Bloggposter

Jag vill komma till byin

Humorgruppen K.A.J:s nya cd ”Kom ti byin” är ett måste för gruppens fans. Och även för de som inte tidigare varigt bekanta med Kevin, Axel och Jakob.

 

 

Svenskfinland har genom åren varigt begåvade med humorgrupper som exempelvis Viktor Hurmio från Evigtskog och Paleåwille som var så fi-fi-fi-fi-finlandssvenska i ”Duck räp”. Denna humortradition bär K.A.J vidare och att det lyckas så väl beror förutom texterna och musiken även till stor del på Janne Hyötys produktion.

 

Vad gäller oväntade fans har jag en helt finskspråkig vän som älskar låten ”Hupparipäivä” och försökt lära sej svenska med att säja ”Pa to ta no kako”. Kanske inte bästa första meningen att via dialekt börja lära sej svenska. Men jäbän har lärt sej skillnaden på ”Tack och” och ”Taco” tack vare låten ”Taco hej” som avslutar albumet. Och att de språkfinurliga begåvningarna i K.A.J fått upp svenska språket för min finskspråkiga kompis tycker jag är värt en eloge. Och i nya versionen av "Hupparipäivä" lär Kuningaspähkinä och Setä Tamu oss svenska.

Och på tal om språk gjorde jag 1989 ett fel då jag regisserade en revy i Pörtom och trodde att bokstaven k alltid skulle vara före v i dialekten. Som ordet vad i ”kva je hitche far naa”. Jag sa kvargarna när jag som regissör menade vargarna. Och blev helt missförstådd.

 

Att digga K.A.J:s platta kan man göra helt utan att fatta varenda ord i texterna även som Nylänning, Åbolänning eller varför inte Hämäläinen. Musiken är ett gemensamt språk och jag böjer antagligen ordet ”kom” fel då jag skriver att jag hoppas alla skall ”komba ti byin”.

På K.A.J:s turné i er egen by, eller bara skapa en by i ert hem genom att lyssna på cd:n som i sann anda av gruppen överraskar er med öppningsspåret.

 

När jag en gång intervjuade grabbarna talade vi om musikaliska influenser. En idé jag saknar i helheten på albumet är genren ”Hårdrock” . Det skulle ha överraskat i denna popplatta.

Men framför allt plus för grabbarnas manliga vånskap som avhandlas i en ny låt. Den måste finnas i en sådan här produktion.

Johan Finne
11.10.2016 kl. 15:38

The story of Ekseption

MUSIK

Krönika om 70-talsgruppen som väckte nytt liv i den klassiska musiken

 

År 1970 fick jag som 13-åring en LP-skiva som snabbt blev min käraste. Det var musik av den holländska gruppen Ekseption: en samling långhåriga hippies som spelade klassisk musik som ingen annan. Kända verk av Mozart, Beethoven och Bach hade här poppats upp i riktning mot symfonirock och jazz och framstod nyspolat skinande.

För mig, som till vardags spelade med i ett musiksällskap med en medelålder på sextio år och där allt gick i ingrodda spår, var detta underbart. Särskilt förälskad blev jag i Ekseptions sätt att spela Bachs ”Air”. Gång på gång satte jag ner pickupen på just det spåret – och vred upp volymen så högt så att alla i familjen skulle höra hur underbart det var. En dag kom en släkting, han var musikkritiker i grannstaden, och när mina föräldrar förklarade att det var jag som fått den där skivan hörde jag honom föraktfullt deklarera att så där fick man minsann inte förstöra klassikerarvet.

Nästan fyrtio år senare får jag en dvd som berättar historien om Ekseption – och när jag nu åter spelar deras musik på hög volym kan jag bara konstatera att jag fortfarande upplever den som lika stark och omtumlande. Det är starkt, självständigt och kärleksfullt.

”The story of Ekseption” (som kan beställas via www.musicaction.nl) är en påkostad dvd som innehåller en rad konsertfilmer från de gyllene åren kring 1970 men också en cd med några av de populäraste låtarna, som ”Peace Planet”, ”Rhapsody in blue”, ”The fifth” och ”Italian concerto”.

Vari består Ekseptions storhet? Vad gjorde dem så ekseptionellt bra att de ännu fyller mig med beundran? Förvisso var medlemmarna begåvade musiker, men den verkliga talangen och karisman fanns hos keyboardspelaren och pianisten Rick van der Linden, vars musikaliska geni genomflödar allt. Han arrangerade åtskilligt, men framför allt framträdde han med ett så fenomenalt klaviaturspel att man sällan ser dess make. Han spel präglas av hängivenhet och flödande intensitet och emellanåt av en rytmisk interpunktion som påminner om den samtida engelska gruppen Supertramps lite struttiga komp.

Till en början var Ekseption en liten holländsk jazzgrupp som inte utmärkte sig annat än lokalt – men från 1967, när Rick van der Linden anslöt sig, började marschen mot stjärnorna. Den nye pianisten var den enda av medlemmarna som hade en bakgrund i den klassiska musiken. Egentligen var det inte meningen att gruppen skulle spela annat än pop och jazz – men när en skivproducent i en inspelningspaus hörde van der Linden briljera vid pianot framkastades idén att de i stället skulle poppa upp kända klassiker.

Detta blev gruppens signum och lycka. Åren mellan 1968 och 1975 var Ekseption världskändisar och turnerade jorden runt. I Frankfurt mötte de en gång en publik på 160 000 personer.

Inte bara min släkting musikkritikern förfasade sig över Ekseptions misshandel av ärevördiga verk ur musikhistorien. Gång på gång framträdde personer som ansåg att gruppen våldförde sig på originalen. Men i takt med framgångarna hördes allt mindre av sådan kritik. Och i Nederländerna ökade försäljningen av klassisk musik med flera hundra procent. Numera används ibland Ekseption i skolundervisningen som ett led i att popularisera den klassiska musiken.

När gruppen framåt mitten av 70-talet tog sig an annan musik än den klassiska började populariteten dala. I dag är Rick van der Linden död och minnet av gruppen på väg in i glömska.

Men när jag ser denna film och märker den lycka dessa vänliga hippies sprider sinsemellan likaväl som på konserter i Marocko och Stockholm minns jag åter det tidiga sjuttiotalet och hur märkvärdigt det var när den klassiska musiken förvandlades till något av det hippaste man då kunde uppleva.

 BJÖRN GUSTAVSSON

 

Björn Gustavsson
07.02.2013 kl. 21:54

Detta är RECENSENTERNA

LÄS MER OM DETTA


Vill du recensera?

Nu söker vi recensenter. I denna spalt kommer namnen på samtliga recensenter som skriver för sidan att finnas.

LÄS MER OM DETTA


Vill du att RECENSENTERNA skriver om er

föreställning, bok, film... Skicka ett mejl och bjud in!

VAD ÄR RECENSENTERNA?

Sidan öppnade 7.2.2013

 


TEATER, FILM, LITTERATUR
Ulf Persson har skrivit kultur-
journalistik med betoning på teater sedan 1980.
Har följt och rapporterat om operafestivalen i Nyslott (Savonlinna) sedan slutet av 70-talet.
Har även skrivit om film och litteratur.
Har gett ut en bok om teater i London, som heter På teater i London.
Har egen blogg med betoning på Kultur och debatt.


TEATER, FILM, MUSIK

 

Johan Finne 

Trädgårdsmästaren som även jobbar som frilansjournalist. Sin första recenssion skrev han för Vasabladet i början av 90-talet. Har även hunnit med en karriär som manusförfattare, amatörteatersregissör och radioprofil. Nu ger han sina åsikter i denna blogg.

 


TEATER, LITTERATUR, MUSIK

Björn Gustavsson, verksam som kulturskribent och litteratur-, teater- och musikkritiker sedan flera decennier tillbaka. Skriver för en rad tidningar och tidskrifter. Har utgett nio böcker, bl.a. flera volymer med texter av nobelpristagaren Eyvind Johnson, en debattbok om dagspressens kultursidor (“Farväl kultursidor”) och två diktsamlingar.