari Unho m fl

 

Helsingfors stadsteater 

Stora scenen

Premiär 24 augusti 2017

 

 

Man tar i ordentligt på den nyrenoverade stora scenen på Helsingfors stadsteater. Alla teaterns resurser tycks ha använts när det nu gäller att blåsa musikalliv i den älskade och dramatiskt tacksamma berättelsen om Stormskärs Maja. Och satsningen går i mycket hem. Antalet biljettbokningar talar också sitt tydliga språk. Ordet är succé.

Kari Rentolas regi ser också till att väl ta vara på den dramatik som bjuds. Slutscenen är till exempel magnifik. En imponerande båt dras in på scen och Maja står vid rodret och runt henne står hennes älskade Janne och sonen August. Båda borta sedan länge men här står de. Det är som slutscenen av Les Misérables när Jean Valjean ska lämna oss och man samlas och sjunger Do you hear the people sing. En tår kan komma. Sak samma här. Lasse Mårtenssons Majatema får klinga ut över salongen. Det är en flott och dramatisk avslutning.

Uppsättningen är inte helt okomplicerad. Den första akten känns lång och man tycks ta för lång tid på sig att etablera dramatiken och föra handlingen framåt. En publik van vid ren realism i berättelsen om Maja kan möjligen också känna sig bitvis förvirrad. Realismen blandas med symbolism, där koreografiska inslag leder tankarna mot det övernaturliga. Fungerar delvis. Sen har ju dansarna fått uppgiften att även tjäna som scenarbetare och hjälpa till vid scenbyten, och det fungerar naturligtvis alldeles utmärkt..

Scenen - den stora och väldiga - med all sin teknik utnyttjas i stort mycket väl. Scenografin design Katariina Kirjavainen är egentligen tämligen enkel men funktionell. Skärgårdsdramatik är naturligtvis tacksamt från Strindbergs Hemsöborna, till Ulla-Lena Lundbergs Is och så Stormskärs Maja som varit en favorit länge men som nu blivit musikal, där Lasse Mårtenssons musik från TV-serien fått bilda det musikaliska underlaget. Naturen formar människorna och här är det Maja som anpassar sig, kämpar och vinner. 

Det är alltid intressant att avläsa publikreaktionerna i salongen. De var synnerligen avvaktande i den första akten. I den andra - kortare och tätare - kom de spontana applåderna. Gott så.

En anmärkning. I jakten på dramatik tar man stundtals i för mycket med överdrivet högljudda kvinnoskrin. Kan lätt bli för mycket.

Som Maja och Janne fungerar Laura Ajajääski och Aaro Wichmann väl, vokalt och aktionsmässigt, och binds samman genom den gemensamma kampen mot naturen. De är ett gott musikalpar som publiken tar till sitt hjärta. 

Återstår att säga att Stormskärs Maja har blivit en hygglig musikal som har vissa möjligheter att bli folkkär. Möjligen kommer publiken att sakna den rena realismen och den åländska dialekten. Men man kan inte få allt.

 

Ulf Persson
06.09.2017 kl. 18:48

Synnerligen underhållande!

Paradisdoktrinen

Manus: Fabian Silén

 

Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt

 

Scenografi: Paola Guzmán Figueroa

 

I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas

 

Teater Mestola

 

Gästspel på Viirus

 

29.4 - 12.5

 

 

På Viirus är man van vid att råka ut för det oväntade. Så även denna gång, när teatern gästas av Teater Mestola. Paradisdoktrinen tillhör definitivt avdelningen glada överraskningar. Det är nämligen en rolig, uppfriskande och intelligent moralitet som presenteras. Uppsättningen innebär väl väl sista gången med gänget på Sjötullsgatan innan Viirus själva drar till Busholmen och nya lokaler samt nya djärva mål. 

Paradisdoktrinen är en rapp och rolig undergångskomedi med massor av begåvade infall och idéer. Världen ska alltså gå under, och frågan är vad vi gör åt det. Det här för ju onekligen tankarna till Lars von Triers film Melancholia, där det ju går åt helvete och detta till vacker musik av Mahler. Upplägget här hos Teater Mestola är något liknande dvs en asteroid närmar sig jorden och kommer att krossa allt och alla om femton år. Låter lagom muntert. Till skillnad från von Trier får vi ingen vacker musik av Mahler, däremot kan man glädja sig åt ett musikaliskt toppnummer med Only You, där man förstår att ensemblen studerat The Platters. För detta talangfulla sångnummer står för övrigt ensemblens synnerligen begåvade Lidia Bäck. 

Uppsättningen är mycket effektfull med sin avskalade scenografi designad Paola Guzmán Figueroa. Plastskynken som täcker väggarna och så ett berg av pappkartonger på golvet. Det är det hela, och det fungerar alldeles utmärkt.

Gud fader själv (Lidia Bäck igen) är bekymrad. Det blev ju inte riktigt som han tänkt, och det kan man ju förstå. Och Adam (Martin Bahne) och Eva (Iida Kuningas) har problem. Här formligen sprudlar det av infall och vi får i form av papphuvuden möta så disparata storheter som Charles Darwin, Milton Friedman och Knausgård (storhet?). Det är också mycket fysisk teater, inte minst när Eva ska till att föda. Hon föder en son, David (Lidia Bäck), och han blir inte riktigt som det är tänkt. Om man nu uttrycker sig milt. Kul är det.

Så här kan man hålla på. Kort sagt är Paradisdoktrinen synnerligen underhållande, och ett besök rekommenderas å det varmaste. Sen är väl budskapet i sanningens namn inte kristallklart. Å andra sidan var det kanske inte så hos Lars von Trier heller. 

En anmärkning. Volymen är stundtals av det slaget att öron känsliga för (o-)ljud mår illa. Sänk volymen, tack. 

 

 

 

 

Ulf Persson
04.05.2017 kl. 11:32
416436_t.jpg

# studenttearen HÄR KOMMER LITE INFO VIA NÄTET: STUDENTTEATERN CHARMAR :-)

Caryl Churhills pjäs ”Love and information” innehåller från början 57 scener, cirka hundra karaktärer, spelas av Studentteatern i Kabelfabriken i översättning av Sofia Stenström och i studentteaterns version är scenerna 49 .... Vänta blev det för mycket information?

+

Först en personlig sak till er läsare; Jag såg premiären 7/4 och i mitt bakhuvud fanns tankar om mina vänner i Stockholm pga det misstänkta terrordådet. Absolut inte gruppens fel att jag kort  i delar av föreställningen hade mina tankar på annat håll. Så kan det vara när man fått information. Men TACK jag gick hem med bra fiiling och kommer att se uppsättningen igen.

Och ibland kan det vara svårt att ge betyg som vi gör på den här bloggen men får bli en stark trea..

Studentteatern tar nämligen an sej  denna pjäs om Kärlek och information på ett charmant sätt i Oskar Siléns regi.

Det är frågan om korta scener, humor och allvar.

Rabbe Tiainens scenografi är så vacker och genialisk tillsammans med ljusdesignen av Oskar och Valo Sauri. Fungerar perfekt då det tack vare de många rollerna emellanåt krävs snabba klädbyten. Samt effektfulla ändringar i scenografin där den kärleksfulla ensemblen hjälper till att flytta den säng eller stol som behövs.

Det är också överraskande och härligt att se hur bra skådespelarna lyckas med de snabba karaktärsbytena. Visst finns det stunder där man kan tycka vissa repliker blir överdrivet teatraliska eller att en punchline inte levereras perfekt. Men det är ju amtörskådespelare på scenen och med en sådan här text är det inte alltid det enklaste. Och de små bristerna överskuggas nog av gängets energi, spelglädje och kärleksfulla grupparbete.

Vi lever i en värld där vi bombaderas med info som kan riskera atrofi av minnet och även en risk att förlora äkta känsla. Tekniken attackeras inte i denna underhållande pjäs och Caryls budskap i grunden handlar om hur vi skall bemästra den och inte bli slavar i det virtuella. Tala med någon och inte en dator.

På premiären kom i första akten en mellanaplåd där det handlade om kycklingar. Och i andra akten får vi veta hur (o)viktigt det är att veta vad bord heter på olika språk. Två av mina favoritscener och vill inte ge för mycket information om de olika scenerna. Det skall ni se själva. IRL. (Betyder I verkliga livet det vill säja på teatern.)

Vad gäller texten där arbetsgruppen från svenska författaren Sofia Stenströms översättning bearbetat för finska förhållanden; tycker jag mer referenser kunde ha funnits. Kanske man hade kunnat få in lite mer humor om det inte stannar vid Borgå. Och som jag gjort i min rubrik; använda ordet haschtag. Lite mer nutid men här vet jag inte exakt hur rättigheterna till översättningen är. Pjäsen skrevs 2012.

 

Men en tokhärlig resa är det att följa med på där man lyckas balansera det allvarliga och humorn.

 

Vänta nu. Jag kommer lägga ut denna text på den fristående teaterbloggen Recensenterna, kopiera till min facebooksida. # studentteatern.... Sen har jag inte Twitter. Men hoppas någon som läst detta går och ser föreställningen. https://www.facebook.com/events/202681296880205/

På scen: Emilia Gustafsson, Rebecca Niska, Anna Norros, Susanna Nygård, Marie Rosenberg och Valo Sauri

Regi: Oskar Silén
Scenografi: Rabbe Tiainen
Ljuddesign: Kristina Grönqvist
Ljusdesign: Oskar Silén, Valo Sauri  

Johan Finne
07.04.2017 kl. 11:54

Skamlöst festande!

 

FESTEN

 

 

Av och med

Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund, Malou Zilliacus

 

Nicken Nu

Nickenscenen

Svenska Teatern

Premiär 25 mars 2017

 

 

Budskapet med föreställningen är att vi inte ska skämmas för någonting. Detta budskap trummas i oss i det Skammanifest som delas ut som ett slags programblad. På slutet av föreställningen Festen får vi i publiken på små lappar skriva vad vi skäms över. Dessa lappar läggs i en skål, plockas sedan upp och läses av aktörerna. Därefter biter de bokstavligen huvudet av skammen genom att äta upp våra lappar. Budskapet är alltså tydligt. Vi ska inte skämmas. Frågan är om detta är riktigt. Det är kanske bra att skämmas lite då och då. Är det inte detta som gör oss till hela människor?

Man förstår avsikten med Festen. Livet är symboliskt en fest, där ett och annat kan hända och händer och vi ska alltså inte skämmas. Den till synes improvisatoriska föreställningen leder tankarna till autofiktion, vilket ju alltid känns kittlande. Är detta sant? Aktörerna bygger enligt uppgift på egna erfarenheter - eller gör de inte det? Och spelar det någon roll? 

Upplägget av föreställningen samt inte minst språket är sådant att man antar att de medverkande först och främst vänder sig till en ung publik som kan tycka att det är häftigt när man använder könsord på scenen. Det är det inte, vill jag tillägga. Konsten är att låta bli. Uppsättningen borde alltså egentligen recenseras av någon i lämplig ålder, inte av en till åren kommen manlig kritiker. Å andra sidan kan det vara nyttigt med ögon mindre känsliga för ungdomligt festande.

Nickenscenen är mysigt omgjord. Trasmattor, nedsuttna soffor, myskuddar. Vi sjunker ner och känner oss hemma samt är nyfiket avvaktande. Vi bjuds alkoholfri öl och chips. Festen kan börja, och det gör den genom en lång - i sanningens namn alldeles för lång - redogörelser över vad som hände på en kryssning med Viking Lines Mariella i december. Här tappar man tämligen snart intresset, ty denna i sanning rätt ointressanta katalog är på tok för lång. Stryk ned denna inledning är mitt välmenta råd. Kill your darlings!

Problemet med Festen är dramaturgin eller rättare sagt - bristen på. Det spretiga upplägget, där skådespelarna generöst bjuder på sig själva men egentligen inte kommer någon vart, hade också mått väl av en regissör. Uppstramning, please!

Aktörerna bjuder alltså friskt på sig själva men det räcker inte. För att hålla intresset vid liv föreställningen igenom krävs en dramaturgi. Föreställningen är på måttliga en och en halv timme men känns trots detta stundtals alldeles för lång. Synd. 

 

Ulf Persson
26.03.2017 kl. 17:03

Kraftfull Macbeth!

Macbeth

 

av William Shakespeare

 

Regi: Janne Reinikainen

Översättning och bearbetning: Eva Buchwald och Janne Reinikainen

Scenografi: Kati Lukka

 

Medverkande: Antti Luusuaniemi, Katariina Kaitue, Esko Salmonen, Seppo Pääkkönen, Tero Koponen, Fanni Noroila m fl

 

Stora scenen

Nationalteatern

Helsingfors

Premiär 8 mars 2017

 

 

Att premiären på Janne Reinikainens version av Shakespeares drama Macbeth äger rum på den internationella kvinnodagen är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke. Eller inte. Kanske är det bara en planeringsslump. Dramat är uppkallat efter mannen men bakom mannen finns den drivande kvinnan. Cherchez la femme! Lady Macbeth som får blod på händerna, fläckar som inte kan tvättas av. 

På Nationalteatern är vi fjärran från Skottlands dimhöljda hedar. Här befinner vi oss i stället i en elegant nutid, i en tjusig men måhända lite stel och kylig nutidsmiljö som tagen från ett avsnitt av kriminalserien ”Bron”. Scenografin av Kati Lukka är fiffig. Det är snyggt och just elegant, om än icke kungligt. Projektionerna i bakgrunden visar vid ett tillfälle snabba klipp med såväl Trump som Putin, så att vi riktigt ska förstå att det handlar om modern maktkamp. Något övertydligt kan tyckas. 

De tre häxorna är här tre hårdrockande damer som frestar Macbeth. Det är läckert och fullt ös från början. Macbeth faller ivrigt påhejad av sin lady. Mördarna finns sedan mitt ibland oss. Antti Luusaniemi som Macbeth banar sig väg ut i publiken med två glas som belöning. Något besvärligt men budskapet är klart.

Texten stuvas om. Macbeth med Lady Macbeth, Katariina Kaitue, tar livet av Macduffs hustru och barn, och just här får Ladyn tillfälle att två sina blodiga händer. Inte senare i någon sömngångarscen utan just på mordplatsen. Fungerar väl. Mindre väl fungerar tilltaget att låta portvaktsscenen med sitt berusade pladder närmast försvinna. Ska den vara med överhuvudtaget, och det är ju inte nödvändigt, så ska den komma direkt efter mordet på Duncan, som just den ”comic relief” den var tänkt att vara. Ett lysande gott exempel såg jag i somras på The Globe i London. Det var en lysande komisk uppvisning. Här blir den till närmast ingenting.

Dramat om Macbeth är ett drama om maktens frestelser, att frestas och att falla. Det är därmed ett drama för alla tider, vilket Janne Reinikainens personliga version väl visar. Sen sätter jag ett frågetecken för Malcolms, Fanni Noroila, långa tal vid rampen i slutscenen. Här verkar det som om regissör Reinikainen tillsammans med Eva Buchwald vill säga något viktigt. Mitt frågetecken gäller inte så mycket detta utan mer det synnerligen trista faktum att jag inte förstår det. Mina kunskaper i finska räcker helt enkelt inte till. Vissa föreställningar ska textas på engelska men varför inte alla? Och varför inte premiären?

Macbeth på Nationalteatern är ett konstnärligt kraftprov och ett gott exempel på vad man kan åstadkomma med en institutionsteaters alla resurser. Överhuvudtaget präglas Janne Reinikainens regi av kreativitet och nytänkande. Gott spel på alla händer. Antti Luusuaniemi är en trovärdig Macbeth, om än inte någon machogeneral, mer av ung man från näringslivet som anar en väg till snabb befordran. Partymiljön anger också tonen från det unga och fina folket. Katariina Kaitues Lady Macbeth driver kraftfullt på sin make, även om jag sätter ett stort frågetecken för hennes sätt att överreagera när hon får besked om (via SMS - naturligtvis) om makens befordran och inser vad det kan leda till. Det största återstår!

Macbeth på Nationalteatern är en mycket sevärd föreställning som varmt kan rekommenderas. har väl bara en fråga. De där hundarna? Vad var tanken?

Ulf Persson
10.03.2017 kl. 10:39

Tove griper inte riktigt

 

Tove

 

av Lucas Svensson

 

Regi: Fiikka Forsman

Scenografi: Erik Salvesen

 

Medverkande: Ylva Ekblad, Alma Pöysti, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch m fl

 

Svenska Teatern

Stora scenen

Premiär 2017

 

 

Den här pjäsen och uppsättningen skulle naturligtvis ha kommit för tre år sedan, då det var stort Tove Jansson-jubileum. Hon föddes som bekant 1914. Då - 2014 - skulle den ha presenterats. Nu ställer man sig lite frågande. Det känns för sent och förresten - har inte allting redan sagts om den finska nationalikonen Tove Jansson? Hela världens Muminmamma?

Dramatikern Lucas Svensson, en gång dramaturg på Dramaten i Stockholm under Staffan Valdemar Holm, har valt den uppbrutna kronologin. Det är som bekant numera en schablon i allt berättande och en kronologisk ordning skulle idag närmast framstå som något ytterst revolutionerande. Men ändå - det hade kanske varit bättre just här? Om man nu vill ge en bild av Tove Jansson och hennes konstnärskap samt personliga liv. Nu blir det styckevis och delt, som Ibsen skulle ha uttryckt saken. Man får glimtar.

Två utgångspunkter finns. Den unga Tove Janssons (Alma Pöysti) uppdrag i Kotka och den äldre Toves (Ylva Ekblad) resa till Japan. Däremellan finns ett konstnärsliv, och i föreställningen får vi glimtar av detta liv men med det närmast filmiska upplägget med snabba klipp når man tyvärr inte djupet. En del scener, speciellt i den första akten, går också på tomgång och för inte berättelsen framåt. Det blir till och med stundtals tråkigt, och det är absolut förbjudet på teatern och i synnerhet i en berättelse om Tove Jansson.

Ett par scener är utmärkta. Som till exempel scenen med Vivica Bandler (Julia Korander) och Alma Pöystis Tove förbereder sig inför premiären av Mumintrollet och kometen 1949 på Svenska Teatern. Närheten mellan dem skildras ömsint. Bandler och Jansson hade för övrigt ett kortvarigt förhållande, innan Jansson fann sin livspartner i konstnären Tuulikki ”Tooti” Pietilä. 

I pjäsen finns ett myller av människor, och skådespelarna går ut och in i roller. Fungerar alldeles utmärkt. Speciellt plus till Mitja Sirén som lyckas sätta en så speciell prägel på sina rollfigurer att jag inte först ser att det är han. Fördelningen på rollen som Tove mellan Alma Pöysti och Ylva Ekblad känns också alldeles naturlig och båda är utmärkta.

Institutionsteaterns alla resurser medverkar och bidrar till en god - men alltför lång - teaterupplevelse. Tre timmar känns i mastigaste laget och regissör Fiikka Forsman borde ha fått lite mer snurr på berättelsen. Och Lucas Svensson borde ha gallrat lite i sina scener. Kill your darlings!

Ulf Persson
20.02.2017 kl. 13:08

Festlig ytlighet

Dagarnas skum

av Boris Vian

 

Regi: Tanya Weinstein
Scenografi, ljus- och kostym: Kaisa Salmi
Musik: Jimi Tenor
Koreografi: Alexander Chelidze

Medverkande: Sophia Heikkilä, Meri Anna Hulkkonen, Dennis Nylund, Oskar Pöysti, Terhi Suorlahti, Jimi Tenor

Svenska Teatern - Amos-scenen
Premiär 12.11.2016

 

Föreställningen på Svenska Teatern bygger på Boris Vians roman från 1940-talet. Den har jag inte läst men enligt vad som framgår i programbladet är den en hyllning till en livsstil, där fest och sökandet efter kärlek inte är granne med arbete och slit. Möjligen kan man även här tala om en förlorad generation. Yta, tomhet, längtan. Efter vad? En bättre värld?

Som pjäs har onekligen Dagarnas skum vissa problem. Det finns ingen direkt dramatisk rörelse utan i den första akten är allting en enda härlig och festlig yta skapad av scenografen och tillika kostymansvariga Kaisa Salmi. Det är slösande överdådigt. Även dräkterna är utsökt läckra. 

Som så många gånger nuförtiden börjar spelet innan publiken är på plats. Skådespelarna är på plats på scenen, när publiken kommer in och så blir de där hela tiden. Som aktörer men också som publik.

Det finns en rörelse mellan människorna. Fram och tillbaka. Till och från. Kärleken är evig. Vi ska leva för evigt! Tombuteljerna vittnar om festandet och festen fortsätter - till och med på rullskridskor. Det är naturligtvis lite extra festligt - och onekligen skickligt genomfört. Överhuvudtaget är hela uppsättningen ett exempel på synnerligen fysisk teater, skickligt koreograferad av Alexander Chelidze. Jimi Tenors (deltar aktivt i spelet) läckra musik ackompanjerar skeendet, och man sitter och funderar lite på vadan och varthän. Vart är vi egentligen på väg?

I den andra akten är allting annorlunda. Allt har gått åt skogen. Det hedonistiska livet visade sig vara tomt och innehållslöst och vi är nere i en misär som är värre än någonsin i operan La Bohème. Inget romantiskt skimmer nu längre. Glatt har blivit trist och trist varar länge, som det heter i visan, till och med ända in i döden. 

Vad vill nu allt detta säga? Vilket är budskapet? Vill föreställningen spegla vår tids egoistiska narcissism och kändishysteri? En slags varningsklocka? Klockan klämtar snart för dig? Kanske. Klart blir det tyvärr inte. Häri finns onekligen ett tydlighetsproblem.

Så festar de till döden skiljer de åt: Sophia Heikkilä som Alice, Meri Anna Hulkkonen som Nicole, Dennis Nylund som Chick, Oskar Pyösti som Colin, Terhi Suorlahti som Chloë. Och i denna existentiella danse macabre ger man en riktigt lustig blinkning åt mannen som först inte ville ta emot Nobelpriset i litteratur dvs existentialismens stora namn Jean-Paul Sartre. Här blir han Jean-Sol Partre och görs av Jimi Tenor. Det är riktigt kul.

Slösande rik föreställning och gott spel men - vad vill man säga?

Ulf Persson
14.11.2016 kl. 11:32

SHAWN STJÄLPTE INTE SKÖNSJUNGANDE STJÄRNFALLS CHOKLADSJÄLS SHOW

Jag improviserade ärligt alliterationsrimmen i rubriken men den är även sann. På improgruppen Stjärnfalls 20-årsföreställning har Kanadesaren Shawn Kinley gett nytt blod till gruppens jubileum.

Vi bjuds på själ,vi bjuds på hjärta samt lögner och sanningar under Stjärnfalls improkväll på Universumteatern. Och får även med oss en tankeställare om hur viktig ärlighet är i våra relationer i detta universum.

Shawn har i över 30 år spelat och lärt ut improvisation runt om på vår jord och hans egna koncept The Shell Game har han nu introducerat  till Stjärnfall. Det går ut på att vi som publik skall avgöra vilken historia som är sann och vilken som är lögn då livshemligheter avslöjas.

Självklart blir det en hel del skratt.men jag grät även en smula i Åsa Nybos himmelrikehistoria även fast det visade sej att hon dragigt ett kuvert där det stod att hon skulle ljuga. Hon ljög galant på showen jag såg.

En show där även Valo Sauri var ett välkommet nytillskott i gruppen. Han var bara tre år då Stjärnfall föddes men är helt klart en genial estradör och improvisatör.

Självklart när det gäller impro så är varje föreställning unik. Man kan aldrig veta vad som händer.  En av grundreglerna är att man som skådespelare skall bejaka vad som sker och där lyckades Christoffer Strandberg galant. Kan vara att jag  råkat se just "fel" föreställningar  men har med honom tidigare kännt att han stulit uppmärksamhet på scenen på bekostnad av sina medspelare.

Nu har jag skrutit positivt om nykomlingarna , kan även konstarera att gamla gardet som exempelvis Max Bremer Kristofer Möller och Johanna af Shultén are still going strong.

 

Ja just det; det där med chokladen i rubriken; På jubileumsföreställningen jag såg bjöds vi som publik på choklad. Men man vet aldrig vad som sker en improkväll och om Stjärnfalls succé fortsätter kanske publiken bjuds på champagne någon kväll

 

 

 

Johan Finne
03.11.2016 kl. 03:11

KUNGENS FANTASTISKA TAL

Åbo Svenska Teater har med ”Kungens tal” lyckats skapa en stor och gripande teaterupplevelse.

 

 

Kärnan i pjäsen är vänskapen mellan den stammande Bertie och Lionel som med sina terapeutiska metoder tar sej an att hjälpa Bertie med hans talfel. Att få se hur denna vänskap utvecklas fungerar till och med bättre på scenen än i den oscarsvinnande filmen bland annat tack vare vissa detaljer i historien, som den att vi får se Lionel övertala Berties fru att sätta sej på Berties mage för att hjälpa till med andningen. Peter Ahlqvist gör en skarp tolkning av mannen som aldrig ville bli kung, Det är gripande att se hur han skildrar Berties känslomässiga isolering och kampen inte bara med sin stamning utan även de intriger som pågår i staten och kungahuset.

 

Peter är en klippa på scenen men precis som i pjäsens historia så måste man få hjälp för att nå succe och som Berties röstcoach levererar Riko Eklundh en strålande karakterisering. Riko är energisk, har smarta nyanser i sitt utspel och om Peter är uppsättningens klippa är Riko hjärtat under en underhållande afton.

 

I kontrast till dessa herrar visar Amanda Nyman som Berties  fru Elisabeth upp exakt den påklistarde attityd man kan vänta sej i hovets kretsar. Det är strålande skådespeleri varje gång Elisabeth blir osäker men är tvungen att försöka hålla masken,

 

Jag såg den första föreställningen som spelades efter att Lasse Fagerström tragiskt gick bort tidigare i veckan. I Lasses ställe är det nu Ove Grundström som hoppat in i rollen som ärkebiskop Cosmo Lang Att han efter bara två dagars repetitioner snubblar på någon replik får man förlåta. Ove kommer säkert bli varm i kläderna då han tar till sej pjäsens eget råd om att slappna av och sedan höja rösten. Och Ove gör ett bra jobb precis som resten av ensembeln som även deltar i det tekniska arbetet. Och i sann vänskapsanda deltar även teknisk personal i roller.

Det här är ju i grunden en historia om vänskap att sedan sitta i ett av Finlands vackraste teaterhus och se en pjäs om hovets intriger okar bara upplevelsen. Det är som om hela salongen samspelar med scenografin lika fint som de på scenen sampspelar.

 

Stort tack till regissören och översättaren Pekka Sonck som nu sett till att detta drama för första gången i världen spelas på svenska.

 

Text: David Seidler
Regi och översättning: Pekka Sonck
Scenografi: Peter Ahlqvist
Scenografiassistent: Antti Niitemaa
Kostymdesign: Matti Seppänen
Ljusdesign och projiceringar: Ada Halonen
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
Smink- och frisyrdesign: Sabina Segerström
I rollerna: Peter Ahlqvist, Riko Eklundh, Amanda Nyman, Monica Nyman, Thomas Backlund, Jerry Wahlforss, Ove Grundström, Kenneth Battilana, Bror Österlund, Sabina Segerström, William Malkamäki/Alvar Svartsjö, Rami Aalto, Niklas Grönholm.
 
Johan Finne
09.10.2016 kl. 12:22

Fantastiska flickor i Familjeäventyr

Kanske det bara jag som gjort kopplingen men det skulle inte förvåna mej om den brittiske dramatikern Bryony Lavery känner till Pippi Långstrump. I hennes version av Robert Louis Stevensons klassikska ”Skattkammarön” är det nämligen en tjej som innehar huvudrollen som Jim Hawkins och då jag som ung läste romanen tänkte jag på att Pippi älskade att sjunga ”Femton gastar på död mans kista” en sång vars första rader finns i Stevensons bok. Det är härligt att på Svenska Teatern få se denna, med rätta, återställda balans mellan könen.

 

 

SKATTKAMMARÖN PÅ SVENSKA TEATERN

Jim spelas antingen av Sophia Heikkilä eller Misa Lommi och kvällen då jag såg föreställningen var det den senare som gjorde rollen. Även om jag gärna hade sett lite mer av Pippis kaxighet i tolkningen så är det till sist Jim som fixar biffen. En annan stark kvinnoroll görs av Jenni Kitti som doktor Livesy och i början av pjäsen lovar hon Jims farmor att hon skall ta hand om Jim. När de sedan i slutscenen båda kommer in i snygga kvinnodräkter och Jim säjer att det bara är för ikväll och imorgon skall hon ha långbyxor igen kan det ses som ett löfte om ett stundande bröllop väninnorna emellan.

 

 

Tyvärr så känns första halvan av akt ett lite tradig med alldeles för mycket onödig information inbakad i dialogen men när det väl är dags för skeppet Hispanola att sätta segel börjar familjeäventyret äntligen ta fart.

Vem minns inte känslan då man som barn insåg att man blivit lurad. När man ser Niklas Åkerfelt som John Long Silver gör man det åtminstonne. Han antyder saker, glider undan och visar sej ha en stor inre vrede. Men han är också den som får Jim att titta upp mot stjärnorna. Här får storyn också en liten annan klang just för det faktum att det inte är någon sorts vänskap mellan en pojke och en man men samspelet mellan Jim och Silver fungerar fint. Joan the Goat.

De övriga rollfigurerna är drastiskt karrikerade som Anders Slottes alltid förbisedde Grey, Simon Hägers schitzofrent härliga Ben Gunn eller Sue Lemströms lika galna Joan the Goat.

Men i den här typen av show fungerar de som helt som härliga streckfigurer som bringar skratt till en historia där även ovåld och mord förekommer.

Inte minst är det här en fröjd för ögat där Erik Salvesens välanvända scenografi bidrar till mycket.

 

Av: Robert Louis Stevenson
Dramatisering: Bryony Lavery
Översättning: Marianne Möller

Regi: Paul Garrington

Scenografi: Erik Salvesen
Kostym: Hanne Horte

Koreograf: Jakob Höglund

 

 

 

 

Johan Finne
26.09.2016 kl. 22:16
409512_t.jpg

Underbart roligt om depression

En sak som är underbar är Dennis Nylund i sin enastående tolkning rörande mänskliga känslor och psykisk hälsa i Duncan Macmillians monolog på Svenska Teaterns AMOS-scen.

 

Titeln "Allt som är underbart" syftar på det som kan vara underbart i livet. Från glass och att få vara vaken sent i barndomen till att som vuxen bli förälskad.

Historien är dock mycket mer gripande än uppradade ögonblicksbilder av det underbara. Berättarens mamma har funderat på att avsluta sitt liv och berättaren, härligt framförd av Dennis Nylund, gör sina försök att övertala henne att livet är värt att leva.

Sällan uppärksammas manusförfattare av oss som kallar oss recensenter men antalet r i denna blogg är fem till Duncan Macmillian. Hans historia består av kärlek, hjärta och kraften i positivt tänkande. Och fint översatt av Nina-Maria Häggblom. Jag har ingen aning om premiärens faktafel att man kör i vänstertrafik "för att det är en brittisk pjäs". trots att vi befinner oss i Finland är inskrivet i manuset eller ren improvisation av Dennis.

I vilket fall som helst gör Dennis en fantastiskt enmansshow. På sitt sätt. Han gör mer än så då vi som publik är delaktiga i föreställningen och här är det klart att viss improvisation finns med.

Dennis fixar det med äkta värme och förbereder publiken redan i minglet före föreställningen. En skådespelare kan göra mycket men Dennis kärlek både före och under föreställningen är inte skådespeleri. Den är äkta. Det är ärligt. Och att publiken är engagerad gör just berättelsen till en fin sammklang med skratt och tårar.

I min personliga bipolära sjukdom har jag aldrig upplevt långvariga depressioner men blir jag deppad någon gång i framtiden skall jag tänka på allt det underbara. Regisören Ann-Luise Bertell skrev i programbladet att "den här föreställningen är för alla oss som balanserat på gränsen" Den är mer än så. Den är för medberoende till psykiskt sjuka (som annars tas upp underbart i SVT::s "Djävulsdansen" just nu), för psykiskt instabila, för psykiskt friska.

 

En föreställning för dej som människa.

 

 

"Allt som är underbart"

Medverkande:

Dennis Nylund och publiken

av Duncan Macmillan
Översättning: Nina-Maria Häggblom
Regi: Ann-Luise Bertell
Dräktdesign: Kaisa Rautakoski
Scenografi: Arbetsgruppen
Ljusdesign: Tom Laurmaa
Ljuddesign: Tommi Raitala
Hår & mask: Pirjo Ristola

 

MÄRK!
Vissa scener i föreställningen hänvisar till psykisk ohälsa och ett självdestruktivt beteende. Om kvällens föreställning väcker frågor hos dig, var vänlig kontakta Föreningen för Mental Hälsa i Finland, och deras riksomfattande kristelefon 010 195 202 (må-fre kl 9-06, lö kl 15-06 och sö kl 15-22). För mer information om psykisk ohälsa, kontakta Centralförbundet för mental hälsa, prata med din läkare eller någon annan du litar på.

Johan Finne
21.09.2016 kl. 21:50

Ett härligt underhållande teateräventyr!


Skattkammarön

av Robert Louis Stevenson, dramatiserad av Bryony Lavery

 

 

Översättning: Marianne Möller
Regi: Paul Garrington
Scenografi: Erik Salvesen
Kostym: Hanne Horte

Medverkande: Misa Lommi, Sue Lemström, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt, Simon Häger m fl

Stora scenen - Svenska Teatern
Helsingfors, Premiär 7 september 2016
 

Detta är äventyr! Möjligen kan man tala om pojkboksäventyr, om det inte var för den intressanta detaljen att huvudrollen som Jim Hawkins spelas av en flicka. Jag såg en alldeles strålande Misa Lommi, som gjorde en pojkflicksaktig Jim på ett ytterst charmerande sätt. En alldeles utmärkt idé förresten att byta kön på Jim som alltså spelas av unga och begåvade Misa Lommi, som förresten hade stor succé som Ronja Rövardotter i Stockholm i fjol. Vid vissa föreställningar spelas rollen av Sophia Heikkilä.

Den här produktionen på Svenska Teatern visar med kraftfull tydlighet vad en institutionsteater och en spelglad ensemble förmår. Scenen snurrar och vi förflyttar oss med fart och fläkt från inledningens scen på ett värdshus till seglats på havet och så den dramatiska vistelsen på ön, där det fajtas ordentligt. Det går undan och den unga (ta inte med för unga barn!) publiken till vilken föreställningen riktar sig håller stundtals andan av spänning. Hatten av för en riktig (nästan) storm och en explosion på slutet som fick åtminstone mig att hoppa till i stolen. Snyggt! 

Historien om Jim och hans äventyr med sjörövarna är med rätta en klassiker och innehåller också spänning så det förslår. Här finns också en hel del otäckheter dvs folk dödas inför ögonen på oss, vilket kan leda till en och annan fråga från de unga i publiken. Moralen i Stevensons berättelse kan man naturligtvis också fundera lite på. De onda förgår och de goda lägger vantarna på skatten. Kanske OK.

Regissören heter Paul Garrington och han kommer från England, och dessutom är det samme man som låg bakom den stora succén med Mamma Mia i fjol. Garrington ser till att det går ordentligt undan med liv och lust och med femton gastar på död mans kista. Det är väl bara i inledningsscenen som det i sanningens namn är lite  trögt, innan det blir full fart och inte en död sekund. En eloge till scenografen Erik Salvesen som skapat såväl värdshus som sjörövarskepp, och sen eloge till Hanne Horte som gjort alla dessa härliga kostymer. Skattkammarön är inte minst ögonfröjd.

Det vimlar av lustiga och olustiga typer. Härligast av dem alla är den träbensförsedde skurken Long John Silver, som Niklas Åkerfelt gör på ett sätt fjärran från den timida figuren i A-gruppen. En härlig sjörövare! Och Sue Lemström kastar sig mellan att vara farmor och sjörövare med kastrull på huvudet. Så har vi Ben Gunn som Simon Häger gör till något alldeles enastående. Lustig typ. Mikael Andersson kastar sig med liv och lust mellan att vara kapen Smollett och fru Crossley. Ett kast som heter duga. 

Sammanfattning: Skattkammarön är ett härligt underhållande teateräventyr! 

Ulf Persson Skattkammarön av Robert Louis Stevenson, dramatiserad av Bryony Lavery Översättning:
12.09.2016 kl. 12:02

Så här har man aldrig sett Trollflöjten!

 

Trollflöjten

Opera av W.A. Mozart

Libretto: Emanuel Schikaneder
Översättning till finska: Juhani Koivisto
Regi: Suzanne Andrade, Barrie Kosky
Animationer: Paul Barritt
Koncept: 1927 Barrie Kosky
Dirigent: Michael Güttler

Medverkande: Kristel Pärtna, Tuomas Katajala, Tuuli Takala, Jyrki Korhonen, Jussi Merikanto, Margarita Nacér m fl

Finlands nationaloperas kör och orkester
Komische Opers i Berlin produktion

Finlands nationalopera • Premiär 26.2.2016
 

Den här versionen av Mozarts opera marknadsförs som ”den nya Trollflöjten” och det är naturligtvis helt korrekt men på samma gång inte. För här sitter jag och tror att denna produktion som är ett lån från Komische Oper i Berlin är helt ny. Sen börjar jag känna influenserna från tysk expressionism på teater och film dvs från 1920 och 30-talet. Först därefter läser jag i programmet och ser att det här konceptet för Mozarts opera Trollflöjten daterar sig så långt tillbaka som 1927! Mina tankar är alltså helt fel men på något sätt ändå rätt. 

Det är egentligen märkligt att denna produktion inte nått oss tidigare för det vi har här är nyskapande av alldeles speciellt innovativt och fantasifullt slag, och det är onekligen förvånande att konceptet är nästan nittio år gammalt. Uppsättningen säger nämligen tack och adjö till sedvanliga och traditionella lösningar. Borta är till exempel vanlig scenografi. I stället sker spelet mot en fond där fantasifulla animationer projiceras i en strid ström. Aktörerna står på avsatser på denna stora fondvägg (ser aningen farligt ut) och agerar mot animationerna och varandra. Det är oerhört fiffigt och medryckande. Fungerar väldigt väl. Borta är med ett slag eventuella döda punkter, ty det visuella tar oss med på en fantasifull färd. Det är som en blandning av stumfilm, serieteckningar och sagor.

Som en blinkning mot konceptåret 1927 (ljudfilmens genombrottsår) har man ersatt vissa replikväxlingar med texter i stumfilmsstil ackompanjerade av pianospel. Det ger ett lustigt och roande intryck. Överhuvudtaget präglas hela uppsättningen av en lekfullhet som är direkt avväpnande och vilket också gör att man å det varmaste kan anbefalla den här uppsättningen till operanybörjare. 

Sen är ju föreställningen intressant så till vida att den är helfinsk med så vitt jag kan se finska artister, och så sjunger man på finska. Att sjunga på nationalspråken hör som bekant inte till vanligheterna i dagens operavärld. Kan bara komma på Folkoperan i Stockholm som fortfarande gör så men här är det finskt för hela slanten. Dessutom textas operan på finska, svenska och engelska. 

Lekfullheten i uppsättningen smittar säkert av sig på de medverkande och på publiken. Med andra ord måste det vara kul att vara med i den här uppsättningen. Här finns utmejslade figurer som tycks höra hemma i stumfilm och kabaré. Tamino, Tuomas Katajala, är en skönsjungande hjälte, Papageno, Jussi Merikanto, en smålustig fågelfångare, Patina, en mörkhårig hjältinna, görs ljuvt av Kristel Pärtna. De tre damerna är lustiga och tantliknande iklädda gammaldags kostymer.

Nattens drottning, Tuuli Takala, är en spindel helt i Louise Bourgeois’ anda. Takala sjunger sin berömda koloraturaria och hennes långa spindelben far över scenen. Det är läckert.

Den här Trollflöjten blir man på väldigt gott humör av!

Ulf Persson
29.02.2016 kl. 13:20

Underhållande och angeläget!

Sånger vid randen av ett grått hav

av Pipsa Lonka

Regi: Janne Reinikainen

Scenografi: Otso Linnalaakso

Videodesign/ljus: Joonas Tikkanen

Medverkande: Oskar Silén, Nina Hukkinen, Sue Lemström, Thomas Backlund, Sophia Heikkilä, Johanna af Schultén m fl

Svenska Teatern - Stora scenen - Premiär 17.2.2016

 

”Sånger vid randen av ett grått hav” är en på samma gång lång och poetisk titel på något så intressant som ett smålustigt sorgespel om ett av de stora hoten i vår tid. Den globala uppvärmningen och det stigande havet. Det går också åt skogen i Pipsa Lonkas prisbelönta pjäs men det gör det med stillsam humor som för tankarna till Kaurismäki. Man sitter och småler.

Det finns en underrubrik till pjäsen, som genast fick mig intresserad. ”These little town blues are melting away”. De raderna har man ju gnolat på en och annan gång, ty man kan ju sin Sinatra. Närmare bestämt ”New York, New York”, och så undrar man vad detta har med pjäsen att göra. På slutet kommer det - och då är ju jag helt salig. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag just nu har en bok på gång som på engelska heter ”Memory of Water” och är skriven av Emmi Itäranta. På finska heter den för övrigt ”Teemestarin kirja”. Den utspelas i en framtid och handlar om vatten, närmare bestämt bristen på. ”Sånger” utspelas också i en framtid och handlar också om vatten men här gäller det inte brist utan tvärtom - hotet från ett stigande hav. Östersjön hotar att dränka en hel by och människorna måste förhålla sig till detta.

Det finns en regel inom teater och film som lyder: ”Berätta inte - visa!” I ”Sånger” På Svenska Teaterns stora scen i regi av Janne Reinikainen bryter man direkt med denna regel. Oskar Silén sitter i en bur till vänster och berättar vad som händer på scenen. Det är en Verfremdungseffekt som fungerar. Den distanserar, vilket också är meningen men man skapar också en effekt. I sanningens namn känns dock inledningen lite för lång och långsam men det tar sig. Sen kan man ju alltid undra vad man ska ha berättarrösten till. 

En kustby hotas av det stigande vattnet. Vi får se ett antal bybor förhålla sig till hotet och till varandra. Den stora scenen snurrar och ger oss ett antal miljöer från gammaldags stugmiljöer till modernt köpcentrum. Allt väl designat av  scenografen Otso Linnalaakso. I dessa miljöer möter vi ett antal existenser mer eller mindre underliga. Någon lider av sömnlöshet, en annan gör sin dagliga gymparörelser till sång av Katri Helena och någon målar bara vitt till tonerna av marschmusik. Det är absurt och det är humoristiskt på ett som alltså för mina tankar till Kaurismäkis filmer. Lugnt och stilla och med blanka uttryck säger man absurda saker. Det finns ett uttryck för det på engelska - ”deadpan”. 

Vattnet stiger och byns invånare måste evakueras. I den andra akten flyttar man in på ”Seniorhemmet Happiness”, och i det namnvalet finns också en stillsam humoristisk effekt. Den andra akten är för övrigt tätare. Berättarrösten tystnar mer och mer. Dramat drivs till sin dramatiska spets. Det är snyggt. 

”Sånger” på Svenska Teatern är inte enbart intressant för den historia pjäsen berättar utan även hur den gör det. Användningen av en berättare är en sak som distanserar. En annan är naturligtvis mixen av teater och bildprojektioner. Mycket av skeendet projiceras och det kan man naturligtvis undra över. Såväl berättare som projektioner gör möjligen teaterupplevelsen intressantare men gör det ”Sånger” till en bättre pjäs?

Intressant, angeläget, välspelat. 

 

Ulf Persson
18.02.2016 kl. 09:01

Flott underhållning!

 

Vampyrernas dans

 

Musikal av Michael Kunze och Jim Steinman

 

Finsk text: Marika Hakola

Regi och koreografi: Markku Nenonen

Kapellmästare: Eeva Kontu

Scenografi: Jani Uljas, Jari Ijäs

Kostym: Elina Kolehmainen

Ljusdesign: William Iles

 

Helsingfors stadsteater

Peacock

Premiär 3.2.2016

 

 

Man kan direkt konstatera två positiva saker med den här stora musikalsatsningen. Det ena gäller djärvhet och förnyelse. Det är ju så mycket mer intressant att bjuda på något nytt och spännande än att upprepa gamla succéer. Så tack för det. Uppsättningen av Vampyrernas dans bjuder sedan för det andra på ett par timmars tjusig och påkostad underhållning Det är bara att tacka och ta emot. Det här är flott, underhållande och kul. 

I bakgrunden finns Roman Polanski och filmen Vampyrernas natt från 1967, i vilken han själv för övrigt spelade rollen som Alfred. Vampyrer och Dracula leder tankarna till skräckromantik och Transsylvanien, och det är nog så riktigt. Hit kommer professor Abronsius och den unge Alfred för att forska om fladdermöss och blir snart indragna i olika konstigheter. I byn dit de kommer äter man för övrigt massor av vitlök, ty det gillar som bekant inte vampyrer.

Den skräckromantiska historien kan leda tankarna till The Phantom of the Opera. Det sker för övrigt redan i inledningen, då man med frenesi spelar på en mäktig orgel. Vampyren dvs greve von Krook och den ljuva Sarah är sedan en variant på skönheten och odjuret dvs samma tema som i The Phantom. Sen kan man ju också konstatera att den här historien saknar Lloyd Webber-musikalens konstnärliga djup och farlighet. Trots vampyrernas otrevliga vana att gå omkring och bitas, så är det här en snäll produktion, dit man till och med kan ta barn.

Det finns mycket att glädja sig åt i den här uppsättningen. Det är en slösande påkostad produktion med en institutionsteaters alla resurser. Stort plus för kostymerna av Elina Kolehmainen, som i det stora dansnumret i den andra akten var en uppvisning i den högre gotiska skolan. Här var för övrigt i all svart elegans inte filmen Sweeney Todd långt borta.

Fiffig scenografi! Trots att man måste sakna Stadsteaterns stora scen, så lyckas man här skapa god transsylvansk lokalfärg på den betydligt mindre Peacockscenen. Stort plus också för koreografi och regi av Markku Nenonen och ljus av William Iles. Det blodröda flammar som norrsken i fonden, och det är mycket tjusigt. Sen får man ju inte glömma att det är ofta fullt rocktryck från orkestern under ledning av Eeva Kontu. Musiken? Ja, jag kan ju inte komma på någon melodislinga så här dagen efter men musiken är lättlyssnad med influenser från såväl Lloyd Webber och The Phantom som  Les Misérables. 

Solisterna håller hög vokal klass. Från Mikko Vihmas kraftfulle och diaboliske greve, Petrus Kähkönens sympatiske Alfred, Antti Timonens tankspridde professor, Raili Raitalas ljuva Sarah till Samuel Harjanne som grevens något bögige son Herbert. 

Med andra ord - flott underhållning!

 

Ulf Persson
04.02.2016 kl. 10:36

Mycket yta men djärv koreografi

 

Foto: Yoshi Omori/Svenska teatern

Förvandlingen

av Franz Kafka

Regi: Carl Knif

Scenografi: Erik Salvesen

Kostymer: Karoliina Koiso-Kanttila

Medverkande: Patrick Henriksen, Misa Lommi, Niklas Åkerfelt, Simon Häger, Anna Stenberg

Svenska Teatern

Amos - Premiär 27.1.2016

Hur ska man närma sig Franz Kafkas Förvandlingen? Det är en god fråga. En annan och grundläggande är naturligtvis vad Kafka vill säga. Det är ytterligare en god fråga och svaren och tolkningarna är säkert oräkneliga och har nog lika säkert legat till grund för nog så lärda avhandlingar. 

Gregor Samsa, Patrick Henriksen, blir förvandlad till en insekt, en skalbagge, och som en följd av denna underliga och högst oväntade metamorfos går allting åt skogen för Gregor: jobb, familjerelationer! Allting. Vad betyder nu detta? Att en dramatisk förändring kan få oöverstigliga konsekvenser? Sant nog.

Scenrummet på Svenska Teaterns Amosscen är skapat av scenografen Erik Salvesen och leder tankarna till social instängdhet, där allt tycks mer eller mindre i förfall. En söndrig karmstol accentuerar förfallet. Denna kommer snart att få spela en central roll och blir till skalbaggens hem i vilket Patrick Henriksen kryper omkring.

Jag sitter och undrar hur Kafkas pjäs hade sett ut i mer realistisk spelstil? Denna bisarra historia - hur hade det sett ut? Regissören Carl Knif är nämligen allt annat än realistisk. Han väljer distanserande uttryck som urverkskoreografi, dans, upprepningar samt en ryckig spelstil som kan föra tankarna till dockspel. Aktörerna agerar som om vore de uppskruvade dockor, och röstläget är genomgående högt. Alltför högt för att tillåta nyanser. Problemet med denna spelstil och detta höga tonläge är att denna till synes djärva yta distanserar åskådaren från innehållet. Det minsta man kan säga är att det inte är publikfriande. Djärvt däremot - ja.

Detta sagt kan man i stället beundra det fysiska anslaget. Uppsättningen av Förvandlingen är nämligen i sanning krävande fysisk teater. Patrick Henriksen som den förvandlade tjänstemannen Gregor Samsa klättrar bokstavligt på väggarna och balanserar på en säng på ett sätt att man knappt vågar titta. Det är oerhört skickligt och verkar nog så farligt. Samma kan sägas om Anna Stenberg som mystiskt svartklädd far över väggarna minst lika skickligt som någonsin Spindelmannen. 

Det är överhuvudtaget goda insatser i Förvandlingen. Koreografin sitter och ryckningarna är väl inövade. Sen kan man som åskådare sitta och bli mer och mer frågande inför spelstilen. Samma sak gäller valet av en man, Simon Häger, i rollen som Gregor mor, fru Samsa. En utmärkt insats, förvisso, men varför en man? Vad är det konstnärliga mervärdet? 

 

 

 

 

Ulf Persson
29.01.2016 kl. 11:14

Imponerande, Viirus!

Textfest

19.11-19.112

på Teater Viirus

 

Dan före dan av Kaj Korkea-aho

Regi: Sinna Virtanen

 

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Regi: Anni Klein

 

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Regi: Linda Wallgren

 

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Regi: Rasmus Slätis


Det är ju egentligen ganska fantastiskt. Jag menar åtta nyskrivna kortpjäser med tillika åtta debuterande pjäsförfattare och regissörer. Allt på en månad i ett intensivt program, där varje pjäs spelas fem gånger. Inte för inte är Viirus en överraskningarnas teater och i mitt tycke kanske den mest vitala svenskspråkiga scenen. Av dessa åtta pjäser, har jag nu sett fyra. Ett par intryck.

Dan före dan av Kaj Korkea-Aho

Vi ser Maria Ahlroth från Viirus som fullständigt utslagen av julstress. Hon ligger med huvudet på köksbordet och blickar tomt ut i fjärran. En pjäs om vanlig julstress hinner man tänka, innan det blir mer än så. Jultomten i Rovaniemi har blivit mördad och frågan är hur man tar upp detta nog så obehagliga faktum med det barn som finns i familjen. En overklig tomte har utsatts för en grym och verklig händelse. Tillika har han fått halsen avskuren, vilket fick mig att tänka på ISIS. En terrorhandling möter vår världs sk julmys. Är det så det är tänkt? 

Korkea-Ahos pjäs är kort (40 minuter) och skissartad. Lite relationer och smågnabb  men man väntar sig något mer. Ett gott anslag, dock. Enkel scenografi. 

 

Vinterkriget-here we go again av Sara Enholm Hielm

Ett starkt stycke teater som gör avstamp i krigets sedvanliga korsuverklighet för att sen övergå till en rejäl satirisk spark på vårt nyliberala samhälle, där allt kan köpas för pengar och där kapitalismen är religion och därmed Björn Wahlroos gud. Det är mycket fiffigt gjort med action, blodig realism och ljudeffekter. Samt rök. Det är som slaget vid Lützen men det är slaget om Finland, det gäller. Allt ackompanjerat av näringslivsfloskler som tyvärr känns alltför bekanta. Hur länge ska vi stå ut med dem, tycks Enholm Hjelm med rätta undra. Vinterkriget blir också till ett varumärke, och det är ju att vissla högt i den finska kyrkan. För ett antal år sedan hade förmodligen pjäsen väckt ett ramaskri. Men nu?

Pjäsen skildrar folkhemmets (som det heter i Sverige) förfall, där det ärorika förflutna med korsu och hjältar reas ut. Den gamla verkligheten gäller inte längre och korsunostalgikerna har ingen plats i samhället.

Mycket intensivt och övertygande spel på alla händer. Underhållande och tänkvärt.

 

Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund

Det är alltid bekymmersamt med berättare. Det gäller i pjäser såväl som på film. Show - don’t tell - heter det ju. Illusionen bryts med berättare, och det är nästan aldrig lyckligt. Här talar berättaren till oss direkt, och berättaren är författaren själv, alltså Mathias Rosenlund, här spelad av Viktor Idman. Pjäsen har Rosenlund för övrigt byggt på sin bok med samma namn, och det är en bok om fattigdom som fått genomslagskraft samt gett Rosenlund framgång. Den har också, enligt texten, tillåtit honom att flytta till Tölö. Varför gjorde han det, om det är så - vilket han påstår - att han alltjämt är den samme? Här är ett tema som jag skulle vilja få vidareutvecklat. Samma sak gäller förresten Susanna Alakoski, som skrivit om den svenska fattigdomen. 

Pjäsen är en skiss och berättartekniskt lite problematisk med berättare, Verfremdungseffekter och långa monologer. Smårolig och sympatisk men inte helt övertygande.

 

En kropp att förbrukas av Janne Strang

Här gäller just show - don’t tell, i denna surrealistiska, nästan farsartade - fast ett eventuellt skratt fastnar tämligen snart i halsen - pjäs. Det är en pjäs om förnedring och otrygghet, allt ett övervakningssamhälle, där flygplatsens säkerhetskontroll får tjäna som symbol för det förnedrande samhället och den förnedrade människan. Det är snyggt gjort.

Just det alltmer skruvade i situationen blir till en grym fars, en katt- och råttalek, där Jessica Raita är en sällsynt sadistisk kontrollant. Ett rollporträtt man bär med sig länge.

Det börjar distanserat som en en teaterlek, där emellertid leken alltmer mer blir till en absurd verklighet. Lite oklart slut men kraftfullt och intressant. Och Jessica Raitas figur vill man inte träffa på nästa gång man ska ta flyget.

Ulf Persson
26.11.2015 kl. 14:33

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.