Paradisdoktrinen
Manus: Fabian Silén
Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt
Scenografi: Paola Guzmán Figueroa
I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas
Teater Mestola
Gästspel på Viirus
29.4 - 12.5
På Viirus är man van vid att råka ut för det oväntade. Så även denna gång, när teatern gästas av Teater Mestola. Paradisdoktrinen tillhör definitivt avdelningen glada överraskningar. Det är nämligen en rolig, uppfriskande och intelligent moralitet som presenteras. Uppsättningen innebär väl väl sista gången med gänget på Sjötullsgatan innan Viirus själva drar till Busholmen och nya lokaler samt nya djärva mål.
Paradisdoktrinen är en rapp och rolig undergångskomedi med massor av begåvade infall och idéer. Världen ska alltså gå under, och frågan är vad vi gör åt det. Det här för ju onekligen tankarna till Lars von Triers film Melancholia, där det ju går åt helvete och detta till vacker musik av Mahler. Upplägget här hos Teater Mestola är något liknande dvs en asteroid närmar sig jorden och kommer att krossa allt och alla om femton år. Låter lagom muntert. Till skillnad från von Trier får vi ingen vacker musik av Mahler, däremot kan man glädja sig åt ett musikaliskt toppnummer med Only You, där man förstår att ensemblen studerat The Platters. För detta talangfulla sångnummer står för övrigt ensemblens synnerligen begåvade Lidia Bäck.
Uppsättningen är mycket effektfull med sin avskalade scenografi designad Paola Guzmán Figueroa. Plastskynken som täcker väggarna och så ett berg av pappkartonger på golvet. Det är det hela, och det fungerar alldeles utmärkt.
Gud fader själv (Lidia Bäck igen) är bekymrad. Det blev ju inte riktigt som han tänkt, och det kan man ju förstå. Och Adam (Martin Bahne) och Eva (Iida Kuningas) har problem. Här formligen sprudlar det av infall och vi får i form av papphuvuden möta så disparata storheter som Charles Darwin, Milton Friedman och Knausgård (storhet?). Det är också mycket fysisk teater, inte minst när Eva ska till att föda. Hon föder en son, David (Lidia Bäck), och han blir inte riktigt som det är tänkt. Om man nu uttrycker sig milt. Kul är det.
Så här kan man hålla på. Kort sagt är Paradisdoktrinen synnerligen underhållande, och ett besök rekommenderas å det varmaste. Sen är väl budskapet i sanningens namn inte kristallklart. Å andra sidan var det kanske inte så hos Lars von Trier heller.
En anmärkning. Volymen är stundtals av det slaget att öron känsliga för (o-)ljud mår illa. Sänk volymen, tack.